Avveckla SADEV men utveckla biståndsutvärderingen!

På dagens SvD Brännpunkt skriver ekonomerna Andreas Madestam och Jakob Svensson om varför biståndsutvärderingsmyndigheten SADEV bör läggas ned. De menar att myndigheten inte lyckats spela den roll som förväntades och att det därför är bäst att avveckla myndigheten. Deras sammanfattning fångar huvuddragen i den kritik som tidigare kommit ifrån t ex Statskontorets rapport från i maj:

 I stället för att finnas med på planeringsstadiet av biståndsprogram, en förutsättning för en rätt genomförd utvärdering, har Sadev i efterhand undersökt biståndets interna processer. Värdet av detta arbete återspeglas i hur många av Sadev:s rapporter som legat till grund för Sida och UD:s beslut de senaste åren: inte en enda. Kort sagt, myndigheten har utvärderat fel saker, på fel sätt och för döva öron.

De lyfter också fram några viktiga poänger om hur alternativet bör utformas. De konstaterar att ”utmaningen handlar om att särskilja effekten av ett biståndsprogram och andra faktorer” och att ”Genom att arbeta med kontroll- och försöksgrupper, där kontrollgruppen garanterar att sambanden faktiskt är kausala, går det att mäta biståndets effekter”. Baserat på detta föreslår de

en ny väg framåt för utvärderingen av svenskt bistånd som delvis baseras på en experimentell ansats och som börjar i liten skala där Sida och UD först beskriver vad de är intresserade av att utvärdera. Detta bör ske i samråd med forskarsamhället för att avgöra om och hur ett visst program kan granskas. Ett fristående råd med forskare kan tillsammans med Sida identifiera lämpliga projekt givet regeringens biståndsmål. Utvärderingarna genomförs sedan av både svenska och utländska forskare.

Även här håller jag med om nästan allt. Nyckelordet i stycket ovan är ”delvis”. Randomisering är en tveklöst suverän ansats när det går att använda randomisering. Denna ansats bör därför också tveklöst ingå som en del av biståndsutvärderingen. Men alla frågor kan inte besvaras med randomisering. Av detta kan man dra två slutsatser: antingen konstaterar man att svårigheterna i utvärdering inom många områden är så stora att man bara ska ge bistånd till sådant som kan utvärderas genom randomisering, eller så konstaterar man att man ska försöka få till experimentliknande förhållanden i så många sammanhang som möjligt men samtidigt att man är villig att även ge bistånd till sådant som är svårare att utvärdera och där kausalitet är svårt att påvisa (läs mer om denna avvägning här). Personligen lutar jag åt det senare vilket förstås inte tar bort vikten av att ha med en utvärderingsstrategi redan i planeringsstadiet.

Den som är intresserad av en längre utläggning om viktiga aspekter i utformningen av biståndsutvärdering kan läsa vad jag och Anders Olofsgård skrev här på Ekonomistas i somras.

Comments

  1. Har ni som är mer insatta någon åsikt om Give Well?
    http://www.givewell.org/?utm_expid=3546702-0

  2. Andreas Madestam says:

    Jesper,

    Jakob och jag håller med dig och anser att den experimentella ansats som vi föreslår bör kompletteras med metoder som använder sig av existerande registerdata i den mån de finns tillgängliga, liksom av fortsatta processutvärderingar av biståndsverksamheten (stycket rök i vårt inlägg på grund av utrymmesskäl, därav ”delvis”). Vidare bör budget och sektorstöd fortsatt vara ett viktigt inslag i Sveriges biståndsarbete (viket vi skriver) trots att dessa program är svårare att utvärdera. Huvudpoängen kvarstår dock, utan kunskap om de underliggande mekanismerna och problem blir det svårt att prioritera mellan möjliga insatser och policyrekommendationer.

