Riksbanken litar inte på Riksgälden

Min replik på DN Debatt den 19 juni:

Riksbanken motsätter sig regeringens förslag att banken ska avveckla en del av valutareserven. Men dagens ordning, att Riksbanken har rätt att låna upp valuta och öka statsskulden utan att regering och riksdag kan motsätta sig det, är minst sagt otillfredsställande ur demokratisk synpunkt.

Regeringen vill att Riksbanken avvecklar den del av valutareserven som består av lån från Riksgälden på ca 250 miljarder kronor. Detta motsätter sig Riksbanken på DN-debatt den 17 juni. Halva lånet togs upp 2009. I motiveringen till lånet skrev Riksbanken: ”Förstärkningen av valutareserven är temporär och bör avvecklas när all extraordinär utlåning till bankerna [under finanskrisen] har upphört och andra statliga stödåtgärder med anledning av krisen avvecklas.” Detta har Riksbanken alltså inte gjort.

Andra halvan av lånet togs upp i december 2012 med motiveringen: ”Förstärkningen är temporär och bör avvecklas när det bedöms lämpligt med hänsyn till omvärldsutvecklingen och storleken på åtagandena mot IMF.” Trots att omvärldens tillstånd nu är mycket bättre och att åtagandena mot IMF är statens och inte Riksbankens – Riksbanken använde ett svepskäl – har denna del av lånet heller inte avvecklats. Detta kostar skattebetalarna sammanlagt cirka en halv miljard kronor varje år.

Riksbanken anser numera att den upplånade delen av valutareserven behövs permanent för att stötta banker som vill ha men inte själva kan låna upp utländsk valuta i en kris. Regeringens förslag innebär att lånen avvecklas men att Riksbanken i stället när behov uppstår ska få lagfäst rätt att låna upp valuta av Riksgälden i obegränsad omfattning. Men Riksbanken befarar att Riksgälden inte kan göra det tillräckligt snabbt och att det kommer att kosta mer än att låna i förväg (och tydligen mer än en halv miljard kronor per år).

Finansinspektionen och Riksgälden konstaterar i sina remissvar på regeringens förslag, som de stödjer, att bankerna numera tvingas ha en buffert i utländsk valuta som motsvarar behovet under en månad i en allvarlig kris. Riksgälden säger att man kan låna så mycket som Riksbanken kan behöva på högst tio arbetsdagar. Dessutom har de allmänna kraven på kapital- och likviditetstäckning för bankerna skärpts avsevärt vilket minskat riskerna för enskilda banker.

Mot denna bakgrund är det svårt att förstå att Riksbankens motsätter sig ett förslag som ökar dess kapacitet att ge stöd i kris. Dessutom innehåller förslaget fortfarande en möjlighet för Riksbanken att låna upp valuta i förväg om det finns synnerliga skäl. Dagens ordning, att Riksbanken har rätt att låna upp valuta och öka statsskulden utan att regering och riksdag kan motsätta sig det, är minst sagt otillfredsställande ur demokratisk synpunkt.

I inlägget på DN Debatt tycks Riksbanken mena att den upplånade delen av valutareserven är en viktig faktor bakom Sveriges ekonomiska framgångar de senaste decennierna och att utvecklingen äventyras om den avvecklas. Här överskattar kanske Riksbanken valutareservens bidrag något. Jag tror att andra faktorer som den framgångsrika budgetsaneringen efter 90-talskrisen, Riksbankens självständighet, inflationsmålet, det finanspolitiska ramverket med budgettak och överskottsmål, låg offentlig skuldsättning (som sänks ytterligare när den upplånade delen av valutareserven avvecklas), industriavtalets lönesättningsprinciper samt det goda samarbetet under finanskrisen mellan regering och olika myndigheter inklusive Riksbanken var och en för sig har haft mycket större betydelse.

Comments

  1. Mats Lindqvist says:

    Harry Flam skriver ”Dessutom har de allmänna kraven på kapital- och likviditetstäckning för bankerna skärpts avsevärt vilket minskat riskerna för enskilda banker.”

    Om jag laddar ner Nordea’s balansräkningar från 2007 resp. 2016, och tittar på EK/balansomslutning så blir denna siffra 4.57% för 2007 och 4.3% för 2016. Detta är de reda siffrorna, med mumbo-jumbo som ”riskvikter” och ”kapitaltäckningskrav” bortskalat.

