Vi borde skämmas!

Diskussionen kring Daniels inlägg om incitamentsstyrning häromdagen fick mig att inse varför akademiker ofta ser ner på dem som ger sig på den “tredje uppgiften”. Högskolornas tredje uppgift är att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet vilket ofta är både trevligt och intressant. En och annan rapport kan skrivas, man kan hamna i en tv-soffa eller, varför inte, starta en blogg. Förutom att detta är kul kan belöningen i form av uppmärksamhet — och ibland pengar — vara stor.

För en akademiker med hyfsat trygg position är alltså lockelsen att söka sig bort från kärnverksamheten bestående av forskning, undervisning och handledning stor. Branschen har därför uppfunnit piskor och morötter för att hålla kvar oss på den rätta vägen.

Morötterna består främst av olika priser och utmärkelser. Det vore naturligtvis möjligt att även försöka styra med hjälp av incitamentslöner men det finns, som Daniel visat, problem med detta. Dessutom finns institutionella hinder mot stora löneskillnader.

Problemet med utmärkelser är att de bara kan ges till de absolut duktigaste, annars förlorar de sitt värde. Att aktivt bestraffa dem som sysselsätter sig för mycket med tredje uppgiften kan därför vara ett nödvändigt komplement till morötterna. Tore Ellingsen diskuterar i senaste numret av Ekonomisk Debatt den mäktiga kraft som skammen kan utgöra i sociala sammanhang som dessa (idéerna finns bla här och här).

Så, våra kollegor borde få oss bloggare att skämmas genom att visa sitt ohöljda förakt över vad vi håller på med. Vi får belöningar på annat sätt och behöver antagligen skämmas lite så att vi inte glömmer att forska. Vilket jag ska göra nu.