En kvinnofälla mindre: Låt makar dela på pensionen

På internationella kvinnodagen skrev litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström på DN:s kultursida att “Frågan om kvinnors pensioner är akut”. Ack så rätt hon har! Pensionsstatistiken visar tydligt att dagens kvinnliga pensionärer har lägst pensioner. Huvudförklaringen ligger i att de tidigare var hemmafruar eller deltidsarbetande, något som bestraffas hårt i ett pensionssystem kopplat till intjänade pensionspoäng. Men även idag väljer mammor oftare än pappor att gå ner i arbetstid för att vara med sina barn, vilket antyder att pensionsolikheterna kommer att bestå om inget görs. Men vad ska göras? Hur ska vi få till stånd ett system som bevarar föräldrars rätt att själva bestämma över sin vardag samtidigt utan att göra pensionerna alltför ojämställda? Det finns flera svar, men ett av de mest sympatiska är att makar bör dela lika på pensionen. [Read more…]

Jens Spendrup och tillväxten

I dagarna har Jens Spendrups kategoriska uttalanden om feminism, brist på kompetenta kvinnor och kvotering i Ekots lördagsintervju skapat mycket diskussion och irritation. Det handlar dels om det olyckliga signalvärdet men också om det tveksamma i vissa påståenden som till exempel att allt löser sig bara man ger det tid. Kvinnor har till exempel varit i majoritet bland högskoleutbildade sedan slutet av 1970-talet och trots att det sedan länge finns en pool av mycket kompetenta kvinnor så tycks de försvinna i de processer som ska ta fram ledningspersoner. [Read more…]

Jämställdhet och utveckling

Globalt sett är relationen mellan män och kvinnor väldigt ojämn på en lång rad områden. Den tydligaste sammanfattande manifestationen på detta är underskottet på mellan 60-100 miljoner kvinnor i världens befolkning. Fenomenet ”missing women” (ett begrepp myntat av Amartya Sen i en NYRB artikel 1990) beror till viss del på selektiva aborter, till viss del på vad som kallats ”cumulative neglect”, d.v.s. att kvinnor, speciellt i kristider och i nödsituationer, åsidosätts i större utsträckning än män (eller, i extrema fall, dödas för att krisen anses vara deras fel). Utöver detta är också kvinnor globalt sett underrepresenterade inom utbildning, på arbetsmarknaden, och framförallt inom politiken. [Read more…]

Löner och utbildningsval

Man läser vilka lönenivåer män i delar av LO-kollektivet kommer upp i och jämför detta med de högskoleutbildade sjuksköterskornas löner. Plötsligt framstår inte de problem utbildningsväsendet verkar ha att hantera pojkarnas situation som fullt så allvarliga. Sina taskiga skolresultat till trots verkar ju grabbarna vara helt kapabla att göra rationella långsiktiga val. Som att välja bort högre utbildning.

Är jämställdhet vägen till lycka?

Kvinnor borde blivit rejält mycket lyckligare under de senaste 30-40 åren, åtminstone om ökade livschanser är något som får en att må bra. Även om tydliga skillnader mellan könen finns kvar så är det uppenbart att jämställdheten ökat. Attraktiva utbildningar domineras nu av kvinnor, lönegapet mellan män och kvinnor har minskat, den teknologiska utvecklingen har gjort hushållsarbetet (som trots allt mest utförs av kvinnor) betydligt lättare, kvinnor har nu kontroll över sin fertilitet, kvinnors politiska representation har ökat.

Ändå har kvinnor — relativt män — blivit alltmer missnöjda med tillvaron under hela denna period. image

Detta överraskande samband dokumenteras i figuren här bredvid som är hämtad från en studie av Ekonomistasfavoriterna Betsey Stevenson och Justin Wolfers. Studien fokuserar på USA, men samma mönster finns i nästan samtliga länder som författarna lyckats hitta data för. Eftersom män i början av 1970-talet var betydligt olyckligare än kvinnor betyder detta att lyckan är jämnare fördelad mellan könen idag.

Hur ska man förklara detta? Stevenson och Wolfers bryter ner sitt datamaterial på längden och tvären för att undersöka olika möjligheter; gifta mot ogifta, hög- mot lågutbildade, yngre mot äldre, men det enda som sticker ut är att den negativa trenden är särskilt stark för kvinnor med barn. Dessutom ser män alltmer positivt på de finansiella aspekterna av att vara gift, medan både män och kvinnor blivit mindre nöjda med sina äktenskap i stort.

En tolkning är alltså att livet blir rätt miserabelt av att både ha ett jobb och att sköta en familj. Både män och kvinnor tycker det är skönare att bara ha ett ansvarsområde och kvinnor har påverkats mer negativt av det delade ansvaret. Samtidigt finns det problem med denna tolkning. Om detta är hela förklaringen är det oklart varför mönstret även finns bland ogifta utan barn och bland tonåringar.