    Andreas

    • Jesper Roine says:

      Tack för kommentaren Andreas. Jag misstänker att vi har ganska lika syn på i vilken riktning utvärderingsprocessen ska gå. Jag har dock i flera sammanhang känt mig kluven i frågan hur man bäst argumenterar i sakfrågan. Å ena sidan får jag ibland intrycket att enda vägen framåt är att ensidigt argumentera för vikten av en experimentell ansats helt enkelt för att det fortfarande inte finns tillräcklig insikt om metodens alla fördelar (i lägen där den är tillämplig). Å andra sidan finns det en uppenbar risk med att ”översälja” metoden, dels av skälen som Anders (Olofsgård) tar upp i sin Vox artikel som jag refererar till i inlägget, men också för att det ju knappast kan vara meningen att alla insatser ska randomiseras. Huvudpoängen är ju att se vilka generaliserbara slutsatser vi kan dra av randomisering, inte att utvärdera alla enskilda insatser med denna metod. Jag antar att detta är vad ni menar med att börja i liten skala och testa för att sedan genomföra insatser…

  3. Gustav says:

    Ok det är klart att vi vill ha så bra utvärderingar som möjligt och allra helst effektutvärderingar. Men är det ett rimligt krav som kommer från Svensson och Madeson?

    1, är det möjligt att utföra randomiserade utvärderingar? Detta är något som vi inte lyckas med ens i Sverige. och är det ens rimligt för alla typer av åtgärder (t.ex institutionsbyggande).
    2, Är forskarvärlden verkligen intresserad av detta, då det många gånger troligen inte kommer vara av akademiskt intresse?

    • Jesper Roine says:

      Jag svarar delvis på detta i kommentaren ovan till Andreas. Helt kort: 1) Ja, det är definitivt möjligt att utföra i många fall, men, Nej, inte för alla insatser (och det är inte heller meningen att alla insatser ska randomiseras. När man väl har kunskap om vad som funkar och vad som inte funkar så ska man förstås agera utifrån detta. 2) Forskarvärlden kommer garanterat vara intresserad av detta. Jag har i många sammanhang försökt understryka att forskning faktiskt också handlar om att förstå vad som funkar och vad som inte funkar (varför jag också ifrågasatt statskontorets märkliga beskrivning av vad forskning är i ett tidigare inlägg där jag bla skrev ”Även i Statskontorets rapport finns spår av tanken på att skilja mellan ”forskning” och ”utvärdering” och att betona att dessa ska separeras (t ex på sid 31 i rapporten). Givet missuppfattningarna på området ska vi vara tydliga: Mycket av den bästa forskningen inom utvecklingsekonomi idag handlar om utvärdering! Naturligvis inte gjort hur som helst utan med stora krav på att t ex genom randomisering kunna jämföra utfallen före och efter en specifik intervention (vaccinering, datorer, skolböcker, mjölk till barnen, etc). Rätt gjort kan man undvika problem med selektering in i programmen från de som är mer benägna att förbättra sin situation oberoende av programmet (”selection bias”) samt utesluta förändringar över tiden som också är oberoende av programmet. Denna metod har haft ett enormt genomslag inom utvecklingsforskningen. Rätt gjort kan alltså effektutvärdering (eller s.k. ”impact evaluation”) mycket väl vara forskning” etc.
      https://ekonomistas.se/2012/07/10/omstart-sadev-eller-hur-ska-bistandsutvarderingen-utformas/

  4. Finns det någon forskning som visar att någon u-hjälp någonsin fungerat? Med det menar jag ”netto hjälpt folk i de underutvecklade länderna”, inte ”dövat samveten” eller ”visat prov på handlingskraft”.

    Enligt Matt Ridley i ”The Rational Optimist” skulle varje invånare i Zambia åtnjuta $20 000 per år ifall allt bistånd de fått investerats med normal avkastning istället för att använts inom landet.

    • Andreas SO says:

      Ja

      http://www.aeaweb.org/articles.php?doi=10.1257/jel.47.2.373

      ”There are well known and striking donor success stories, like the elimination of smallpox, the near-eradication of river blindness and Guinea worm, the spread of oral rehydration therapy for treating infant diarrheal diseases, DDT campaigns against malarial mosquitoes (although later halted for environmental reasons), and the success of WHO vaccination programs against measles and other childhood diseases. The aid campaign against diseases in Africa … is likely the single biggest success story in the history of aid to Africa …”

      • Fan trot.

