Astrid Kander: Tillväxtoptimister blundar för miljöproblem

Astrid Kander, Lunds universitet

Boken Hållbarhetsmyten som utkom på SNS Förlag tidigare i år är en kritisk uppgörelse med det utvecklingsmotstånd som författarna menar dominerar hållbarhetsdebatten. I det här gästinlägget bjuder Astrid Kander, professor i ekonomisk historia vid Lunds universitet, på en kritisk recension av boken. 

Hållbarhetsmyten: Varför tillväxten inte är problemet är en debattbok skriven av utvecklingsforskarna Martin Andersson och Christer Gunnarsson, båda verksamma vid ekonomisk-historiska institutionen i Lund. Boken är skriven utifrån ett patos för de fattigaste i världen. Löser fattigdomsfrågan gör man inte utan utveckling och ekonomisk tillväxt, och författarna ondgör sig därför över de tillväxtfientliga strömningar som de menar genomsyrar dagens tänkande, politik och universitetskurser. De vänder sig mot de statiska inslagen i den rådande hållbarhetsdiskursen och vill genom ekonomisk-historisk belysning visa att fortsatt tillväxt är nödvändig och önskvärd. Detta är bra, tycker jag, men de går för långt när de hävdar att tillväxten löser sina egna miljöproblem. Bara de fattiga blir rika som vi så ordnar det sig, även med miljön, verkar de mena. Genomgående i boken hävdar de att tillväxtpessimisterna bygger sina argument på svag empirisk grund. Tonen är raljerande och polemisk. Problemet är att deras egen argumentation lämnar mycket att önska i fråga om logisk stringens och empirisk underbyggnad, så jag får väl lov att bli lite polemisk mot dem, trots att de är mina kollegor.

Bokens uppbyggnad är genomtänkt. I introduktionskapitlet målas fienden upp, den så kallade ”ekologismen”. De följande två kapitlen ger en idéhistorisk genomgång av denna ekologisms rötter. Därefter försöker de visa med empiriska data hur världsbefolkningen utvecklas och hur förhållandet mellan tillväxt och miljö egentligen ser ut. Allt för att få ”ekologismen” på fall. Därefter ger de oss sitt eget recept för hur fattigdoms- och miljöproblemen ska lösas: genom strukturomvandling och tillväxt.

Boken är kvalitetsmässigt ojämn. Introduktionskapitlet där fienden målas upp är grovt, ideologiserande och lite tjatigt. Författarna attackerar vad de menar är en förhärskande syn vid västerländska universitet.  Ekologismen menar enligt Andersson & Gunnarsson att ”miljön är sämre än någonsin tidigare och att den av människan opåverkade naturen är ett idealtillstånd som måste bevaras”. Ekologismens anhängare ser ekonomin som ett nollsummespel, ett skyfflande av resurser och rikedom från den fattiga till den rika världen, och är bekymrade över befolkningsökningen i världen. De sätter miljöns väl före människans. Få seriösa forskare eller beslutsfattare skulle bekänna sig till denna så kallade ekologism, så vem är det man attackerar? Alf Hornborg, professor i humanekologi i Lund, som ivrigt förfäktat just nollsummeidén, verkar ligga nära till hands, men inte skriver man väl en hel bok för att bemöta hans argument?

En viktig sak som författarna missar när de målar upp sin fiende är förskjutningen i miljödebatten som skett sedan 1980-talet; från att röra sig om naturen som resursförråd till att mer handla om dess assimilerande kapacitet, eller hur mycket förstörelse med exempelvis koldioxidutsläpp den tål, utan att slå tillbaka mot oss människor och orsaka stora kostnader. Denna förändring i betoning handlar inte om att hela miljörörelsen gått och blivit ekocentrisk, utan är en naturlig konsekvens av ökad kunskap om dessa frågor. De flesta miljövänner och klimatengagerade idag är faktiskt antropocentriska (sätter människans väl i centrum).  Att författarna dessutom tre gånger i samma kapitel definierar vad hållbarhet betyder enligt Brundtlandrapporten bidrar till ett slarvigt intryck.

Bättre blir det i de följande två kapitlen, som till stora delar är nöjsam läsning. Där visar författarna prov på en omfattande inläsning av litteratur inom hållbarhetsområdet och får in många stötar mot utvecklingsfientliga tankemönster. Särskilt befolkningsfrågan och livsmedelsförsörjningen är i fokus och nymalthusianerna, dvs de som vill stävja befolkningstillväxt med hjälp av bl a preventivmedel, kritiseras, med undantag för Georg Borgström, som är tillräckligt utvecklingsvänlig för att vinna författarnas respekt. Ända sedan Stanley Jevons skrev ”The coal question” på 1860-talet och oroade sig över att stenkolet höll på att ta slut har tillväxtpessimister pekat på resursbegränsningar för befolkningstillväxt och inkomstökningar. Dessa pessimisters förutsägelser och farhågor har gång på gång kommit på skam. Världens befolkning är långt större idag än vad någon av dessa tidiga tänkare trodde var möjligt. Detta är argumentationens essens: Lär av historien. Tidigare dystopiker har haft fel, alltså är även vår tids tillväxtkritiker fel ute. Detta gäller på alla områden. Även klimatfrågan. I bokens början flirtar författarna visserligen med dem som bekymrar sig om klimatfrågan genom att framhålla att de fattiga hugger ner sina skogar och orsakar klimatförändringar. Men längre fram (s 104-105) för de ett resonemang som förnekar allvaret i klimatfrågan. Här hävdar författarna att klimatforskningen bara är ett osäkert modellerande utan förmåga att uttala sig om vad som kommer att hända.

Likaså hävdas att eventuella temperaturhöjningar ligger så långt i framtiden att inga idag vuxna människor kommer att få uppleva dem. Denna utsaga leder mina tankar till John Maynard Keynes berömda uttalande: ”i längden är vi alla döda” och jag undrar hur fruktbart det är för ekonomhistoriker att argumentera så.  De utesluter inte att koldioxidutsläpp kan påverka klimatet men menar att det blir problematiskt om man låter denna tanke komma in i tillväxtdebatten. Med deras egna ord: ”Det som är problematiskt är att klimatfrågan placerats in i den ideologiska ekologismens hållbarhetsföreställning där den ekonomiska tillväxten och världens befolkning återigen tecknas som orsaken till framtida eller redan inträffade, katastrofer.” Alla tidigare pessimister som talat om miljöbegränsningar för tillväxten har ju haft fel, så även en samhällelig försiktighet och oro baserad på klimatfrågan är fel.

