Hur oljeinkomster (inte) översätts till välfärd

En av de intressantaste presentationerna som jag såg på den nyss avslutade AEA konferensen, som i år hölls i Atlanta (med en sedvanligt imponerande bredd) var av artikeln ”Do Oil Windfalls Improve Living Standards? Evidence from Brazil”. I den studerar Francesco Caselli och Guy Michaels, båda från LSE, den variation i kommunala intäkter som kommer ifrån oljeinkomster. På ett övertygande sätt argumenterar de för att de oljefyndigheter som med början runt 1970 kommit att spela en allt viktigare roll för vissa kommuners intäkter i allt väsentligt kan ses som slumpmässigt fördelade mellan kommuner. Vissa kommuner råkar ha olja, andra har det inte, och denna förekomst har ingen systematisk koppling till andra egenskaper hos kommunen. De visar också att off-shoreoljeindustrins karaktär gör att den inte heller har några betydande spridningseffekter på den lokala ekonomin annat än genom de skatter som statliga Petrobras betalar till kommunerna, och inte heller har migrationsmönster någon relation till oljeförekomsten. Sammantaget gör detta att de kan identifiera de kausala effekterna av variationer i oljeinkomster mellan kommuner på välfärden för kommunernas medborgare.

Är det då bra eller dåligt för en kommuns befolkning att få dessa extra inkomster? Vid en första anblick verkar det onekligen bra. Inte oväntat ökar kommunernas intäkter när oljepriset går upp eller mängden olja som utvinns ökar. Men frågan är förstås: Vad gör de med pengarna? Ja, ser man till de olika budgetposterna tycks en knapp tredjedel i snitt gå till posten ”Utbildning och kultur”, ”Hälsa” och ”Boende” får cirka tio procent av intäkterna och ”Kommunala transporter” får ytterligare sju procent. Den del som inte används stämmer nästa exakt överens med de budget överskott som uppvisas de studerade åren.

Stannar man här så ser allt alltså bra ut. Intäkterna ökar och inga pengar tycks försvinna utan allt är prydligt redovisat på utgiftssidan. Problemet är bara att när man börjar titta på kvalitén på offentlig service och på olika sätt försöker mäta välfärdsutfall mer direkt (genom att t.ex. titta på förbättringar av infrastruktur, kvalitén på kommunala bostäder, andel av befolkning som bor i s.k. ”favelas” (slumområden), antal lärare per elev, antal sjukhus platser, etc.) så hittar man inga positiva effekter!

Så vart tar pengarna vägen? Som så ofta i dessa sammanhang så är det svårt att veta men Caselli och Michaels presenterar några slående resultat som i alla fall ger indikationer. De finner t. ex. att medan inget händer med kvalitén på offentlig service så ökar den genomsnittliga storleken på de kommunalanställdas boende signifikant i oljerika kommuner. De gör också en rad Google sökningar på nyheter om korruption som är kopplade till borgmästare och på antalet federala polisutredningar som innehåller liknande sökord och konstaterar att sådana dyker upp betydligt oftare i kommuner med betydande oljeinkomster än på annat håll.

Den generella lärdomen är att det inte räcker med att se till att pengar redovisas på ett korrekt sätt, man måste även följa upp att pengar verkligen används på ett bra sätt. Något att tänka på i t. ex biståndssammanhang.

Olika pris på samma risk

DN tar idag upp frågan om att de resurser som läggs på att undvika dödsfall skiljer sig mycket mellan olika områden. Den som vill ha lite siffror på hur stora dessa skillnader är kan med fördel läsa detta inlägg. Det är svårt att inte hålla med DN om att det behövs en översyn av hur våra resurser för att rädda liv används. Varför anses exempelvis ett liv räddat genom ökad elsäkerhet vara värt 200 gånger mer än ett liv som räddas genom ökad brandsäkerhet?

