Ärvdabalken vi ärvde

Idag skriver jag i Expressen om brister i den svenska arvsrätten och särskilt laglottsbestämmelserna som förhindrar oss att testamentera all kvarlåtenskap till välgörenhet. Ekonomistas läsare känner igen artikeln från mitt inlägg om detta och min tidigare uppmaning till riktigt rika. Något som jag inte nämner i artikeln är att den svenska adeln har haft möjlighet att komma runt laglottsbestämmelserna (och även den nu avskaffade arvsskatten?) genom fideikomiss, vilket Björn af Kleen skriver om i den nyutkomna boken Jorden de ärvde (se recensionerna i Expressen, DN, SvD, Sydsvenskan). Detta belyser också en tänkbar invändning till mitt förslag om en friare arvsrätt — friheten skulle kunna användas till att exempelvis endast låta förstfödde sonen ärva. Detta framstår förstås som både omodernt och ytterst orättvist, men man får inte glömma bort att det är samma orättvisa slump som avgör huruvida man är förstfödd son och som avgör huruvida man föds som Svensson eller Gyllenkrok.

Uppdatering 10/11: Studio Ett i P1 spann idag vidare på artikeln i Expressen och den som är intresserad kan lyssna på en debatt mellan mig och moderate riksdagsledamoten Anti Avsan (som skriver om samma sak på sin blogg).

Comments

  1. Jag tycker du missar en väsentlig poäng: man väljer inte sina föräldrar. Man väljer inte heller att leva. I själva verket borde föräldrar vara ansvariga för sina barns försörjning så länge BARNEN lever, dvs de borde tvingas lämna efter sig så mycket pengar att barnen skulle kunna leva som rentierer.

    Om föräldrar vill göra sina barn arvslösa har de gjort något riktigt dåligt mot barnen under deras uppväxt. Föräldrarna har 100% kontroll över både det biologiska/genetiska arvet och, vilket många verkar glömma, det sociala/emotionella arvet (1).

    Jag har just läst FUP:en kring 15-åringen i Sjöbo som misstänks ha dödat sin storasyster. Det vore helt vansinnigt att göra det möjligt för hans föräldrar att göra honom arvslös efter den uppväxten, pga detta mord trots att han alltså misstänks ha begått det grövsta av brott – inom familjen (sedan finns det antagligen inte så mycket att hämta i just det fallet i alla fall).

    Eller tänk om Elisabeth Fritzl/”Louise i Vetlanda” skulle göras arvslösa av sina fäder eftersom de skickat dem i fängelse (vore väl ganska mänskligt av fäderna)? (sedan kan jag tänka mig att de kanske inte vill ta emot sina fäders ev arv men det bör ju vara upp till E eller L att avgöra själva).

    För mig är arv att se som skadestånd för missgrepp föräldrar begått mot en helt försvarslös individ under uppväxten. I ett västligt liberalt samhälle är relationer mellan människor frivilliga. Ofrivilliga relationer är i princip alltid brottsliga = skadeståndsgrundande. Och gissa vad, föräldra-barn-relationen är ofrivillig. Ser du ett mönster?

    1. En vanlig invändning mot detta är att föräldrarna inte väljer hur grannar, lärare osv beter sig mot barnen – MEN det är föräldrarna som väljer att bo på ett visst ställe, låta sina barn gå i en viss skola, födas under en viss tidsepok, få ett visst modersmål osv. Läraren i skolan är bara en konsekvens av dessa mycket mer grundläggande val – alltså är föräldrarna ansvariga även för en dålig skolgång etc. Att detta inte är förutsägbart saknar betydelse – det går ju inte heller att förutsäga vad som blir resultatet av genblandningen men ingen skulle förneka att föräldrarna är 100% ansvariga för den ändå.

    • Gun Johansson says:

      Har inte barnen något ansvar mot sina föräldrar då? Nej, låt föräldrarna göra vad de vill med sina pengar och låt ungarna jobba ihop sin egen förmögenhet! Jag har drabbats av två särkullbarn (60-års åldern) som nu utan hänsyn kräver att jag får gå från hus och hem. Jag har de senast 4 åren har vårdat deras sjuke far i hemmet. De har inte ställt upp med någon hjälp alls. Jag ärver 0:– och de hela min mans andel i vårt hem. Så kan det gå efter 45 års äktenskap och ett arbetsamt liv. Svensk lag är rutten och orättvis! Det hjälper inte att skriva testamente heller för särkullbarn har rätt att överklaga och har alltid rätt till sin arvslott, men en maka ärver ingenting. Är det rättvist?????? Min man ville absolut inte att det skulle bli så här, men det bryr sig inte särkullbarnen om. De vill bara ha huset och bohaget värderat så högt som möjligt så jag blir ställd på bar backe. Vad har en efterlevande för skydd? Det är inte nog med sorgen utan hela livet ska förstöras.