Författarna rör sig ut på tunnare is i kapitel 4, som behandlar befolkningstillväxten. Onekligen har de rätt i att vi omöjligt skulle kunna återgå till ett småskaligt ekologiskt jordbruk och ändå föda jordens befolkning. Detta visar de genom att ge en översikt av hur markproduktiviteten långsiktigt utvecklats. Att denna ökning skett genom inpumpande av stora mängder fossila bränslen för traktorer, gödningsämnen och pesticider nämns väl, men betonas inte, och anledningen är väl att man då osökt kommer in på energi och klimatfrågan, vilket de inte vill. Jag tycker inte att de når riktigt fram i sin argumentation när de med hjälp av sjunkande tillväxttal för världens befolkning sedan 1970 ska demonstrera att en stabilisering av världens befolkning är på gång. Att ökningstakten går ner från 1.9% till 1.6% – vad säger det egentligen? En framtida förväntad stabilisering kunde säkert visats med bättre underlag från FNs prognoser. Eftersom de är mycket kritiska till nymalthusianismen kan man ju för övrigt undra ifall de menar att det alls är bra om befolkningen stabiliseras. Om en del av tillväxten (befolkningsökningen) löser sina egna problem genom att sluta växa, hm, ja då kanske deras övergripande tillväxtbudskap som gäller så väl befolkning som inkomstökningar skulle undermineras. Möjligtvis är det därför som de avstår från att tala om någon stabilisering i absoluta termer eller uppskatta när denna skulle kunna inträffa.

Analyskapitel 5 som handlar om tillväxt, välfärd och miljö är bokens lågvattenmärke. Det inleds med fyra sidor som inte berör miljö alls, utan enbart visar det tämligen odiskutabla positiva förhållandet mellan tillväxt och välfärd. Längre fram kommer den mest tendentiösa och ideologiskt drivna redogörelse för det empiriska sambandet mellan tillväxt och miljö jag någonsin sett. De struntar helt i vad alla miljöekonomer, ekonomiska miljöhistoriker och andra som tar frågan på allvar och ägnar forskning åt den har kommit fram till. Det finns i verkligheten tre olika slags miljöproblem i förhållande till ekonomisk tillväxt: 1) De som stadigt förbättras (tillgång på rent vatten, tillgång till avloppssystem), 2) De som först försämras och sen förbättras (SO2, smutspartiklar i luft) och därmed alltså uppvisar mönster av miljökuznetskurvan (en upp-och-nervänd U-kurva för miljöbelastning i förhållande till inkomstnivå) och 3) De som hela tiden förvärras med ekonomisk tillväxt, exempelvis växande sopberg, minskad biodiversitet och CO2 utsläpp.

De första två typerna av miljöproblem löser länder när de blir rikare med politiska åtgärder. Den tredje kategorin är mycket svårare att åtgärda, den är intrikat sammanvävd med skalan på vår ekonomi som vi idag känner den. Jag brukar klaga på Marian Radetzkis bok Tillväxt och miljö från 1990 i mina föreläsningar för att han menar att alla utsläpp följer miljökuznetskurvan och för att han blandar ihop relativa och absoluta tal. Efter att ha visat ett enkelt samband mellan inkomst och utsläpp/BNP, alltså en graf med miljökuznetskurvan, hävdar Radetzki att det betyder att miljön blir bättre med ekonomisk tillväxt. Detta är naturligtvis ett logiskt felslut och han försöker mildra slutsatsen i en senare bok (Den gröna myten från 2001). Att utsläpp/BNP minskar är ingen garanti för att utsläppen fysiskt minskar och miljön blir bättre. Det kan ju vara så att BNP växer fortare än kvoten (utsläpp/BNP) minskar och då växer utsläppen. Andersson & Gunnarsson tar miljöfrågan på ännu mindre allvar än Radetzki gjorde i Tillväxt och miljö genom att enbart framhålla den första typen av miljöproblem: de som löses när länder blir rikare. De plottar ett diagram som visar att vissa miljöindikatorer är bättre för rikare länder än för fattiga. Deras huvudbudskap, baserat på detta, är att miljöproblemen löser sig själva genom att alla länder blir rika och anammar den västerländska livsstilen och konsumtionen. Har de ideologiska skygglappar så att inte själva förmår se klart eller förvrider de sanningen för läsaren för att kamma hem sin poäng? Jag hoppas att de är förblindade snarare än oärliga.

Min misstanke om varifrån de hämtat sin förblindande tillväxtoptimism, som jag ventilerade i en replik på Andersson & Gunnarsson i Sydsvenskan tidigare i år, är att många ekonom-historiker liksom ekonomer tror så starkt på produktivitetsförbättringar som tillväxtens essens att de tappar verklighetsanknytningen och insikten om att den energikrävande kapitalstocken (byggnader och maskiner) faktiskt ökar lika snabbt som BNP. Visst, om tillväxt framförallt innebär att göra mer med befintliga resurser, så kan man hoppas på att tillväxten i sig till slut stabiliserar energi- och råvaruanvändningen. Men historien visar tyvärr att vi har långt kvar till att nå det målet. Energianvändningen i Europa har ökat 25 gånger under de senaste 200 året, samtidigt som BNP ökat 50 gånger. Detta har halverat åtgången av energi för varje krona BNP, men detta är ju långt ifrån en stabilisering av total energianvändning.

Ändå menar jag att vi inte ska tappa hoppet. Ekonomin har ändrat sammansättning efter 1970-talet och växer mer på grund av information än energi, vilket visar sig i snabbare nedgång i energiintensitet (energi/BNP) än någonsin tidigare. Vi måste vi sätta vår tilltro till en sådan strukturförändring och förbättrad effektivitet, och till att den tredje industriella revolutionen innebär förbättrade möjligheter jämfört med tidigare, genom mikroelektronikens förmåga att finjustera material- och energiflöden och minska på slöseri. Tillväxtvågen som kommer efter den nuvarande finansiella krisen kommer att innebära ännu större möjligheter till miljö- och energilösningar. Men utmaningen är gigantisk eftersom den fattiga världen som nu får igång snabb ekonomisk tillväxt tar andra och tredje industriella revolutionen i ett kliv: bilar, elektrifiering och datorisering på en gång. Detta ökar energiförbrukningen i rask takt och det är fossila bränslen som ökar sin andel av världens energiförbrukning nu, de massiva satsningarna på förnyelsebara energi i i-länderna till trots. Den globala ekonomin växer snabbt. Den totala globala BNP förväntas fördubblas om bara 15 år ifall nuvarande tendenser håller i sig. Att man inte kan se att det kommer att orsaka resursproblem och klimatproblem är för mig underligt. Det behövs starka politiska styrmedel för att skynda på utvecklingen mot bättre resurseffektivitet och mot övergång till förnybara energikällor, något som författarna helt bortser ifrån.