Vardagsentreprenörerna

Förra helgen hade några av oss ekonomister (likt andra nationalekonomer i Stockholm) förmånen att äta middag med ekonomipristagarna. Jonas passade då på att föra vidare en fråga från min hustru som sätter fingret på en svag punkt i Elinor Ostroms tes om människors samarbetsförmåga.

Det handlar naturligtvis om alla grisiga kök på arbetsplatser: lapparna som upplyser om att morsan inte jobbar här, de odiskade muggarna, matresterna på spisen och kvarlämnad möglig mat i kylen. Om nu människor i småskaliga samhällen är så duktiga på att hushålla med gemensamma resurser som Ostrom hävdar, varför lyckas då inte ett tiotal medarbetare hålla ordning i köket på jobbet?

Ostrom svarade att köket på hennes arbetsplats är välstädat eftersom de har ett roterande schema för vem som är ansvarig för att hålla ordning. Men varför sker detta inte spontant på alla arbetsplatser? Ostrom underströk vikten av vad jag skulle vilja kalla vardagsentreprenörskap:

How do we self-organize and how do we cope with these things? They are important. […] We can all do it and we should be teaching those skills. We teach how to make a profit in the market, but that’s external. Inside an organization there are lots and lots of problems that we face as members of teams.

Oliver Williamson hakade på och hänvisade till Chester Barnards bok The Function of the Executive och verkade tycka att det är en viktig del av chefers jobb att lösa den här sortens problem. Chefen för IFN, Magnus Henrekson, flikade in att han fått ordning på oredan i köket genom att en anställd gjorts formellt ansvarig för ordningen i köket. Hans förhoppning är att värdefull tid därmed frisätts för forskarna som de kan använda till forskning i stället för diskning. (Själv skulle jag bli stressad av att ha en chef som tror att jag är så produktiv att min forskning drabbas av de få sekunder det tar att torka rent mikron efter mig.)

Jag tycker mig ofta skönja en skriande brist på vardagsentreprenörskap. Det finns mängder av dåligt fungerande institutioner som kan förbättras genom enkla och små förändringar. För att detta skall ske krävs dock att någon ser möjligheterna och har mod och ork att få det gjort. Detta gäller både inom organisationer, men även i många andra mer vardagliga sammanhang.

Ibland kan det handla om så enkla saker som att tydligt berätta för alla om förbättringsmöjligheterna. Till exempel kan det räcka att ställa sig upp på bassängkanten och föreslå att alla ska simma fram och tillbaka på enskilda banor i stället för  i cirklar. Eller under ett möte föreslå en annan, mer effektiv mötesform. Det kan handla om att flytta mötet till en mer inspirerande plats eller att be alla skriva ned sina synpunkter på lappar och sedan ta en kaffepaus medan någon sammanställer synpunkterna och presenterar för de andra.

I andra fall krävs dock det dock lite mer. För att få ordning på oredan i köket kan det krävas ett roterande schema eller en särskild anställd, men det kan också räcka med det sociala tryck som skapas av en namnlista i köket där man kan fylla i namn och datum varje gång man har diskat och städat. För att bli av med resursslöseriet som alla julklappar krävs lite större innovationer. Till exempel kanske ett löfte om att ge personliga dikter i julklapp i stället för prylar kan fungera, eller så kan man bestämma att man ska spela tärning om julklapparna i stället.

Jag har en känsla av att nationalekonomer är särskilt dåliga vardagsentreprenörer. Vi är så vana att tänka att institutioner är effektiva och i stället för att ställa oss frågan hur något kan göras bättre, börjar vi fundera vilka syften en viss institution tjänar, vilka intressen den balanserar osv. Vår effektivitetstro är så stark att vi ofta spontant sätter igång att rationalisera institutionens existens.  På marknader finns det förstås goda skäl att tro att många institutioner är effektiva. Konkurrens och vinstmöjligheter skapar ett tryck mot mer effektiva lösningar. För vardagsentreprenörerna finns dock ofta inga konkurrenter och det finns små möjligheter att tjäna på sitt entreprenörskap. Det går inte att ta patent på effektivare mötestekniker eller lappar på kylsskåpsdörrar.

