Intresset för Thomas Piketty och hans bok Capital in the Twenty-First Century tycks inte minska. I förra veckan hade Dagens Industri ett stort uppslag, och i DNs lördagsbilaga prydde han omslaget och gavs tre uppslag. Ändå förvånas jag lite över vad som lyfts fram som bra och dåligt. Johan Schücks kolumn i slutet av DNs stora reportage, där han sätter plus och minus på boken, illustrerar flera saker som jag tycker är lite märkliga.
På plussidan lyfter Schück fram två saker, bokens titel och ämnesvalet. Motiveringen är att titeln är välfunnen för att den porträtterar honom som en ny Karl Marx, och ämnet han valt är glödhett. Jag kan hålla med om att det är en bra titel även om jag är tveksam till att Piketty ser sig som en “ny Marx” (vad det nu kan tänkas betyda). Jag kan också hålla med om att intresset verkar stort nu. Samtidigt framstår det lite som att Piketty skulle valt att skriva just denna bok, just nu, för att den “ligger i tiden”. Att så skulle vara fallet verkar inte troligt. Boken sammanfattar ett mycket målmedvetet arbete över dryga 15 års tid med utgångspunkten att vi inte visste hur utvecklingen sett ut över tid. Om något skulle man kunna beskriva det precis tvärtom: Utan Piketty, ingen insikt om utvecklingen i den yttersta toppen; utan Piketty, ingen möjlighet att tala om “A New Guilded Age”, för vi visste inte hur utvecklingen sett ut. Att svara på det var Thomas Pikettys utgångspunkt när han började sitt arbete i slutet av 1990-talet. Och då var ämnet allt annat än glödhett.
Plus ges för bokens referenser till Balzac och Austen men ett minus för bokens längd. Den är “dubbelt så tjock mot vad som skulle behövas”. Även tesen om att ojämlikheten är på väg mot 1800-tals nivåer ges betyget +/- med motiveringen att den förvisso är slagkraftig samtidigt som den framställs som en lagbunden process där många ekonomer haft invändningar mot hans matematiska formel. Även här har jag svårt att förstå motiveringarna. Jag är tvärtom djupt imponerad över hur otroligt mycket som komprimeras på de relativt få sidorna givet omfånget på det som avhandlas. Man kan betänka att Pikettys första studie om inkomstskillnadernas utveckling bara i Frankrike över 1900-talet var närmare 1000-sidor, och att var och en av de två samlingsvolymerna om toppinkomster i olika länder är ungefär lika omfattande. Dessa utgör temat för några få av de 16 kapitlen i Capital in the Twenty-First Century.
Vad gäller hans tes så finns det mycket att säga och även invändningar mot den underliggande modellen (Per Krusell och Tony Smith har på ett utmärkt sätt lyft några problem med resonemanget här på Ekonomistas) men det handlar inte om att ekvationerna skulle vara fel. Snarast är problemet som jag ser det att Piketty är väl frikostig med hur han lånar samband från välkända modeller och tolkar sina data utifrån dem. Han är på flera ställen i boken explicit med att till exempel sparbeteende ges av en lång rad faktorer som kan variera mellan samhällen och över tid och han tycks mena att det inte går att ange en regel för hur det ser ut i relation till tillväxttakten. Sedan konstaterar han helt enkelt att om man ser till observerat sparande och tillväxttakt över tid så förklarar det kapital/inkomst-kvoten väl (överst på sidan 199, första sidan av kapitel 6, är det mycket tydligt för den som vill ha ett exempel).