Främst får jag känslan när jag läser boken att författarna är förgrymmade på att fattigdomsfrågan kommit i skymundan för klimatfrågan som fått mer forskningspengar och att de vill förskjuta perspektiven igen. Jag sympatiserar med denna ambition, svälten i världen är en skam för världssamfundet, men jag tycker inte att man alls når sitt mål genom att på tendentiösa grunder som ovan göra miljöfrågan till en icke-fråga genom att hävda att miljövännernas oro för tillväxtens skadliga inverkan på miljön baseras på ett rent och skärt missförstånd. Det kan tyvärr för mänskligheten finnas flera problem samtidigt som man måste lösa och prioritera mellan. Om det sedan prioriteras rätt är en annan sak. Kanske skulle det varit bättre om man inte attackerat så vitt och brett och istället begränsat sig till u-länder, jordbrukspolitik och nollsummespel? Kanske hade en bättre titel varit: ”Den ohållbara jordbruksvisionen – varför u-hjälpen är på irrvägar”. Gapar man över för mycket mister man ofta hela stycket, så kan jag sammanfatta mina intryck av boken.

Comments

  1. Har inte hela tillväxt (miljö, hållbarthets…) debatten spårat ur, är det inte dags att ställa sig frågan vad vi ska växa till?

  2. bjornabelsson says:

    Jag har väldigt svårt att se att det skulle finnas någon grundläggande motsättning mellan ekonomi och ekologi. Båda handlar om samma hus. Möjligen kan man säga att ekonomin handlar om det man gör i huset, medan ekologi handlar om hur man ska sköta om själva huset för att även i framtiden ha någon plats att hålla till i. Om man börjar riva ner inredningen för att hålla eld i spisen kommer man rätt snart att inse att väggarna är väl så viktiga som elden för att det ska vara varmt inne.

    Det finns vidare ett antal ekologiska grundförhållanden som inte ens de mest tilväxtglada ekonomier kan styra över.Ingenting försvinner: det vi släpper ut i naturen finns kvar och att samla ihop det igen är nästan alltid mycket besvärligare än att sprida ut det. Vi är beroende av ett antal ”ekosystemtjänster”, som pollinering av växter, fotosyntesens produktion av syre eller maskars och andra organismers betydelse för jordbruket. Visst kan man pollinera växter för hand (vilket redan görs i viss mån), men utan humlor och bin skulle inte mycket växa. Och visst kan man elektrolysera vatten för att få fram syre, men det kräver enorma mängder energi. Möjligen går det t.o.m. att odla utan maskar, men om man skördar utan att återföra näringsämnen till jorden blir skörden successivt allt mindre.

    Exponentiell tillväxt i en begränsad värld fungerar ungefär som pyramidspel. Det går bra för dem som ligger i början av kedjan, men förr eller senare kraschar det och de som kommer in sent i spelet blir utan undantag förlorare. I en värld med obegränsad tillgång på energi ligger möjligen tillväxtens gränser ännu rätt långt borta. Men ännu har vi inte obegränsad tillgång på energi, snarare är det mycket som pekar på att energin kommer att bli mer svårtillgänglig och dyrare under den nära framtiden.

    Många civilisationer har gått under för att de inte insett vilka systembegränsningar de har levt under. Om vår nutida civilisation ska överleva kan detta bara ske om vi inser våra systembegränsningar och lär oss att leva med dem.

  3. Stefan says:

    Tack för en intressant recension. Välbehövligt med ett så nyanserat inlägg i en debatt som annars präglas av polemik och ytterligheter – vissa menar att tillväxt är allt vi behöver, andra menar att tillväxt är förkastligt.

    Kanske bidrar jag till den polemisering nu, men tycker samtidigt att en till nyansering av tillväxtbegreppet på sin plats, nämligen tillväxt i u-länder till skillnad från i i-länder. För det första: u-länder behöver tillväxt – och om man genom omställning till ”grön ekonomi” kan skapa ytterligare tillväxt så är väl det bra, men jag tycker att författarna (som du påpekar) målar upp en osynlig fiende som skulle mena att man vill förbjuda u-länder att växa. Något sådant argument ter sig orimligt och inte speciellt vanligt.

    Men för det andra, och min huvudpoäng, rör tillväxt i ”utvecklade” länder. Något som jag aldrig lyckats förstå, trots magisterexamen i nationalekonomi (säger kanske mer om mig än om något annat, men i alla fall), är besattheten av BNP-tillväxt den svenska ekonomisk-politiska debatten. Några argument för tillväxt är att det skapar jobb och ger högre skatteintäkter. Ser man på den ofantliga tillväxten som skett i Sverige de senaste, säg, 60 åren, har verkligen arbetslöshetsminskningen hängt med eller varit proportionelig till detta? Och hur mycket bättre är verkligen statskassan? Lite som relationen mellan lycka och tillväxt – säkert blir folk gladare i länder som är en snabb tillväxtfas, men har folk t ex i Sverige verkligen blivit (proportionellt) lyckligare i takt med de senaste årtiondens BNP-tillväxt? Är det inte så också att en stor del av den moderna tillväxten är bortkopplad från realekonomin – och har en marginell effekt vad gäller skapande av jobb eller en ökad lycka.

    Bortser vi från en ev. demografisk tillväxt (om än icke-existerande), som rimligen borde behöva motsvaras av en BNP-tillväxt, har jag som sagt svårt att motivera den konstanta tillväxthetsen. Med detta då inte sagt att tillväxt skulle vara irrelevant, bara att vi kanske fokuserar på det för myket. Och allt detta alltså till skillnad från situationen i utvecklingsländer. Skulle uppskatta om någon kunde ge mig lite klarhet i frågan och berätta var jag har fel…

    • Nja, grejen är ju att om man inte har någon tillväxt kan man heller inte ha någon kunskapstillväxt – och det är det väl ingen som tycker vore bra? Bättre förståelse av rymden förutsätter att folk löpande kommer på små förbättringar som underlättar produktionen vid Scanias band – och vice versa.

      Den relevanta frågan man kan ställa sig är vad man ska göra med den ökande rikedomen. Jag tror inte man blir gladare av en större TV eller ytterligare en bil – man borde lägga inkomstökningen på miljövänliga tjänster, allt från tandläkarbesök till teater, äta ute eller varför inte ”livsrådgivning”.

      Tyvärr är skattesystemet utformat för att göra det dyrt med tjänstekonsumtion och billigt med prylkonsumtion (var det inte en artikel om detta här på ekonomistas för ett tag sedan?).

      Så mer tillväxt är bra men lägg den på smakfull konsumtion!

      • Lilly says:

        Nja, det där stämmer väl inte. Man kan ha kunskapstillväxt utan ekonomisk tillväxt.

      • Jag skrev produktivitetstillväxt, inte explicit ekonomisk tillväxt. Folk kommer bli duktigare att spika i spik eller skära grönsaker vilket kommer ge tid över till annat (eller till mer spikande och skärande). Ska du hindra människor från att lösa problem och arbetsuppgifter på ett smartare sätt eller hur tänker du?