    Jag har lite svårt att se hur detta tolkas till att ”kapital- likviditetstäckningen” skärpts avsevärt.

    Ser bankernas tillgångsportfölj verkligen så annorlunda ut idag, jämfört med 2007? Tar jag fram ett stort verksadsbolag med diversifierad verksamhet, tex. Volvo AB, så är EK/balansomslutning 22%, typ 5ggr högre än bankerna.

    Är det inte så, förresten, att bankerna själva bestämmer vad riskvikterna ska vara? Mao. bankerna bestämmer själva vilka krav som ställs på dem?

    Är det inte dags att vi tar bort insättargarantin så att bankerna får se till att hålla sig likvida på samma sätt som andra företag, och börja betala marknadspris för sin inlåning och kreditrisk? Då kan vi skippa allt skitprat om ”riskvikter” etc. Låt marknaden betygssätta bankerna. ”Money talks, bullshit walks”

  2. Är inte anledningen till att Riksbanken lånar upp denna extra valutareserv enbart en konsekvens av
    att svenska företag och hushåll(sedan valutaavregleringen) valt att placera en allt större del av sitt sparande utomlands(den s.k utlandsställningen) samt att staten alltid balanserar sin budget(inga underskott)eller att ev. underskott alltid lånas upp. Den privata svenska kreditexpansionen som nu fortgår oavbrutet har, antar jag, ”tvingat” bankerna att hämta en allt större del av sin finansiering (bostäder) på de internationella marknaderna i euro och dollar. Detta resonemang baserat på teorin om ”loanable funds” alternativt(loan creates deposits) att bankerna i Sverige som små aktörer helt enkelt utnyttjar den relativt nya grossistmarknad för (över-)likviditet som uppstått i västvärlden efter bankavreglering(inkl. ”trading, securitization, interbank-lending and rehypothecation”) och fallande inflation(yield-sökande) och inte minst QE på senare tid ”pga” svagare aggregerad efterfrågan(i EMU)? Skulle denna pågående finansiering störas, t.ex vid en likviditetskris och medföljande ränteuppgång är det tänkt att nämnda reserver skall kunna användas.

    Vad är det då för skillnad på att öka statsskulden genom att;
    1. Låna upp kortfristigare utländsk valuta(usd, euro) och placera om densamma på ett sparkonto hos ECB/FED (obligationer) med optimalt något högre ränta(carry-trade).
    2. Öka statsutgifterna så att ett budgetunderskott uppstår varefter underskottet lånas upp genom emittering av statslån.
    3. Bedriva QE inte bara i egen valuta.

    I det första fallet erhåller/betalar Riksbanken en räntemarginal(t.ex låna kort/placera lite längre) medan den tar en viss valuta- och kursrisk i syfte att gardera för ett framtida krisbehov. I övrigt uppstår ingen nettoskuldökning. Tydligen kostar dock IMF-delen 0,5 Mdr per år(refinansieras när?)vilket är mycket pengar sett till Riksbankens normalresultat. Eftersom Riksbanken ”alltid” går med vinst är utgiften ännu ingen merkostnad för skattebetalarna. Hur mycket har då de svenska bankernas upplåning i utländska valutor ökar med sedan 2012? En hel del antar jag.

    När staten skapar nya pengar(budgetunderskott) tillförs den privata sektorn nya finansiella tillgångar vilket gynnar våra bankers möjlighet att finansiera t.ex bostadsbyggande i enbart svenska kronor. Om dessa behöver lånas upp av staten(via Riksgälden)eller inte är väl bara en fråga om likviditets- och penningpolitik(inflation). Antingen sker en ökning av bankreserverna eller en ökning av statsskulden(högre ränta) eller i kombination därav. Ren och skär bokföring mellan 2 olika konton, ingenting annat. Med negativ styrränta och ”för låg inflation” finns inget självklart skäl till att ”låna” till de nyskapade pengarna. Pengar som naturligtvis ska användas klokt. Budgetunderskott ”per se” sänker ju som sagt räntorna på interbankmarknaden.

