Frivilligarbete – lösningen på den demografiska utmaningen?

Att Sverige står inför en demografisk utmaning när andelen av befolkningen som är över 65 blir allt större och den s k försörjningskvoten (dvs barn, ungdomar och äldre per person i yrkesverksam ålder) därmed stiger har väl knappast undgått någon. Med dubbla jobbavdrag och diskussioner om höjd pensionsålder försöker nu Alliansen öka arbetsutbudet bland de äldre och därmed säkra såvlä personaltillgången i offentlig sektor som skatteintäkter att finansiera detta med.

Samtidiga rapporterades i gårdagens pappers-DN att hälften av pensionärerna faktiskt fortsätter jobba, men ideelt och oavlönat.  Är detta månne lösningen på Sveriges demografiska dilemma? Kan vi helt enkelt minska utbudet av offentliga tjänster för att i stället låta frivilligorganisationer sköta detta? För mig känns dock en sådan lösning som en ovälkommen tillbakagång till 1800-talets Fattigsverige, där de behövande var utlämnade till andras välvilja. Frågan är snarare om regeringen inte här kan få en ledtråd till hur man ska kunna öka arbetsutbudet bland äldre och en hint om att pengar inte är det enda argumenten i nyttofunktionen.

Comments

  1. En lätt utvikning som kanske kan intressera. Bryan Caplan menar att den demografiska utmaningen antagligen är mindre än många tror. Han menar att man bör titta på (antalet arbetande/befolkningen) istället för (antalet gamla/antalet arbetande). Två inlägg på detta tema kan läsas här och här.

  2. Visst stämmer det att den stigande andelen gamla motverkas av en fallande andel barn i befolkningen. Men den första trenden är mer betydande, speciellt i Europa där andelen av befolkningen i yrkesverksam ålder väntas falla till historiskt låga nivåer de kommande decennierna. Se till exempel figur 1-3 i ett papper jag skrev för några år sedan.

  3. Det är viktigt att komma ihåg vad pensioneringen egentligen innebär. Det är en rätt för arbetsgivaren att göra sig av med personal som uppnått en viss ålder. Dvs, all anställningstrygghet upphör vid en viss ålder.

    Då folk blir allt friskare längre upp i åldrarna är det väl alldeles utmärkt att många jobbar vidare på något sätt. Det är bra för de som jobbar – mängder av studier visar att jobbet ger en känsla av mening och sammanhang, något som knappast försvinner bara man fyllt 65. Det är självfallet bra för den som får tjänsterna utförda åt sig. Antagligen är största andelen här småbarnsföräldrar som får hjälp av mormor och farfar med hämtning och lämning. Slutligen är det bra för resten av samhället då resurser frigörs till annan produktion. Exempelvis kan mamma jobba som läkare i stället för att vabba.

    Det är svårt att se problemet med denna trend. Om den nu finns.

  4. Jonas,
    ett förtydligande, jag ser absolut inget problem att pensionärer hjälper sina barn med barnpassning. Artikeln handlade dock snarare om arbete i frivilliga organisationer och inte heller detta arbete är för mig ngt problem. Dock tycker jag att det är lite sorgligt om vården och omsorgen i allt större utsträckning behöver förlita sig på frivilligorganisationer.

    Jag tycker också att det är värt att fråga sig varför äldre väljer att sluta sina avlönade jobb och börja jobba ideelt och oavlönat, trots dubbla jobbavdrag. Förmodligen har det med arbetsuppgifterna och arbetstid att göra. Kanske skulle man kunna uppmuntra 15-timmars veckor för 65+-are inom vård och omsorg.

  5. Petter Hällberg says:

    Att man jobbar ideellt kan väl bero på kombinationen hög pension och frånvaro av uppsägningsrisk. Jag forskar inte själv, men kan tänka mig att många vid en stor miljonvinst gärna skulle fortsätta forska om något som intresserar en själv men ingen vill betala för. Utmaning utan stress på det sättet liksom golfspelande etc är nog eftersträvansvärt. Jag ser en parallell till pensionsfallet här.

  6. Andreas Jonsson says:

    Niclas och Martin,

    Förutom en fallande andel barn i befolkningen anger Caplan och en ytterligare motverkande kraft: en fallande andel kvinnor utanför arbetskraften. Aven om denna faktor inte har så stor bäring i Sverige framöver (deltagandet är ju redan ganska jämställt) så är det ju en stor potential i flera EU-länder, kanske ffa Tyskland. Ofta så lyfter man fram åldersproblematiken som mer allvarlig i övriga Europa än i Sverige, men kanske underskattar man då potentialen i en mer jämställd arbetskraft, kanske har kalkylerna inte fullt ut beaktat denna potential. Ja, for what it’s worth, en spekulation…

  7. Rolf Nilsson says:

    Det mest grundläggande kännetecknet hos våra ”fattigvårdsorganisationer” är nödvändigheten att överleva. Vare sig dessa är uppbyggda på någon kristen värdegrund eller ser sig själva som utvalda, så är det främsta intresset bevarandet av institutionen. Så till exempel om en organisation är uppbyggd på att ”hjälpa” utsatta människor, blir det paradoxalt nog också den organisationen som står allra längst ifrån att vilja se en lösning. Detta skulle ju äventyra organisationens existens och göra den överflödig i samhället.