      • Löjligt. Du ingick alltså i en ny relation när du var 60 (eller var det barnen som var 60?) och om jag tolkar ditt inlägg rätt, ägde du vid denna mogna ålder inte din egen bostad (för den hade särkullbarnen inte haft någon rätt till). Skyll dig själv. Du kunde valt en annan partner, sett till att du haft ditt boende ordnat på egen hand etc.

        Är det någon som tvingat dig att vårda deras far? Var det någon som tvingade deras far att skaffa barn? Svaret på båda dessa frågor var nej, det var det inte. Däremot var det någon som tvingade barnen att växa upp med sin far. Kanske finns goda skäl för dem att vägra vårda honom.

        Som sagt, skyll dig själv. Du har haft årtionden på dig att förbereda dig på situationen men valt att blunda/göra roligare saker.

      • Eller, när jag läser ditt otydligt formulerade inlägg igen, var situationen så att du var hyfsat ung när du träffade dessa barns far och sedan levt med dem i 45 år? Förändrar ju i princip ingenting utöver att du dessutom haft 45 år på dig att övertyga dessa barn om din förträfflighet, inkl under deras mest mottagliga ålder. Om man misslyckas med detta är man en katastrofal vuxen/förebild. Slutsatsen blir i alla fall: skyll dig själv. Du har oombedd trängt dig på i barnens liv och väl där uppenbarligen inte gjort någon glad. Knappast arvslagstiftningens fel.

      • bjornabelsson says:

        Med lg:s principer skulle knappast någon människa våga skaffa barn. Det finns dock ett allmänt intresse att människor skaffar barn (sett från ett mänskligt perspektiv). Dels behöver vi alla någon som tar hand om oss när vi blir gamla och som producerar det vi behöver för våra liv när vi inte längre kan göra det själva. Dels måste några skaffa barn om inte människosläktet ska upphöra. Det vore möjligen inte dåligt för planeten, men ganska trist för människan.

        Min uppfattning är därför att samhället bör organiseras så att människor uppmuntras att skaffa barn. För närvarande föds det för få barn i Sverige och många andra industrialiserade länder. Politiken bör därför förskjutas i riktning mot att fler skaffar barn, inte så att den avskräcker ännu fler från att göra det.

        Som påpekats är det också troligen (tydligen?) så, att de flesta människor är tacksamma för att de fått bli till. Barn har därför en anledning att vara tacksamma gentemot sina föräldrar, inte att kräva skadestånd.

      • Försök härleda ett sådant allmänintresse utan att falla tillbaka i religiösa dogmer.

        Det finns inget allmänintresse av att varken skaffa eller inte skaffa barn.

        Vad har du för källa till påståendena i sista stycket. I alla fall för föräldrar är forskningen rätt entydig, de blir i allmänhet mindre nöjda med livet när de får barn, se tex https://ekonomistas.se/2009/11/30/skont-att-det-ar-mandag/

      • bjornabelsson says:

        Och vem har du tänkt ska försörja dig när du blir gammal, om ingen skaffar några barn? Och om människor blir mindre nöjda när de skaffar barn, desto större anledning att utforma system som gynnar barnafödande (förutsatt att vi inte föredrar att svälta ihjäl när vi inte längre orkar försörja oss själva).

      • Ättestupan är ju en beprövad metod. Men jag bekymrar mig inte för dina frågor, Människorna i den sk tredje världen lär fortsätta föröka sig inom överskådlig framtid. Och varför ska man göra människorna i båda ändarna av skattesystemet mindre nöjda med livet genom att i ena ändan beskatta dem hårt och i den andra ge dem incitament att fatta livsavgörande beslut som gör dem mindre nöjda med livet?

  2. Patrik K says:

    Björn af Kleen har också skrivit på Expressens debattsida om sin bok: http://www.expressen.se/debatt/1.1753170/darfor-ar-sossarna-adelns-basta-vanner

  3. pontus says:

    Lg – Blir manniskor aldrig vuxna och faktiskt kan ta lite ansvar for sina egna handlingar?

  4. Pontus – anta att en kvinna röker under graviditeten och detta leder till att barnet drabbas av tex ADHD. Vems är då ansvaret om han/hon pga detta beter sig asocialt i vuxen ålder, misslyckas i relationer, drabbas av arbetslöshet, psykosociala problem osv?

    Min uppfattning är att, detta alltför vanliga scenario, är föräldrarnas ansvar.

    Vuxna är ansvariga gentemot tredje man men föräldrarna är ansvariga för sina barn. Dvs, gör du något dumt mot en utomstående bör du ersätta honom/henne, men samtidigt kunna skicka vidare kravet (+ visst påslag) till dina föräldrar.

