Ska man äga sin egen forskning?

Frågan om hur uppfinningar och forskningsresultat ska omsättas i nya företag och produkter är ett återkommande tema i den svenska politiken. Anledningen är inte svår att förstå. Sverige är sedan länge en framgångsrik forskningsnation, mätt i termer av kronor per forskare, andel forskare i arbetskraften, antal vetenskapliga artiklar och patent per invånare, etc. Samtidigt har Sverige haft problem med att kommersialisera forskningsresultaten. Den i politiska diskussioner antagna länken mellan forskning och ekonomisk tillväxt har brustit.

En speciell aspekt av denna diskussion rör det s.k. lärarundantaget, som i princip säger att anställda vid universitet och högskolor behåller äganderätten till sina uppfinningar trots att de görs inom ramen för deras anställning. Detta sågs av den förra regeringen som ett problem och ses nu av den sittande regeringen som “en konkurrensfördel för Sverige”. Problemet med båda sidors argument är att man alldeles för ensidigt tycks fokusera på äganderättsfrågan, och dessutom ofta drar felaktiga paralleller till de amerikanska erfarenheterna. Lärarundantaget är naturligtvis viktigt i sammanhanget, men borttagandet av det är lika lite det Alexander-hugg som Thomas Östros tycktes tro för några år sedan, som behållandet av det skulle vara en stor konkurrensfördel för svenska universitet som Lars Leijonborg nu säger.

Jag har tidigare skrivit om varför argumenten för att ta bort lärarundantaget är problematiska. Vad det gäller de nu framförda argumenten för att behålla lärarundantaget, så är dessa dock minst lika problematiska, åtminstone om man ser till effekten på viljan att kommersialisera forskningsresultat. Anledningen till varför lagen skulle vara en konkurrensfördel för Sverige i kampen om globala forskare är gissningsvis att framgångsrika utländska forskare ska attraheras av möjligheten att själva kunna kommersialisera sin forskning. Detta skulle i sin tur kunna generera positiva externa effekter på Svenska forskningsmiljöer. 

Givet att lärarundantaget funnits sedan slutet av 1940-talet kan man förstås undra varför detta inte fungerat tidigare. Problemet ligger främst i att många universitet ser kommersialiseringen av forskningsresultaten som en konkurrerande verksamhet. Enskilda forskare kan använda arbetstid och universitetets utrustning och andra resurser för att sedan sälja resultatet och stoppa vinsten i egen ficka. I värsta fall, från universitetets synvinkel, engagerar sig forskaren i ett företag och försvinner helt från verksamheten.

Nyckeln till framgångsrik kommersialisering ligger i att få alla parter intresserade av framgång. Detta betyder att forskaren, dennes institution och universitetet som helhet ska se att de har något att vinna på processen. Om forskaren har äganderätten, men inte kapacitet att själv ordna med allt praktiskt, så blir det inget. Om institutionen dessutom ser kommersialiseringen som ett problem så är risken att det inte blir något ännu större. Om universitetet har äganderätten, men inte uppmuntrar enskilda forskare att ägna sig åt kommersialisering, så blir det inte heller något. Om universiteten dessutom inte har några ekonomiska incitament att ägna sig åt denna verksamhet så är risken att det inte blir något ännu större. Det viktiga att inse är dock att framgången knappast beror på vem som har äganderätten. Incitamenten för de inblandade måste struktureras på olika sätt beroende på var den initialt ligger men framgången ligger vare sig i lärarundantagets borttagande eller dess behållande. Det ska bli intressant att höra om regeringen förstår detta.