Urvattnat slöseri

DN skriver idag att det pågår ett väldigt resursslöseri med vatten i världen. Till exempel nämns världsvattenpristagaren Tony Allans beräkningar som visar att det går åt 140 liter vatten för att producera en kopp kaffe. Det var säkerligen många som satte sitt morgonkaffe i vrångstrupen när de läste tidningen i morse. 140 liter vatten för en kopp kaffe låter onekligen lite slösaktigt, men vad innebär det egentligen att något är ”slöseri”? Mängden färskvatten är begränsad, men vatten är fortfarande så billigt att producenter uppenbarligen inte behöver snåla med vattnet. Vad består det slösaktiga i egentligen?

Utifrån nationalekonomisk teori kan man egentligen bara tänka sig en form av slöseri. Detta är att priset på färskvatten är för lågt satt i förhållande till vad som är långsiktigt hållbart. Därmed kan min kaffekonsumtion skada framtida generationer som inte kommer att få tillgång till vatten och av hänsyn till detta kanske jag borde tänka på hur mycket vatten jag egentligen konsumerar.

Även om det finns goda skäl att tro att vatten är felprissatt så misstänker jag dock att det inte är framförallt detta som vi tänker på när vi säger att vi slösar med vatten. Det vi förmodligen upprörs över är att jag utan att blinka kan konsumera 140 liter vatten medan detta skrivs samtidigt som det finns andra som inte har råd med tillräckligt med vatten för att tillfredsställa sina grundläggande behov. Detta är alltså i grund och botten ett uttryck för hur ojämlikt världens resurser är fördelade snarare än en fråga om just vattenförbrukning. Det är den oerhörda globala jämlikheten vi i första han bör blir upprörda över, snarare än de 140 liter vatten jag just ”slösade” bort.

Regeringen snålar om ny förmögenhetsdatabas

När förmögenhetsskatten avskaffades togs även kontrolluppgiftsskyldigheten bort för tillgångar och skulder. Detta var rimligt med tanke på att staten inte längre behövde uppgifterna i något fiskalt syfte. Men nu motverkar regeringen skapandet av en ny förmögenhetsstatistik — trots att skatten är borta. Istället skyller man på för höga kostnader.

Bakgrunden är följande. Redan nästa år kommer SCB sakna detaljerad kunskap om svenskarnas förmögenheter, vilket kraftigt försvårar skapandet av en tillförlitlig förmögenhetsstatistik. En sådan statistik behöver både politiker och forskare för att kunna utforma och utvärdera landets välfärdspolitik. SCB kontaktade därför finansdepartementet flera gånger under våren 2008 med förslag om hur en ny statistik ska läggas upp. Tyvärr var responsen kylig.

I SCB:s bäst underbyggda och ur forskningssynpunkt relevantaste förslag utformas förmögenhetsstatistiken på samma sätt som den nuvarande inkomstfördelningsstatistiken, HEK, dvs som en kombination av registerdata (t ex inkomster, bilar, hus, skog etc) och en urvalsbaserad telefonundersökning där detaljer om hushållet och andra tillgångstyper kan samlas in. Ur denna synvinkel skulle statistiken rentav bli bättre än det gamla registret!

Kostnaden för den nya statistiken skulle vara ca 10 mkr per år, dvs mindre än Sveriges Roll- och Konfliktspelförbund får varje från staten (se här). Och dessutom lägre än andra länders förmögenhetsstatistik. I USA kostar Survey of Consumer Finances enligt dess frontperson Arthur Kennickell mer än tio gånger så mycket. Och kostnaderna för ECB:s nya förmögenhetsstatistik ligger i nvå med SCF.

Så varför snålar den svenska regeringen med denna för kunskapsskälla som andra länder uppenbarligen prioriterar högt? Anders Borg, svara mig du…

Ta inte globaliseringen för given!