      • Andreas,

        Dessa är mycket goda exempel på vad som verkar ha lyckats. Jag skriver ”verkar” därför att frågan är inte ifall miljoner människoliv räddats genom vaccineringar. Frågan är ifall FLER människoliv räddats på grund av u-hjälp. Om man antar att de fattigas presidenter inte är själviska psykopater kan man gissa att de, när ekonomiskt åtkomliga vacciner blev tillgängliga, själva skulle ha vaccinerat befolkningen och nått samma resultat.

        När vi skickar pengar till u-länder så går de ofta genom de som redan är makthavare, eller så ger de positiva resultat som främjar dessa (ofta synnerligen korrupta makthavare). Så ofta bidrar u-hjälpen å ena sida till att direkt rädda liv. Å andra sidan hjälper den makthavare som borde ställas upp mot en lagårdsvägg och skjutas (jag är inte motståndare till dödstraff), så att de kan behålla makten.

        Frågan är vad nettoresultatet är. Min gissning är att det är negativt.

      • Andreas SO says:

        Även här har vi ett framgångsrikt exempel på bistånd:

      • 😉

  5. Borde vara mer aktiv mot bakgrund av mer än 30 utvärderingar bakom mig och forskarutbildad i nationalekonomi samt anlitad av EC under flera år för att bedöma forskningsansökningar ”policy relevant”.
    Skrev redan 1982 i DN att ”Vårt bistånd saknar kunskap och långsiktighet”. I den artikeln tog jag upp idén om ett institut för u-landsforskning.

    Mitt stora material om jordreformer i Latinamerika och speceillt då Perus skänkte jag till Latinamerikainstituttets bibliotek. Jag har ett unikt material om Moçambique och har skrivit 2 e-mails till Nordiska Afrikainstitutet (NAI) och har inte fått svar.

    Vill vi inte skapa något ”to make a difference”. Varför då bara tänka i termer av ett svenskt institut? Och hur skall vi hantera alla särintressen i svenskt bistånd?

    Lite nytänkade behövs. Själv anser jag att vi borde stödja ett internationellt barnbidrag till mammor via mobiltelefoner.

  6. Kloka synpunkter. Framförallt tycker jag det är viktigt att lyfta frågan hur man ska hantera den här typen av myndigheter; måste man anställa utredare/analytiker ”in-house” som ska jobba med utvärderingar? Det gäller SADEV, men även många andra små myndigheter som har skapats under de senaste åren med ”utvärderingsuppdrag” som primär uppgift (och flertalet av de äldre också, för den delen).

    Nu placerades SADEV i Karlstad långt från forskare och en arbetsmarknad med individer med den rätta specifika kompetensen. Men jag är skeptisk till om rätt lösning är en likartad myndighet placerad i Sthlm (eller Göteborg). Jag tror knappast heller att en myndighet som SADEV i Sthlm hade lyckats locka till sig de framstående forskarna i utvecklingsekonomi att lämna universitet och institut för en anställning på SADEV. Istället tycker jag man är inne på ett viktigt spår: en liknande myndighet, eller som en del av existerande myndigheter, bör mer ses som en mycken liten ”beställarorganisation” som ”köper in” utvärderingar från forskare, institut, konsultbolag som har rätt kompetens för varje specifikt uppdrag.

    Då skulle säkerligen en myndighet som SADEV (eller dess funktion inne i en annan myndighet, ex. SIDA) kunna skötas av 1-2 personer som administrerade vilka projekt som skulle utvärderas och vilken/vilka forskare, utredare, konsulter som ska köpas in för att sköta utvärderingen (i nära samråd med ”agenterna” på ex. SIDA).

    • @ perugi
      Att utvärdera kompetens är ingen lätt fråga. Större konsultföretag har oftast anställda som har specialiserat sig på att skriva anbud. Men ett bra anbud garanterar inte en bra utvärdering. Sedan finns det en annan olat bland konsultföretag. Oftast finns mycket meriterade experters CV:n med i anbudet men till slut är det juniora konsulter som för göra merparten av jobbet.

      Sedan stör det mig att utvärderingarna används så lite.

      Jag har skrivit lite om policy relevant research. Det finns en tendens bland forskare att ta med alla möjliga aspekter och därmed blir polcy implikationerna otydliga och lämnar utrymme för mycket godtycke.

      En annan tråkig utveckling är att budgeteerna för utvärderingar är oftast små och jag tror de har blivit mindre de senaste 15 åren.