  5. Christoffer Rydland says:

    Idag finns det möjlighet att disponera 50% fritt. Det innebär att bröstarvingar redan idag har incitament att “ge omsorg”/ cirkla som gamar kring rullatorn för att inte missa de sista 50%, eller hur? Om man idag struntar i sina anhöriga helt, som du beskriver det, verkar möjligheten till 100000 istället för 50000 inte spela så stor roll för incitamentet till “omsorg”. Varför skulle då skillnaden mellan 50000 och 0 spela roll? Någon form av marginalnytteresonemang?

  6. pontus says:

    Lg – Skickar du sjalv dina rakningar till dina foraldrar (med paslag)? Betalar de? (For vad innebar “dumt”? Att ta sms-lan? Att skaffa kabel-tv?)

    Incitamenten att bete sig nagorlunda hyfsat mot folk verkar ocksa forsvinna under ditt knasiga system.

    Ar det medelst introspektion du finner din forslag rimligt?

  7. Pontus – Om det gick skulle jag göra det. Incitamenten för att ta ansvar för sina barn skulle bli oehört mycket högre än idag. Dagens system bygger på den ogiltiga premissen att man ska vara tacksam mot sina föräldrar. För vad? Det är en gammaltestamentlig syn. I princip allt annat från GT är obsolet idag, så varför inte detta?

    Pressar man föräldrar kring varför de valt att bli föräldrar får man alltid samma svar i botten: det är en egoistisk handling. I alla andra sammanhang brukar man få betala för att bete sig egoistiskt, så varför inte här?

  8. Robert: Låter som en bra idé.

    lg: “Dagens system bygger på den ogiltiga premissen att man ska vara tacksam mot sina föräldrar. För vad?”

    I dunno? Enorma mängder blodpudding / spaghetti och köttfärssås? Att man finns till?

    Finns många saker att välja på där.

    “I ett västligt liberalt samhälle är relationer mellan människor frivilliga.”

    Värnplikt

    Skatt

    Försörjningsplikt

    Handikappanpassning

    TV-licens

    Osv, osv.

    “Ofrivilliga relationer är i princip alltid brottsliga = skadeståndsgrundande. ”

    Som de flesta principer stöter principen om frivilliga relationer då och då in i verkligheten.

  9. Gillar meritokrati vinkeln! PÅ!

  10. am – Ska du vara tacksam över att någon som försatt dig i ett hjälplöst tillstånd åtminstone ser till att du överlever? Ska kidnappare ta betalt av sina offer för att de ska få äta?

    Tacksam för att man existerar är gammaltestamentligt. Varför skulle man vara det?

    Allt det du räknar upp är relationer med staten (som förvisso består av människor och representeras av människor). Det är inte direkta relationer med andra människor. Du kan säkert hitta någon mellanmänsklig relation som inte är frivillig utöver den man har med sina föräldrar men principen om att mellanmänskliga relationer ska vara frivilliga och att påtvingade relationer är brottsliga, eller åtminstone förkastliga, är oerhört stark i västvärlden. Det är en naturlig följd av att vi ser individen som samhällets minsta beståndsdel.

    Robert – varför kommenterar inte du?

    För övrigt, läs tex http://www.dn.se/blogg/fragainsidan eller http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologensvarar/ så kan man ju se hur mycket ganska vanliga föräldrar ställer till med för ganska vanliga människor, och detta är ju bara en liten liten del av ett isberg, bara för att de ska tillfredsställa sin egoism. Oerhört rimligt att de borde betala för alla negativa externaliteter deras agerande orsakar samhället.

  11. Alex says:

    Lg,

    Du är fullt ansvarig för ditt eget liv och dina handlingar. Har du haft en svår uppväxt eller har du ett svårt liv måste du anstränga dig hårdare än de som åker på räkmackan. Det är inte så att du pga. dina svårigheter ska slippa anstränga dig eller än värre kräva att ha lägre krav ställda på dig än andra.

    Ditt sätt att tänka påminner om debatten i USA när det gäller afroamerikaner och latinamerikaner. De svarta och latinamerikaner anses som permanenta offer för kolonialismen i allmänhet och slaveriet i synnerhet. Det innebär för evig tid att de ska kompenseras för det lidande deras anfäder utsattes för för flera hundra år sedan. Inte nog med det. De ska ha positiv särbehandling och ha lägre krav samt ska inte behöva anstränga sig upp till sin potential.

    Jag anser att alla har rätt att nå sin fulla potential men det innebär inte lägre krav utan tvärtom adekvata krav och mer anstränging. Jag är personligen beredd att betala mycket i extra skatt för detta men är extremt tveksam till hur dagens system fungerar.

    Vad detta har lett till i USA kan läsas i denna mycket intressanta beteendeekonomisk studie.

    Rätten till arv pga. att du är född av vissa föräldrar är lika perverst som att du ska ha extra förmåner och lägre krav pga. din hudfärg.

