Växer verkligen klyftorna i krisens spår?

I förra veckan presenterade Nordnet en rapport med titeln ”Finanskrisen göder klassklyftorna”. På torsdagen, dagen före 1 maj, blåstes den upp stort av DNs Ekonomiredaktion under rubriken ”Klyftan växer: Krisen ökar skillnaderna mellan fattig och rik – och gapet kan öka ännu mer”.

Problemet med studien och rapporterandet är bara att detta med all sannolikhet inte stämmer. Som jag och Daniel Waldenström skrev om i Fokus för ett tag sedan så kommer troligen toppens andel av de totala inkomsterna att minska som följd av krisen, vilket alltså betyder att inkomstklyftorna minskar. Anledningen till detta är främst att de med högst inkomster har en större andel rörliga ersättningar och att de också har större andelar kapitalinkomster än andra. Jag skriver ”troligen” för att vi helt enkelt inte vet hur det ser ut ännu, dels för att krisen långt ifrån är över, men framför allt för att det tar lång tid innan tillförlitlig statistik finns.

Det vi däremot vet något om är hur det har sett ut, inte bara i Sverige utan i ett antal andra länder, och inte bara den senaste tiden utan över en hundraårsperiod. Tillsammans med Jonas Vlachos och Daniel Waldenström har jag studerat hur toppens inkomstandel samvarierat med ett antal variabler (tillväxt, statliga utgifter, finansiell utveckling, etc.) över hela 1900-talet. Med avseende på kopplingarna mellan konjunkturer och kriser och klyftor mellan de med högst inkomster och resten så är resultaten tydliga. I högkonjunktur drar toppen ifrån medan klyftorna minskar i sämre tider. När vi specialstuderar effekten av bankkriser så har även dessa en tydlig negativ effekt på toppens inkomstandel.

Detta betyder förstås inte att krisen inte är allvarligast för dem med låga inkomster. Även om de med högst inkomster förlorar större andelar av den än övriga så har de också helt andra marginaler. Den som tjänar 4 miljoner istället för 8 miljoner tappar halva sin inkomst men har onekligen fortfarande kvar till mat och husrum och lite till. Den som tjänar 180 000 och förlorar jobbet kanske förlorar mindre än hälften av sin inkomst men kan ändå hamna i en situation som tvingar fram långt mycket radikalare förändringar i livet. Jag misstänker att det egentligen ofta är detta som avses när ”ökande klyftor” diskuteras i media.

Comments

  1. Ja precis, jag reagerade också på artikeln, eftersom det skulle kännas mer naturligt att de med väldiga inkomster förlorar med än de med små inkomster när trycket ökar på olika löner och belöningssystem. Men som sagt, egentligen handlar det sällan om egentliga siffror, utan om hur dessa siffror påverkar människor i sina liv. Att många kommer dö i fattiga länder som direkt följd av denna kris, är inte orealistiskt, och DET är riktigt obehagligt.

  2. Saku har säkert rätt. FN har varnat för det där i Afrika: när krediterna fryser inne kommer det att slå värst mot de redan fattiga, och det kommer att kräva dödsoffer. Men det väsentliga i vår del av världen är inte att några rika knösar tappar några miljoner under pågående kris, utan det ökande gapet mellan ett fåtal extremt rika och den övriga befolkningen. Robert Reich skrev just i sin blogg:

    ” … as recently as 1980, the richest 1 percent of Americans took home about 9 percent of total national income. But since then, income has concentrated in fewer and fewer hands. By 2007, the richest 1 percent took home 22 percent of total national income.”

    Krisen har flera orsaker. Den sjukt snedvridna inkomstfördelningen (där många tappat reallönemässigt och kreditkort och huslån har fått underhålla konsumtionen i stället medan andra drar åt sig inkomster som de inte har någon produktiv användning för) måste betraktas som klart intressant när man letar efter dessa orsaker.

  3. anders says:

    sett på kort sikt har ni har säkert rätt, jag har sett liknande mönster i olika rapporter vid olika tillfällen, bland annat i bilagan till regeringens finansplan för några år sedan.

    möjligen blir det mer intressant om man anlägger ett lite längre tidsperspektiv. det vore kul att se i vilken utsträckning ”billiga” finansiella och reella tillgångar i kristider köps av de som redan är mycket förmögna (om än något mindre förmögna än innan krisen). och om dessa, när det sedan vänder då drar ifrån och blir ännu rikare än de var innan krisen. det skulle innebära att krisen bidrar till att klyftorna växer på längre sikt. det förefaller sannolikt, tycker jag, och skulle ju passa in på samma rubrik.