      • Lilly says:

        Du skriver ju ”att om man inte har någon tillväxt kan man inte heller ha någon kunskapstillväxt”. Det är ett felslut. Kunskapstillväxt sker överallt, hela tiden, ekonomisk tillväxt eller inte. Det finns mycket kunskap som inte har med produktivitetsökning att göra (tack och lov).

      • Förmodligen driver lättja en väsentlig del av kunskapstillväxten = enklare och bättre sätt att arbete som därigenom frigör tid och/eller ökar produktiviteten. Kan du exemplifiera kunskapstillväxt som inte på ett eller annat sätt leder till ökad produktivitet utanför den rena grundforskningen?

    • Även om ni helt korrekt skiljer på den demografiska delen och produktivitetsdelen av tillväxten måste man också ha klart för sig att sättet vi mäter tillväxten på har en stor betydelse, och för att fortsätta på Björns liknelse kan man ju inte tillgodoräkna sig det som tillväxt om det skulle gå sönder en fönsterruta i huset och man tvingas laga den. Då skulle nettoeffekten vara 0, men med vårt sätt att mäta tillväxt skulle det vara ett positivt tillskott, för endast reparationen skulle räknas (BNP). (Denna parabel finns f.ö. i ”Det man ser och det man inte ser” av Frederic Bastiat – utgiven av Timbro – som trots att den tillhör den nyliberala kanon passar förvånansvärt väl för att stödja argument för ekologisk ekonomi).

      Vårt sätt att mäta tillväxt är alltså en överskattning av den reala tillväxten, och det finns väl många som är rädda för att vi knaprar för mycket på det här huset i tron att vi gör något gott, när vi i själva verket bara lappar och lagar våra egna skadeverkningar, eller helt enkelt inte får några vettiga prissignaler på att resursen är ansträngd. Nu tror ju jag att vi fortfarande gör verkliga framsteg, även i real produktivitet och i vår del av världen – även om vi sannolikt exporterar en stor del av miljöpåverkan till tillväxtländerna – men bara den här känslan av att vi inte vet vilka begränsningar naturen runt omkring oss sätter upp för ekonomin är djupt oroande, och tror jag ligger bakom mycket av den klimatångest och miljöfrustration som grasserar i samhället. Jag tror att alla skulle må mycket bättre om vi hade en mer realistisk kompass när vi mäter framsteg – en som mäter total resursproduktivitet, där naturens ekosystemtjänster ingår, i synnerhet produktionsfaktorerna land och energi. Dit hör också att korrekt räkna på miljöpåverkan av konsumtionen, inklusive den som är inbäddad i produkterna och som sker i andra länder. Vi blir kanske inte så mycket rikare som vi inbillar oss, och det kan slå tillbaka med förödande kraft längre fram. Det vore nog lättare om vi kunde växla ner tempot några hack, lata oss lite mera och kanske komma på fina idéer om hur vi ska kunna leva mer uthålligt på jorden.

  4. Jag noterade att Marian Radetzkis bok ”Tillväxt och miljö” som nämns ovan liksom ”Hållbarhetsmyten” är utgiven av SNS förlag. Det vore roligt om någon från SNS kan kommentera detta och hur det rimmar mottot ”Kunskap för välgrundade beslut” som pryder SNS hemsida. Med reservation för att inte ha läst någon av böckerna och bara baserat på ovanstående recension så förefaller ju båda böcker väldigt tendentiösa…

  5. Ett par påpekanden angående din avslutning: I västvärlden har per-capita-energianvändningen legat på en platå sen 70-talet. 40 år av per-capita-tillväxt med statisk energianvändning visar starkt på en mättnadseffekt. Energianvändningen kommer alltså stabilisera sig iochmed att befolkningen stabiliserar sig och successivt når samma energimättnad.

    Vidare påstår du att det behövs starka politiska styrmedel för att effektivisera och förnybart-ifiera, men du belägger inte detta. Oljans andel av den totala energin krymper nu kraftigt eftersom oljeutvinningen stått still sen 2005 trots mångfaldigade priser. Detta sker utan politiska styrmedel att tala om. Kolet växer fortfarande, men den rationella ersättningen där stavas inte förnybart utan kärnkraft. Tyskland går åt fel håll där – de politiska styrmedlen när de satsas på förnybart fungerar snarare som ett alibi för fortsatt och expanderad kolanvändning. Medan Frankrike visade för decennier sen att man kan skapa en koldioxidfri elförsörjning med kärnkraft.

  6. @Stefan: BNP är väldigt relevant för lycka; lyckan ökar verkligen med inkomst, både mellan och inom länder. Se exempelvis:
    http://nonicoclolasos.wordpress.com/2008/10/04/fel-om-pengar-och-lycka/

    Arbetslösheten är dock något vi egentligen bestämmer oss för att ha genom att vi sätter upp skatter, kollektivavtal och arbetslöshetsersättningar på ett sätt som definierar bort de 10% svagaste på arbetsmarknaden. Tillväxt kan aldrig fixa detta annat än mycket temporärt.

    • Att de nordiska länderna med högst skatter, starkaste fackföreningarna, högst arbetslöshetsersättning, i världen – parallellt hade bland den lägsta arbetslöshet i världen, i flera år (10, 20 år?) har ingen betydelse? Orsaker till arbetslöshet är komplicerade grejer vi inte förstår oss på, trots all forskning och försök till empiri är det svårt att reda ut. Mycket verkar bygga på förtroende, som i sin tur kanske beror på sociala faktorer som just sociala skyddsnät etc?.

      • ”Att de nordiska länderna med högst skatter, starkaste fackföreningarna, högst arbetslöshetsersättning, i världen – parallellt hade bland den lägsta arbetslöshet i världen, i flera år (10, 20 år?) har ingen betydelse?”

        Har du korrigerat for definitionen pa arbetslos som anvandes i Sverige under den tiden?

      • tuna says:

        Nej, sveriges var egentligen högst i världen, BNP lägst och HDI lägst?

      • Visst är sambanden komplicerade, och det finns mycket som spelar in på nivåerna, men att arbetslösheten alls existerar beror i grunden och botten på det jag nämnt. Vi har valt att hellre låta folk gå inaktiva i bidrag än att de ska ”tvingas” ta jobb till låga löner.

        Sen finns det en hel del empiri. Skillnaden mellan ungdomsarbetslöshet (tillsammans med andra ”svaga” grupper) och ”vuxenarbetslöshet” ökar exempelvis när man ökar minimilöner.

      • JE: Vilka länder tänker du på? Minimilöner brukar finnas, antingen i form av kollektivavtal eller i form av lagar. Javisst, utan bidrag, kollektivavtal och höga skatter på låga inkomster skulle den ofrivilliga arbetslösheten vara noll, eller extremt nära noll (då räknar jag inte ”sjuka” som arbetslösa).