Vardagsentreprenörer är vardagshjältar. Sådana brukar sällan belönas med guld och gröna skogar, utan de får i bästa fall nöja sig med lite uppskattning från den närmaste omgivningen.

Hur ska vi värdera vår framtid?

Ekonomers angreppssätt till mycket här i världen kokar i grund och botten ner till en enkel princip: Resurser ska användas på ett sådant sätt att man får så mycket som möjligt för dem. I den i dagarna högaktuella klimatfrågan betyder det att vi bör väga de kostnader som är förknippade med diverse åtgärder och omställningar mot de framtida (och mycket osäkra) konsekvenserna av att göra olika mycket nu.

Så långt är de flesta överens men när detta ska omsättas i praktiken börjar konflikterna dyka upp. Förutom uppenbara skillnader i de direkta kostnaderna så finns olika uppfattningar om i vilken mån vi ska diskontera framtiden och i så fall hur mycket. Nicolas Stern, författare av Stern-rapporten, har till exempel blivit kritiserad för att han inte diskonterat framtiden alls, det vill säga han har lagt lika stor vikt vid framtida utfall som vid kostnader idag. Han har gått på den linje som Frank Ramsey uttryckte i sin artikel ”A Mathematical Theory of Saving” (Economic Journal 38, (1928), ss 543-9): diskonterandet av framtida utfall är ”ethically indefensible and arise merely from the weakness of the imagination”. Detta håller inte t ex William Nordhaus med om. Han menar att det inte finns någon anledning att behandla frågan om diskontering annorlunda i detta sammanhang än i andra och att i en ekonomi där framtida generationer förväntas vara rikare än dagens så finns det inget ”etiskt” med att inte också vikta ner deras ”behov” av de resurser som spenderas idag. (Det finns mycket förvirring kring om vi pratar pengar eller nytta men det är en annan och längre diskussion).

En av de intressantaste diskussionerna i klimatfrågan handlar i mitt tycke om hur vi ska hantera sannolikheten för extrema utfall. Harvardekonomen Martin Weitzman har skrivit mycket om detta. Hans grundargument är, förenklat uttryckt, att det finns stor anledning att tro att sannolikheten för extremt negativa utfall inte kan negligeras. Den är positiv (om än liten) och inte som i nuvarande modeller sådan att den går mot noll så fort att dessa utfall i praktiken inte påverkar beräkningarna. Detta betyder att det finns anledning att även ta i beaktande framtida utfall där vår värdering av dem går mot minus oändligheten, vilket i sin tur betyder att vår betalningsvillja för att undvika sådana utfall är hög (strikt sett hur hög som helst).

I tekniska termer handlar detta om tjockleken av fördelningsfunktionens svansar. I de flesta nu använda modellerna är de ”thin tailed”, medan Weitzman har goda argument för att de borde vara ”fat tailed” (se t ex sid 8 och framåt i hans artikel här). Eftersom osäkerheten inte bara handlar om utfallet givet en viss känd fördelningsfunktion utan det, så att säga, finns osäkerhet om osäkerheten så får den resulterande fördelningsfunktionen ”tjocka svansar”. Det handlar således inte bara om att olika personer kan ha olika uppfattningar om vilken funktion som är den rätta utan att just denna osäkerhet resulterar i att den funktion som resulterar av en procedur av att ta förväntningar över förväntningar får större vikt över mer extrema utfall. (Den intresserade kan läsa Weitzmans kritik av Stern rapporten här, några av hans artiklar om extrema utfall och dess policy-implikationer här och här, Nordhaus kritik mot detta här, och Weitzmans svar här).