  7. Bo Sjö says:

    Både Andreas Madestam och Jakob Svenssons artikel liksom kommentarerna har svårt att förstå vad bistånd handlar om och den politiska verkligheten som styr Sveriges bistånd. Mer pengar till utvärdering? Vem skall lösa och bry sig om dessa utvärderingar? Tänk om pengarna går till NEK i Stockholm utan till Padrigo i Göteborg som under åren plockat in en stor del av Sveriges forskningspengar i utvecklingsfrågor utan att ställa kritiska frågor om bistånd, och som aldrig varit i närheten av randomiserade experiment och impact utvärderingar gällande biståndsinsatser.

    Det faktum att den politiska oppositionen räddar kvar Sadev bevisar bara att de aldrig brytt sig om vad Sadev har gjort sedan det bildades, dvs inget i princip. Därtill kan man undra, vad gjorde Sadevs styrelse/insynsråd under dessa år som verksamheten förfall allt djupare? En sak kan vi konstatera, de var aldrig och pratade med Sadevs personal som till skillnad från Sadevs ledning faktisk hade viss kompetens. Det hade räckt med studera Sadev bristande förslag till möjliga kommande utvärderingar under åren för att konstatera att organisationen hade kört i diket och behövde bättre styrning.

    Det bör också påpekas att Sverige och Sida är i första hand är givare av bistånd inte en utförarare av biståndsinsatser. Det heter inte bistånd utan internationellt utvecklingssamarbete. Sverige ger pengar till utvecklingsländernas egna utvecklingsplaner=statsbudgetar. Det var länge sedan vi grävde brunnar Därför är det fel perspektiv att tro att vi från Sverige skall organisera impaktutvärderingar mec randomiserade experiment.

    Modernt bistånd måste gå via budgetstöd, sektorstöd eller programstöd för att fungera. Det Sverige behöver göra att systematiskt samla på sig erfarenheten av vad som fungerar från existerande utvärderingar för att stödja procesesen. Och, det viktigaste, att i samråd med utvecklingsländer och andra givare lära sig bygga in utvärderingsmekanismer i de program och projekt som huvudsak utförs under ledning och ägande av utvecklingsländer. Jag och mina kollegor Per-Åke Andersson och Fredrik Rakar har därför förslagit att Sadev flyttas till Dar es Salam och byggs upp med mycket lokal kompetens och tillsammans med andra givare, om man menar allvar med att använda utvärderingar för bättre samhällsutveckling i utvecklingsländer.

    • Bo Sjö tar upp flera viktiga frågor. Här kommer några kommentarer.

      Utvärderingarna har genom åren blivit mest en ritual. Tidigare var Utvärderingsenheten underställd Sidas styrelse men är numera underställd Generaldirektören. Därmed har oberoendet inskränkts. Eftersom ingen tog någon större notis av utvärderingarna infördes på 90-talet sk Management Response. Det var då obligatoriskt men är det inte numera.

      Resultatstyrning är viktigt och vi i Sverige har stora problem med att omsätta bra idéer till handling. Den senaste diskussionen om polisen illustrerar problemet med tydlighet,

      Genom den omfattande korruptionen läggs mycket energi på den företagsekonomiska redovisningen samtidigt som en mängd viktga aspekter förbises. Vid sidan av den omfattande korruptionen finns det ett omfattande missbruk av biståndeet som t.ex. dyra bilaroch resor till diverse konferenser vars nytta man ofta bör ifrågasätta. Att tänka på costs och benefits och alternativa användningar av knappa resurser i biståndssammanhang är sällsynt.
      Jag har aldrig sett en bra baseline study och oftast har utvärderarna kastat in handsken därför att det råder brist på viktig information.

      Det är egentligen groteskt att tänka sig bistånd från en statlig myndighet i Sverige genom olika myndigheter i våra mottagarländer.

      I princip håller jag med om att budgetstöd är mindre dåligt än projektstöd. MEN vi skulle kunna tänka oss att ge barnbidrag till mammorna och utnyttja mobiltelefonernas möjlighet. All forskning jag har kommit i kontakt med visar att s.k. cash transfers i t.ex. Sub-Saharan Africa har många positiva effekter på de flesta sociala målvariablerna såsom hälsa och utbildning. Dessa positiva erfarenheter bekräftas av forskning i Brasilien, Mexico och Chile.