        Jag tycker 1 kr i minimilön och soppa som arbetslöshetsersättning är för högt. Minimilöner och arbetslöshetsbidrag ska bort helt. Sen om samhället blir bättre eller sämre av det beror väl lite på hur förtjust man är i tvång, och om man tror att folk kan ta hand om varandra utan att socialister och konservativa tvingar dem till detta eller inte.

    • tuna says:

      Snarare är det tvärtom, skatter och skyddsnät effektiviserar på en arbetsmarknad då resurserna allokeras renare. Forskningen är inte tydlig åt något håll.

    • Jeppen: Hur förklarar du den höga arbetslösheten i länder där kollektivavtal inte finns? Tror du att arbetslösheten skulle vara 0 i Sverige om vi inte hade kollektivavtal och arbetslöshetsersättning? Personligen tror jag att en sådan perfekt matchning är utopisk. Tyvärr finns det arbetskraft med så låg produktivitet att det inte är motiverat att avsätta arbetsledning för dem. Det vore intressant med ett expriment där arbetslöshetsersättning sätts till en skål soppa per dag (för att arbetskraften ska överleva) och minimilönen till 1 kr per timme. Kanske skulle vi inte få ner arbetslösheten till 0 men vi kanske skulle få ett bättre samhälle enligt dig Jeppen?

    • Äsch, mitt förra svar hamnade lite snett, JE. Men du hittar det nog ändå?

      • Ja, jag fann det! Du skrev bla: ” … Jag tycker 1 kr i minimilön och soppa som arbetslöshetsersättning är för högt. Minimilöner och arbetslöshetsbidrag ska bort helt. Sen om samhället blir bättre eller sämre av det beror väl lite på hur förtjust man är i tvång, och om man tror att folk kan ta hand om varandra utan att socialister och konservativa tvingar dem till detta eller inte.”

        Och jag ser att jag bidrar till en krog diskussion, men sådana kan ju alltid vara trevliga och som oftast oseriösa. Att du förfäktar ett samhälle där människor svälter, ja, jag utgår från att du inte är riktigt nykter. Men visst är det trevligt med åsiktsfrihet! Hoppas du får en trevlig kväll.

      • Goda och fina människor som du själv behöver säkert inte tvingas av en stat att organisera välgörenhet som undviker svält. Eller?

      • Jag skulle definitivt öka mitt sparande och bli tämligen snål i ett samhälle utan ekonomiskt skyddsnät vid arbetslöshet. Tanken att behöva ägna sig åt tiggeri vid arbetslöshet är inte lockande.

      • tuna says:

        människor som inte klarar konkurrensen kan ju dö utan att samhället förlorar effektivitet. Nästan att man halkar in på godwins lag här.

      • 1. Du menar STAT utan ekonomiskt skyddsnät. Varför kan inte du och andra (via facken exempelvis) ordna ett frivilligt skyddsnät? Eller ta en privat försäkring?

        2. När hindren undanröjs försvinner arbetslösheten, så du behöver inte oroa dig för sådan.

        3. Din tes är alltså att du blir mer egoistisk när du får behålla mer pengar? Du röstar gärna för att staten ska ta hand om dina pengar och använda dem vist och med godhet, för själv skulle du inte göra det? Du är ovanlig i att säga att du själv är en del av problemet. De flesta brukar trycka på att det viktiga är att tvinga andra (läs: borgare) att betala.

  7. Astrid Kander says:

    Hej jeppen
    Energianvändningen efter 1970 ser lite olika ut i olika Europeiska länder. (Jag har gjort ett diagram som visar detta, men vet inte hur jag ska få in det här på sidan.) Du har rätt att i vissa länder har man till och med uppnått en stabilisering vilket är mycket glädjande.

    Håller med om att det är kolanvändningen som ökar sin andel av global energi och inte olja. Om kärnkraftern är ett rationellt alternativ till stenkol kan vi tycka olika. För mig är riskerna med dagens kärnkraft för stora för att jag ska se det som en attraktiv storskalig lösning på världens energibehov. Kanske med nya slags kärnkraftverk.

    Astrid

  8. bjornabelsson says:

    Det enda långsiktigt hållbara sättet att tillgodose människornas behov av ökad energianvändning utan att komma i konflikt med ekologiska systembegränsningar är ett effektivare utnyttjande av solenergin. Eftersom en stor och ökande andel av världens totala energianvändning går åt till att kyla bilar och byggnader är det dessutom ett lämpligt sammanträffande att den största energitillgången finns där kylbehovet är störst.

    Att atomkraft skulle vara ”koldioxidfri” är f.ö. inte sant. Tillverkningen av kraftverken och utvinningen av bränslet medför betydande utsläpp av koldioxid. Detta gäller för all del även i stort sett alla andra sätt att utvinna energi.

    • Kärnkraft är långsiktigt hållbart och dessutom praktiskt på ett sätt vind och sol inte är.

      Man kan konstatera att kärnkraft har så låga livscykelutsläpp av CO2 att de bör ligga inom vad naturen hinner absorbera om all energiframställning hade lika låg CO2-intensitet. Kärnkraft och annan icke-fossil-kraft kan givetvis på sikt driva sig själva, och då försvinner koldioxidproblematiken helt.

      • bjornabelsson says:

        Dagens atomkraft är inte långsiktigt hållbar. Uran är en ändlig resurs. Framtida tekniker kanske kan minska resursbehovet för bränsle avsevärt. Men där är vi inte ännu.

        Solens strålning är däremot en oändlig resurs (inom tidsrymden åtskilliga hundra miljoner år).

      • Uran är ändligt, men resursgränserna är så långt bort att det är meningslöst att prata om ändlighet i det fallet. Vidare är breeder-teknik känt och beprövat. Behöver vi så kan vi köra sånt, och då räcker uranet inte bara i tusentals år som med dagens teknik, utan hundratals miljoner år.

  9. Astrid Kander says:

    Jag tror att Björn har helt rätt. Att utnyttja solenergin för elproduktion (kanske storskaliga lösningar i Sahara?), kylning/uppvärmning, och att hitta nya grödor som har effektivare fotosyntes verkar vara det man borde satsa på!

  10. elinf says:

    Jag håller med Stefan om att det är ett överdrivet fokus på tillväxt i samhällsdebatten, ibland får man känslan av att man vill ha tillväxt för tillväxtens skull och att alltför lite hänsyn tas till dess baksidor. Om vi nu ska prata om tillväxt är det hög tid att måttet på tillväxt vidgas och tar hänsyn till miljökostnader. Tillväxtbegreppet på lång sikt blir aningen urvattnat om det inte håller för att beräkna framtida generationers levnadsstandard på ett adekvat sätt.

    Och jag tror att Björn har en viktig poäng med att vi måste inse våra systembegränsningar. Något som alltför sällan nämns är enligt mig att vi människor faktiskt också på något sätt är en del av ett ekosystem som vi inte kan rubba hur som helst utan att det får konsekvenser. Jag tror att vi är ute på svag is om vi odlar någon slags bild av att vi står över eller utanför systemet och kan påverka det i vilken riktning vi vill.

