Förvirrande konkurrens

2010-03-15 av 5 kommentarer

Det är säkerligen många med mig som kan skriva under på att man som konsument ofta begår misstag (jag har till exempel skrivit om taxi och barnförsäkringar förut). Men i vilken utsträckning kommer konkurrens mellan företag att hjälpa oss och vad kan åstadkommas på politisk väg? Det finns en hel del teoretisk och empirisk forskning inom ”behavioral industrial organization” som försöker svara på dessa frågor.

Teoretiskt har till exempel Ran Spiegler i en artikel i Theoretical Economics visat att om konsumenter inte tar till sig all information om priserna på ett företags produkt  (till exempel i vilken utsträckning olika sjukdomar täcks av en barnförsäkring), så kommer företag svara med att göra prissättningen mer svårförståelig. Ju mer konkurrens, desto mer pressas företagen att göra prissättningen än mer komplicerad. Om politikerna försöker lösa problemet genom att tvinga företagen att erbjuda en enkel standardprodukt, kommer konkurrensen pressa företagen att kontra med än mer komplicerade produkter (vilket drabbar konsumenterna negativt).

Det här kan man förstås tro vad man vill om, men två färska empiriska uppsatser visar att det verkar gå att tjäna pengar på ”förvirring” även på starkt konkurrensutsatta marknader. I en artikel i Econometrica i fjol visades att prisjämförelsesidor på nätet verkar skärpa priskonkurrensen rejält, men samtidigt gör att företagen på olika sätt försöker försvåra kundernas prisjämförelser, till exempel genom att dölja fraktkostnader, erbjuda flera varianter av samma produkt och genom att locka kunder med en billig standardprodukt, men sedan försöka sälja en dyrare produkt när man väl har kunden på kroken. I en annan artikel som är under utgivning i Quarterly Journal of Economics redovisas ett fältexperiment där författarna sålde iPods på internetauktioner och de visar att det finns pengar att tjäna på att höja fraktavgifter så länge de inte redovisas tydligt.

I en Keynes-föreläsning för några år sedan påminde John Vickers om att ekonomer ibland tenderar att att glömma bort konkurrensens mörka sida. Konkurrens kan vara både destruktiv (såsom konkurrensen mellan MC-gäng eller på en del marknader där konsumenter är begränsat rationella)  och konstruktiv. I många fall måste vi ju till och med begränsa konkurrensen genom till exempel intellektuella äganderätter för att kunna skörda konkurrensens frukter. Frågan vi inte får glömma att ställa oss då och då är enligt John Vickers: ”Competition to do what?”

Filed Under: Beteendeekonomi, Välfärd

John Hassler och Per Krusell: Staten ska inte bestämma priset på aktier och bostäder!

2010-03-08 av 23 kommentarer

Det här är ett andra gästinlägg av John Hassler och Per Krusell, båda professorer i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.

John Hassler, IIES

Per Krusell, IIES

Allt fler menar att staten aktivt ska styra utvecklingen av olika tillgångspriser i ekonomin, t.ex. på aktier och bostäder. Riksbanken ska ingripa om bostads- eller aktiepriserna blir för höga och finansinspektionen vill begränsa bankernas utlåning till bostadsköp i syfte att att undvika prisbubblor.

Klart är att staten har ett ansvar för att minska risken för finansiell instabilitet, men vi tror att en statlig politik i syfte att styra tillgångspriser är helt fel väg att gå.

Logiken bakom förslagen är ungefär så här. Låga räntor gör det billigt att finansiera husköp och andra investeringar med lån. Detta driver upp priserna till för höga nivåer — en bubbla uppstår. Räntan är just nu nära nog så låg den någonsin kan vara, vilket innebär att den kommer att gå upp förr eller senare. Då spricker bubblan vilket leder till finanskris och lågkonjunktur. Ergo: regeringen/riksbanken/finansinspektion måste göra något åt priserna nu, t.ex. genom att göra det svårare/dyrare att låna.