    Manuskript inlämnat till Public Choice, “Behavioral Economics and Perverse Effects of the Welfare State” [doc], Bryan Caplan och Scott Beaullier:
    Abstract:

    Critics often argue that government poverty programs perversely make the poor worse off by encouraging unemployment, out-of-wedlock births, and other “social pathologies.”

    However, basic microeconomic theory tells us that you cannot make an agent worse off by expanding his choice set. The current paper argues that familiar findings in behavioral economics can be used to resolve this paradox.

    Insofar as the standard rational actor model is wrong, additional choices can make agents worse off. More importantly, existing empirical evidence suggests that the poor deviate from the rational actor model to an unusually large degree. The paper then considers the policy implications of our alternative perspective.

  12. Tommy says:

    Helt klart när man drabbas av giriga barn i 50 års åldern.
    Först är man två som kämpar för att få en bra ålderdom. sen kommer ett barn som inte synts på 20 år.
    Då säger jag bara grattis när det finns särkullebarn som kommer och förstör hela din framtid.
    Låt varje människa testamentera dit man vill, när bröstarvingar är myndiga.

  13. Robert Z says:

    Tommy har träffat på det viktiga i denna fråga och det är särkullbarnen. Då den ena parten avlider och särkullbarnen kräver sin del, kan det betyda att den andra parten måste gå ifrån sin bostad bara för att finansiera arvet.

    För vår del (och många andra antagligen) är det så att vi sparat stenhårt bara för att vi ska kunna bo kvar i bostaden och leva ett hyggligt liv de sista åren då den ene av oss blir ensam, Detta kan särkullbarnen rasera. Om vi inte gömt vårt sparkapital i madrassen vill säga.

    Det är alltså nödvändigt trixa på något sätt för att klara sig om särkullbarnen har samma attityd som tex. “Amanda” här ovan.

  14. Haha, jag tycker det vore toppen. Då kunde man ju ha full koll på ungarna, med hot om arvlöshet om de inte lyder :-).

    Så var det ju förr, och dit har jag alltid längtat tillbaka, till den tiden alltså då ungarna inte hade så mycket att säga till om.
    (OBS total ironi)

  15. PS:
    Det bästa med förslaget är förstås att det bara är rikemansbarnen som kan drabbas. Fattiga föräldrar skulle ju inte få denna makt över sina barn.

  16. pontus says:

    Lg – Bade bokstaven L och bokstaven G ar gammaltestamentliga. Sa varfor ska vi lyssna pa dig?

  17. Alex – du missar målet fullständigt. Afroamerikaner får privilegier av amerikanska staten. Min poäng är att de borde få kompensation, där det är relevant, av sina föräldrar för att de föddes in i en underprivilegierad situation (om det nu är så). Finns inga likheter alls med det du pratar om. Du kan ju fundera på de beteendeekonomiska implikationerna av att obegränsat (skadestånds)ansvar för föräldrar gentemot deras barn.

    För att ta ett aktuellt exempel från Sverige: 15-åringen i Sjöbo som fällts för att skjutit sin 19-åriga syster. Jag har läst stora delar av FUP:en och det finns inte en chans att får fängelse (eller motsvarande för unga) – han kommer hamna på någon form av psykiatrisk avdelning. Hans mamma gick på droger under graviditeten och, tror jag (har inte kommit så långt ännu men det har refererats på andra håll), såg aktivt till att han föddes för tidigt genom någon form av ingrepp. Resultatet är svår ADHD och visst begåvningshandikapp. Varför skulle han idag som tonåring anses som oansvarig för sina handlingar men helt plötsligt när han blir 18, 20, 25 eller något annat betraktas som vuxen och – “tough luck”, du är utslagen från arbetsmarknaden men det beror på att du inte anstränger dig tillräckligt osv.

    I själva verket finns det tom situationer där vuxna välanpassade individer inte anses fullständigt ansvariga för sina liv (tex vid våld inom relationer där det finns en stor förståelse för att man inte bara bryter sig ur. Finns en intressant parallell till krigsbrott här men det är lite OT).

    Det handlar alltså inte om rätt till arv utan rätt till skadestånd men arvet fyller delvis den funktionen idag. Denna funktion borde utökas, inte minskas.

  18. Robert Z – Och? Det kanske man skulle tänkt på innan man skaffade särkullbarn/byggde ett liv tillsammans med den som har särkullbarn.

  19. Kerstin illustrerar tydligt varför laglotten borde utökas. Du har haft runt 20 år, de 20 mest formbara åren av en individs liv, på dig att övertyga denna människa om att du är en god människa. Du har valt språk, miljö, tro, ideologi och alla andra omständigheter för denna indoktrinering och ändå misslyckats.

    När du ändå inte lyckats med detta och dina barn vänder dig ryggen i vuxen ålder då är ditt misslyckande som förälder monumentalt och du borde vara skyldig dina barn ett gigantiskt skadestånd.