  11. Jonas Vlachos says:

    Vad gäller minskad, eller stabiliserad, energianvändning i vissa länder så beror det väl även på om man betraktar samhället från produktions- eller konsumtionssidan. Länder som av någon anledning i ökad grad specialiserar sig på energisnål produktion och därmed importerar energikrävande kan ju ge intrycket av att vara väldigt energieffektiva. Därmed inte sagt att sådan specialisering skulle vara dålig men det gör att länderjämförelser kan vara missvisande.

    • Som jag påpekade så stabiliserades per-capita-energianvändningen i väst redan på 70-talet, långt innan Kina mfl kommit in som energikrävande storproducenter. Idén att väst exporterat stora delar av sin energi-användning håller inte för en närmare granskning.

  12. Astrid, jag pratar som sagt om per-capita-energianvändningen. Den stabiliserades i stora västländer som USA, Tyskland, Storbritannien på 70-talet i samband med oljekrisen, och har sen dess väsentligen legat still. Här är en bra bild:

    Vad gäller kärnkraftens risker så har du uppenbarligen inte räknat på saken. Historien har visat att kärnkraftens cost/benefit är väldigt fördelaktig, även inklusive olyckor. Du låter dig luras av att kärnkraftens olyckor är lite spektakulära och psykologiskt svåra, men ur ett rationellt perspektiv är dess omfattning och frekvens totalt sett tämligen oproblematiska. Däremot är kolkraften ett existentiellt miljöhot, och det är väldigt problematiskt att den enda kända lösningen ratas av så många.

    Björns idé om kärnkraftens koldioxidutsläpp är för övrigt också felaktig. Kärnkraften har i ett livscykelperspektiv koldioxidutsläpp som är lika stora eller lägre än de intermittenta förnyelsebara energikällor som finns. Dessutom är dessa intermittenta energikällor inte kolkraftsersättare som kärnkraft, utan bara naturgas-utdrygare.

  13. Bo Sjö says:

    ”Hållbarhetsmyten” är en utmärkt bok som jag uppmanar alla att läsa. Den diskuterar grundligt problemen med den ytliga diskussionen hållbarhet, miljöförstöring och ekonomisk tillväxt. Recensionen tillför ingenting och recenserar inte bokens innehåll, utan är mera ännu en debattartikel. t.ex ettikeras som ”tillväxt optimister”, vad nu det betyder.

    Boken kan kritiseras för att den för för snäll mot miljrörörelsen och många av tillväxtmotståndare. Författarna skriver utmärkt och mycket intressant om historiska diskussioner om utveckling och befolkningstillväxt, där en rad människor som borde veta bättre propagerat för befolkningsminskning och att svältande barn inte borde få någon föda.

    Som Hans Rosling påpekar de ofullständiga tankar som miljörörelsen och tillväxtmotståndarna umgås med kan i slutändan få kommunismens och nazismens förintelser att blekna. Om 6 miljarder människor är för många människor vad är då inte 9 miljarder människor om några år, och var leder miljörörelsens synsätt på tillväxt och miljö? Någon gång måste diskussionen tas. Om det är så här ni definierar problemet, hur har ni kommit fram till detta? Och vad är er lösning? Jag och andra ekonomer ser helt andra lösningar baserade just på våra kunskaper i ekonomi och kunskaper om miljöproblem och utveckling.

    Recensenten frågar varför författarna skriver en debattbok mot ekologismen, eftersom den bara omfamnas av en professor i Lund? Svaret är att en sådan bok behövs. Författarna argumenterar inte bara på extremekologismen utan mot tillväxtmotståndare i allmänhet. Förutom recensenten har väl ingen missat att tillväxtkritiken har fått en renässans under senare år? Med en störtflod av debattörer, böcker och TV-program. Därför är boken så viktig. Den avslöjar hur fel det blir när politiker börjar slänga runt begrepp som ”hållbar utveckling”, ”befolkningskontroll” och ”rättvisa” som saknar tydliga definitioner. Myterna om hållbar utveckling, överbefolkning och ständig miljöförstöring är vårt tids rasbiologi. Det är alla vetenskapers skyldighet att kritiskt granska dessa påståenden. Jag kan inte se att de tillväxtfientliga tankar som förs fram inom miljörörelsen, och av personer som Tim Jackson, Johan Rockström, Birger Schlaug mf.l. utsätts för någon som helst kritisk vetenskaplig granskning. Trots att detta är människor som gör anspråk på att ha en vetenskaplig grund för sina påståenden och tankar om en mycket radikal omvandling av samhället.

  14. bjornabelsson says:

    Det är fascinerande att se att det finns ekonomer som verkar tro att ekonomin står utanför våra ekologiska systembegränsningar. Det är för en naturvetare tämligen uppenbart att exponentiell tillväxt av resursförbrukningen inte är möjlig i en ändlig värld.

    Även med 100 procent återvinning av allting finns det en gräns för hur långt planetens resurser räcker. Med dagens tämligen mediokra återvinning och enorma slöseri med resurser är det rätt många ämnen och material som börjar bli sällsynta och svåråtkomliga. Som jag skrivit tidigare kan mycket av resursbristen skjutas långt bort i framtiden om vi hade oändliga energitillgångar. Det har vi inte i dag.

    • Du målar upp en halmgubbe när du pratar om tro på evig exponentiell tillväxt. Det är troligen ingen som har sådan tro, och än mindre någon som bygger resonemang på det. Men av någon anledning tjatar miljötomtar om sådan tro.

      Vidare så återvinner vi när vi behöver (dvs när det är lönsamt). Och energitillgångarna blir oändliga när vi behöver det (exempelvis vind).

      • Att energitillgångarna blir oändliga vid behov var en mycket positiv nyhet för mig. Det torde lösa de flesta människors energiproblem.

      • Trevligt att kunna komma med positiva nyheter!

        Fast ifall du missförstod kanske jag ska förtydliga till att energitillgångarna inte blir oändliga i bokstavlig mening, utan helt enkelt har ett sorts maxpris oavsett efterfrågan – dvs växer med behovet.

  15. Ingen har problem med vare sig tillväxt, miljö eller pengar, vi har problem med värde, inte så mycket värde i sig utan mer våra värderingar.
    Vi gör saker, vi bygger saker, vi skapar saker – jag gjorde det här och du gjorde det där, att göra är numera likställt med värde.
    Så länge vi värderar ”att göra” kommer vi inte bort från värderingsproblem.
    Först när vi ser världen förändras värden.
    Planeten jorden är levande och klarar sig precis lika bra utan oss, planeten säger redan mer och mer ifrån och det är dags att inse… allt ditt är mitt och allt mitt är ditt och det finns bara en lösning.
    Det är därav Sarkozy och andra politiker engagerat folk för att hitta nya sätt att mäta välfärd på, än BNP. Någon som någon skrev om i ett annat inlägg om lycka.