Det är sällan jag så helhjärtat håller med en ledarskribent som jag gjorde när jag läste Ragnar Roos inlägg om globalisering i tisdagens DN. Även om man kan tycka att ökad öppenhet borde vara självklart positivt så kan man inte ta globaliseringen för given. Tillsammans med Daniel Waldenström (även känd som Ekonomistas Daniel) har jag under våren skrivit en översikt om globalisering och inkomstfördelning och en av våra viktigaste poänger är, precis som Ragnar Roos skriver i sin ledare, att inte tro att utvecklingen mot ökad öppenhet inte kan vändas. Påfallande ofta pratas det om globalisering som om det vore en sorts naturkraft som inte går att stoppa. Som Ragnar Roos också påpekar så lär oss historien att så inte är fallet. Det var just politiska beslut, inte någon förändring bortom kontroll, som resulterade i att världen mellan de två världskrigen blev mer sluten. Detta trots att kommunikationsteknologin – tillsammans med politiken den viktigaste förutsättningen för globalisering – fortsatte att utvecklas. I sammanfattning av vår översikt understryker vi vikten av att ”ta eventuella negativa utfall för vissa grupper på stort allvar då uppfattningen att globalisering resulterar i ökade orättvisor kan skapa ett politiskt tryck på ökad protektionism […] och på så sätt skada den i grunden positiva utveckling som globaliseringen utgör”.

Varför väljer vi att trycka på detta? Jo, globaliseringsmotståndare lyfter ofta fram negativa utfall för enskilda grupper (eller individer) som argument för att ”stoppa globaliseringen”. (Innebörden av detta är dock ofta oklar och som William Easterly konstaterar i sitt inlägg i The New Palgrave Dictionary of Economics så verkar förvirrade diskussioner om globalisering ofta bottna i skillnader i vad man egentligen pratar om). Svaret från globaliseringsförespråkare är inte sällan att hävda att sådana effekter inte existerar. Detta är dock ett problematiskt svar. De har förstås rätt såtillvida att de flesta empiriska studier inte finner något stöd för att globalisering leder till ökad inkomstojämlikhet (eller mera precist; effekterna av handelsglobalisering tycks vara små medan finansiell globalisering eventuellt gynnar den yttersta toppen av inkomstfördelningen mer än andra). Samtidigt är det svårt att se att det inte skulle finnas grupper som åtminnstonne kortsiktigt kan drabbas negativt av de omställningar som är hela poängen med globaliseringen. Som Dani Rodrik har formulerat saken:

If one believes that international trade is a major contributor to the prosperity of the advanced industrial countries, one must also believe that trade is responsible for some of the social and distributional costs that trade’s opponents have charged it with. Why? Because trade can generate sizable economic benefits only by restructuring economies—that is the essence of specialization according to comparative advantage—and in the real world restructuring does not happen without someone bearing costs. Therefore, as economists recognize, the flip side of the gains from trade is the losses that have to be incurred by adversely affected workers and enterprises. Simply put: no pain, no gain! It makes little sense to pretend otherwise.” (Ur ”The debate over globalization: How to move forward by looking back”)

Givet hur diskussionen ofta ser ut måste alltså globaliseringen räddas inte bara ifrån konspirationsteoretiker och de som vill skylla allt ont i världen på ”globaliseringen”, utan också från dem som argumenterar för att globaliseringen inte kan föra några problem med sig eller är något som är ostoppbart och att det därför bara är att gilla läget.  

(Översikten som jag och Daniel skrivit är en underlagsrapport för Globaliseringsrådet och kommer publiceras under hösten så vi lär återkomma till den).

Ska kommunerna ansvara för socialbidragen?

dagens eko konstaterar SKLs chefsekonom Clas Olsson att kommunerna har att förvänta sig högre utgifter för socialbidrag om arbetslösheten stiger, som en följd av A-kasse-avhoppen. Detta aktualiserar frågan om hur ansvaret för välfärdspolitiken bör fördelas mellan stat och kommun.

Rent historiskt har kommunerna, eller om vi går längre tillbaka, socknarna, ansvarat för fattigvård, medan socialförsäkringssystemet kom att bli statligt. Hur vettigt är egentligen denna uppdelning? Inte särskilt verkar det som när man betänker hur åtstramningar på statlig nivå leder till ökade utgifter på lokal nivå. Här ser vi exempel på en uppenbar målkonflikt, som knappast gynnar medborgarna.

Dessutom talar första kapitlet i de flesta läroböcker i Fiskal Federalism också om för oss att den centrala nivån bör ta hand om omfördelning, eftersom det inte är troligt att detta kan skötas på lokal nivå, p g a bland annat migrationsströmmar mellan kommuner.  Matz Dahlberg och Karin Edmark visar också i en studie, accepterad i Journal of Public Economics, att det verkar finnas ett ”race to the bottom” i den kommunala socialpolitiken: om en kommun sänker sin bidragsnivå med 100 kronor kommer grannkommunerna sänka nivån med 59 kr.  Detta kommer med stor sannolikhet innebära att generositeten i välfärdssystemet blir lägre än vad invånarna egentligen önskar.