  4. Jesper: Efter en snabb titt på ert papper ser det ut som att man behöver en ganska speciell syn på vem som är ”rik” och ”fattig” för att kunna säga att klyftan mellan dessa grupper minskar i en lågkonjunktur.

    Er studie visar väl att den procent som har högst inkomst tappar i förhållande till de nästföljande nio procenten. Om dessa nio procent ska ses som ”fattiga” köper jag resonemanget.

    Men av tabell 5 verkar det som att de övriga nittio procenten tappar i förhållande till toppdecilen i en lågkonjunktur, vilket tyder på ökande klyftor. Eller feltolkar jag era resultat?

    Av vad jag har sett på svenska data steg mer konventionella mått på inkomstojämlikheten — särskilt när inte kapitalinkomster inkluderas — kraftigt i samband med den svenska 90-talskrisen. Detta är förstås endast en enstaka observation, men kanske den mest relevanta för Sveriges del.

    • Jesper Roine says:

      Björn: Det är just det gapet – mellan ett fåtal ”extremt rika” och resten – som jag tror kommer minska i och med krisen. Vad våra resultat indikerar är att de med allra högst inkomster både tjänar (när det går upp) och förlorar (när det går ner) mer i proportion till övriga över konjunktur cykeln. Den långsiktiga trenden är dock, precis som du skriver, att toppen fått en allt större del av kakan sedan runt 1980 (och detta gäller för många länder).
      Detta knyter an till Anders kommentar. Över lång sikt, 100 år säg så har trenden varit tydlig i de flesta västländer som studerats. Topp procenten av inkomsttagarna tappade gradvis inkomstandelar under hela perioden fram till 1980. Därefter har de (i olika utsträckning) ökat i de flesta länder. Några av huvudanledningarna till att toppen tappade andelar under första halvan av 1900-talet var krig och kriser, som depressionen på 1930-talet. Det är säkert så att en del personer tjänade pengar i dessa tider just genom att kunna köpa tillgångar, men som grupp betraktat har ändå toppen förlorat på tidigare kriser.
      Martin: Du har naturligtvis rätt i att man ska precisera vad man menar med ”rika” och ”fattiga” i detta sammanhang. Vad vår studie visar är att topprocentens inkomstandel ökar relativt alla andra i högkonjunktur, medan de efterföljande 9 procenten (P90-99) får en lägre andel och effekten på resten (P0-90) är statistiskt insignifikant (om något även den positiv men klart mindre än för toppen). En möjlig tolkning, som är helt i linje med vad du skriver om andra studier, speciellt de som excluderar kapitalinkomster, är att för det stora flertalet så är arbetsinkomsten den stora delen. Uppgångar har en relativt positiv effekt på den nedre delen av fördelningen i form av lägre arbetslöshet (och möjligen också bättre förhandlingsläge för lönehöjningar), medan den övre halvan, utom den yttersta toppen inte har dessa effekter i samma utsträckning. Å andra sidan är det sannolikare att de behåller jobbet i sämre tider.
      Detta missar dock effekten på den yttersta toppen, de ”rika”, som av flera skäl är olik resten av toppen. De har i större utsträckning inkomster som är relaterade till ”hur bra det går” och en större del kapitalinkomster. De tjänar proportionellt mest i uppgångar och förlorar också mest i nedgångar relativt alla andra.
      Vilka grupper är det vi pratar om (och vilka ska vi prata om)? Ja, tar man som utgångspunkt vilka som sannolikt figurerar i Nordnetstudien och vilka som ofta lyfts fram i media så är det ofta just topprocenten det resoneras om. Vårt huvudbudskap i denna och andra studier är dock just att det finns stor anledning att särstudera olika delar av toppen då de på många sätt inte tillhör samma grupp. För att förstå utvecklingen av ”Topp 10” måste man studera ”topp 1” separat.

Trackbacks

  1. […] Uppdatering: Jesper Roine och Daniel Waldenström skriver om detta i Fokus; se även Jesper Roines “Växer verkligen klyftorna i krisens spår?” […]

  2. […] Fram tills nu har debatten präglats mer av tro än vetande. Jesper Roine och jag spekulerade i Fokus-krönika förra året att det är troligt att finanskrisen främst drabbar de kapitalstarka inkomsttagarna i toppen då deras tillgångar minskar kraftigt i värde medan resten av befolkningen skyddas av olika socialförsäkringssystem. Mitt inlägg om förmögenhetstoppen och krisen antydde att så också varit fallet (även om de superrika återhämtat sig raskt). Andra har dock hävdat motsatsen, nämligen att ”krisen ökar skillnaderna mellan fattig och rik”. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s