  16. Rekommenderar första kapitlet… ”Innovationsutmaningen är politiken” speciellt avsnittet om välstånd och välfärd.
    http://www.kramis.nu/inlaga_avbrutet_samlag.pdf

    ps att våga påstå att vind är en oändlig tillgång är modigt, fundera på vad vind är och hur den skapas.

  17. Det är ju så enkelt!!!
    – Vill vi ha hållbarhet måste vi leva hållbart.
    – Vill vi ha tillväxt måste vi växa.
    – Vill vi har krig så måste vi kriga.
    – Vill vi ha fred måste vi vara fredliga.
    – Vill vi ha kärlek måste vi vara kärleksfulla.
    – Vill vi ha trygghet måste vi vara trygga.
    – Vill vi ha lycka måste vi vara lyckliga.
    – Vill vi ha pengar måste vi förtjäna pengar.
    – Vill vi ha glädje måste vi sprida glädje.
    – Vill vi osv osv osv…

    Trevlig helg!!!
    Vill du ha en trevlig helg… 😉

  18. Tack för en intressant recension Astrid. Själv har jag bara läst Radetzkis bok ”Den gröna myten” och upplever också att den var hyggligt försiktig i sina slutsatser. Men efter Radetzkis och Lundgrens klavertramp i klimatdebatten nyligen (”En grön fatwa…”), så minskade mitt förtroende för honom. Så jag undrar, vilken bok inom området miljöekonomi (du får tolka det hur brett du vill) skulle du rekommendera?

  19. Av Astrid Kanders recension, får jag intrycket att författarna till boken ”hållbarhetsmyten”, har problem med att hantera det faktum att den nuvarande globala produktionstillväxten, som baseras på en ökande och irreversibel omvandling av lufthavets syre till koldioxid, faktiskt är på god väg att förändra livsbetingelserna på vår planet. Istället för att oroa sig för att detta faktum trasslar till deras kalkyler, kanske de borde lägga ned litet arbete på att utveckla nya kalkyler som kan bidra till att lösa problemet. Det är tråkigt att se att många ekonomer agerar bakåtsträvare och bromsklossar i detta sammanhang. Ekonomerna borde istället använda sina kunskaper till att utveckla ekonomiska modeller baserade på tillgång och efterfrågan, för att komma tillrätta med ett problem som nästan alla är överens om att det finns och att det är väldigt allvarligt. (Se t ex http://bertilfriman.blogspot.com/2011/09/matematik-for-klimateffekten.html)

  20. Tack för utförlig genomgång av boken. Jag funderade på att läsa den, men nu slipper jag det.

    Förvånande att författarna höll sig med resonemanget, ”bara alla blir rika så löser det miljöproblemen”. Det är visserligen ett vanligt förekommande fenomen där det är lätt att se hur bra närmiljön i Sverige har blivit (typ begränsade luftföroreningar, rena vattendrag, osv) och samtidigt ignorera de större sammanhangen (som global resursförbrukning, CO2-utsläpp, export av miljöproblem, etc).

    När det är två akademiker, som dessutom ägnat tid åt att sätta sig in i ämnet, så kan det inte vara möjligt att de har en så snäv världsbild – det kan helt enkelt inte finnas så effektiva skygglappar. Jag kan inte tänka mig något annat än att det är en medveten strategi från deras sida för att få igenom sitt budskap (och få SNS att pröjsa för projektet..).

    Astrid, kan du inte be dina kollegor att kommentera din recension här på ekonomistas? Skulle vara intressant läsning!

  21. Bra skrivet av Kander, sansat och sakligt. Det är synd att ”ekonomisk tillväxt” i debatterna ofta reduceras till motpolerna ”bra”/”dåligt”. Man måste alltid baka in ekonomin (och dess rörelse) i sociala och ekologiska strukturer. Allt från samhällsmetabolism (materia/energi) och sociala effekter. Efter en sådan ”inbäddning” så får man värdera effekten ur ett etiskt perspektiv. BNP har aldrig varit, och kommer att aldrig vara, ett bra mått på ekonomisk aktivitet (eller effekt). Dessutom bygger många ekonomiska analyser/modeller och mått på nationstänk, samtidigt som våra samhällen agerar på en global marknad. Ett konkret exempel är att stora delar av effekterna (utsläpp etc) av den Svenska konsumtionen hamnar i andra länder (råvaror/produktion & arbete) – vilket gör att den s.k. miljökutznetskurvan kan se positiv ut i Sverige.

  22. Ni som skriver att ni nu inte behöver läsa boken pga den här recenssionen, TÄNK OM!!! Läs den och återkom, en mycket bok i mina ögon som tar upp aktuella problem.

    Uppenbart att Astrid inte är särskilt påläst i ämnet, som någon skrev tidigare, detta är ingen recenssion det är en debattartikel.

  23. Ulf Löfgren says:

    Det är inte tillväxten som är det primära i människans samhällen. Det är i stället viljan att ständigt förbättra människors livsvillkor. Denna strävan har i sin tur lett till tillväxt.

    Vi kommer att fortsätta förbättra livsvillkoren, men i dag är nästan alla eniga om att detta i de materiellt mogna samhällena inte kan ske genom ökad tillväxt. Anledningen härtill är främst det ovedersägliga faktum att natursystemen är begränsade. Detta förstår vi nu, men det förstod man inte förr. Jorden tycktes då så oändlig att den ekonomiska teorin (”ekonomismen”) placerade eventuella konflikter med miljön i kategorin ”externaliteter”. Som om det inte redan då handlade om verkliga konflikter.

    Andersson/Gunnarsson underskattar enligt min mening det faktum att ”ekonomismen” är otillräcklig för en förståelse av relationen mellan människan och hennes miljö. Här kan emellertid naturvetenskapen hjälpa till, och måste hjälpa till, med ett vidgat och fördjupat synsätt.

    Den ekonomiska tillväxten är exponentiell. Denna typ av tillväxt är det många människor som inte förstår. Världsekonomin har sedan 1945 blivit 10 gånger större. Denna tillväxt har lett till enorm sammantagen miljöförstörelse. En fortsatt tillväxt på samma sätt fram till år 2100 betyder att världsekonomin, fortfarande med 1945 som utgångsår, vuxit med 80-100 gånger. Vem vågar försvara en sådan dårskap?

    Det vi nu ser runtom i världen är ett uppvaknande inför den exponentiella tillväxtens omöjlighet. Debatten är igång och intensifieras. Men politikerna ligger efter, som vanligt. De vågar ännu inte berätta sanningen för väljarna. Forskningen och alla intresserade i övrigt måste dock fortsätta förberedelserna för den nödvändiga omställningen. Böcker som ”Hållbarhetsmyten” ser jag dock som en sista suck över tillväxtsamhällets hädanfärd. Må nu utvecklingssamhället komma.

