Nationalekonomer föreslår ofta lösningar på problem utan att fundera särskilt mycket över huruvida det skulle gå att få politiskt stöd för genomföra dem, vilket skiljer oss från statsvetare. När det gäller många politiska frågor är det dock ganska lätt att förstå varför vissa åtgärder inte vidtas. Till exempel avregleras inte hyresmarknaden mycket på grund av en stark hyresgästförening, fastighetsskatten var impopulär eftersom den beskattade en tillgång snarare än dess avkastning, globala klimatavtal kommer inte till stånd på grund av varje land vill åta sig så lite som möjligt och fritidsbåtsfolket behandlas med silkesvantar på grund av den starka förankringen i den övre medelklassen (nu senast lyckades man få regeringen att riva upp beslutet om en tillfällig stängning av Danviksstullsbron i Stockholm).
När det gäller jämställdhet är det dock lite mer komplicerat. Under 1900-talet har svenska män givit upp mängder av privilegier till förmån för kvinnor (se JämO:s sammanfattning om du inte är övertygad). Frågan är varför? Efter att kvinnor fick rösträtt är det lättare förstå, men varför gavs kvinnor rösträtt och hur förklarar vi reformer som gynnande kvinnor innan dess? En ny NBER-uppsats pekar ut ett skäl som kan ha varit mycket viktigt: män ger i från sig makt eftersom hälften av deras barn är döttrar. Därför blir jämställdhetsreformer en avvägning mellan kort och lång sikt. På kort sikt drabbar det männen, men på lite längre sikt gynnar det deras döttrar. Möjligheten att stärka kvinnors rättigheter beror därför på hur män gör denna avvägning, vilket i uppsatsen bland annat antas bero på samhällets krav på utbildning.
I dagens Sverige är nog inte den här typen av avvägningar inte längre särskilt viktiga. Idag har majoriteten av män och kvinnor lyckligtvis accepterat att jämställdhet är ett viktigt politiskt mål. Det därför stödet för kvotering i börsbolagsstyrelser verkar vara ganska starkt (trots att det eventuellt minskar lönsamheten).
Det finns dock en jämställdhetsåtgärd som jag inte har något bra svar på varför den inte har genomförts.
När ett gift par skiljer sig delas alla tillgångar lika — förutom deras pensionstillgångar. I dag sparar man i allt större utsträckning själv till sin egen pension och det rimligaste är att detta liksom allt annat sparande delas lika vid skilsmässa (om man inte genom äktenskapsförord bestämt något annat). Nuvarande system drabbar förstås kvinnor mer eftersom de i större utsträckning (löne)arbetar deltid. Det finns många, framförallt kvinnor, som sett fram emot att få en guldkantad tillvaro på ålderns höst, men som på grund av skilsmässa kan få leva ensamma med väldigt låg pension. Jag kan inte riktigt se vilka som skulle motsätta sig en sådan reform av äktenskapslagstiftningen — den borde kunna stödjas av partier från höger till vänster, men har så vitt jag vet finns inga planer på att genomföra en sådan reform. Någon av Ekonomistas läsare kanske vet bättre?
Ekonomistas 
Robert: Finns det belägg för att stödet för kvotering i börsbolagsstyrelser är starkt?
Nej, inte vad jag vet, så det var därför jag skrev “verkar”. Norrmännen har ju infört kvotering ganska nyligen, så jag antar stödet är starkt även här och att vi svenskar snart följer efter. 😉
Tjena.
Avskaffandet av sambeskattningen av inkomst ses som en av de stora ekonomiska jämställdhetsåtgärderna. Kanske tänker jag fel, men jag tror att frånvaron av den åtgärd du nämner hänger ihop med det.
När det gäller kraven på kvotering tror jag inte att sannolikheten för det är särskilt stor så länge alliansen sitter vid rodret. Sabuni har varit bra mycket mer motvillig att sätta den sortens press på näringslivet än tidigare jämställdhetsministrar.
