Henry Ohlsson: Tid för handling — inte förhärligande

Henry Ohlsson

Detta är ett gästinlägg av Henry Ohlsson, professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet.

Den senaste tiden har vi återkommande fått höra hur bra det går för den svenska ekonomin. Tillväxten är rekordhög, inflationstakten fortsatt låg och sysselsättningen börjar öka, vilket i en internationell jämförelse ser bra ut. Men under ytan är bilden dessvärre en annan. Det finns viktiga problem i svensk ekonomi.

Glädjedödarens uppgift är att föra fram budskapet ingen vill höra. Figuren nedan visar den s k Beveridgekurvan för Sverige, dvs sambandet mellan andelen arbetslösa och antalet kvarstående lediga platser som andel av antalet personer i arbetskraften (data är tolvmånaders glidande medelvärden hämtade från AKU och Arbetsförmedlingen). Krisen under 2009 syns tydligt: Arbetslösheten steg från drygt 6 procent i januari 2009 till 8,5 procent ett år senare. Samtidigt minskade vakanstalet från ca 0,75 till ca 0,55.

image

De dåliga nyheterna är dock vad som hänt efter krisen. Den ekonomiska återhämtningen har medfört att vakanstalet i januari 2011 var tillbaka på samfama nivå som i januari 2007. Men arbetslösheten i januari var nästan en och en halv procent högre än arbetslösheten i januari 2007! Arbetsmarknaden funktionssätt har försämrats betydligt.

Vad kan då ha orsakat denna försämring? Till att börja med kan vi utesluta fel i data. Alla lediga platser anmäls visserligen inte till Arbetsförmedlingen, men om man istället väljer SCB:s heltäckande vakansstatistik (som dock är mindre frekvent) är bilden densamma. Liknande försämringar har även skett i andra länder; den amerikanska Beveridgekurvan har också rört sig utåt.

Är det matchningen på arbetsmarknaden som har försämrats? Vilken betydelse kan bristande överensstämmelse mellan de arbetslösas faktiska kvalifikationer och de kvalifikationer som de lediga platserna kräver? Vad kommer rekryteringsproblemen att innebära för produktions- och inflationsutveckling? Vilka ekonomisk-politiska åtgärder skulle kunna vara aktuella?

Det är nu en viktig uppgift för alla olika aktörer på arbetsmarknaden (inklusive jag själv) att agera istället för att förhärliga. Sverige borde kunna bättre. Arbetslöshet är slöseri.

Den som söker ska finna

Det är allmänt accepterat att generösa arbetslöshetsförsäkringar förlänger tiden tills arbetslösa hittar jobb. Det är även allmänt känt att sannolikheten för en arbetslös att hitta ett jobb verkar gå upp när försäkringsperioden närmar sig sitt slut. Av detta skulle man kunna dra den felaktiga slutsatsen att kortare ersättningsperioder lönar sig från samhällets sida.

Ekonomisk teori (se till exempel Acemoglu & Shimer, 1999) säger oss dock att långa försäkringsperioder kan leda till bättre matching mellan arbetssökande och vakanser och därmed gynna både den enskilde (som får en högre lön) och samhället (som får bättre produktivitet och högre skatteintäkter). Frågan är naturligtvis om denna tes finner något stöd i empiri.

I Norge förlängdes ersättningsperioden från 80 veckor till 156 veckor 1997. Simen Gaure, Knut Roed och Lars Westlie har undersökt effekterna av denna reform på matchningen på arbetsmarknaden. De finner de arbetslösa visserligen sökte längre efter arbete, men när de väl hittade ett så fick de högre löner samt mer varaktiga sysselsättningar som en följd av den förlängda ersättningsperioden.

Som så ofta när det handlar om policy-utformning är det alltså en av trade-off mellan längre arbetslöshetsperioder och bättre matchning på arbetsmarknaden. Naturligtvis så kommer det också finnas en punkt när ytterligare sökande knappast är gynnsamt. Det känns dock som om de positiva sidan av arbetslöshetsförsäkringar är något som ofta glöms bort i dagens politiska debatt.