Detta resonemang fallerar i flera led. Det är förstås riktigt att låga räntor leder till höga tillgångspriser. Men när räntorna är låga SKA priserna vara höga. Den rimliga definitionen på en ”bubbla” är att priset är högre än det ”fundamentala” värdet på tillgången, d.v.s. högre än nuvärdet av den avkastning tillgången förväntas ge. Om myndigheterna vet att ett pris är ”fel” så borde man förmodligen agera. Frågan är alltså om bostadspriserna är högre än de borde vara, givet den låga räntan. Vi har inte sett någon analys som tyder på detta och tror inte heller att någon statlig myndighet är skickad att avgöra detta. Argumentet att priserna i många andra länder fallit och att framtida räntehöjningar kan leda till prisfall är inte övertygande.

Riksbanksräntor och låneregleringar är trubbiga och rätt ineffektiva instrument sätt att påverka tillgångspriser. De som menar att staten vet när vissa tillgångspriser överstiger fundamentalvärdet borde därför rimligen förespråka att staten agerar direkt på marknaden. Kommer vi att få se ett förslag om införande av Myndigheten för Statlig Prisövervakning med uppdrag att blanka de tillgångar vars pris börjar bubbla?

Det andra felet i resonemanget är påståendet att prisfall på bostäder och aktier i sig är skadliga för ekonomin. Att priser går upp och ner är en naturlig följd av fluktuationer i utbud och efterfrågan, drivna av t.ex. förändringar i räntor och framtidsförväntningar. Hela tanken med marknader är att sådana prisförändringar är nödvändiga för en effektiv resursallokering. Regleringar på finansmarknaderna måste syfta till att marknadsaktörerna ska kunna hantera dessa naturliga prisförändringar – inte till att neutralisera dem.

Utgångspunken för dagens debatt är finanskrisen i USA som påstås ha orsakats av en sprucken bostadsbubbla. Detta är en alldeles för enkel analys av finanskrisen. Denna orsakades av flera, samverkande faktorer, bland annat de regleringar av utlåning som den amerikanska regeringen infört, de regler som gör det enkelt och fördelaktigt för låntagarna i USA att faktiskt gå i personlig konkurs och låta banken ta över huset, och svårigheterna med att värdera de nya finansiella instrument som skapats för att, i omvandlat skick, sälja bostadsobligationer till marknaden. Vi ser inga sådana samverkande faktorer i Sverige. Risken för att ett prisfall på bostäder skulle leda till en finansiell kris i Sverige förefaller därför vara liten. Givetvis kan framtida räntehöjningar göra det svårt för vissa hushåll att klara räntor och amorteringar på högt belånade hus. Vi har dock svårt att se att detta skulle motivera ett förbud för banker att låna ut pengar till personer som de anser ha alla möjligheter att klara av sina åtaganden även om räntorna går upp. Vi tror med andra ord att de flesta banker och konsumenter inte är så naiva som debatten antyder: man förstår att räntorna kan gå upp och tar hänsyn till detta. Vi säger därför nej till en statlig tillgångsprispolitik!

Filed Under: Finans, Makro, Välfärd

Feltänkt om RUT

2010-03-02 av 63 kommentarer

Idag meddelade oppositionspartierna att de tänker avskaffa skatteavdraget för hushållsnära tjänster, RUT. Beslutet har motiverats av bl a Lars Ohly med att avdraget ”är dåligt använda skattepengar”. Detta är en egendomlig motivering.

Jag instämmer visserligen i att RUT inte är problemfitt. Det är aldrig idealiskt att införa undantag för vissa delar av ett skattesystem; detta skapar obalanser och oönskade beteendeförändringar. Dessutom har RUT inte varit den injektion i svensk tjänstesektor som vissa hoppats. Inte minst på utbudssidan har uppkomsten av nya tjänsteföretag gått trögt.

Men ändå är oppositionens beslut olyckligt. Till att börja med undrar jag varför den vill avskaffa RUT men inte hennes storasyster ROT? Är trädgårdsskötsel och andra hushållstjänster mindre viktiga eller fina än t ex snickeritjänster?

Det främsta problemet är dock att att politikerna verkar tro att en fördubblad skattesats också innebär fördubblade skatteintäkter. Detta stämmer inte enligt forskningen. Tino Sanandaji och jag har i en debattartikel visat att även en blygsam uppskattning av köparnas priskänslighet innebär att om arbetskostnaden fördubblas kan hälften och kanske ännu mer av alla tjänster försvinna. Vart då?, undrar någon. Svaret är svartarbete eller i tomma intet. Ett ökat svartarbete vore djupt olyckligt för ekonomin eftersom det på sikt eroderar människors förtroende för såväl varandra som skattesystemet i stort.

