Ett av de områden som jag fascineras allra mest av inom nationalekonomin är hur genombrottet för beteendeekonomin förändrar de politiska recept som nationalekonomer skriver ut. Det blir sannerligen inte lättare — men betydligt intressantare! — att hitta rätt politikrecept när man ska ta hänsyn till att människor inte är helt rationella, har problem med självkontroll och bryr sig om andra. William Congdon, Jeffrey Kling och Sendhil Mullainathan har skrivit en bok på detta ämne som förefaller mycket lovande. Boken heter Policy and Choice: Public Finance through the Lens of Behavioral Economics och finns än så länge att ladda ned helt gratis här.
Comments
Trackbacks
-
[…] Se bloggen Economistas inlägg under kategorin beteendeekonomi. Människor fungerar inte så rationellt som vissa ekonomiska teoretiska idéer bygger på… Och alltmer inser man att detta är viktigt att ta i beaktande. Detta gör ekonomi mycket intressantare tycker jag. […]
-
[…] ekonomi i ljuset av hans och andras forskning om hur människor faktiskt fattar beslut (som Robert tipsat om) och nyligen publicerades ”Scarcity: Why Having Too Little Means So Much, skriven tillsammans […]
Ekonomistas 
Receptet är mycket enkelt. Eftersom människor inte alltid är rationella och politiker samt byråkrater också är människor, dvs är lika lite rationella så blir slutsatsen av beteende ekonomin att politiker bör lägga sig i mindre inte mer. Vidare verkar ju människor enligt beteende ekonomin bry sig mer om andra än som hittils varit känt, det betyder att vi inte längre med tvång behöver omfördela utan i mycket högre grad kan förlita oss på våra medmänniskors frivilliga välvilja att ge gåvor.
Både irrationaliteten och den ökade omsorgen om våra medmänniskor innebär då att staten kan bli mycket, mycket mindre samt att politiker långt mer kan abdikera dra sig tillbaka. De vet ju inte bättre än du och jag, de är ju inte mer välvilliga eller mer rationella. Framför allt känner de inget om våra inre behov och individuella prioriteringar över vår livstid.
Det receptet är självfallet grundat mycket mer i en ideologisk hållning än ett analytiskt resultat. Att människor vill hjälpa varandra är kan – och borde oftast, vad jag förstår – leda till att de efterfrågar mer av samordning än om de vore fullständiga egoister.
Du får gärna förklara för mig hur personlig givmildhet är att anse som egoistiskt? Det blir ren Orwellianskt New Speak.
Är det inte så att motsatsen är egoism? Att en person A anser att person B behöver hjälp och stöd, utifrån A:s personliga värderingar och sedan med våld tvingar av person C pengar för att sedan ge till person B. För mig vore det ju lämpligare att först förlita sig på den personliga väl villigheten och sedan om det inte finns resurser för omfördelning, efter att det är konsensus om målen, med våld omfördela. På så sätt minskas den statliga våldsanvändningen samt omfördelning erhåller större stöd samt moralisk legitimitet från de vars pengar tvingas av. Att de som inte avtvingas pengar anser att det är både etisk och moraliskt riktigt att inte själva betala samt låta tredje man betala för deras prioriteringar är ju självklart.
När det gäller politiker och byråkraters grad av irrationalitet återkommer jag senare.
Du läste det jag skrivit fel.
Människor som vill hjälpa andra (exempelvis motarbeta fattigdom, brottslighet eller klimatförändringar) kommer att i de allra flesta fall att rösta för mer politisk samordning (givet en välfungerande politisk makt) än de egoister som inte är givmilda.
För en grundläggande analys av samhällets behov av koordinering och samarbete rekommenderas kapitel 9 i Dixits & Nalebuffs ytterligare förbättrade mästerverk, nu under namnet The Art of Strategy.
Låter som en läsvärd bok. Men intresset falnade till viss del när boken visade sig vara gratis (det kanske beteendeekonomerna har någon förklaring på).
“Beteendeekonomi” i sig är inget nytt. När Carl Menger grundade den österrikiska skolan 1871, har alla ekonomiska teorier inom den skola utgått ifrån det mänskliga handlandet (beteendet) och att ekonomi är en mänsklig social process.
Det går endast att studera individen eftersom kollektiva enheter (samhället, ekonomin etc) inte är några levande varelser med ett eget medvetande. Varför människor handlar på ett visst sätt är en fråga för psykologin. Orsaken till det mänskliga handlandet är dolt för forskaren.
Men det mänskliga handlandet leder till att generella ekonomiska lagar uppkommer. Det betyder inte att människor handlar likadant. Men det går att utgå ifrån de sanna premisserna att:
1) Individen försöker uppnå sitt högst värderade mål. Eftersom människor är olika (de är inte lika/jämlika) är målen inte de samma. Exempelvis vill A tjäna mycket pengar medan B vill ha mycket fritid.
2) Individen måste ha tillgångar för att uppnå sina högst värderade mål. Eftersom människor är olika (de är inte lika/jämlika) har de olika tillgångar. Exempelvis intelligens, utbildning, intresse, pengar, kontakter, personlig utstrålning, fysisk styrka osv.
Nu går det att komma fram till generellt sanna ekonomiska lagar som exempelvis lagen om utbud och efterfrågan. Generellt sanna ekonomiska lagar måste byggas hierarkiskt, ifrån botten och uppåt, ifrån sanna begrepp till sanna abstraktioner. Därefter går det att bilda abstraktioner med hjälp av andra abstraktioner.
boktips när det är som bäst, intressant och gratis. Tack för det.
Nog hade det varit bra konsumentupplysning om man nämnt att boken kommer från vänstertankesmedjan Brookings och en av författarna är ekonomisk rådgivare till Obama. Nu märkte väl den uppmärksamme läsaren förvisso detta snabbt ändå.
Jag tror att det bara var ett förbiseende från Roberts sida, för inte hade han missat en sådan sak om det istället hade handlat om en bok från Heritage Foundation, skriven av en av rådgivarna till G W Bush? 🙂
Intressant hur som helst. Dock får man inte glömma att man inte kan utgå i från att det bara är folket som inte agerar perfekt rationellt utan även de som beslutar om eller implementerar policy verkar under bounded rationality.
Hur beteendeekonomiska fenomen kan påverka politiskt beslutsfattande står det för övrigt en hel del om i min avhandling.
Erik L, sanningen att säga hade jag nog missat det även om den kom från Heritage Foundation. Jag hade inte koll på Brookings politiska orientering, men efter att ha kollat upp det verkade de ju inte vara särskilt mycket mer vänster (på den amerikanska skalan) än SNS är höger (här i Sverige). Blir det inte lite tröttsamt om vi ständigt ska nämna dylika brasklappar varje gång? Den senaste veckan har vi skrivit om en fetmarapport utan att nämna att den skrevs av två f.d. LO-ekonomer och vi länkade till Hayek vs Keynes-videon som är producerad av ett högerforskningsinstitut på George Mason-universitetet utan att nämna det, och vi skriver ofta om SNS rapporter utan att skriva ut brasklappar om det.
Håller med dig om din invändning angående politikers begränsade rationalitet (som även Niclas Berggren gjorde i senaste Ekonomisk Debatt), men den invändningen gäller alla policyrekommendationer nationalekonomer ger, inte bara de med en beteendeekonomisk touche.
Med tanke på att du hänvisar till din avhandling vore det bra om du kan skriva ut hela ditt namn, annars blir det lite svårt att hitta den.