    De stora heliga kolosserna Socialtjänsten, Stadsmissionen och Frälsningsarmén, men gäller generellt de organisationer som i grunden är overksamma i hemlöshetsfrågans lösning. Att godtrogna människor fortfarande tror att någon av de ca 900 organisationer i Sverige inriktade på hemlöshet skulle hjälpa antalet hemlösa att minska och ur sitt tillstånd (läs definitionen av hemlös på http://www.socialstyrelsen.se/Publicerat/2000/3367/2000-15-1+Sammanfattning.htm) får allt omvärdera sin tro.

    För hur ”gudagoda” och ”ärliga” representanterna för dessa organisationer än kan låta i olika sammanhang är självbevarelsedriften och upprätthållandet av det monetära system det bakomliggande syftet, då det är pengarna som ger organisationerna medel för att ta makten över andra människor och för sin egen överlevnad. Precis som en fattig/hemlös utan att se andra alternativ blir tvungen att tigga eller tvingas stjäla för sin överlevnad, måste också organisationerna göra vad som krävs för sin.

    Detta försvårar avsevärt eller kanske till och med omöjliggör en förändring inom dessa vinstbaserade organisationer, då det inte bara är deras egen överlevnad som sätts på spel, utan också den materialistiska livsstilen som förknippas med rikedom och makt.

    När nu ”hjälpa-hemlösa-organisationer” byggt sin grund på att det finns hemlösa människor blir i sin förlängning den oroande framtiden att bevara dessa institutioner, detsamma som att vidmakthålla människor i detta tillstånd. Så för att detta inte ska bli allt för uppenbart erbjuder organisationerna allt utom det primära för hemlöshetens lösning, vilket är ett tryggt integrerat hem. Detta är till största del förankrat i sitt egna pengabehov och/eller vinstsyfte.

    ”Vad kan jag tjäna på detta” är vad folk tänker. Om förtjänsten ligger i en verksamhet för och på hemlösa individer, kommer man bekämpa lösningsfokusering med ännu mer ”svindyr” reklam och tigga ännu mer pengar till sin konserverande organisation. Detta är en av orsakerna till varför folk inte är rättvisa mot eller kan lita på varandra.

    Då någon presenterar samma lösning för hemlösa som övrig befolkning har för att på ett någorlunda sätt klara av sina privatliv, då försvarar sig organisationerna med att problematisera och kategorisera hemlösa individer som en ”grupp” och påtalar olika problem och symtom vi alla skulle få efter ett tag i hemlöshet.

    Rolf Nilsson
    Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
    Tel: 0736-76 42 86

  8. Ju mer man sätter sig in i hur olika frivilligorganisationer och myndigheter agerar i hemlöshetsfrågan, desto tydligare blir bilden. Det handlar endast om att nära den egna organisationen. De utsatta hamnar i ett slags påtvingat kundförhållande till en ständigt växande marknad. Ni som lever under någorlunda drägliga förhållanden kan kanske känna igen er i hur elbolag, försäkringsbolag – statliga som privata sätter lagom press på er till och från. Hur banker och telebolag hetsar er ibland. För en hemlös råder samma förhållande till ”hjälparen”.

    Hjälporganisationer (inkl. soc) håller den utsatte i ett grymt grepp och ser med anklagande ögon på den som behöver stöd. Det är mycket svårt att komma ur detta förhållande så länge du inte har något tryggt att bygga din förhoppning på. Staden låter hela tiden verksamheten runt hemlösa växa med olika projekt. Det är lotsar, medborgarkontor, hemlösajour, brottsofferjour och andra verksamheter som inte har något med hemlöshet att göra.

    De hemlösa används systematiskt i ett enda syfte. De används till att samla in och att söka pengar på. De fråntas sina möjligheter och allt hopp om att kunna leva under likvärdiga förhållanden som den övriga befolkningen. Den stress som den någorlunda lyckade medborgaren lever under transporteras ner till den som inte har något alls.

    Tänk om vi tillsammans skulle kunna komma till den slutsatsen att den här binder upp oss. Om än till olika grad. Att vi alla hamnar i ett sorts skuldförhållande till dessa till synes så självklara aktörer. Hjälporganisationer och myndigheter värnar om sina egna bidrag eftersom dessa håller dem vid liv på samma sätt som banker och elbolag.

    Priserna stiger, börsen går upp och ner och vi vaggas hela tiden in i en känsla av att vi är en del av en ständigt pågående utveckling. Enligt Ulla Beijer på forskning och utvecklingsenheten vid Stockholms stad (FoU) så har inte antalet hemlösa förändrats på 12 år siffran ligger konstant på omkring 3 000 personer i Stockholm. Dock har mörkertalet ökat markant. Enligt Jan Flyghed som är professor i kriminologi så har inte heller brottsligheten ökat tillnärmelsevis på det sätt som medier och politikerna ständigt ger uttryck för. Vi tycks leva i en bubbla som omgärdas av olika påhittade hotbilder. Vi värnar om vår egen trygghet och blundar för de egentliga orättvisorna. Vi behöver tydligen sjukpensionärer, invandrare, hemlösa och arbetslösa som skrämmer oss lite lagom så att vi kan känna oss tillräckligt motiverade att värna om vår egen nästan så ”trygga” position.

    Vi matar oss med tragedier och med stigande siffror av olika slag. Men ser vi egentligen det pris som vi alla får betala för detta. Ser vi det samhälle som vi skapar med detta förhållningssätt?

    Rolf Nilsson
    Föreningen Stockholms hemlösa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s