Men även om tjänsterna bara försvinner i tomma intet vore inte det bättre, särskilt inte för de hushåll som inte anser sig ha råd med de dubbelt så dyra tjänsterna. För dem är följden en återgång till helger som ägnas åt städning, plockning eller käbbel om städning och plockning och mindre tid åt samvaro med barn, vänner eller varandra. Mest utsatta i detta avseende är förmodligen småbarnsfamiljerna.

Dagens beslutet är förstås mycket politik och positionering inför höstens riksdagsval. Att oppositionen tror att väljarresponsen blir positiv har de redan avslöjat i och med dagens besked. Men de bör nog inte känna sig alltför säkra. För om man ska tro på Henrik Jordahls forskning om att väljarna ibland låter plånboken styra sin röstning kan effekten bli den motsatta. På kvällen den 19 september kanske vi får svaret.

Länkar: DN,KvP,SvD

Filed Under: Arbetsmarknad, Offentlig sektor, Välfärd

Ojämlikhet i valet – men vilken ojämlikhet?

2010-02-18 av 24 kommentarer

Allt tyder på att den ekonomiska ojämlikheten i Sverige kommer att bli en av höstens valfrågor. Intressant nog, skulle jag vilja säga. Förutom att frågan är viktig i sig självt kan noteras att vissa personer försöker gräva om de traditionella ideologiska skyttegravarna. Detta stöter på motstånd och frågan är var debatten kommer att landa i slutändan.

Ojämlikhetsfrågor är traditionellt sett vänsterfrågor.  Oftast har fokus då legat på ojämlikhet i utfall, t ex skillnader (eller ”klyftor”) i inkomst eller utbildning. Exempel på retoriken återfinns i LO:s larmande artikel på DN Debatt i december om att ”skillnaden mellan fattiga och rika ökar dramatiskt” (baserat på denna rapport). Samma fokus på värdet av likhet i utfall uttrycktes nyligen av Göran Greider i Metro med anledning av boken Jämlikhetsanden som skrivits av två brittiska socialmedicinare: ”Och vi kan vara samhällsmedlemmar bara om vi känner att människors och klassers levnadsbetingelser inte skiljer sig för mycket från varandra.”

Nu utmanas vänstern av moderaterna som har börjat prata ojämlikhet. Det är dock inte samma typ av ojämlikhet. Per Schlingmann skriver om ”Vårt Sverige är ett möjligheternas Sverige” och alluderar då till den liberala käpphästen om ojämlikhet i möjligheter för individer att själva forma sin tillvaro. Utfallsolikheter, alltså inkomstklyftor, är inte problematiska i den mån de härrör från individuella skillnader i ansträngning eller begåvning. Det är dock viktigt att utjämna möjligheterna i varje ny generation, vilket förklarar varför vissa liberaler propagerar för både arvsbeskattning och låga inkomstskatter.

Men nyheterna tar inte slut här. För nu verkar socialdemokraterna, med Mona Sahlin i spetsen, också vilja byta fokus. I sitt tal vid senaste s-kongressen i oktober 2009 utropade Sahlin att hon precis som Schlingmann ”vill bygga möjligheternas land”. Fast mest överraskande var ändå att hon uttryckligen gick emot sitt eget partis traditioner och hävdade att olikheter i utfall ingalunda behöver vara problematiska:

Jämlikhet handlar inte om att alla ska bli likadana. Man kan säga att jämlikhet handlar om lika möjligheter att välja olika, och därför bli olika.

Kanske ska detta enbart ska ses som en avancerad valstrategi från Sahlins sida; ett sätt att desarmera den moderata jämlikhetspolitiken innan den hunnit ta form i debatten.

Men tänk om Sahlins tonvikt vid ojämlikhet i möjligheter istället för utfall faktiskt kännetecknar en djupare ideologisk omsvängning av den socialdemokratiska jämlikhetspolitiken? Om så är fallet kan valrörelsens debatter om ojämlikhet bli annorlunda än vad många väntat sig. Oavsett hur det ligger till är detta spännande tider för oss jämlikhetsforskare.

