Att forskningsmedel bör tilldelas dem som är mest lämpade och inte dem som har bäst kontakter är en önskedröm som nu kanske är på väg att uppfyllas. I den nyligen utkomna Resursutredningen, vars arbete letts av förra jubileumsfondsordföranden Dan Brändström, förordas ökad konkurrensutsättning av medeltilldelningen till svenska lärosäten i syfte att stärka svensk forskning internationellt. Detta är utmärkt, men tyvärr finns en allvarlig brist i utredningens förslag.

Utredningen föreslår nämligen fem olika prestationsmått som ska användas för att fördela anslagen:

1. Bedömningar av en oberoende panel (50% av anslagen)
2. Citeringsvägda publikationer (20%)
3. Externa anslag (20%)
4. Andelen disputerad personal (5%)
5. Andelen kvinnliga professorer (5%) 

De tre första är högst rimliga och dessutom i linje med vad andra länder praktiserar. Problemet är istället de två sista. Dessa är helt enkelt inte mått på forskningsprestationer utan rena kvantietsmått på lärar- och forskarkollegiets sammansättning. Utredningen spekulerar i att dessa mål i förlängningen kan komma att öka forskningsprestationerna, men det är ju en öppen fråga. Oavsett vilket kan det aldrig vara bättre att belöna något som kanske kan leda till ett önskat utfall än att belöna detta önskade utfall direkt.

Om inte utredningens förslag ändras (och t ex adderar de två femprocentsandelarna till vardera publikationer och externa anslag) borde Dan Brändström svara på varför vi annars ska sluta vid just andelarna disputerade och kvinnliga professorer? Varför inte kräva att det ska finnas anställda från alla Sveriges landsändar eftersom deras högskoleutbildningsfrekvens ju skiljer sig åt högst betydligt? Eller att minst ett working paper på varje institution skrivits på något av Sveriges minoritetsspråk (samiska, finska, meänkieli, jiddish och romani chib)? Kvoteringslistan kan förstås utökas, men det kräver att andra särintressen än just SULF (disputerade lärare) och tidsandan (kvinnliga professorer) ligger på…