    • Ulf, jag ar inte saker pa att du och jag anvander samma definition av tillvaxt. I den definition jag anvander finns det inget som sager att tillvaxten maste komma fran okad anvandning av naturresurser, tvartom kommer den framforallt fran det varde som adderas till naturresurser.

      ”En fortsatt tillväxt på samma sätt fram till år 2100 betyder att världsekonomin, fortfarande med 1945 som utgångsår, vuxit med 80-100 gånger. Vem vågar försvara en sådan dårskap?”

      Om den, pa samma satt som tillvaxten de senaste 20-30 aren, forbattrar livet for alla de som idag lever i svalt och fattigdom sa har jag inga problem med att forsvara den.

      • Feltolkning av värde är människor subjektiva tolkningar, värde är ”status quo”, [param valuetyp = data ref objekt].

        ”Om den, pa samma satt som tillvaxten de senaste 20-30 aren, forbattrar livet for alla de som idag lever i svalt och fattigdom sa har jag inga problem med att forsvara den.”

        Förbättrat livet kan diskuteras.
        Dagens ”väst människor” vet att något är fel, de ser att ”tillväxtproblematiken” hunnit ikapp verkligheten.

        – De har inte ”peace in mind”,
        – De är inte lyckliga.
        – De vet att egoismen i vårt ”adderade välstånd” är dårskap!

        De ser att dagens tillväxt inte är hållbar och kan inte ignorera det längre.

        Vad som nu sker är att ”västvärlden” börjat ifrågasätter vad är liv/livet, något som kan rädda situationen då svaren leder till lägre ”behov” av konsumtion, empati för andra samt att rättvis fördelning blir en självklarhet istället för som det är idag, en ”tillväxtmodell” som bygger på ekonomisk skuldsättning och ränta.

      • Att inte langre i absolut fattigdom far val nog anda ses som en forbattring?

  24. I dagens ekonomiska och tekniska system har jag svårt att se en tillväxt som inte medför en ökad förbrukning av ändliga naturresurser. Vi har talat länge om ”de-coupling” vad gäller tillväxt och energiförbrukning, men inte ens detta har vi lyckats särskilt väl med. Ändå är det troligen betydligt lättare att minska energianvändningen än att minska förbrukningen av naturresurser, när vi vill producera det som krävs för att minska svält och fattigdom.

    Sedan är det också en rätt liten del av den ekonomiska tillväxten som har kommit de svältande och fattiga till del. Och den tillväxt som har gett oss hälsovådliga nivåer av kött- och fettkonsumtion kan i alla fall jag lätt avstå från. För att avskaffa svält och fattigdom är fördelning betydligt viktigare än tillväxt.

    • hort talas om total factor productivity?

      • Förvisso. Men tendensen går i många fall åt motsatt håll. Exempelvis när det gäller mat så äter vi mer och mer från toppen av näringskedjan och mindre och mindre från basen. Ett kilo ris om dagen kan livnära en människa om det äts som ris. Men om vi föder upp djur med riset går det åt tio kilo ris för att livnära en människa.

        Inte heller när det gäller den andra basen för välbefinnande, bostaden, finns det några tecken på att resursförbrukningen per bostad/människa minskar, snarare tvärtom.

        Även kläder tar snarare mer resurser i anspråk per plagg i dag än tidigare.

        Visst går det att göra en hel del prylar med mindre instas av råvaror i dag jämfört med för 50 år sedan. Men om vi pratar om att eliminera svält och fattigdom kan jag inte se några tendenser till att råvarubehovet per producerad enhet har minskat.

      • För övrigt kan man skriva ut diakriterna även om man saknar å, ä och ö på sitt tangentbord.

      • Energin för att föda upp en kyckling idag är mycket, mycket lägre än energin som gick åt för några decennier sen. Så är det för de flesta matvaror, och potentialen är fortsatt mycket stor eftersom mycken matproduktion fortfarande är väldigt primitiv. Vidare kommer allt mindre andel av energin vara fossil i framtiden. Decoupling gör vi i takt med att priset på energi ökar.

  25. @ Emil
    ”Att inte langre i absolut fattigdom”

    Ekonomisk eller känslomässig?

  26. bengtorgBengt Eriksson says:

    Vet inte om möjligheten att kommentera finns kvar – men när det gäller tillväxt eller inte, om det är bra eller dåligt, så har vi inget val så länge tillväxten är lånefinansierad med ränta. Vad som händer med svag eller utebliven ekonomisk tillväxt ser vi med all önskvärd tydlighet i tex EU.
    Men den exponentiella tillväxten torde väl ha ett tak – ett tak som finns anledning att fundera över om vi kanske redan nått?!

    • Tillväxten mäts genom att se hur mycket bruttonationalproduktionen har ökat, justerat för inflation. Men inflationen är svår att beräkna. Antag att en leverantör av teve-apparater säger att den nya modellen är dubbelt så bra och bara 25% dyrare. Hur ska statens inflationsberäknare kunna bedöma det? Tänk om tevens livslängd är hälften lång, men det upptäcker man inte förrän efter fem år då den slutar att fungera. Vidare är det svårt att slita sig från misstanken att statens uppenbara intresse av att redovisa en låg inflation på något sätt kan influera beräkningen. Ett ytterligare problem som är välkänt är att bruttonationalprodukten bara mäter det som köps och säljs men inte det som människor gör själva – t ex ordnar en middag för sina vänner, utan att ta betalt. Allt sammantaget bör den beräknade tillväxten tas med en stor skopa salt. Man bör helt enkelt inte tro särskilt mycket på den, annat än när det handlar om väldigt stora förändringar på kort tid.
      Om man accepterar att tillväxtsiffran är otillförlitlig, blir frågan om tillväxtens nödvändighet inte så central längre, Dessutom behöver man väl inte vara ett matematiskt geni för att se det ologiska i att man måste ha tillväxt för att behålla sin levnadsstandard – var tar överskottet vägen?
      Att komma ifrån det krampaktiga kramandet av den osäkra tillväxtsiffran skulle vara förlösande eftersom vi då kan se vårt samhälles utveckling i ett vidare perspektiv. Att frigöra sig från tillväxtfokuseringen innebär inte att eftersträva ett stillastående – samhället förändras ju hela tiden. På somliga ställen sker utveckling och förbättringar men i andra änden pågår en förruttnelse i gamla organisationer som en gång varit produktiva och livskraftiga.

Trackbacks

  1. […] helt enkelt att få någon rätsida med en sådan ansats. Lyckligtvis dök det upp en recension på Ekonomistas som fick mig att spara in både tid och pengar. Professor Astrid Kander som är kollega till de […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s