Att Sverige står inför en demografisk utmaning när andelen av befolkningen som är över 65 blir allt större och den s k försörjningskvoten (dvs barn, ungdomar och äldre per person i yrkesverksam ålder) därmed stiger har väl knappast undgått någon. Med dubbla jobbavdrag och diskussioner om höjd pensionsålder försöker nu Alliansen öka arbetsutbudet bland de äldre och därmed säkra såvlä personaltillgången i offentlig sektor som skatteintäkter att finansiera detta med.

Samtidiga rapporterades i gårdagens pappers-DN att hälften av pensionärerna faktiskt fortsätter jobba, men ideelt och oavlönat.  Är detta månne lösningen på Sveriges demografiska dilemma? Kan vi helt enkelt minska utbudet av offentliga tjänster för att i stället låta frivilligorganisationer sköta detta? För mig känns dock en sådan lösning som en ovälkommen tillbakagång till 1800-talets Fattigsverige, där de behövande var utlämnade till andras välvilja. Frågan är snarare om regeringen inte här kan få en ledtråd till hur man ska kunna öka arbetsutbudet bland äldre och en hint om att pengar inte är det enda argumenten i nyttofunktionen.