Predikan för riktigt rika

I onsdagens DN uppmanade finansmannen Robert Weil Sveriges kapitalister att dela med sig av sina rikedomar i större utsträckning. Weil påpekade att kapitalisterna blivit allt rikare och att dessa ökade rikedomar också innebär ett större samhällsansvar.

Det står bortom allt tvivel att de rikaste svenskarnas förmögenheter har växt som aldrig förr.

Ekonomistas-bloggarna Jesper Roine och Daniel Waldenström visade i en uppsats från i höstas hur ojämlikheten i termer av förmögenhet har ökat alltsedan 1980. Enligt deras mest pessimistiska beräkningar ägde år 1980 den rikaste procenten av befolkningen knappt 20 procent av de samlade privata förmögenheterna. År 2005 hade denna andel stigit till över 40 procent. Om dessa beräkningar är riktiga tyder det på att ojämlikheten i termer av förmögenhet kan vara lika stor, eller till och med större, i Sverige än i USA.

Dessa beräkningar bygger på att man tar hänsyn till svenskars förmögenheter utomlands. Förmögenhetsojämlikheten i termer av taxerade förmögenheter har däremot knappt ökat något alls sedan 1980. Eftersom skattepolitik bara kan påverka taxerade inkomster och förmögenheter visar detta att möjligheterna att genom skatter minska ojämlikheten är starkt begränsade.

Något som däremot skulle minska förmögenhetsojämlikheten är förstås om rika frivilligt skänker bort sina förmögenheter. Svenska kapitalister delar med sig av sina rikedomar i viss utsträckning redan idag. Till exempel skänkte Erling Persson nyligen 350 miljoner till Karolinska Institutet och Handelsbankens forskningsstiftelser har generöst finansierat en stor del av min egen forskning.

Svenska kapitalister, inklusive Robert Weil, är dock betydligt mindre generösa än några av USA:s kapitalister. En av de tidiga stora amerikanska filantroperna, Andrew Carnegie, ansåg att rika människor har en skyldighet att skänka bort sina förmögenheter och att det till och med är ovärdigt att dö rik:

The day is not far distant when the man who dies leaving behind him millions of available wealth, which was his to administer during life, will pass away un-wept, un-honored and un-sung . . . Of such as these the public verdict will then be: ‘The man who dies thus rich dies disgraced.’

(Klicka här för att höra en originalinspelning med Andrew Carnegies inlevelsesfulla uppläsning.)

Hög förmögenhetsojämlikhet ter sig betydligt mer acceptabelt om förmögenheterna inte är ärvda utan har tjänats ihop under en persons livstid. Tyvärr skickade den förra regeringen ut totalt motsatt signal genom att avskaffa arvsskatten men behålla förmögenhetsskatten. 

Warren Buffet har nyligen utfäst sig att skänka bort större delen av sin förmögenhet. Han är förespråkare för arvsskatt och har uttryckt sig i ordalag som påminner mycket om Andrew Carnegie. När kommer vi att få höra liknande tongångar från Ingvar Kamprad, Niklas Zennström eller någon annan av våra superrika entreprenörer?

***

Dessa ord får avsluta mitt första inlägg på Ekonomistas. Ekonomistas är en nystartad blogg där vi som skriver är sex nationalekonomer. Ekonomistas talar inte med en röst, utan med sex olika — och säkerligen ofta motstridiga — röster. Vår målsättningen är att skriva ungefär ett inlägg per person och vecka. På återseende!

ESO 2.0 – med rätt att provocera

I måndags slog nya ESO (där undertecknad ingår) officiellt upp sina dörrar med ett allmänt semiarium och efterföljande diskussion med delar av forskarsamhället. Tanken med ESO är att det ska vara oberoende av Regeringskansliet och kunna producera tankeväckande rapporter i aktuella och viktiga ämnen. Även ”skuggutredningar” till befintliga utredningar är tänkbara.

Något som tydligt framgick av måndagens övningar är att ESO måste våga ta upp även kontroversiella ämnen och inte vara rädda för att provocera. Ett mål som nämndes var t.ex. en uppretad statssekreterare per rapport.

Erik Fichtelius föreslog också, halvt på skämt, halvt på allvar, att ESOs rapportserie, likt de svenska titlarna på Goldie Hawns filmer, skulle ha en gemensam början, nämligen Vad kostar…. Börjar man fundera på detta tema så upptäcker man snart att det finns det en mängd av tänkbara rapporttitlar som garanterat skulle väcka intresse. Några som föreslogs under måndagen var Vad kostar en flykting?, Vad kostar det kommunala självstyrelset? och Vad kostar en Norrlänning?.

En uppenbar risk med förslaget är att ESO genom att följa det kommer att leva upp till Oscar Wildes nidbild av en ekonom (”Someone who knows the price of everything and the value of nothing”). Naturligtvis finns det ett värde att ta emot flyktingar och att ha ett kommunal sjävlstyrelse (vad värdet av en Norrlänning är låter jag vara osagt, uppväxt i Hälsingland som jag är) som man riskerar att glömma bort om man allt för entydigt fokuserar på kostnaderna. Dock tror jag att man inte ska väja för att faktiskt våga presentera kostnader av olika sorts politik. Risken är annars att allmänheten ändå bildar sig en uppfattning om vad saker och ting kostar som förmodligen överstiger de sanna kostnaderna.

Det jag vill säga med detta är att jag tror att det är viktigt att våga beröra ämnen som är tabubelagda, och jag hoppas att ESO kommer att våga reta upp såväl ministrar som en och annan vd, samtidigt som de förhoppningsvis kan höja den vetenskapliga nivå på den allmäna debatten.

Försvarets problem är sjukvårdens

Leif Pagrotsky har låtit utreda de reala försvarutgifternas utveckling över tiden. Trots årtionden av nerskärningar har utgifterna bara sjunkit från 39 miljarder per år under 1980-talet till 34 miljarder förra året. Tretton procent är alltså allt man lyckats kapa, slopad värnplikt (i praktiken) och regementsnedläggningar till trots.

Något att förundras över? Knappast. Det är helt enkelt en orsak av två mäktiga krafter. Den första är att lönerna stiger när produktiviteten i samhället stiger. Även försvaret måste då höja sina löner, vilket gör att försvarets lönekostnader – i reala termer – stiger med sisådär 2-3 procent varje år. Om anslagen inte höjs innebär det alltså i praktiken en minskning av försvarets personalbudget. Fenomenet går även under namnet Baumols lag.

Den andra kraften är att försvarets teknologi blir allt mer avancerad och därmed allt dyrare.

Sammantaget är detta precis samma problem som sjukvården står inför. Lönerna måste stiga även om inte arbetskraften blir mer produktiv. Dessutom blir den medicinska teknologin blir allt dyrare. Om sjukvårdskostnadernas andel av BNP ligger still betyder detta att vi i praktiken minskar sjukvårdens resurser.