Filed Under: Välfärd Tagged With: , ,

Framtidens sjukvårdsfinansiering

2010-02-03 av 18 kommentarer

I dagens SvD (ej på nätet) rapporteras att allt fler människor låter kartlägga sin arvsmassa. Även om det naturligtvis är trevligt att folk får veta mer om hur deras DNA ser ut, lär detta ha stora konsekvenser för den framtida sjukvårdsfinansieringen runt om i världen. Detta beror på att testerna riskerar att skapa ett snedvridet urval, adverse selection. Försäkringsbolag som inte kan skilja på kunder med hög och låg sjukdomsrisk tvingas sätta ett pris baserat på den genomsnittliga risken. Personer som vet med sig att de har låg risk kommer då inte att teckna försäkringen varpå försäkringsbolagen måste höja sina priser, vilket får ännu fler personer att frågasätta värdet av att försäkra sig.

Nu är detta teori och det har varit svårt att empiriskt hitta starka belägg för denna typ av mekanismer, åtminstone i sjukvårdsområdet. En anledning är att både forskarna som letar efter urvalseffekter och patienterna själva haft svårt att mäta sjukdomsriskerna. I och med DNA-testerna håller detta på att ändras och i en ny studie (icke-teknisk sammanfattning här) av bland andra Emily Oster har forskarna direkt kunnat observera risken för Huntingtons sjukdom. Huntingtons är en obotlig sjukdom som skapar i ett långvarigt – och dyrt – vårdbehov. Resultaten är slående: personer med hög risk för sjukdomen är mångdubbelt mer benägna att teckna privata försäkringar som täcker långvarig sjukvård.

Huntingtons en ovanlig sjukdom men i takt med att vår kunskap om arvsmassan förbättras kommer liknande fenomen att bli allt vanligare och Oster mfl visar att även ganska små urvalseffekter kan få en privat försäkringsmarknad att haverera. En lösning vore helt enkelt att ge försäkringsbolagen rätt att utföra gentester på försäkringstagarna. Detta skulle undanröja problemet som ju ytterst beror på att köparen har bättre information än säljaren. Nackdelen är att försäkringarna kommer att bli mycket dyra för personer med hög risk för sjukdomar med kostsam behandling.

Det verkar med andra ord som att den enda rimliga vägen är att införa en obligatorisk sjukvårdsförsäkring. Nu löser inte en sådan försäkring alla problem; en kollektiv lösning förutsätter exempelvis begränsningar i hur mycket vård som kan konsumeras och det är inte populärt. I takt med att selektionsproblemen blir större borde dock opinionen för en kollektiv lösning att stärkas. Kan det helt enkelt vara så att Obama är före sin tid?

Filed Under: Offentlig sektor, Välfärd

När hemmalaget får stryk, får även frugan en omgång

2010-02-02 av 2 kommentarer

 Att fotboll inte bara är av godo, utan även kan leda till våld visar en ny uppsats av David Card och Gordon Dahl.  De har undersökt hur förluster och vinster för hemmalaget påverkar antal polisrapporter om våld i hemmet. Det visar sig att när hemmalaget förlorar så ökar våldsrapporterna med 5 procent. Har förlusten dessutom varit oväntad och matchen viktig så är effekten hela 50-100% större.

Ekonomistas har tidigare rapporterat om Gordon Dahls forskning, då handlade det om våldsamma filmer och våld.

Filed Under: Välfärd Tagged With: ,

Vem ska man ge till?

2010-01-29 av 23 kommentarer

Skandalen på Röda korset visar hur det är svårt att veta om pengar som man donerar till välgörenhet verkligen gör nytta. Även om renodlad förskingring är ovanlig så är det inte säkert att organisationen satsar på rätt saker. Så hur ska man då donera om man vill skapa mest välfärd?

Ett problem som de flesta organisationer lider av är att den externa granskningen är svag. Detta beror på att varje enskild givare är liten och därför inte har resurserna eller kompetensen att övervaka verksamheten; samma problem som aktiebolag med spritt ägande lider av. Den första tumregeln bör alltså vara att hitta en organisation med ett fåtal riktigt stora donatorer som har incitament att se till att allt går rätt till.