      Mina slutsatser från 1982 i DN att ”Vårt bistånd saknar kunskap och långsiktighet” står sig än idag.

      Sedan har jag efter många års arbete i olika sammanhang med interfacet mellan forskning och policy t.ex. för EC i utvecklingsfrågor blivit ganska pessimistisk om forskningens möjligheter.

      Det har vuxit upp olika nätverk mellan olika forskare/institutioner och biståndsgivare. Därmed har det vuxit fram ett starkt beroende, som gör att man bör fråga sig i vilken utsträckning obeorende forskning är möjlig.

      • Oberoende av var någonstans i Sida utvärderingsenheten sitter så är den jävig i frågan ”gör någon sorts bistånd nytta?”. Svarar den ”nej” avskaffar utvärderingsenheten sig själv.

    • Jesper Roine says:

      Jag tycker också att det här tas upp viktiga aspekter av frågan. Jag är dock rätt säker på att problemen inte handlar om att Andreas och Jakob inte skulle förstå hur biståndsprocessen funkar utan att de fokuserar på hur man bör utforma funktionen framöver. Men visst, det är viktigt att se till alla komponenter i kedjan beslutsfattare-biståndsgivare/utförare-utvärderare och att tänk igenom hur alla delar ska samspela. Det är förstås poänglöst att producera bra utvärderingar om det inte finns något intresse hos politiker att ta emot dessa och agera på den info de ger. Det handlar således inte bara om hur SADEV ska omstartas utan också om hur man ska agera inom UD och på SIDA för att interagera med en framtida utvärderingsfunktion. Här finns en del kritik i Statskontorets rapport inte bara mot SADEV utan hela processen (och jag har förstått att personer på SADEV ställer sig frågande inför varför de inte tydligare fått veta att de utredningar man genomförde hade brister eller saknade relevans).
      Vad gäller det orealistiska i att utvärdera bistånd pga ”jäv” så stämmer det förstås att om frågan man ställer sig är ”Gör någon sorts bistånd nytta?” och på den kan svara ”nej”. Å andra sidan kan man då se fram emot ett antal stora priser inom vetenskap då man gjort en helt revolutionerande upptäckt. Det förefaller dock mycket osannolikt att man skulle kunna komma till en sådan slutsats då frågan alltid kommer vara HUR ska bistånd utformas för att ha en positiv effekt (detta kan vara den relevanta frågan även om man skulle vara av uppfattningen att bistånd så här långt inte gjort någon nytta alls).

      • Jag förstår inte varför det skulle vara särskilt sensationellt om svaret är att bistånd inte hjälper netto. Min gissning är att effekten är negativ genom att pengar till regeringar gör att korrupta regimer kan överleva.

        Jämför gärna Marocko, som inte har någon olja (och som dessutom hade turen att hålla sig utanför det Ottomanska riket), med Algeriet och Libyen där regimen levt på oljepengar. Tar man bort oljepengarna från Saudiarabien blir det nog mest kameldrivande kvar.

        Det säger en hel del att zambier skulle få 20 000 dollar per person, per år, ifall allt bistånd de fått investerats med normal avkastning och de bara levde på räntor.

  8. @ undertallen
    Du gör det alltför lätt för dig. Vi vet inte effekterna av biståndet, i alla fall väldigt lite, och det finns många som tycker en massa.

    Låt mig ta ett exempel. Anställda inom biståndet försvarar biståndet med näbbar och klor liksom många NGOs som har blivit beroende av pengarna. Och även många instiutioner inom universiteten i Sverige. Ett litet exempel. En av Sidas ekonomer arbetar numera inom Nordiska Afrikainstiutet (NAI) och ser till att alla positiva utvärderingar om biståndet hamnar på första sidan.

    Världen är inte svart eller vit och man måste göra en massa avvägningar.

    Själv förespråkar jag numera barnbidrag till mammor i fattiga länder. Vad tycker du och andra?

