Förklaringarna till varför brottsligheten i USA minskat dratiskt sedan början av 1990-talet sträcker sig från den fria aborträtten till minskade blyutsläpp. I en ny studie visar Dave Marcotte och Sara Markowitz att den ökade användningen av psykofarmaka mot beteendestörningar som ADHD verkar vara ytterligare en viktig förklaringsfaktor. Genom att relatera förändringar i brottslighet till förändringar i användningen av psykofarmaka både internationellt och på amerikansk delstatsnivå, landar Marcotte och Markowitz i att ca 12 procent av den minskade brottsligheten kan förklaras nedgången. Eftersom det framförallt är våldsbrott med stora sociala kostnader som minskar drar författarna slutsatsen att minskad brottslighet i sig gör ökad medicinering samhällsekonomiskt lönsam.

Jag är lite avundsjuk på bloggaren Niclas Berggren som regelbundet får nya juicesorter skickade till sig för att han ska skriva om dem på sin blogg. Jag fick nyligen i stället något betydligt mindre lättsmält, nämligen antologin Reform som har Peter Santesson-Wilson (som driver inslag.se) och Gissur Erlingsson som redaktörer. Det är en mycket ambitiös bok med en storslagen frågeställning: Hur kan man förklara godartad institutionell förändring?

Det är svårt att hitta någon viktigare samhällsvetenskaplig fråga, men det är också en hopplöst bred frågeställning. Boken begränsar sig till formella institutioner, men institutioner definieras såpass brett att de innefattar nästan all slags politik. De flesta kapitlen fokuserar dock på nedskärningar och liberaliseringar av välfärdsstaten (som antas vara effektivitetshöjande).

Jag fann bokens två första delar mest intressanta och välskrivna (förmodligen för att de flesta kapitlen är skrivna av redaktörerna). Dessa två delar presenterar ett teoretiskt ramverk utifrån både statsvetenskaplig och nationalekonomisk forskning. Allt från paradigm och vetoaktörer till Douglass North, public choice och modernare nationalekonomisk forskning á la Daron Acemoglu avhandlas. Även om jag kan tycka att behandlingen av modern politisk ekonomi är lite knapphändig — jag tror till exempel inte ens att Torsten Persson och Guido Tabellinis lärobok Political Economics nämns — så ger boken en matnyttig och lättillgänglig sammanställning av en bred skara teorier som det annars kan vara svårt att få överblick över.

Bokens tredje del behandlar välfärdsreformer i Sverige under perioden 1980-2000 och den fjärde delen ger utblickar i några andra länder (Nya Zeeland, Frankrike, Danmark och Nederländerna). En del av dessa kapitel är välskrivna och intressanta, men tyvärr är flera av dem ganska löst kopplade till det teoretiska ramverket. Till exempel drar Andreas Bergh och Gissur Erlingsson slutsatsen att de svenska välfärdsreformerna kunde genomgöras mycket på grund av att ”svensk poltitik präglas av rationalitet, pragmatism och konsensus” (s. 121). Det ligger säkerligen mycket i detta, men det är en slutsats som är ganska fristående från de presenterade teorierna och som lämnar många frågor obesvarande (kanske framförallt frågan om varför svensk politik har dessa egenskaper).

Redaktörernas avslutande kapitel är kanske bokens mest intressanta. Där konstateras att de flesta teorier är bättre på att förklara varför institutioner är svårföränderliga snarare än att förklara hur och när de förändras. Men som författarna mycket riktigt påpekar kan hållfasthetslära hjälpa oss att bygga broar, men också att förstå varför broar rasar. Däremot är det inte lätt att komma på en teori som kan förutsäga var och när ett fartyg kommer gira i fel ögonblick och rasera en bro. Att förutsäga institutionella förändringar är helt enkelt inte särskilt lätt.

I dagarna har höstterminen satt igång och i Uppsala märks detta varje år av att gatorna fylls av nyanlända, lätt bortkomna, ofta bostadslösa studenter. Samtidigt fylls lokaltidningen med bostadsannonser, där studenter med den gemensamma nämnaren att de alla är rökfria och skötsamma, söker bostad. Innebär detta att alla storrökande festprissarna redan har bostad? Nej, knappast. Det är nog snarare så att när vi söker bostad sätter oss in i vilken typ av hyresgäst en hyresvärd skulle föredra och sedan försöker övertyga densamma om att vi har just de egenskaperna. Studenterna utgår helt enkelt från att folk helst hyr ut till skötsamma och rökfria, vilket förmodligen är helt riktigt.

En som har som har lagt ner mycket tid på att hyresvärdars preferenser för hyresgäster är Växjö-forskaren Ali Ahmed. I ett flertal studier har han, ibland tillsammans med medförfattare, låtit uppdiktade personer svara på hyresannonser på Blocket. Det visar sig att kvinnor har bättre framgång (vad gäller att få svar och/eller bli kallad på visning) än män och att män med svenska namn har större framgång än män med utländska namn. Dessutom verkar homosexuella manliga par vara diskriminerade på bostadsmarknaden, medan homosexuella kvinnliga par inte får färre svar än heterosexuella par. I uppsatsen ”Can discrimination in the housing market be reduced by increasing the information about the applicants?” som är accepterad för publicering i Land Economics försöker Ali tillsammans med Lina Andersson och Mats Hammarstedt skilja på statistisk diskriminering och preferensdiskriminering genom att ge hyresvärdarna mer information om de sökande. Det visar sig att Fredrik och Mustafa som bägge berättar om sina fasta jobb, sin familjesituation och frånvaron av betalningsanmärkningar klarar sig bättre än Erik och Mohammed som inte gör detta. Dock klarar sig Erik lika bra som Mustafa, och Fredrik i sin tur får fler svar än Mustafa.  Författarnas slutsats är att hyresvärdar föredrar att veta mer om potentiella hyresgäster, men att ett svenskklingande namn alltid är bättre än ett utländsktklingande namn.

Med dessa resultat i åtanke är det kanske inte så konstigt att de flesta nya studenterna i Uppsala verkar vara lärarstuderande unga kvinnor från Dalarna…