Kanske är det dags för en ny Ansvarskommitte som vågar ifrågasätta den traditionella fördelningen av uppgifter mellan stat och kommun.

Dystert, men vi klarar oss nog

För den som vill ha pengar över till annat än vård av den åldrande föräldragenerationen är Klevmarken och Lindgrens artikel i DN häromdagen dyster läsning. En tredubbling av sjukvårdskostnaderna är enligt deras modell vad vi har att vänta oss. Ovanpå detta kommer ökade kostnader för äldreomsorgen.

Det finns en del uppenbara invändningar mot dessa resultat. Exempelvis är det knappast troligt att ambitionsnivån i vården förblir densamma oavsett hur mycket detta kostar. Vårdbehovet är trots allt glidande och inte ens sjukliga förtiotalister kan undvika att rätta mun efter matsäck.

Men denna invändning är nog både billig och lite orättvis — Klevmarken och Lindgren skulle säkert hålla med. Intressantare är de forskningsresultat som tyder på att sjukvårdskostnaderna inte alls stiger när befolkningen åldras. Anledningen är att vi inte behöver vård under längre tid bara för att vi blir äldre. Snarare verkar de stora kostnaderna uppstå i samband med att man dör. Zweifel, Felder och Werblow sammanfattar en artikel på temat med orden:

Analysing health care expenditure of deceased persons, we showed that age is insignificant if proximity to death is controlled for. Thus, we argued that population ageing per se will not have a significant impact on future health care expenditure. […] a naive estimation that does not control for proximity to death will grossly overestimate the effect of population ageing on aggregate health care expenditure.

Eftersom stora årskullar närmar sig livets slutfas lär kostnaderna stiga även om man tar hänsyn till dessa aspekter, men någon tredubbling blir det knappast. Denna kostnadsökning är för övrigt inte permanent utan sjunker när det är de små femtiotalistgenerationernas tur att möta sina skapare.

Trots det är det svårt att inte hålla med Klevmarken och Lindgren om att mer pengar kommer att behövas. Eftersom både regering och opposition verkar överens om att förtiotalisternas bostadsförmögenheter inte ska beskattas är det troligt att ökad egenfinansiering av vård och omsorg blir lösningen. När folk sent omsider inser att de inte sparat nog för att bekosta åldringsvården lär dessutom pensionsåldern krypa uppåt.

Så vi klarar oss nog ändå.

(Tack till Erik för referens)

Institutioner och ojämlikhet

Var ojämlikheten i antikens Rom störrre än i dagens Italien? Och var härskarna i de spanska kolonierna mer utsugande än de i 1800-talets Kina? Kort sagt, vad är det håller tillbaka makteliten från att suga ut sin befolkning till sista blodsdroppen?

I en ny uppsats av ekonomerna Branko Milanovic, Peter Lindert och Jeff Williamson studeras dessa frågor med hjälp av nya fantasiska data över inkomstojämlikheten i flera förindustriella och industrialiserade samhällen som t ex antikens Rom 14 eKr, Bysans ca 1000, Holland 1561, England 1688, Mexico 1734, Neapel 1811 och Indien 1947. Utifrån tabeller över olika socialgruppers storlek och inkomster och antaganden om inkomsternas lägstanivå beräknar författarna dels den faktiska inkomstspridningen (Gini) och dels den maximala inkomstspridningen ifall dåtidens elit hade sugit ut allas inkomster över lägstanivån. Därefter jämförs dessa två och en ojämlikhetsmöjlighetskurva (IPF – Inequality Possibility Frontier) beräknas. Med andra ord studerar författarna inte bara hur stor inkomstojämlikheten var i dessa historiska samhällen utan även hur stor den var i förhållande till hur stor den kunde varit.

Bilden nedan visar just detta. Bland annat slås man av hur låg inkomstspridningen var i 1880-talets Kina, med en Gini på ungefär 0.22. Men givet hur mycket de kinesiska härskarna kunde sugit ur sin befolkning låg man på sin maximala ojämlikhetsnivå. Ojämlikheten i modernare samhällena, som England på och Hollande under 1700- och 1800-talen (och än mer så dagens västerländska) ligger dessutom betydligt under den maximala nivån. Är detta bevis på instituionernas betydelse för ojämlikhet? Studien ger inte slutliga svar men den är en bit på väg.

image

Varför tjänar några få så mycket mer än vi andra?