    Exakt vilka förutsättningar har du i ett sådant fall gett dina barn att förverkliga sig själva och bli lyckliga och harmoniska människor?

    Att göra sitt bästa duger inte. Det är utfallet som räknas. Som Stenbeck sa “Att göra sitt bästa är bara förlorarsnack. En mästare vinner och går sedan hem”.

  20. lg, det är framförallt två saker jag inte förstår mig på i ditt resonemang:

    1. Du verkar ha en väldigt märklig syn på ansvar. Man kan väl ändå inte utkrävas ansvar för något vars konsekvenser man inte förutsåg eller rimligen kunde förutse? Om jag är oaktsam och snubblar på vägen till skolan med mitt barn och får ett fult sår, kanske det under dagen leder till att mitt barn blir trakasserat i skolan, vilket i sin tur leder till att mitt barn blir sårat för livet och börjar senare — inspirerat av din ansvarsteori — anklaga och trakassera mig för att jag en gång snubblat. Visst är jag ”skyldig” till mitt barns existens, men inte till trakasserierna på skolan, eller?

    2. Barnet i mitt exempel har råkat illa ut på grund av olyckliga omständigheter. Därför kan det finnas skäl att kompensera barnet för detta, men detta är ju en variant av en jämlikhetsprincip som jag nämner i min artikel (fast utökad till att inte bara handla om ojämlika utgångspositioner utan även ojämlika utfall). Men arv från föräldrar till barn går ju oftast i motsatt riktning! Jag är väldigt lycklig över att mina relativt välbeställda föräldrar satte mig till världen och gav mig en trygg uppväxt och kan i min vildaste fantasi inte förstå varför de ska tvingas ge sitt arv till mig? Det finns säkerligen många andra som behöver pengarna bättre!

    F.ö. är det lite roligt att du hänvisar till Stenbeck som argument för att ta ansvar för särkullebarn (han höll ju sitt utomäktenskapliga barn hemligt under livstiden).

  21. Robert Z says:

    Man undrar vilket liv Lg lever?
    Då mina föräldrar dog var jag, liksom de flesta, vuxen och hade ett eget liv, egen familj. Jag utkrävde aldrig “skadestånd” (vilken snurrig ide!), tyckte att mina föräldrar skulle leva upp de pengar de hade. Jag klarade mig ändå. Samma sak för särkullbarnen. De har också ansvar för sig själva.

    Du skrev.”I själva verket borde föräldrar vara ansvariga för sina barns försörjning så länge BARNEN lever”

    Det var väl de dummaste jag läst! Skulle jag försörja mina barn, de som nu i 30-40 årsåldern. Här ungar, ta hela min pension!!
    Du verkar vara en bortskämd individ som i stället borde kliva ur barnvagnen och klara dig själv.

    • Robert – det var jätteintressant att höra om ditt liv. Om du nu kunde argumentera för varför det skulle vara en snurrig idé eller varför du inte skulle försörja dina barn skulle det ju vara mer givande.

      FYI bodde jag hos mina föräldrar ca ett år efter att jag slutat gymnasiet, fördelat på tre, några månader långa perioder, mellan värnplikt och utomlandsboende. Jag fick sedan min första lägenhet när jag var drygt 20 och strax efter att jag flyttat dit betackade mig för ytterligare kontakt med mina föräldrar(*). Jag har alltså inte fått en spänn av dem sedan dess. Det sista jag fick av dem var möjlighet att låna bil när jag skulle flytta. Jag har inte träffat någon annan som varit så lite “bortskämd” som jag.

      Jag tror det är egenintresset hos dig som talar in inlägget ovan. Du har tydligen barn och vill väl slippa höra dessa argument från dem eftersom du inte kan bemöta dem.

      Det är rätt irrelevant om du (eller dina barn) klarar sig. Om någon rånade mig på 5000:- skulle jag klara det utan att behöva svälta eller dra in på något väsentligt. Det är ändå inte acceptabelt.

      Som sagt var, om de negativa externaliteter föräldrar innebär för sina barn skulle taxeras dem korrekt skulle det få väldigt intressanta beteendeekonomiska implikationer. Robert, reflekterande du någonsin innan du blev förälder om dina förmågor som förälder? Eller varför du trodde någon skulle vilja bo och leva med dig 15-20 år? Relevanta beteendeekonomiska frågor.

      * Vet inte om du bor i Stockholm, men att flytta när man är 20 väldigt tidigt för att vara Stockholm, i synnerhet när man slösat bort ett år på värnplikt.

      • Robert Z says:

        “Om du nu kunde argumentera för varför det skulle vara en snurrig idé eller varför du inte skulle försörja dina barn skulle det ju vara mer givande.”

