Att forskningsmedel bör tilldelas dem som är mest lämpade och inte dem som har bäst kontakter är en önskedröm som nu kanske är på väg att uppfyllas. I den nyligen utkomna Resursutredningen, vars arbete letts av förra jubileumsfondsordföranden Dan Brändström, förordas ökad konkurrensutsättning av medeltilldelningen till svenska lärosäten i syfte att stärka svensk forskning internationellt. Detta är utmärkt, men tyvärr finns en allvarlig brist i utredningens förslag.
Utredningen föreslår nämligen fem olika prestationsmått som ska användas för att fördela anslagen:
-
Bedömningar av en oberoende panel (50% av anslagen)
-
Citeringsvägda publikationer (20%)
-
Externa anslag (20%)
-
Andelen disputerad personal (5%)
-
Andelen kvinnliga professorer (5%)
De tre första är högst rimliga och dessutom i linje med vad andra länder praktiserar. Problemet är istället de två sista. Dessa är helt enkelt inte mått på forskningsprestationer utan rena kvantietsmått på lärar- och forskarkollegiets sammansättning. Utredningen spekulerar i att dessa mål i förlängningen kan komma att öka forskningsprestationerna, men det är ju en öppen fråga. Oavsett vilket kan det aldrig vara bättre att belöna något som kanske kan leda till ett önskat utfall än att belöna detta önskade utfall direkt.
Om inte utredningens förslag ändras (och t ex adderar de två femprocentsandelarna till vardera publikationer och externa anslag) borde Dan Brändström svara på varför vi annars ska sluta vid just andelarna disputerade och kvinnliga professorer? Varför inte kräva att det ska finnas anställda från alla Sveriges landsändar eftersom deras högskoleutbildningsfrekvens ju skiljer sig åt högst betydligt? Eller att minst ett working paper på varje institution skrivits på något av Sveriges minoritetsspråk (samiska, finska, meänkieli, jiddish och romani chib)? Kvoteringslistan kan förstås utökas, men det kräver att andra särintressen än just SULF (disputerade lärare) och tidsandan (kvinnliga professorer) ligger på…
Ekonomistas 
Jag tycker också att huvuddragen i Brändströms utredning verkar vettiga, men jag tycker även det är rimligt att ge vissa incitament för en jämnare könsfördelning, i synnerhet eftersom den akademiska världen på sina håll är såpass ojämställd (se exempelvis bilderna på en av våra främsta nationalekonomiska institutioner: http://www.hhs.se/econ). Om det även funnes strukturer inom den akademiska världen som missgynnade t.ex. samer så tycker jag att vi skulle försöka ge incitament för universiteten att komma till rätta med detta, men jag tror inte att det finns några sådana problem när det gäller samer.
Däremot håller jag med Daniel om att man inte behöver dölja att det handlar om att öka jämställdheten i första hand och inte är ett medel för att öka forskningens kvalitet.
Jag vill också påpeka att det inte behöver handla om kvotering för att förbättra könsbalansen — det är bara en av många åtgärder man kan vidta.
På samma sätt som ekonomer brukar avråda regeringar från att upprätta skyddstullar på fisk för att måna om de lokala fiskarnas inkomster vill jag avråda regeringen från att belöna forskningsinstitutionerna från att peta i sin anställningspolicy för att maximera forskningsmedel. Där är vi överens.
När det gäller önskemålet om en jämnare könsfördelningen i forskarvärlden kan vi säkert enas om det också, ävne om jag inte kan se någon given optimal eller självklar fördelning (t ex 50-50). Är inte fördelningen idag ganska mycket en effekt av olika historiska institutionella förutsättningar inom bl a utbildningsväsende, familjepolitik och naturligtvis biologi? Jag tror det, och givet alla förändringar som skett i Sverige vad gäller könsrepresentation inom högre utbildning och en rad andra samhällsområden kommer vi om några år säkert ha en kader kvinnliga akademiker som utan problem kavalr in till professurer på egna meriter. Jag ser flera kolleger som är på god väg dithän! Att då föregripa den processen genom att kvotera in personer som uppenbarligen inte kvalificerat sig enligt den gängse meritokratiska ordningen kan bli högst problematiskt.
Kvotering är problematiskt och det är inte det jag förespråkar (åtminstone i första hand). Jag tror tyvärr inte att de “institutionella förutsättningar” du talar om är historiska, utan består och till och med förvärras på en del håll — det är dessa som vi i första hand ska försöka förändra. En av de viktigaste faktorerna är det utbredda systemet med tillfälliga anställningar, ökade krav på mobilitet, doktorand- och postdocfinansiering som inte går att kombinera med föräldraledighet m.m. Allt detta tror jag i genomsnitt avskräcker kvinnor från den akademiska världen i större utsträckning. Visst finns det fler kvinnor nu än förr i akademin och det kanske kommer förbättras något i framtiden, men det är långt kvar till jämställdhet (vilket jag håller med dig inte behöver betyda 50-50, men andelen kvinnor bland professorer bör i alla fall på sikt stå i någon sorts proportion till andelen kvinnor i grund- och forskarutbildning 20-30 år tidigare).
Jag håller Robert med om att även dagens anställningsformer för yngre disputerade (och i viss mån doktorander) är bristfälliga på så sätt att de sällan leder till att den anställde inlemmas i de offentliga trygghetssystemen. Detta bidrar i sin tur till att individer som t ex vill bilda familj, vilket särskilt gäller kvinnor som både är gravida och föräldralediga och därför är beroende av dessa system, tenderar att välja bort akademiska karriärer. Om vi åtgärdar detta grundprobem är en hel del vunnet för jämställdheten. Och en sådan åtgärd skulle vara betydligt bättre än att angripa ett av symptomen, en låg andel kvinnliga professorer, eftersom det skulle riskera en rad bieffekter på hela incitamentsstrukturen i det akademiska systemet.