Ett annat problem är att organisationen kan tänkas ha en mängd andra mål än att maximera välfärden av varje donerad krona. Kanske har organisationen ideologiska käpphästar, kanske får PR-hänsyn styra verksamheten, kanske har organisationen motstridiga mål; lite som ett aktiebolag som bryr sig om helt andra saker än vinstmaximering. Tumregel nummer två blir alltså att hitta en organisation som har en enkel och tydlig målsättning och få yttre och inre hänsyn att ta.

Givet dessa tumregler borde the Gates Foundation vara den givna mottagaren av ens välgörenhetskronor. Där finns en stor huvuddonator som dessutom knappast har något annat intresse än att maximera världens välfärd. Ville Bill Gates slösa bort pengarna hade det ju trots allt varit enklare att behålla pengarna i familjen i stället för att gå omvägen via en stiftelse.

Så nu finns det bara ett problem. Det verkar inte som om Bill och Melinda är intresserade av att ta emot mina pengar…

Filed Under: Internationellt, Välfärd

Född fri – men knappast med lika möjligheter

2010-01-26 av 16 kommentarer

Artikel 1 i FNs deklaration av de mänskliga rättigheterna lyder

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter

Det är knappast svårt att skriva under på detta. I det ögonblick vi föds borde vi alla ha samma möjligheter till ett bra liv. Som den folkhemsromantiker man är önskar man att detta vore fallet åtminstone i Sverige, som av många andra länder ses som ett föredöme vad gäller välfärd och jämlikhet. Att så tyvärr inte är fallet visar med all önskvärd tydlighet Socialstyrelsens mycket läsvärda Folkhälsorapport 2009.

Rapporten visar på ett flertal skillnader i hälsa för hög- och låginkomsttagare, men kanske mest graverande är att skillnaderna verkar uppstå så tidigt. Tabellen nedan, som är tagen från rapporten,  visar den relativa risken för dödföddhet och spädbarnsdödlighet beroende på mammans inkomst. Ett värde över ett innebär att barnets risk att dö är större om mammans disponibla inkomst är i de två lägsta kvintilerna jämfört med om mammans inkomst vore i de två högsta kvintilerna. I tabellen är samtliga tal över ett, vilket innebär att inte ens chansen att födas är lika för barn till låginkomsttagare som för barn till höginkomsttagare. Faktum är att till och med risken att inte ens födas är 30 procent högre för barn till låginkomsttagare.

Man kan känna sig nedslagen av siffrorna. Dock bör sägas att barnadödligehten är extremt låg Sverige; under 2007 överlevde mer 997 av 1000 barn sin ettårsdag. Trots detta är det värt att fundera över vad man kan göra för att jämna ut oddsen mellan barn. En intressant notering från tabellen är att den tid som är mest lika verkar vara den första veckan. Delar av denna tid sammanfaller med den tid då nyförlösta mödrar fortfarande är inlagda på sjukhus, och alltså under observation av utbildad personal. Detta tyder på att det faktiskt går att göra något från samhällets sida. Tvångsvård av samtliga gravida kvinnor är väl dock knappast något som är vare sig önskvärt eller möjligt även om det skulle leda till att ytterligare barn överlevde (vilket inte är bevisat). Däremot har BVC och Skolhälsovården en viktig uppgift att se till att skillnaderna inte ökar mellan barn från olika inkomstklasser, utan att alla får så lika och så god hälsa inför det vuxna livet.

Filed Under: Välfärd Tagged With: ,

När goda råd är dyra

2010-01-22 av 10 kommentarer

image Igår presenterades SNS Konjunkturrådsrapport Råd till en finansminister. Rapporten innhåller fyra kapitel skriven av sex nationalekomer om olika ämnen som kan anses angelägna i ljuset av såväl den rådande krisen som de många strukturella omvandlingar Sverige just nu genomgår. Årets rapport är därför inte en lika sammanhållen produkt som tidigare års upplagor. Nytt för i år är dessutom att jag själv medverkat med ett kapitel (se nedan), varför det känns lite extra intressant att följa reaktionerna denna gång.

Första kapitlet, ”Vägen ur arbetslösheten: Ett långsiktigt och demografiskt perspektiv”, är skrivet av Dominique Anxo och Thomas Lindh. Deras huvudrekommendation är att storsatsa på utbildning för att höja kunskapsnivån samt för att förmå fler äldre att stanna kvar i arbetskraften.