        Har jag gjort redan, läs innantill! Jag behöver inte försörja mina vuxna barn, de klarar sig själv, de vill inte bli försörjda.

        “Det är rätt irrelevant om du (eller dina barn) klarar sig. Om någon rånade mig på 5000:- skulle jag klara det utan att behöva svälta eller dra in på något väsentligt. Det är ändå inte acceptabelt.”

        Fattar du inte själv vad du skriver?? Ser du inte hur tokigt du resonerar?

        Du verkar vara grinig över att dina föräldrar inte har duttat med dig nog mycket. Stå på egna ben utan att gnälla!!!

      • Det är ganska ointressant om de kan klara sig själva eller inte. Precis lika ointressant för hur man bedömer ett rån eller bedrägeri. Det relevanta i rån/föräldraskapsfallet är tvånget.

        Om de sedan avstår så är det deras beslut, analogt med att du kan låta bli att begära skadestånd i en rånrättegång, trots att du har rätt till det.

        > Fattar du inte själv vad du skriver?? Ser du inte hur tokigt
        > du resonerar?

        Är detta ditt bästa argument? Argumenterar mycket för att jorden är platt eller kreationism nyligen. Det senare är ju välbeskrivet i en känd bok, det är ju bara att hänvisa dit så är väl diskussionen över, eller hur?

        Som sagt, jag står nog på egna ben mer än de flesta. Men att du skulle ta in vad jag skrev om detta i mitt förra inlägg var nog en from men tyvärr fåfäng förhoppning.

  22. Roger says:

    Fungerar inte den nu gällande ordningen med laglott rätt bra – barnen har vissa begränsade rättigheter till arv och den som avlider har vissa begränsade möjligheter att styra arvets storlek.

    Tanken bakom arv är väl att familjen har ett kapital som går från generation till generation och att varje generation enbart vårdar kapitalet. En utmärkt lösning för att uppmuntra till långsiktigt förvaltande av kapital – tycker jag.

    Ytterligare en positiv sida av laglotten är att den tar udden av arvet som ett instrument som kan användas för att skapa konflikter inom familjer efter döden. Detta bottnar i tanken på att endast levande vuxna människor har rättshandlingsförmåga eftersom det också endast är dessa som kan avkrävas ansvar för sina handlingar.

    Min uppfattning är att man kan försöka hitta något som är trasigt, om det nu är så att man absolut måste laga något…

    • “Tanken bakom arv är väl att familjen har ett kapital som går från generation till generation och att varje generation enbart vårdar kapitalet.” Visst är det väl så, men det är också detta som bidrar till att skapa väldiga och godtyckliga orättvisor mellan människor. Vinsterna av långsiktig (=flera generationer) förvaltning av kapital tror jag är ganska små, men vi får väl vänta och se vad avskaffandet av arvskatten ledde till för att få reda på mer om den saken.

  23. Robert – varför ger man inte sjuåringar tillgång till tändstickor? Man kan ju inte veta exakt vad de kommer elda upp även om man kan vara säker på att de kommer elda upp något olämpligt. Med ditt resonemang ovan skulle man inte vara ansvarig för att givit sin sjuåring tändstickor eftersom man inte kunde förutsäga att det var just den bilen som skulle råka brinna upp.

    I ditt exempel ovan är du bla ansvarig för att ha placerat ditt barn i en skola där mobbning förekommer.

    Jag menar att föräldrar kan vara helt säkra på att de kommer skada sina barn och/eller tvinga in dem i oönskade sammanhang. Därför är de lika ansvariga som den som ger en sjuåring tändstickor. Jag hade tex föredragit ett modersmål som var lite mer internationellt gångbart än svenska eller att inte bli ansluten till Svenska Kyrkan. Båda dessa saker kommer förfölja mig hela livet (även om jag lämnade SK när jag fyllde arton).

    Alltså: föräldrar skaffar barn av egoistiska skäl, för att förbättra sina liv, och kommer sedan med 100%-ig sannolikhet skada dem på ett eller annat sätt. Att detta inte skulle vara skadeståndsgrundande är absurt. Negativ externaliteter någon? Arv (laglott) är förvisso en inexakt ersättningsmekanism för dessa skador med det är av hävd den vi har att tillgå. Att försämra den är att gå i helt fel riktning.

    Hur vet du att du är lycklig och hade en trygg uppväxt? Som jag skrev i kommentarerna till inlägget om hur viktiga lärare är så sa “Louise i Vetlanda” att hon fortfarande älskade sin pappa. Finns ju ett flertal hemska exempel till. Man är inget sanningsvittne i förhållande till sin uppväxt. Du hade säkert någon “knäpp” granne under din uppväxt som du absolut inte skulle kunna tänka dig som förälder – men denna grannes barn tyckte säkert likadant om er.