Slutligen är de negativa aspekterna i boken enligt Schück att den innehåller räknefel som ger “anledning till tveksamhet om hans siffror” och att han nu är hårt kritiserad men han “behåller sina trogna anhängare”. Daniel har redan bemött denna kritik på ett utmärkt sett här på Ekonomistas och låt mig bara ännu en gång understryka en sak vad gäller denna typ av data. Det finns inte ett datamaterial utifrån vilket man kan beräkna alla de serier som redovisas i Pikettys bok med någon exakthet (vilket också poängteras upprepade gånger). Ofta handlar denna typ av studier om att använda olika källor, göra olika antaganden, pröva vad som händer om man antar än det ena än det andra, och så vidare. I slutändan har man ofta ett antal olika serier som förhoppningsvis ger samma bild av utvecklingen och i slutändan handlar det om att omdömesgillt försöka bestämma sig för vilken serie man tror mest på.
Detta kan förstås ifrågasättas och av precis den anledningen ägnas stor möda åt att redogöra för hur alla serier tagits fram på ett transparent sätt. Det är svårt att påstå att Piketty skulle brista i detta avseende. Det är, som Daniel poängterade i sina noggranna genomgång, också svårt att se hur den kritik som framförts ändrar trenderna Däremot kan jag hålla med om att vissa växlar han drar på vad som hänt med förmögenhetskoncentrationen de senaste decennierna är svåra att se i de data som redovisas. Men det har inte med själva serierna att göra.
Slutligen anges “förslaget” att introducera en global förmögenhetsskatt ett minus för boken då det är utopiskt. Mitt problem med detta är att det inte är ett förslag eftersom Piketty skriver just att det är utopiskt. Däremot pekar det på ett stort problem för statens förmåga att beskatta vissa saker i en globaliserad värld utan samarbete mellan stater. Speciellt utifrån ett svensk perspektiv borde detta vara synnerligen bekant eftersom det kraftfullaste argumentet mot vissa skatter (oftast helt riktigt) är att skattebasen är mobil, inte att den inte i princip borde beskattas.
Ekonomistas 
Utmärkt inlägg Jesper! Min gissning är att Schück, liksom jag själv, ännu inte läst boken utan bara bläddrat i den och läst diverse recensioner. Ytterligare ett skäl att se fram emot sommaren…
Roligt att mina korthuggna plus- och minuskommentarer om Pikettys bok väcker sådant intresse. Jag har dock skrivit en mer utförlig krönika om Piketty, publicerad i DN den 30 maj, och räknar med att återkomma i ämnet nu på fredag den 13 juni. Inför mitt skrivande har jag faktiskt läst hela boken, även om alla inte tycks tro det.
Hej Johan! Kul att du kommenterar inlägget! Jag har verkligen inte ifrågasatt din läsning av boken. Däremot tyckte jag att balansen i dina punkter, för den som inte gjort det, gav en lite missvisande bild av dess bidrag. Jag tyckte helt enkelt bara att det – just för den som inte läst boken utan undrar vad all uppståndelse handlar om – var lite snålt att rada upp bokens titel och timing som dess stora förtjänster. I den mån det inte framkommit i mina tidigare kommentarer så är det långt ifrån så att jag håller med om allt som skrivs men jag tycker att det är imponerande och att det empiriska arbetet är mycket viktigt för vår förståelse av den historiska utvecklingen (trots problemen med data).
Jag ber förbehållslöst om ursäkt Johan! Ibland lägger jag uppenbarligen för stor vikt vid introspektion… Jag ser fram emot din kommande krönika (liksom av bokläsandet).
Johan Schück, du skriver i DN att Piketty har “räknat fel”. Har du tagit del av Pikettys svar på kritiken från Giles? Anser du fortfarande att det är sakligt att påstå att Piketty “räknat fel”?