    • Har varit inblandad i planeringen av Moçambiques jordbruksutveckling sedan 1979. Utvärderingen av det nordiiska biståndet till MONAP avslutar med att skriva:

      ”We would like to emphasize however, that we find the issue of lack of cost-consciousness and economic criteria in many MONAP projects very important, and we recommend that all parties involved in the MONAP cooperation discuss possible ways to improve the situation int these respects” (Det sista stycket i utvärderingen, s. 141, från 1982) Jätteklokt skrivet för mig som ekonom.

      Suck – vad skall en SIDA handläggare göra med en sådan rekommendation och stackars Moçambique!

      • Tom: Tycker det är utmärkt att Undertallen lägger sig i. Kan inte se vad de skulle vara för problem med att följa en sådan rekommendation som du citerade 1/12. Det är väl bara att kolla på löner, boendestandard, fordon, förmåner osv för svenska SIDA-anställda. Eller alla pengar som kastas bort på MFS. Du må ha arbetat med bistånd sedan hedenhös men har du arbetat i den privata sektorn under en lågkonjuktur som den i början av 90-talet. Då skulle du inte ha några problem med att förstå vad ”lack of cost-consciousness and economic criteria” betyder.

    • Själv måste jag säga att jag förespråkar ”tough love” och frihandel. Avskaffa de svenska jordbrukssubventionerna, tullarna och regleringarna för produkter bl a från dessa länder. Även om det krävs att vi lämnar EU för att göra detta. Kenya och Tanzania förtjänar vår hjälp mer än Grekland.

      Om man köper sk ”solidarisk” choklad så brukar den vara tillverkad i Schweiz eller Belgien. I alla fall tidigare var tullarna mycket höga på färdigtillverkad choklad (som tillverkas i Europa) och låg på bönor, som inte växer här. I Marocko där jag arbetade mycket var diskarna fulla med svenskt smör, ända tills folk tog några teckningar som förevändning för att bränna ambassader och sluta köpa allt med en streckkod med ”57” i sig.

      Jag hittade denna pärla med visdomsord nyligen av Adam Ferguson från 1757 angående det meningslösa i att pådyvla andra innovationer:

      It is known, that men improve by example and intercourse; but in the case of nations, whose members excite and direct each other, why seek from abroad the origin of arts, of which every society, having the principles in itself, only requires a favourable occasion to bring them to light? When such an occasion presents itself to any people, they generally seize it; and while it continues, they improve on the inventions to which it gave rise among themselves, or they willingly copy from others: but they never employ their own invention, nor look abroad, for instruction on subjects that do not lie in the way of their common pursuits; they never adopt a refinement of which they have not discovered the use.
      Inventions, we frequently observe, are accidental; but it is probable, that an accident which escapes the artist in one age, may be seized by one who succeeds him, and who is better appraized of its use. Where circumstances are favourable, and where a people is intent on the objects of any art, every invention is preserved, by being brought into general practice; every model is studied, and every accident is turned to account. If nations actually borrow from their neighbours, they probably borrow only what they are nearly in a condition to have invented themselves.
      Any singular practice of a country, therefore, is seldom transferred to another, till the way be prepared by the introduction of similar circumstances. […] While the Romans adopted the arts of Greece, the Thracians and Illyrians continued to behold them with indifference.

      • 1767 ska det vara, An Essay on the History of Civil Society.

        http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0521447364

      • @undertallen
        Du har varken formell utbildning eller erfarenhet av bistånd. Så varför hoppar du in i debatten?

      • Jag har formellt intresse av biståndet då jag är svensk medborgare och svensk skattebetalare. Vidare:

        – Jag är inte jävig då jag varken är anställd av någon biståndsmyndighet, eller får min utkomst av att kommentera biståndsmyndigheters insatser.

        – Ifall du får din utkomst av biståndsarbete så är jag som skattebetalare din arbetsgivare. Din chef.

        – Utan att jämföra mig med dem, så var Darwin hobbyforskare, aldrig peer-reviewad, behövde aldrig söka forskningsanslag, utbildade aldrig doktorander. Einstein var amatör, arbetade på patentverket i Schweiz. Så jag, och 9 miljoner andra svenska skattebetalare är i gott sällskap.

        – Jag arbetar i det privata näringslivet. Den erfarenheten säger mig att ”ge pengar till någon” är fullständigt vansinne. Det blir fina kontorsbyggnader och hörnkontor för nästan alla slantar.

