Sverige – Europas nya skatteparadis?

En gång i tiden var Sverige unikt i att beskatta de rika. Rika familjer (bl a Wallenbergarna) tvangs förlägga sina tillgångar i stiftelser vilket visserligen lät dem behålla kontrollen men ändå fråntog dem det egentliga ägandet av dessa medel. Flera exempel finns även på en marginalskatt på över 100 procent, som i t ex Astrid Lindgrens berömda saga från 1976 om Pomperipossa i Monismanien eller när Astra-grundarens änka Sally Kistners barn 1984 betalade 249 miljoner kr i arvsskatt på ett arv som endast var värt 230 miljoner. Effekten blev den väntade: de rika tog sitt kapital (och ibland sig själva) ut ur landet till andra jurisdiktioner med mer gynnsamma ägarskatter.

Men idag har pendeln svängt – och det rejält. Svenska regeringar har de senaste åren kappats om att avskaffa kapitalskatter: arvs- och gåvoskatten 2005, förmögenhetsskatten 2007, fastighetsskatten 2007 (i viss mån ersatt av ny och lägre skatt) och snart även Lex Uggla, dvs lagen som möjliggör förmögenhetstaxering av fritt kapital i onoterade bolag.

Har andra länder följt Sverige i denna politikutveckling? Det verkar inte så. Visserligen har vissa av dem nyligen avskaffat sin förmögenhetsbeskattning, men de flesta har fortfarande någon form av arvsskatt och nästan alla har fastighetsskatt. Storbritanniens ledare Gordon Brown presenterade nyligen en straffskatt för alla skattebefriade utlänningar som bor i landet. Även Schweiz har flaggat för höjd förmögenhetsbeskattning.

Med andra ord är Sverige än en gång unikt. Vi har gått från att västvärldens hårdaste kapitalbeskattning till att kanske ha den allra mildaste. Kanske kommer Lakshmi Mittal och Roman Abramovitch snart ses fönstershoppa i Sturegallerian…