Detta resonemang handlar inte bara om hur vi ska väga kostnader idag mot olika mer eller mindre goda utfall i framtiden. Det handlar om hur mycket vi är villiga att betala (eller snarare försaka i konsumtionstermer) idag för att försäkra oss mot ett extremt dåligt framtida utfall. Och givet att det handlar om några procentenheter av vår nuvarande konsumtion mot att riskera att jorden blir obebolig så är det svårt att se annat än att en sådan försäkring skulle vara en god idé.

Slutligen vill jag påminna om Tage Danielssons monolog om sannolikhet som faktiskt kan sägas komma ganska nära en del av Martin Weitzmans resonemang. Inte bokstavligt talat, men med lite fantasi. Lyssna och betänk…

Skönt att det är måndag?

Såhär på måndagsförmiddagen kan det vara läge att uppmärksamma en ny studie av Peter Martinsson och Alpaslan Akay. De finner att söndagar är den veckodag då folk i genomsnitt är som mest olyckliga. Två resultat tyder på att detta inte beror på att helgen snart är slut och att det är dags att återvända till jobbet. Dels uppvisar arbetslösa samma mönster, dels är lördagar inte en höjdardag heller. I stället verkar det vara ett trist familjeliv som driver resultaten; singlar uppvisar inte samma mönster utan i stället är det gifta personer som har problem med helgerna.

Eftersom gifta personer i genomsnitt är lyckligare än ogifta är kan detta tyckas lite märkligt. Samtidigt kan det nog vara möjligt att uppskatta den status och trygghet en familj ger utan att för den sakens skull gilla en massa kvalitetstid med sin äkta hälft. Eller så är det barnen som är boven i dramat; det är ju ett välkänt faktum i lyckoforskningen att barn sänker snarare än höjer ens upplevda välbefinnande (se här och här).

(Om någon undrar så hade jag själv en alldeles utmärkt helg men tycker trots det att det är helt ok att vara tillbaks på jobbet).

Dags att återupptäcka välfärdsekonomi

2007 ordnade LSE och tidskriften Economica en konferens för att uppmärksamma 75-års jubileet av publikationen av Lionel Robbins bok ”Essay on the Nature and Significance of Economic Science”. Boken har varit mycket inflytelserik på många sätt men är säkert mest känd för definitionen av ”Economics” som:

”the science which studies human behaviour as a relationship between ends and scarce means which have alternative uses” (Robbins 1932, s. 16).

Nyligen publicerades artiklarna från konferensen i ett temanummer av Economica. Det finns mycket intressant läsning där men speciellt fastnade jag för Anthony B. Atkinsons artikel ”Economics as a Moral Science”. Artikeln utgår från en annan känd passage i Robbins essä där han drar en skarp gräns mellan ”economics” och ”ethics” och menar att economics ska hålla på med just economics. Robbins skriver:

”Economics deals with ascertainable facts; ethics with valuation and obligation. The two fields are not on the same plane of discourse” (Robbins 1932, s 132).

Atkinson har inga problem med denna uppdelning i sig, men håller inte med om att det normativa inte skulle vara en viktig del av vad ekonomer ska ägna sig åt. Hans inställning är, som han skriver, den som uttrycks av Paul Samuelson i Foundations of Economic Analysis:

”Robbins is undoubtly correct…ethical conclusions cannot be derived in the same way that scientific hypothesis are inferred or verified. But it is not valid to conclude from this that there is no room [for] ”welfare economics”. It is a legitimate excercise of economic analysis to examine the consequences of various value judgements. (Samuelson 1947, s. 220)

Problemet som Atkinson ser (och som han på ett övertygande sätt illustrerar i artikeln) är att medvetandet och diskussionen om välfärdsaspekter hamnat i nationalekonomins utkant. Inte i bemärkelsen att ekonomer skulle ha slutat att uttala sig om vad som är ”optimalt” eller ”effektivt” eller till och med ”socialt optimalt”; dessa termer används fortfarande flitigt. Problemet är snarare att man verkar utgå ifrån att det finns en konsensus om vad dessa begrepp betyder.