Det skrivs ofta om den ökade inkomstspridningen i dessa dagar. Speciellt skrivs det om hur enormt mycket vissa tjänar. Däremot är det ofta tunt med analys av varför det är så. För att råda bot på detta börjar härmed en mini-serie på ett obestämt antal delar på temat ”The Economics of Superstars”.

I veckan kom en världsstjärna till Sverige. På fredag och lördag spelar han tillsammans med Karin Hammar på Glenn Miller Café i Stockholm. Sergio Krakowski är kanske Brasiliens och därmed världens främste pandeirista. Det en duktig jazztrummis kan göra med två händer och två fötter kan Sergio göra med en hand. Han har dessutom utvecklat en teknik med vilken han genom sitt spel kan styra en laptop att kompa hans pandeiro. Tekniskt är Sergio är en musikalisk Roger Federer.

Jag vet inte vad Sergio tjänar men någonting säger mig att det inte är lika mycket som Roger Federer. Uppträdanden på Grislehamns gitarrfestival och på Glenn Miller må ha hög status bland musiker men drar förmodligen inte in några stora summor. Det faktum att han under sin vistelse här bor hos en god vän bidrar också till intrycket av att vara en världsstjärna på pandeiro förmodligen inte är enormt inkomstbringande.

I sin klassiska artikel ”The Economics of Superstars” pekar Sherwin Rosen på två faktorer som resulterar i att de främsta inom sitt område tjänar mycket mer än de som bara är marginellt mycket sämre på att utföra samma uppgift. Den första är att sämre kvalitet inom många områden är ett dåligt substitut för bra kvalitet. Två mediokra konserter summerar inte till en bra. Betalningsviljan för en läkare som är tio procent bättre än sina kollegor ökar typiskt sett med mer än tio procent. Ett företag som stämts på miljonbelopp är ofta villigt att betala mycket mer för den bästa juridiska hjälp de kan få trots att denna kanske bara är marginellt bättre än sin närmaste konkurrent. Denna typ av effekter resulterar i att inkomstfördelning kommer vara skevare än sin underliggande fördelning av talang med en brant stegring av ersättningar för dem i toppen av fördelningen. Ju större de underliggande värdena är desto skevare blir skillnaden mellan de med högst ersättning och de som är nästan lika bra på sin uppgift.

Det faktum att man i många sammanhang är villig att betala mer än den proportionella förbättringen för att få det som är bäst kan förklara oproportionellt höga ersättningar i toppen men inte varför efterfrågan inom vissa områden koncentreras till en liten grupp producenter. Anledningen till detta är enligt Rosen teknologisk. Inom vissa branscher är insatsen för att producera något ungefär densamma oavsett hur mycket man säljer. Att spela in en skiva eller att skriva en bok kräver ungefär samma insats oavsett hur mycket man säljer samtidigt som kostnaden för att distribuera fler exemplar av respektive produkt absolut inte stiger proportionellt med antalet. Detta betyder att de med den bästa produkten kommer tjäna mest på tillgången till en större marknad och ju lättare det är att distribuera något desto större blir marknaden och därmed vinsten av att vara den som skriver den populäraste boken etc. Kombinerar man dessa två effekter så blir utfallet att de med störst talang (i detta fall de som producerar de mest efterfrågade produkterna) både kommer att tjäna mycket mer än de som bara är marginellt sämre på vad de gör och att de dessutom kommer att tillgodose en stor del av den totala efterfrågan.

Så varför tjänar inte Sergio mer? Han är ju verksam i en bransch där ”vinnaren” borde ta största delen av marknaden och definitivt inom ett område där teknisk utveckling underlättat spridningen av hans ”produkt”. Förklaringen är nog helt enkelt att inte ens under dessa gynnsamma förutsättningar finns en tillräckligt stor marknad för hans talang. Pärlor åt svin säger jag bara…

Diskriminering och konkurrens

I dagens DN presenteras en studie som visar hur få kvinnliga chefer det finns i svenskt näringsliv och att den tidigare ökningen nu avstannat. Tolkningen som görs är att det politiska hotet om kvotering minskat varför gamla mönster återuppstår. En annan möjlighet är att det ökande konkurrenstryck som uppstod i och med EU-inträdet och andra avregleringar nu fått fullt genomslag.