Det andra kapitlet är skrivet av Rikard Forslid och heter ”Hur ska näringslivets konkurrenskraft förbättras?”. Även Rikard vill se fler satsningar på utbildning och även på forskning, vilka stärker ekonomin i övergången från industri- till tjänstesamhälle.

I mitt eget kapitel, ”Den ekonomiska ojämlikheten i finanskrisens Sverige”, beskriver jag inkomst- och förmögenhetsfördelningen och den sociala rörligheten i dagens Sverige samt pekar ut områden där politiken kan utjämna medborgarnas livsvillkor och förbättra deras förutsättningar att forma sitt välstånd. Bland mina råd finns ett riktat jobbskatteavdrag, som enbart tillfaller låginkomsttagare, samt att förbättra förmögenhetsdynamiken i samhället och underlätta för människor att bygga upp en egen privat förmögenhet. En möjlighet till detta skulle kunna vara att erbjuda personer som saknar egna rörliga medel att låna av sitt eget pensionskapital, något som är möjligt i andra länder (t ex USA och Italien).

Det sista kapitlet, ”Svensk ekonomisk tillväxt då och nu och i ett internationellt perspektiv”, är skrivet av John Hassler och Per Krusell. De understryker vikten av en finanspolitik som värnar förutsättningarna för långsiktig ekonomisk tillväxt. De föreslår bl a införandet av ett Tillväxpolitiskt Råd, vilket på samma sätt som Finanspolitiska rådet kan utgöra en oberoende kontrollinstans av regeringens tillväxtpolitik.

Förhoppningsvis kommer rapporten att stimulera till diskussion och utvärdering av dessa olika områden av den svenska ekonomin. I värsta fall händer ingenting fram till valet, men då lovar jag återkomma i september/oktober med ett snarlikt inlägg.

Filed Under: Företagande, Offentlig sektor, Utbildning och forskning, Välfärd Tagged With:

Varifrån kommer tillit?

2010-01-20 av 14 kommentarer

Att tillit och förtroende människor emellan är viktigt för att ett samhälle ska fungera ifrågasätter nog ingen. Massor av forskning har också pekat på värdet av det som ofta kallas socialt kapital för ekonomisk och institutionell utveckling. Kenneth Arrow uttrycker det så här i en studie från början av 1970-talet:

…virtually every commercial transaction has within itself an element of trust, certainly any transaction conducted over time. It can plausibly be argued that much of economic backwardness in the world can be explained by the lack of mutual confidence.

På senare år har många studier funnit ett positivt samband mellan tillit och diverse önskvärda utfall — både ekonomiska och andra — och forskare som Robert Putnam och Francis Fukuyama har populäriserat många insikter om hur viktigt det är att vi har förtroende för varandra i samhället. Även i Nobelpristagaren Elinor Ostrom forskning är (som bekant för Ekonomistas läsare) socialt kapital centralt .

Men hur kommer det sig att man i vissa samhällen litar på varandra medan man inte gör det i andra? I ett nytt, mycket kreativt och intressant papper av Ruben Durante från Brown University presenteras en möjlig kanal som också visar sig ha empiriskt stöd.

Rubens grundidé är mycket enkel och intuitiv: om väderförhållandena i en förindustriell kontext är sådana att den lokala vädervariationen är stor så finns anledning att försöka dela risken för att få en dålig skörd med sina grannar. Om vädret istället är stabilt så finns inte denna speciella anledning att samarbeta och bygga upp tillit till varandra. (Notera att det inte handlar om ”nivån” på vädret i allmänhet, alltså om det generellt är varmt eller kallt, utan om just de lokala fluktuationerna).

Genom att använda förvånansvärt detaljerad data om vädervariation under perioden 1500-1900 och länka denna till hur individer i dag svarar på frågor om i vilken mån man kan lita på folk, lyckas han på ett övertygande sätt visa att regional variation inom Europa i graden av tillit till viss del kan härledas till en ökad risk för variation i skörden innan industrialiseringen. Coolt va!

Filed Under: Kuriosa, Makro, Metod, Miljö, Välfärd
«Föregående sida
Nästa sida»