I dessa dagar, när det blivit så fashionabelt att prata om vikten av att studera andra ämnen för att bredda ekonomers förståelse för samhället, kanske man (som jag i ett annat sammanhang skrivit om här tidigare) borde börja med att återupptäcka vad det egna ämnet faktiskt har att erbjuda. För att parafrasera titeln på en annan artikel av Professor Atkinson; det är dags att ta in välfärdsekonomin från kylan.

(Den som är intresserad kan läsa en utmärkt kort introduktion till välfärdsekonomi och public choice skriven av Tim Besley finns här).

Vad beror segregation på?

För drygt 30 år sedan formulerade ekonomipristagaren Thomas C. Schelling en mycket tankeväckande teoretisk modell som visar hur segregation kan uppstå utifrån relativt harmlösa antaganden om individers beteende. Jag kan mycket väl ha fel, men jag misstänker att denna modell inte ingår i alla nationalekonomiutbildningar och att den därför kan intressera en del av Ekonomistas läsare.

Bilderna nedan visar två ”samhällen” befolkade av två grupper, röda och gröna. Grupperna är lika stora (ca 1250 hushåll) och bor på ett rutnät. På bilden till vänster är hushållen slumpmässigt utplacerade, medan bilden till höger visar ett starkt segregerat samhälle som påminner om situationen i många storstäder. Frågan är hur sådan segregation kan uppstå?

(Klicka på bilderna för att se dem i något större och tydligare format!)

Det är lockande att utifrån bilden till höger dra slutsatsen att folk gillar att bo segregerat eller att man har bedrivit en politik som främjar segregation. Vad Schelling visar är att sådana slutsatser kan vara felaktiga. Betydligt svagare antaganden om människors beteende behövs för att segregation skall uppstå och det behövs definitivt ingen central koordinering (det är i själva verket tvärt om, det är integration som kräver centralstyrning). Vi kan alltså lätt hamna i segregation trots att ingen egentligen vill det.

Hur går detta då till? Varje hushåll har åtta grannar runt sig och de antas ha en preferens för att inte vara en liten minoritet i sitt eget grannskap. I varje period flyttar ett hushåll som inte är nöjt med sina nuvarande grannar till närmaste lediga ruta där de inte är i liten minoritet. Denna enkla process tenderar att spontant generera segregation. Mönstret till höger har exempelvis uppstått från utgångspositionen till vänster genom att anta att hushåll flyttar om mer än två tredjedelar av de omkringliggande rutorna befolkas av hushåll som är annorlunda än dem själva. Trots att alla hushåll kan tänka sig att bo i helt integrerade områden med hälften från varje grupp uppstår spontant segregation. Vill man åtminstone ha 30 procent från sin egen grupp bland grannarna kommer det att leda till att hushållen i genomsnitt får 70 procent från sin egen grupp som grannar (testa själv att simulera med olika värden här).

Schelling presenterade den här segregationsmodellen i boken Micromotives and Macrobehavior. Modellen kan ses som en föregångare både för agentbaserad modellering och evolutionär spelteori. Den har också intresserat många metodologer eftersom den så tydligt visar hur strukturer på makronivå kan uppstå som en följd av individers beteende. Själv brukar jag använda den för att illustrera förtjänsterna med metodologisk individualism.

Nya fakta om krisens fördelningseffekter

Hur påverkar en finanskris ett lands inkomstfördelning? Drabbas framför allt de fattigas inkomster av arbetslöshet och lönepress eller är det istället de rika, vars kapitaltillångar bli mindre värda?