    Angående Stenbeck-citatet var det inte direkt relaterat till särkullbarn utan till att föräldrar i allmänhet säger att de gjorde sitt bästa (typ P i Vollsjöfallet) när de tillfrågas om sin dåliga hantering av sina barn. Även barn brukar ursäkta sina föräldrar med samma förklaring (aktuellt är tex Åsa Linderborg i Mig äger ingen). Det är ingen hållbar ursäkt, det är utfallet som räknas.

    Gentemot andra vuxna människor är det ok att bete sig illa eftersom de har möjlighet att värdera dina goda egenskaper mot dina dåliga. När de tycker relationen goda/dåliga sidor blir för dålig kan de sluta umgås med dig eftersom relationen är frivillig. I den ofrivilliga relationen barn har till sina föräldrar kan man däremot inte ha överseende med dåligt beteende från föräldrarna (eller deras ställföreträdare, tex lärare). Varje sådan incident är försvårande och (borde vara) skadeståndsgrundande.

    • Notera att jag skrev att man “rimligen skulle kunna förutse konsekvenserna”. Jag tycker du har en orimlig syn på vad man rimligen kan förvänta sig av människor. 😉 Men visst kommer ens barn råka ut för skador, men också mycket glädje Jag tror de allra flesta svenskar skulle svara “nej” på frågan om de känner att de behöver kompenseras för att deras föräldrar var grymma nog att sätta dem till världen. Visst är föräldrar-barn-relationen ofrivillig, men man har alltid möjligheten att lämna jordelivet om man inte trivs. För min del drar jag ett streck i debatten här.

      • Är det orimligt att anta att man som förälder kommer såra och skada sina barn upprepade gånger under sin uppväxt? Eller är det bara för dig det är orimligt. Du måste vara en fantastisk förälder i sådana fall. Helt extraordinär faktiskt. Du borde ägna dig åt att undervisa föräldrar i föräldraskap snarare än nationalekonomi.

        Många flugor-argumentet är lite tunt. Särskilt när det handlar om prägling. Människor präglas lika mycket som vilket annat djur som helst på (_inte_ AV) sin uppväxtmiljö. Varför tror du svenskar i allmänhet tycker Sverige är det bästa landet att bo på medan norrmän föredrar Norge? Eller Haitier Haiti?

        Tycker det är synd att du drar ett streck här: det var du som började anföra moraliska argument för din tes om arvslagstiftning. Då är det väl rimligt att du blir bemött på samma plan?

  24. Amanda says:

    Varför lägger ni så dåliga och utragna kommentarer? Ett helt stycke hade ni kunnat klämma ihop i en enda mening.

    “Gentemot andra vuxna människor är det ok att bete sig illa eftersom de har möjlighet att värdera dina goda egenskaper mot dina dåliga. När de tycker relationen goda/dåliga sidor blir för dålig kan de sluta umgås med dig eftersom relationen är frivillig. I den ofrivilliga relationen barn har till sina föräldrar kan man däremot inte ha överseende med dåligt beteende från föräldrarna (eller deras ställföreträdare, tex lärare). Varje sådan incident är försvårande och (borde vara) skadeståndsgrundande.”

    bla bla bla bla.

    Kallar du det här en vettig kommentar Robert?

    • Amanda, vi tar nästan aldrig bort kommentarer — det har jag bara gjort ett fåtal gånger när det handlar om personangrepp utan vidare motivering. Men jag klipper in nedan vad du skrev så får läsarna själva bedöma vem som har mest vett. Det var det här du skrev:

      “Behöver man ens kommentera det här? Din intervju i radio var sämst. Du har kassa åsikter. Varför skrev du ens en artikel?”

  25. pontus says:

    Lg – Lider inte din teori av nagot infinite regress-problem? Den fullt ansvariga for en individs handlingar borde val ytterst vara den forsta manniskan? For det ar val knappast dina foraldrars fel att de valde att skaffa barn, det maste vara dina farforaldrars fel etc. etc.

    Nar vi anda pratar om gamla testamentet …

    • Du menar alltså att jag är determinerad att svara på din kommentar på precis detta sätt?

      Jag lutar väl åt svag determinism vilket kan erbjuda en lösning på infinite regress-problemet.

      Men å andra sidan, i relation till mina föräldrar är jag klient och de agenter. Att de kanske har problemet bakåt är inte mitt problem.

      Jag åkte just på en felaktig transaktion på ett kreditkort jag har. Även om det inte var min bank som orsakade transaktionen är de ju dit jag vänder mig. De får sedan prata med AmEx som får prata med köpstället i Frankrike som får prata med sin anställde, men det är inte mitt problem vad de kommer fram längst bak i kedjan.

      • pontus says:

        Tja, om en restaurang rakar dubbeldebitera dig, sa kan du ju alltid prova att ringa upp restaurangen forst innan du ringer din bank.

        Bara ett litet tips.