Samtidigt är kanske inte resultaten så förvånande. Om mäns och kvinnors livssituation blir alltmer likartad är det inte så konstigt att även lyckonivån konvergerar. Men man hade ju hoppats att det skulle bli på en allt högre nivå.

Jämställdhetens politiska ekonomi

Nationalekonomer föreslår ofta lösningar på problem utan att fundera särskilt mycket över huruvida det skulle gå att få politiskt stöd för genomföra dem, vilket skiljer oss från statsvetare. När det gäller många politiska frågor är det dock ganska lätt att förstå varför vissa åtgärder inte vidtas. Till exempel avregleras inte hyresmarknaden mycket på grund av en stark hyresgästförening, fastighetsskatten var impopulär eftersom den beskattade en tillgång snarare än dess avkastning, globala klimatavtal kommer inte till stånd på grund av varje land vill åta sig så lite som möjligt och fritidsbåtsfolket behandlas med silkesvantar på grund av den starka förankringen i den övre medelklassen (nu senast lyckades man få regeringen att riva upp beslutet om en tillfällig stängning av Danviksstullsbron i Stockholm).

När det gäller jämställdhet är det dock lite mer komplicerat. Under 1900-talet har svenska män givit upp mängder av privilegier till förmån för kvinnor (se JämO:s sammanfattning om du inte är övertygad). Frågan är varför? Efter att kvinnor fick rösträtt är det lättare förstå, men varför gavs kvinnor rösträtt och hur förklarar vi reformer som gynnande kvinnor innan dess? En ny NBER-uppsats pekar ut ett skäl som kan ha varit mycket viktigt: män ger i från sig makt eftersom hälften av deras barn är döttrar. Därför blir jämställdhetsreformer en avvägning mellan kort och lång sikt. På kort sikt drabbar det männen, men på lite längre sikt gynnar det deras döttrar. Möjligheten att stärka kvinnors rättigheter beror därför på hur män gör denna avvägning, vilket i uppsatsen bland annat antas bero på samhällets krav på utbildning.

I dagens Sverige är nog inte den här typen av avvägningar inte längre särskilt viktiga. Idag har majoriteten av män och kvinnor lyckligtvis accepterat att jämställdhet är ett viktigt politiskt mål. Det därför stödet för kvotering i börsbolagsstyrelser verkar vara ganska starkt (trots att det eventuellt minskar lönsamheten).

Det finns dock en jämställdhetsåtgärd som jag inte har något bra svar på varför den inte har genomförts.

När ett gift par skiljer sig delas alla tillgångar lika — förutom deras pensionstillgångar. I dag sparar man i allt större utsträckning själv till sin egen pension och det rimligaste är att detta liksom allt annat sparande delas lika vid skilsmässa (om man inte genom äktenskapsförord bestämt något annat). Nuvarande system drabbar förstås kvinnor mer eftersom de i större utsträckning (löne)arbetar deltid. Det finns många, framförallt kvinnor, som sett fram emot att få en guldkantad tillvaro på ålderns höst, men som på grund av skilsmässa kan få leva ensamma med väldigt låg pension. Jag kan inte riktigt se vilka som skulle motsätta sig en sådan reform av äktenskapslagstiftningen — den borde kunna stödjas av partier från höger till vänster, men har så vitt jag vet finns inga planer på att genomföra en sådan reform. Någon av Ekonomistas läsare kanske vet bättre?

New York Stories II: Ger ökad konkurrens ökad jämställdhet

image

Vad gör vi i New York förutom att köpa kläder? Idag presenterade Helena Svaleryd ett papper om diskriminering hon skrivit med Fredrik Heyman och mig. Helt i linje med Beckers teori om diskriminering (som diskuterades här för någon dag sedan) finner vi att ökat konkurrenstryck gynnar kvinnors position på arbetsmarknaden.

Framförallt verkar ägarbyten bland företag i icke-konkurrensutsatta industrier öka andelen kvinnor som ett företag anställer. Detta stämmer bra med att den ursprungliga ägaren har särskilt stora möjligheter att diskriminera kvinnor om konkurrensen är låg. Å andra sidan är det ineffektivt att diskriminera och en ny ägare har sannolikt intresse att driva företagen effektivare. Det är dock inte i företagens topp som den kvinnliga närvaron ökar, utan främst bland medelutbildade.

Vi hittar även belägg för att ökad konkurrens minskar lönegapet mellan män och kvinnor men effekten är liten, så ökad konkurrens är knappast ett alexanderhugg för en jämnare lönefördelning mellan män och kvinnor.