Tack för en fin blogg. Det är så här bloggar ska vara, tycker jag.
Anders, tack för berömmet. Jag håller med dig om att avskaffandet av sambeskattningen förmodligen är en av de absolut viktigaste åtgärderna för att främja jämställdheten under 1900-talet. Det kan vara så att det här med att pensionerna inte ingår vid bodelning infördes i samband med den reformen, men i så fall är det hög tid att ändra på den saken (det är ju förenligt med särbeskattning). Du har nog rätt att kvotering dröjer tills åtminstone 2010. 😉
Robert: Socialförsäkringarna – inklusive den offenliga delen av pensionen – generellt är individuella och de rätter som arbetats in gäller inte partnern vid en separation. Detta är väl definitivt en del av särbeskattningslogiken. Eftersom den offentliga pensionen är individuell är det kanske lite ologiskt att det privata pensionssparandet skulle behandlas annorlunda? Frågan är inte trivial att lösa eftersom en stor del av det privata pensionssparandet sker via avtalspensioner.
Ur ett jämställdhetsperspektiv är naturligtvis särbeskattningen en fantastisk reform. Samtidigt är den tveksam ur ett traditionellt fördelningsperspektiv. Ett hushåll med en (relativt hög) inkomst kan beskattas hårdare än ett hushåll med högre totalinkomst fördelat på två medelhöga löner.
Jonas, du har nog helt rätt i att det skulle vara lite komplicerat att genomföra och jag förstår vad du menar med att det är ologiskt. Men om logik skall styra så borde föräldraförsäkringen också vara individuell, vilket jag misstänker att du inte är en anhängare av. 😉 Det vore dock en annan genomgripande jämställdhetsreform.
Robert: Nu tror jag du drar lite förhastade slutsatser angående min syn på föräldraförsäkringen. I princip tycker jag att den skulle kunna individualiseras men inte heller det är självklart då målet är välfärd och inte jämställdhet (som dock är en del av välfärden). Min lösning – troligtvis politiskt ogenomförbar – är att separera rätten till ledighet från rätten till ekonomisk ersättning. Medan ledigheten delas lika mellan föräldrarna kan pengarna delas enligt föräldrarnas ege huvud. Resonemnget utvecklas här.
Robert, forts: Förresten kan man vända på resonemanget om jämställdhetsaspekten av föräldrarförsäkringen. Eftersom kvinnor tar ut mer av ledigheten samtidigt som män och kvinnor betalar in lika stor premie som andel av inkomsten, så kan dagens system sägas korssubventionera kvinnors föräldraledighetledighet. Detta torde vara till kvinnors fördel även om det naturligtvis för med sig en del negativa aspekter.
Frågan är alltså om man vid en eventuell individualisering av föräldraförsäkringen även ska ha riskjusterade premier som ju kommer att vara högre för kvinnor. Efersom “moral hazard” är väldigt hög vad gäller barnafödande (och uttag av ledighet) är det kanske mer rimligt med en sådan riskjustering än exempelvis i sjukförsäkringen.
Jonas, nu kom jag ihåg att jag faktiskt har läst ditt förslag (som du länkar till) om detta tidigare. Jag tycker det är ett väldigt intressant förslag att separera ersättningen och rätten till ledighet, men som du skriver, troligen politiskt omöjligt.
Jag tror inte man behöver gå omvägen via döttrarna för att förstå varför män accepterat ökad jämställdhet.
Det må va kuriosa, men den här artikeln är arkiverad under den som påpekar hur män gått om
kvinnor i lycka sedan 70-talet.
Mer konkret, och ur ett manligt perspektiv, har jämställdheten följande konsekvenser:
1. Kvinnor delar försörjningsbördan.
2. Kvinnor har sex utan att vara gifta eller prostituerade.
Ännu mer konkret:
På Strindbergs tid förväntades man, som man, försörja den man låg med och förvärvsarbeta för hela familjen. Och det kan ju vara värt en Winberg för att slippa.