    Det torde uppmärksammas att Federal Reserve efter att den djupaste likviditetskrisen var avvärjd 2009 tydligt uttryckte att omvärlden inte skulle påräkna obegränsade dollar-linor vid framtida kriser. Att bankerna ska klara förfallande utländska lån under 30 bankdagar låter nog bra men sett till hur länge t.ex repo-marknaderna i USA inte fungerade bra kan det innebära kraftigt stigande räntor inom en relativt kort tidsperiod och under ganska lång tid. Till detta ska även läggas de relativt långa(3-4 år) bostadskrediternas s.k swap-finansiering som utgör ytterligare en risk-faktor eftersom bortåt 60-70% av bolånen, såvitt jag förstår, utgörs av lån med s.k rörlig ränta(90 dgr). Skapar t.ex Sverige sin egen finansiella kris lär swap-priserna påverkas snabbt varvid Riksbanken sannolikt måste ersätta denna finansiering för att undvika en ytterligare förstärkt ränte-risk/chock på den korta sidan.

    Ja Riksbanken är självständig men innebär det även att man kan låna upp medel utan Riksdagens godkännande? Ja eftersom de har mandat att bedriva QE vilket också det är en form av bruttoökning av landets ”skuldsättning”(ökning av bankreserver). Men ej netto för staten eftersom man bara bytt pengar mot pengar(obligationer mot inlåning i sin balansräkning) när det gäller statsobligationer (ej bostadsobligationer etc). Riskerna i det senare fallet är dock mycket lägre(eller t.o.m negativ) eftersom man hanterar sin egen monopolvaluta. Riksbanken agerar i det första fallet pro-aktivt och med det följer normalt en kostnad. Som bankerna/låntagarna bör betala redan nu? Samtidigt kan man fråga sig om Riksbanken också redan idag via QE köper svenska bostadsobligationer noterade i utländska valutor? Vad säger reglerna om RIksbanken vid en kris börjar låna ut pengar direkt till privata företag(jmf FED 2008)? Vad är möjligt? Den debatten skulle jag vilja se t.ex vid en utskotts-utfrågning.

    Jag anser att 90-talskrisen mer hade att göra med svag kreditgivnings-standard generellt(banker och rådande kapitaltäckningsregler), fast valutakurs inkl. upplåning i utländsk valuta i första hand. Skatteintäkterna kraschade. Att dessutom amortera på statsskulden(höja skatterna) var och är vansinne när det dessutom fanns outnyttjade resurser i samhället (arbetslöshet). Nu riskerar vi att skapa en ny kris grundad på skenande skuldsättning i den privata sektorn. Tur f.ö att vi inte gick med i EMU. Oansvarigt och ekonomiskt inkompetent grupptänkande bland karriär-politiker. Ändå ”tvingas” vi idag penningpolitiskt följa denna ”guldstandard”-ekonomi.

  3. Föregående inlägg av mig siktade mer in sig på bankernas bolånefinansiering i utländsk valuta. I det fallet handlar det mer om euron än dollarn vilken annars är den valuta som dominerar i nämnda upplåning.

    Ett problem i sammanhanget handlar om att få tillgång till data från bankernas balansräkningar. Hur ser främst deras dollar-exponering ut? Enligt uppgifter är euro-dollar-marknaden företrädesvis kortsiktig i sin natur jmf med t.ex euron. Detta sätter extra fokus på likviditetskrav. Hur ser bankernas kundbehov egentligen ut? Handlar det om svenska bolag som lånar dollar istället för kronor för sin inhemska verksamhet eller handlar det mer om svenska och andra internationella bolag som lånar t.ex dollar för handel/investeringar i dollar-baserad verksamhet(t.ex rederier) utomlands och där dessa företags dollar-inkomstströmmar inte passerar Riksbanken(dvs växlas till kronor)? Det finns skäl att fråga sig om små länder med ”stora” banker, vilka expanderar och konkurrerar internationellt(med andra kunder än svenska), verkligen ska garantera dessa banker ”elastiska” pengar i form av utländska valutor? Har man något val pga insolvens- och överspillnings-risker? Borde inte mer ansvar läggas på att Riksbanken istället i första hand bör förhandla sig till likviditets-avtal med FED? Ju större internationella risker i finanssystemet ju större krav på centralbanks-samarbete!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s