Sorry men det är mycket svårt att värja sig för tanken att Johan Schücks artikel den 30 maj baserades på Chris Giles artilkel i FT och inte på en läsning av Pikettys bok. Och han tycks inte ens ha brytt sig om att läsa Pikettys svar på Giles påståenden. Schücks artikel den 13 juni verkar inte heller baseras på själva boken utan på Krusells & Smiths inlägg här på ekonomistas. Och som i förra artikel förtiger han motargumenten av bl.a. Brad DeLong. Schück verkar vara en ganska bra representant för den typ av ekonomiskribenter som Krugman refererar till på sin blog den 31 maj:
“Ever since it became obvious that inequality was rising — way back in the 1980s — there has been a fairly substantial industry on the right of inequality denial. This denial didn’t rely on any one argument, nor did it involve consistent objections. Instead, it involved throwing many different arguments against the wall, hoping that something would stick. Inequality isn’t rising; it is rising, but it’s offset by social mobility; it’s cancelled by greater aid to the poor (which we’re trying to destroy, but never mind that); anyway, inequality is good. All these arguments have been made at the same time; none of them ever gets abandoned in the face of evidence — they just keep coming back.”
Jag har givetvis läst Pikettys svar på kritiken i FT, men skulle gärna se ett svar därifrån – vilket hittills tycks ha uteblivit.
Tills vidare får jag konstatera att Piketty bemöter invändningarna, men att han medger att det finns en del oklarheter liksom betydande utrymme för förbättringar.
Även om Pikettys hantering av data alltjämt ger anledning till frågetecken, är det i nuläget svårare att vara säker på orsaken. Han kan ha räknat fel, men förnekar i så fall detta. Men framför allt handlar det nog om svagheter i det väldiga siffermaterialet, vilka han på olika sätt försöker att komma förbi.
Detta har fått honom att ta till egna grepp som han kan argumentera för, men där det även går att välja andra lösningar. Skillnaderna tycks dock inte bli så stora att de ändrar Pikettys övergripande bild av hur fördelningen av förmögenheter har utvecklats. Men hans beskrivning ger för den skull inget tydligt stöd för tesen att västvärlden skulle vara på väg tillbaka mot ett läge som liknar 1800-talet.
I stället ät det formeln k>g som enligt honom leder dit. Där kvarstår åtminstone mina tvivel, eftersom tänkandet förefaller alltför statiskt. Det är inget konstigt, utan tvärtom ganska normalt att kapitalavkastningen – som inrymmer kompensation för risk – är högre än BNP-tillväxten.
Att med skärpta kapitalskatter försöka ändra på detta kan i sämsta fall hämma tillväxten, varmed i så fall inget är vunnet. Piketty kallar global och progressiv förmögenhetsskatt för en användbar utopi, men lyckas knappast visa att så är fallet. I olika uttalanden har han föreslagit att frågan ska tas upp i pITPP-förhandlingarna mellan EU och USA, vilket är uppenbart orealistiskt och i värsta fall skulle kunna stjälpa ett angeläget frihandels- och investeringsavtal.
Ett problem i sammanhanget är att Piketty behandlar allt kapital som en helhet, oavsett om finns i exempelvis företag eller fastigheter. Han visar inget intresse för framgångsrikt entreprenörskap, utan uttrycker sig närmast föraktfullt om Microsofts grundare Bill Gates.
Från Pikettys sida saknas också ett resonemang om möjligheterna att bredda ägandet av förmögenheter, så att kapitalavkastningen tillfaller fler. Den växande rollen för exempelvis pensionsfonder har åtminstone tidigare dragit åt det hållet. Med en mer folklig kapitalism behöver k>g inte nödvändigtvis betyda att ojämlikheten ökar kraftigt.
Slutligen vill jag, med anledning av det senaste inlägget i denna diskussion, bestämt avvisa att jag skulle ägna mig åt förnekande av ojämlikhet. På senare tid har jag tvärtom skrivit flera krönikor i DN som behandlar just dessa frågor. Det känner rimligtvis inte Paul Krugman till, men det är nog andra än mig som han i första hand syftar på i sitt blogginlägg.