  26. pontus says:

    “Du har kassa åsikter”.

    Hehe, ibland ar jag nog beredd att halla med Amanda, men jag forsoker uttrycka mig aningen mer preciserat, och med lite mer finess.

    😉

    Var kommer alla dårdinkar ifran helt plotsligt?

  27. Robert Z says:

    Lg sa: “Är det orimligt att anta att man som förälder kommer såra och skada sina barn upprepade gånger under sin uppväxt? Eller är det bara för dig det är orimligt.”

    Nej det är inte rimligt att anta och det har dessutom inte det minsta med saken att göra

    • Läs länkarna jag postade till DN resp SvD ovan. De flesta som skriver förefaller vara helt vanliga människor med ganska vanlig bakgrund. Du är naiv om du inte tror att du skadat dina barn. Men när jag läser dina utfall här blir det uppenbart att du inte är en så god förälder som du tror du är. Sanningen kanske gör ont?

      Det är rimligt att anta att man kommer skada sina barn genom sina egna ovanor – tex genom att ge dem anknytningsproblem, göra att de lever för andra och förnekar sina egna behov, får dåligt självförtroende osv.

      Varför är detta irrelevant när man talar om arv och rätten att ärva villkorslöst?

      Om du inte presenterar några genomtänkta resonemang i dina svar på detta och mitt förra inlägg ser jag ingen anledning för mig att fortsätta svara. Går inte att argumentera på ett meningsfullt sätt med någon vars främsta motargument är “snurrigt”.

      Däremot vill jag gärna se Robert kommentera ytterligare.

  28. Robert Z says:

    suck

  29. Andreas SO says:

    Östling:
    “men man har alltid möjligheten att lämna jordelivet om man inte trivs.”

    Ursäkta men det här är nog bland det cyniska jag någonsin läst eller hört.. Och det är verkligen ingen överdrift. Vilken fruktansvärt (och verklighetsfrånvänd) syn på människor och samhället. Du förspråkar alltså självmord om man mår dåligt?

    • Det var ett svar på lg:s uppskruvade inlägg. Vad jag försökte säga var att det är bättre att vara född än ofödd i de allra flesta fall.

      • Varför? Vad är din nollhypotes?

      • sofia says:

        eh, va? Nollhypotes? Varför skriver du från olika emailadresser?

      • lg, jag har redan dragit streck i debatten för längesedan och borde inte ha svarat Andreas. Min poäng var ungefär så här om jag minns det rätt: Det faktum att en försvinnande liten del av befolkningen väljer att ta livet av sig tyder på att det är bättre att vara levande än död för de allra flesta. Någon stadigare grund än så har jag inte för min “nollhypotes”.

      • Sofia, vad menar du med olika e-postadresser?

        Robert: låter som du inser att det är en ganska svag grund att luta sig mot. Har inget att tillägga om det är så.

      • Andreas SO says:

        Tack för svaret Robert. Men att folk inte tar livet av sig betyder inte att de är glada att de blev till. Det är knappast någon försvinnande liten del som tar antidepressiva mediciner.

  30. Andreas SO says:

    Det håller jag inte heller med om iofs.

  31. Björn Abelsson says:

    Är inte grundfelet arvsrätten som sådan? Vilka argument kan finnas för att en människa skulle ha någon rätt till makt och rikedom bara för att han eller hon råkar vara född av rika föräldrar?

    Dra in alla pengar till staten i stället och ge stöd till de (få) människor som har haft så dåliga föräldrar att de faktiskt lider allvarligt av detta. För det är knappast de som har störst behöv av stöd/kompensation som får ärva mest.

    Jag vet att det finns en rad praktiska invändningar mot att avskaffa arvsrätten. Men rent moraliskt går den inte att motivera. Vi kan ju börja med att avskaffa arvsrätten till posten som statschef. Personen i fråga befinner sig just nu i mina trakter och gullandet är närmast parodiskt.

Trackbacks

  1. […] För det första hävdar Peter Nobel att Alfred Nobel förmodligen inte skulle givit sitt samtycke till ett pris till nationalekonomer eftersom han ”ogillade ekonomer”. Det är relevant att fråga sig i vilken utsträckning ekonomipriset är förenligt med vad Alfred Nobel hade velat. Visserligen ser jag inget starkt moraliskt skäl att respektera döda människors vilja, men vi bör göra det ändå eftersom det finns en slags tidsinkonsistensproblematik. Respekterar vi inte vad Alfred Nobel ville kommer nu levande inte lita på att vi kommer respektera deras vilja när de dött — en tanke många nu levande inte mår bra av och som dessutom kan få dem att tveka att skänka bort pengar till välgörande ändamål. (Trots detta har vi faktiskt en arvslagstiftning som inte respekterar dödas vilja, vilket jag kritiserat tidigare.) […]

Leave a comment