Som tidigare refererats här på Ekonomistas tyder resultaten i en studie på att ökad konkurrens — antingen i form av uppköp eller på produktmarknaden — kan öka andelen kvinnor ett företag anställer. Detta är i linje med Gary Beckers teori om preferensbaserad diskriminering, men som Robert diskuterat är detta bara en av flera möjliga förklaringar till diskriminering. Effekterna av ökad konkurrens är emellertid inte så stora och inte ens en dramatisk ökning av konkurrenstrycket skulle leda till en helt jämn könsfördelning på alla nivåer. Om nu det är målet.

Socialdemokratins hatkärlek till klyftorna

Igår presenterade socialdemokraterna en rapport om inkomstspridningens utveckling i Sverige under senare år. Resultaten pekade mot ökade klyftor i samhället och Mona Sahlin var klädsamt självkritisk.

Frågan är dock: är Mona egentligen ledsen över de ökade klyftorna? image Knappast. För även om Mona säkert ogillar ojämlikhet som sådan är det troligare att hon jublar högt över det faktum att inkomstspridningen ökar i Sverige. Det är nämligen så att svenskarna är ett folk som ogillar ekonomisk ojämlikhet mer än de flesta andra, något som ekonomiprofessorerna Richard Freeman och Anders Björklund visat i en SNS-bok för att par år sedan.

Och med ett ökat medialt fokus på sossarnas paradgren ”ojämlikhet” minskar samtidigt fokus på för (s) obekvämare områden, som t ex sysselsättningen, entreprenörskapet och samregering med (v) och (mp).

Med andra ord kan vi förvänta oss att Mona kommer kommer prata klyftor alltmer fram till valet 2010 (vilket även ledarsrkibenter på SvD och AB tror). Och absolut säkert har vi inte sett sista s-rapporten i ämnet…

Att välja bort flickor = att välja högre kriminalitet

I dagarna har vi i flertal medier kunnat läsa att antalet födda flickor relativt födda pojkar minskar i Indien. Rika familjer väljer abort av flickfoster efter ultraljudsbehandling, och i fattiga familjer råder hög dödlighet bland flickebarn som försummas eller överges skriver bl a UNT. Om detta kan man tycka vad man vill (*). Jag ska denna gång undvika fällan att, som tidigare här på Ekonomistas, låta känslorna ta över utan vill istället peka på vilka effekter detta kan tänkas få på lite längre sikt.

För den enskilda familjen kan det mycket väl vara rationellt att föredra pojkar. I avsaknad av ett nordiskt välfärdssamhälle är det t ex viktigt att ha en son som kan försörja en på äldre dar, medan flickor snarare kan bli en börda om de inte blir bortgifta. Men vad kommer då att hända i ett samhället där antalet födda flickor minskar i relation till födda pojkar?

Att färre kvinnor per invånare leder till minskade födelsetal på längre sikt behöver man inte vara något snille för att lista ut. Men nu är kanske inte låga födelsetal det problem Indien brottas mest med. Överskott av män kan dock ha andra effekter. I en studie av den Kinesisa enbarnspolitiken visar Lena Edlund med medförfattare på ökad kriminalitet som en följd av ökad andel män i befolkningen. För att identifiera effekterna utnyttjar författarna det faktum att enbarnspolitiken implementerades i olika regioner vid olika tidpunkter, en identifikationsstrategi som verkar vettig. Hur stor är då effekten? Jo, en sjundedel av den ökade kriminaliteten i Kina kan förklaras av att andelen män per kvinna har minskat. Effekten är alltså även ekonomisk signifikant (se tidigare inlägg här på Ekonomistas).

Så bortsett från att de indiska pojkarna inte kommer ha ha några flickor att gifta sig med (vilket kanske inte alla ser som en nackdel) så kommer de också i högre utsträckning bli kriminella. Ett faktum som borde få de indiska politikerna att reagera och försöka förbättra ställningen för kvinnor i Indien.

* bortsett från att man som ekonometriker naturligtvis blir upprörd över alla åtgärder som gör att könet på första barnet blir endogent och därigenom äventyrar validiteten av våra instrument (eller hur Jonas)