Alldeles strax ska Stefan Ingves redogöra för den aktuella penningpolitiken inför riksdagens finansutskott (följ utfrågningen här). Utfrågningen kommer säkerligen att fokusera dels på motiven till den senaste räntehöjningen och dels på Riksbankens kommunikation före beslutet. Förhoppningsvis ges även viss uppmärksamhet till tidigare penningpolitiska beslut och utfall.
En nyhet inför denna utfrågning är att Riksbanken har publicerat ett Underlag för utvärdering av penningpolitiken 2005-2007. Det är lovvärt initiativ, och tanken är att underlaget ska kunna användas av finansutskottet för en längre tillbakablick. Relevanta frågeställningar är då om penningpolitiken var väl utformad under 2005-2006 och om Riksbanken uppfyllde inflationsmålet under 2007.
Ett problem är dock att underlagsrapporten inte tydligt visar och kommenterar inflationsutfallet under 2007. I ett förtydligande av inflationsmålet skrev dåvarande vice riksbankschefen Lars Heikensten:
Riksbanken kommer regelbundet att redogöra för utfallet av politiken i samband med Riksbankschefens första framträdande varje år i riksdagens finansutskott. Redogörelsen kommer att baseras på utvecklingen av KPI mätt dels som löpande tolvmånaderstal, dels som ett årligt genomsnitt av löpande tolvmånaderstal. Om KPI befunnit sig utanför toleransintervallet kommer orsakerna till detta att förklaras[.]
Men i Riksbankens underlagsrapport fokuseras nästan uteslutande på den årliga genomsnittsinflationen (som ju egentligen mäter den genomsnittliga inflationen under en tvåårsperiod). I rapportens sammanfattning är detta det enda nämnda måttet och vi kan läsa att “Inflationen 2007 […] var 2,2 procent mätt som årsgenomsnitt av KPI”, och att “I ljuset av den ekonomiska utvecklingen under 2005-2007 är det Riksbankens bedömning att penningpolitiken under 2005 och 2006 var väl avvägd”. Att KPI steg med 3,4 procent från december 2006 till december 2007 får man utläsa ur en graf långt in i domkumentet.
Lite mer tydlighet kan vi kräva av en centralbank som (med rätta) anser sig vara ett föredöme i öppenhet och tydlighet.
Ekonomistas 
Jag har inte mycket att säga om denna text i och för sig, bedömningarna synes mig ganska välavvägda – inom sin givna ram. Men den underliggande frågan som man inte slipper från är: hur stora möjiigheter har Riksbanken att påverka utvecklingen överhuvud taget? Det sägs ofta att det är Riksbankens förtjänst att inflationen hållits tillbaka under nu en ganska lång följd av år. Men hur mycket beror på utvecklingen i Asien, som inneburit ständig press på priserna på våra importvaror? Och hur mycket beror på att budgetdisciplinen i Sverige förbättrades radikalt efter tidigare försyndelser? Jag vet inte, jag bara frågar. Jag är rädd att den stora tilltron till Riksbanken är omotiverad – och när jag säger det finns det inte ett uns av kritik av banken, bara av dess omvärld. Faktum är att nationalekonomin inte kommit till några starka resultat när det gäller dessa frågor.
Tilltron till Riksbanken verkar vara lite blandad för tillfället. I övrigt håller jag med dig. Den nationalekonomiska forskningen får väl sägas tydligt ha visat att penningpolitiken och ramverket kring den påverkar inflationstakten, men det ligger förmodligen utanför Riksbankens makt att ständigt hålla KPI-inflationen innanför toleransintervallet 1 till 3 procent. Min avsikt var heller inte att kritisera banken för att inflationen blev för hög, utan att påpeka att informationen kring detta har varit vag. Man kan jämföra med det brittiska inflationsmålet som liknar det svenska, men där man tydligare måste förklara avvikelser. Där ges kanske onödig fokus på små avvikelser, men jag tycker ändå att sådana kan påpekas lite tydligare även av Riksbanken.
Dessutom är det så kallade inflationsmålet rent nonsens. Enligt riksbankslagen skall Riksbanken upprätthålla fast penningvärde, vilket enligt förarbetena skall förstås så att varor med konstant kvalitet inte får stiga i pris över tiden.
Med tanke på att tjänster väger ganska tungt i KPI, kan detta beräknas motsvara en årlig ökning av KPI om två procent.
I verkligheten stämmer detta dock ej. Priset på en Big mac har sedan 1999 stigit från 24 kr. till idag 35 kr. utan att hamburgarens beskaffenhet har förändrats. Alltså har Riksbanken inflaterat kronan vida mer än vad som är förenligt med riksbankslagen.