Publiken jublade.

New York Stories: I

Är det verkligen fler egna företagare Sverige behöver?

Förra veckan skrev tre ekonomer från Svensk Näringlsiv ett inlägg på DN Debatt där de konstaterade att bara drygt fem procent av Sveriges arbetande kvinnor är företagare jämfört med 14 procent av männen. Via en undersökning av 1143 förvärvsarbetande  kvinnor konstaterar de nu att det inte är inspiration som saknas utan nästan 70 % anger  ”för mycket arbete med byråkrati och regelverk” som ett av de främsta hindrena. Slutsatsen de drar är att något konkret måste göras.

Från ett genusperspektiv kan man ställa sig två frågor: Hade svaren varit annorlunda om i stället män hade tillfrågats? och Finns det något egenvärde med att det råder en jämn könsfördelning bland egna företagare? En intressantare fråga är dock varför staten ska gå in och försöka öka andelen egna företagare. Som nationalekonom frågar man sig helt enkelt: Var finns marknadsmisslyckandet?

Idag lägger Jenny Nykvist fram avhandlingen Self-employment Entry and Survival – Evidence from Sweden vid Uppsala universitet. I denna finner hon bl a att det verkar finnas likvidetsbegränsingar som gör att individer utan egen förmögenhet inte startar eget i lika stor utsträckning som de med förmögenhet. Här skulle man alltså kunna argumentera för att staten ska gå in och hjälpa till. Frågan är bara varför staten ska ta en risk som bankerna onekligen inte är villiga att ta.  En anledning skulle vara om staten gynnas av att individer startar eget på ett sätt som inte banken gör. Detta kan ske dels genom ökade skatteintäkter och dels genom positiva externaliteter på tillväxten.

Vad gäller skatteintäkter så visar Per Engström och Bertil Holmlund i ett Working Paper från Uppsala universitet att hushåll med minst en egen företagare underrapporterar sina inkomster med 30 procent. Det verkar alltså inte som om egna företagare tycker att det är ”speciellt häftigt” att betala skatt.

Hur är det då med andra positiva externaliteter? Det pratas idag mycket om entreprenörskap och värdet av uppfinningar. Det skulle här dock vara intressant att veta hur många av de egna företagen som faktiskt medför någon revolutionerande uppfinning som för utvecklingen och Sverige framåt. Jag misstänker att det endast är en väldigt liten andel. Detta får åtminstone mig att ifrågasätta att marknadsmisslyckandet är så stort så att det motiverar de statliga ingripanden som t ex Svenskt Näringsliv anser vara nödvändiga.

Önskas kvalitet eller kvantitet, herr Brändström?

Att forskningsmedel bör tilldelas dem som är mest lämpade och inte dem som har bäst kontakter är en önskedröm som nu kanske är på väg att uppfyllas. I den nyligen utkomna Resursutredningen, vars arbete letts av förra jubileumsfondsordföranden Dan Brändström, förordas ökad konkurrensutsättning av medeltilldelningen till svenska lärosäten i syfte att stärka svensk forskning internationellt. Detta är utmärkt, men tyvärr finns en allvarlig brist i utredningens förslag.

Utredningen föreslår nämligen fem olika prestationsmått som ska användas för att fördela anslagen:

  1. Bedömningar av en oberoende panel (50% av anslagen)
  2. Citeringsvägda publikationer (20%)
  3. Externa anslag (20%)
  4. Andelen disputerad personal (5%)
  5. Andelen kvinnliga professorer (5%) 

De tre första är högst rimliga och dessutom i linje med vad andra länder praktiserar. Problemet är istället de två sista. Dessa är helt enkelt inte mått på forskningsprestationer utan rena kvantietsmått på lärar- och forskarkollegiets sammansättning. Utredningen spekulerar i att dessa mål i förlängningen kan komma att öka forskningsprestationerna, men det är ju en öppen fråga. Oavsett vilket kan det aldrig vara bättre att belöna något som kanske kan leda till ett önskat utfall än att belöna detta önskade utfall direkt.

Om inte utredningens förslag ändras (och t ex adderar de två femprocentsandelarna till vardera publikationer och externa anslag) borde Dan Brändström svara på varför vi annars ska sluta vid just andelarna disputerade och kvinnliga professorer? Varför inte kräva att det ska finnas anställda från alla Sveriges landsändar eftersom deras högskoleutbildningsfrekvens ju skiljer sig åt högst betydligt? Eller att minst ett working paper på varje institution skrivits på något av Sveriges minoritetsspråk (samiska, finska, meänkieli, jiddish och romani chib)? Kvoteringslistan kan förstås utökas, men det kräver att andra särintressen än just SULF (disputerade lärare) och tidsandan (kvinnliga professorer) ligger på…