Fram tills nu har debatten präglats mer av tro än vetande. Jesper Roine och jag spekulerade i Fokus-krönika förra året att det är troligt att finanskrisen främst drabbar de kapitalstarka inkomsttagarna i toppen då deras tillgångar minskar kraftigt i värde medan resten av befolkningen skyddas av olika socialförsäkringssystem. Mitt inlägg om förmögenhetstoppen och krisen antydde att så också varit fallet (även om de superrika återhämtat sig raskt). Andra har dock hävdat motsatsen, nämligen att ”krisen ökar skillnaderna mellan fattig och rik”.

image Nu har nya fakta kommit. Jag rekvirerade SCB:s senaste (ännu opublicerade) inkomststatistik för inkomståret 2008, krisens hittills djupaste år. Om något borde vi alltså kunna se vilka de kortsiktiga kriseffekterna är på inkomsterna i olika delar av fördelningen. Figuren till höger visar de reala disponibla inkomsternas utveckling i olika percentiler, från den 25:e i botten till den 99.99:e i den yttersta toppen (för individer 20-64 år, ingen helårsekvivalensjustering).

Flera intressanta saker framträder. En är att krisen 2008 drabbat toppen mer än botten (detta visar även olika inkomstandelsmått). Men kanske ännu mer intressant är att effekterna överlag är små. Trots otaliga krigsrubriker om krisens djup befinner sig (eller befann sig för knappt året sedan)samtliga grupper i fördelningen över 2005 års inkomstnivåer.

Med andra ord verkar samhällets inkomstskydd fungera relativt väl för låginkomsttagare medan toppen har det är svårare att skydda sig mot aktiernas värdeminskning.

Ärvdabalken vi ärvde

Idag skriver jag i Expressen om brister i den svenska arvsrätten och särskilt laglottsbestämmelserna som förhindrar oss att testamentera all kvarlåtenskap till välgörenhet. Ekonomistas läsare känner igen artikeln från mitt inlägg om detta och min tidigare uppmaning till riktigt rika. Något som jag inte nämner i artikeln är att den svenska adeln har haft möjlighet att komma runt laglottsbestämmelserna (och även den nu avskaffade arvsskatten?) genom fideikomiss, vilket Björn af Kleen skriver om i den nyutkomna boken Jorden de ärvde (se recensionerna i Expressen, DN, SvD, Sydsvenskan). Detta belyser också en tänkbar invändning till mitt förslag om en friare arvsrätt — friheten skulle kunna användas till att exempelvis endast låta förstfödde sonen ärva. Detta framstår förstås som både omodernt och ytterst orättvist, men man får inte glömma bort att det är samma orättvisa slump som avgör huruvida man är förstfödd son och som avgör huruvida man föds som Svensson eller Gyllenkrok.

Uppdatering 10/11: Studio Ett i P1 spann idag vidare på artikeln i Expressen och den som är intresserad kan lyssna på en debatt mellan mig och moderate riksdagsledamoten Anti Avsan (som skriver om samma sak på sin blogg).

Bygg en vaccinfabrik

PANAMA-HEALTH-INFLUENZA-VACCINATIONPå den tiden då fåglar och inte svin var ursprunget till nya farliga influensor passade mina kollegor Rikard Forslid och Mathias Herzing på att analysera behovet av en statlig vaccinfabrik. Deras analys visar att en vinstmaximerande vaccinproducent med monopolmakt inte bara har incitament att ta ut för höga priser utan även att investera för lite i produktionskapacitet.

Anledningen är att en högre produktion minskar smittspridningen och därmed efterfrågan på vaccinet. Om vaccinet släpps tidigt får epidemin aldrig fotfäste vilket påverkar företagets vinster negativt. För en producent som maximerar välfärden snarare än vinsten är produktionens påverkan på smittspridningen tvärtom en anledning att investera i större produktionskapacitet.

Utfrån denna analys har Rikard i flera sammanhang argumenterat för ett byggande av en statlig vaccinfabrik. Enligt den utredning som gjorts skulle den årliga kostnaden för en sådan ligga kring 40 miljoner kronor per år. Givet det kaos som ständigt försenade leveranser av vaccinet mot svininfluensan gett upphov till förefaller det vara väl investerade pengar.

DN123456, SvD1234, SDS12345, GP12, Exp1234, AB1234