Ekonomipriset 2016 till Holmström och Hart

Om det fanns en tradition av att ropa “Äntligen!” när ekonomipriset annonserades skulle nog många anslutit sig till den kören när det blev klart att årets pris går till Bengt Holmström och Oliver Hart för deras bidrag inom kontraktsteori. Vissa skulle kanske ha velat se priset delas av fler (speciellt John Moore och Paul Milgrom har nämnts) men få har nog invändningar mot att just Holmström och Hart får priset. 

På många sätt är forskningen som lyfts fram i år relaterat till flera tidigare ekonomipris (t. ex. 1996 års pris till Mirrlees och Vickrey för incitament med asymmetrisk information, 2001 års pris till Akerlof, Spence och Stiglitz för marknader med asymmetrisk information, och 2014 års pris till Jean Tirole för marknadsmakt och reglering, men också, speciellt i Harts fall, till t. ex. Oliver Williamson, som delade priset 2009 med Ostrom, för hans bidrag kring gränserna mellan företag och marknader). Ett återkommande tema som adresseras av dessa tidigare pristagare, och som återkommer i årets pris är, vad som händer och hur man bäst agerar i situationer med informationsproblem av olika slag.

Grundproblemen inom kontraktsteori handlar just om hur ett kontrakt bäst ska utformas för att alla parter ska bli så nöjda som möjligt, i en värld där vi vare sig kan veta allt om hur allt kommer bli i framtiden, eller för den delen till fullo reda ut exakt vem som gjort vad i sådant som hänt (kontraktsteori som svarar på normativa frågor). Det handlar också om att utifrån kontraktsteori förstå varför vissa typer av avtal och organisationsformer verkar vara vanliga i vissa sammanhang och hur de fungerar (kontraktsteori som svarar på positiva frågor). “Kontrakt” i dessa sammanhang har en mycket bred betydelse och syftar helt enkelt på alla tänkbara situationer där det finns en (mer eller mindre formaliserad) överenskommelse mellan parter.

Ett konkret exempel som lyfts fram av priskommittén (både i den populärvetenskapliga och den utförliga beskrivningen av bidragen) är t.ex. hur man bäst ska ersätta anställda. Ska de ha fasta löner eller ska ersättningen ha en bonuskomponent som bara utfaller om de gjort ett speciellt bra jobb? Och hur ska man i så fall veta om de gjort ett speciellt bra jobb? Ett av Holmstöms tidiga bidrag handlar om detta och utmynnar i att eventuella bonusar bara ska knytas till utfall som kan sägas vara informativa om vad den anställda faktiskt gjort. Om en företagsledare tjänar pengar i en branch som styrs av, säg råvarupriser, så kan detta mycket väl vara en sämre grund för att betala en bonus än en VD som gör ett nollresultat i en i övrigt förlustdrabbad branch (en empirisk studie av precis detta har gjorts av Bertrand och Mullainaithan). Se inlägg av Daniel på detta tema här.

Ett annat område där Holmströms och Harts forskning ger grundläggande insikter handlar om i vilken utsträckning offentlig verksamhet ska ägas och skötas av det offentliga eller om det lika gärna kan utföras av privata aktörer. Mycket av offentligt finansierad verksamhet kännetecknas just av att det inte på förhand kan bestämmas exakt vad som ska göras och att kvalitén på utförandet även i efterhand kan vara svår att bedöma. I sådana, så kallade ofullständiga kontraktssituationer (Grossman och Hart, 1986, Hart och Moore, 1990) handlar mycket om vem som tjänar mest på att uppgiften utförs så bra och så effektivt som möjligt.

Till exempel visar Hart, Shleifer och Vishny (1997) hur incitamenten att investera i en ”icke-kontrakterbar” aspekt av en vara (såsom kvalitet i vård eller utbildning) och att skära ned kostnader skiljer sig åt mellan en offentlig och en privat utförare. Förenklat har den offentliga utföraren svagare incitament att hålla kostnader nere och att komma på effektivare lösningar eftersom vinsterna av sådant inte kommer denne till del (i alla fall inte automatiskt). Omvänt är sådana incitament starka för en privat ägare då effektivitetsvinster i sin helhet tillfaller utföraren. Detta skulle tala för att privata utförare är att föredra. Dock kan man tänka sig att vinstintresset i vissa fall blir ett problem istället för ett argument för privat utförande. Om länken mellan låga kostnader och vinst är direkt och möjligheterna att konstatera vilken kvalité som tillhandahålls är ett problem, så kan vinstintresset istället resultera i låg kvalitet som det är svårt att hålla någon ansvarig för.

Ett annat relaterat område handlar om hur man ska ersätta personer som jobbar med komplexa mångdimensionella uppgifter. I en klassisk artikel av Holmström och Milgrom (1991) visar de att om personer belönas alltför mycket för de mätbara delarna av sin arbetsuppgift så kan det resultera i att de helt skippar sådant som är svårare att mäta, men som mycket väl kan vara minst lika viktigt. Detta fenomen kan man t. ex. bekymra sig för bland annat i skolans värld vilket Jonas tagit upp i flera tidigare inlägg, här, här och här.

Svårigheten att skriva kontrakt mellan beställare och utförare är central för förståelsen av vilka verksamheter som lämpar sig för privatisering och vilka där mer direkt utförande är lämpligt. 2014 års pristagare, Jean Tirole, hade synen att det är bättre att skriva optimala kontrakt än att lägga restriktioner på utföraren. Det är sannolikt att Hart och Holmström har en del nyanser att tillföra denna diskussion.