Så här skriver Johan Schück i sin kolumn i DN den 30 maj: “Nu visar det sig dock att Thomas Piketty har räknat fel. Tidningen Financial Times har granskat hans siffror och funnit att det finns en rad brister i materialet. Delvis handlar det om slarv, delvis om avsiktlig manipulering. Det är givetvis genant för författaren och alla som har förklarat honom som en frälsare.” Schück tilldelade dessa omdömen trots att Piketty den 28 maj tillbakavisat FT:s anklagelser (se: http://piketty.pse.ens.fr/files/capital21c/en/Piketty2014TechnicalAppendixResponsetoFT.pdf ). Resten av kolumnen är ett försök att klumpa Pikettys arbete med Carmen Reinharts och Kenneth Rogoffs räknefel i ett mycket kritiserat papper och tilldela det samma dignitet. Johan Schück skulle gärna vilja se “ett svar från FT”, det är något desperat över detta påstående. Han vill ha bekräftelse på de insinuationer han antydde om Pikettys verk – uppenbarligen utan att ha läst det – “Hyllad stjärnekonom har räknat fel om förmögenheter”. Argumentet “Att med skärpta kapitalskatter försöka ändra på detta kan i sämsta fall hämma tillväxten, varmed i så fall inget är vunnet” är just ett sådant som Krugman refererar till i det ovan angivna citatet och det rimmar ganska illa med det faktum att sagda tillväxt inte hämmades när skatter på kapitalinkomster översteg 80% i USA från 40- fram till 70-talet (diagram 14.1). Om Johan Schück verkligen läser boken så kanske han kommer att ändra sitt omdöme om att han inte visar något intresse för entreprenörskap. Hela kapitel 11 i boken utgör en undersökning av den växande skillnaden mellan förtjänst och arv (Mérite et héritage dans le long terme.) Jag har förresten svårt att dela hans beundran för Bill Gates och Microsoft vars monopolistiska tendenser kan testas genom att försöka få tag på en bärbar dator utan Windows på den svenska eller europeiska marknaden.
Johan Schück: “Han kan ha räknat fel, men förnekar i så fall detta. Men framför allt handlar det nog om svagheter i det väldiga siffermaterialet”
Jämför detta citat från din kommentar här med det Jean-Claude citerar ovan. Jämför även med DN:s rubrik till din krönika: “Johan Schück: Hyllad stjärnekonom har räknat fel om förmögenheter” ( http://www.dn.se/ekonomi/johan-schuck-hyllad-stjarnekonom-har-raknat-fel-om-formogenheter/
2014-05-30 ). Du verkar inte ens själv längre acceptera inslag i det du skrev 30/5 som sakligt. Vore inte en rättelse i DN på sin plats?
För övrigt är mitt intryck av att läsa dina texter om ekonomi i DN under flera år att du driver en högerpolitisk linje som tonar ner ojämlikhet och fördelningspolitik.
“Han visar inget intresse för framgångsrikt entreprenörskap, utan uttrycker sig närmast föraktfullt om Microsofts grundare Bill Gates.”
Jag har svårt att dra den slutsatsen då en av huvudteserna i boken är att den (påstått) höga avkastningen på kapital leder till att det lönar sig mer sitta på kapital än att vara en entreprenör och jobba hårt.
Dagens Nyheter: ägare Bonniers AB, och vem äger FT, jovisst ja, Rubert Murdoch, säkert opartiska i frågan om ojämlikheter ökar eller inte… Till detta, Nordea skickade innan sommaren ut ett frontalangrepp mot Piketty, i ett vanligt mail om veckans investeringsråd…. hmmmm. Jag ser verkligen också fram mot en förklaring från FT.
Piketty tar upp ett antal processer som skapar ojämlikhet, och vad som kan motverka dessa. Vad som inte kommer fram är att han gång efter gång poängterar utbildning som den enskilt viktigaste åtgärd/investering för ökad jämlikhet. Oavsett vilket läger man tillhör vad gäller ekonomisk ojämlikhet, så antar jag att vi är överens om att denna är större i USA än i Sverige, jag gissar också att vi är överens om att utbildning är mer jämlikt tillgänglig i Sverige än i USA, kanske ett samband???