        Jag gissar att du varken har läst Adam Ferguson eller hört talas särkilt mycket om honom. Är det dock inte intressant att en så beläst man, en av den skotska upplysningens främsta (bakom Hume och Adam Smith) kommit fram till att den historiska erfarenheten säger att en civilisation aldrig anammar något utifrån som de inte varit i stånd att uppfinna själva?

  9. Han hoppar in i alla diskussioner och predikar libertarianism.

    • Tack Ben.

      @undertallen
      Gå in på mina hemsidor http://web.comhem.se/t.alberts och sedan kan du och jag diskutera privat. Där finns även en e-mail adress.

      En allmän synpunkt på biståndet
      Vad som kanske har större allmänt intresse är Birgitta Forsmans senaste bok ”Gudlös etik …” Vårt bistånd grundar väl sig på någon etik? 1922 skrev Albert Schweitzer sin bok ”Civilization and Ethics” och myntade då uttrycket ”Reverence for Life”. Intressant nog finns samma tankegångar uttryckta i en debattartikel i DN i januari i år av Alf Svensson. Han nämner inte ens kristendomen då han diskuterar livsfrågorna i ett bredare perspektiv.

    • Ben, jag är faktiskt klassisk liberal, inte libertarian. I stil med Hume, Tocqueville, Adam Smith, Burke, Popper, Constant, Thomas Sowell och Hayek. ”Empirismens och tveksamhetens evangelium” kanske man skulle kunna säga, inte tvärsäkerhetens dito som jag associerar många libertarianer till.

      Jag kanske misskarakteriserar dem men jag associerar libertarianer med försök att bevisa moraliska ståndpunkter angående frihet.

      • Popper var väl socialdemokrat?

      • I Lena Sommestads värld var han säkert socialdemokrat. Han var mindre av en empiriker än Hayek, trodde mer på förnuftets makt än Hayek, som tryckte hårt på att vår civilisation går framåt genom att vi provar oss fram. Där Popper ska ha varit oense med Hayek gäller tydligen särskilt böckerna ”Individualism and Economic Order” och ”The Counter Revolution of Science”.

        Popper kritiserade dock aldrig öppen Hayek (den person som lärt honom mest av alla som han sade någonstans). Hayek räddade närmast bokstavligt livet på Popper genom att få ut honom ur Österrike. Tanken var att hitta en universitetstjänst åt honom i England, men Popper fick napp på Nya Zealand där han tillbringade kriget.

        Hayek tyckte inte om begreppet ”piecemeal social engineering”, inte för att han var oense med Popper om vad som avsågs, dvs att göra en liten ändring, och sedan vänta ett år eller 5 för att se vad detta får för effekt. Han tyckte dock att begreppet för tanken till att samhället är en maskin istället för ett komplext adaptativt system.

      • Jämfört med tokstollar som Paul Ryan, Ayn Rand, Ron Paul etc så var nog Hayek också socialdemokrat. Popper var länge en anhängare av marxismen, men övergick senare mot socialliberalism och var livet ut medlem i socialdemokratiska partiet.

      • Hayeks sista bok hette ”The Fatal Conceit – The Errors of Socialism”. Så särskilt mycket till socialdemokrat var han inte. Hans näst sista bok, ”Law, Legislation and Liberty” som han gav ut i tre delar pga dålig hälsa, innehåller hans berömda diskussion av ”social justice” där han påpekar att, ifall man utgår från definitionen att endast individer (ensamma eller i grupp) kan handla rättvist eller orättvist, så är begreppet ”social rättvisa” utan mening. ”Samhället” (till skillnad från staten) är inte en organism som har en vilja och som därför kan handla rättvist eller orättvist. Endast i det totalitära samhället, där stat och samhälle är samma sak, kan ”social rättvisa” ha en mening.

  10. För de intresserade så kommer det att vara en debatt den 10 december ”HUR ska det svenska biståndet utvärderas”.

Trackbacks

  1. […] ett drygt år sedan avvecklades SADEV (se tidigare inlägg om detta här och här). Kort därefter inrättades Expertgruppen för biståndsanalys (EBA) som under förra hösten kom […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s