Är Ingvar Kamprad svensk?

Hört på en extravagant bröllopsfest: -”…så var kommer du ifrån?” (fråga ställd av person med hopplös medelklass bakgrund) -”Jag flög precis in från Ibiza, jag har en lägenhet här i Paris men jag bor oftast i Rio… men jag ska åka till min våning i New York imorgon.”

Förr hade de flesta riktigt rika ägor där de bodde. Dessa utgjorde också ofta en stor del av deras förmögenhet. Idag har de ägor i olika länder, boende och medborgarskap hänger inte nödvändigtvis ihop för att inte tala om förmögenheters hemvist. Jag och Daniel Waldenström har funderat lite på vad detta betyder för inkomst och förmögenhetsfördelningen. Det korta svaret är förstås att det beror på om man tänker sig fördelningen bland dem som bor i Sverige, eller bland de som är svenska medborgare, och i vilken utsträckning man ska försöka uppskatta (ibland dolda) utlandstillgångar. En sak är säker. Det spelar stor roll vilket man väljer. Att titta på Sveriges representation på Forbes lista över världens rikaste personer är illustrativt. Tio svenska medborgare finns med. Totalt uppskattas de ha tillgångar för 89 miljarder dollar. Av dessa ”bor” dock bara 33 miljarder i Sverige. Resterande 56 miljarder är alltså inte svenska tillgångar i de flesta analyser av svenska förmögenheter och deras fördelning. 

I många sammanhang tänker vi förstås på diverse idrottsstjärnor, artister, entreprenörer och på Ingvar Kamprad som svenska. Det är dock inte alltid deras pengar är det…

Jämställdhetens politiska ekonomi

Nationalekonomer föreslår ofta lösningar på problem utan att fundera särskilt mycket över huruvida det skulle gå att få politiskt stöd för genomföra dem, vilket skiljer oss från statsvetare. När det gäller många politiska frågor är det dock ganska lätt att förstå varför vissa åtgärder inte vidtas. Till exempel avregleras inte hyresmarknaden mycket på grund av en stark hyresgästförening, fastighetsskatten var impopulär eftersom den beskattade en tillgång snarare än dess avkastning, globala klimatavtal kommer inte till stånd på grund av varje land vill åta sig så lite som möjligt och fritidsbåtsfolket behandlas med silkesvantar på grund av den starka förankringen i den övre medelklassen (nu senast lyckades man få regeringen att riva upp beslutet om en tillfällig stängning av Danviksstullsbron i Stockholm).

När det gäller jämställdhet är det dock lite mer komplicerat. Under 1900-talet har svenska män givit upp mängder av privilegier till förmån för kvinnor (se JämO:s sammanfattning om du inte är övertygad). Frågan är varför? Efter att kvinnor fick rösträtt är det lättare förstå, men varför gavs kvinnor rösträtt och hur förklarar vi reformer som gynnande kvinnor innan dess? En ny NBER-uppsats pekar ut ett skäl som kan ha varit mycket viktigt: män ger i från sig makt eftersom hälften av deras barn är döttrar. Därför blir jämställdhetsreformer en avvägning mellan kort och lång sikt. På kort sikt drabbar det männen, men på lite längre sikt gynnar det deras döttrar. Möjligheten att stärka kvinnors rättigheter beror därför på hur män gör denna avvägning, vilket i uppsatsen bland annat antas bero på samhällets krav på utbildning.

I dagens Sverige är nog inte den här typen av avvägningar inte längre särskilt viktiga. Idag har majoriteten av män och kvinnor lyckligtvis accepterat att jämställdhet är ett viktigt politiskt mål. Det därför stödet för kvotering i börsbolagsstyrelser verkar vara ganska starkt (trots att det eventuellt minskar lönsamheten).

Det finns dock en jämställdhetsåtgärd som jag inte har något bra svar på varför den inte har genomförts.

När ett gift par skiljer sig delas alla tillgångar lika — förutom deras pensionstillgångar. I dag sparar man i allt större utsträckning själv till sin egen pension och det rimligaste är att detta liksom allt annat sparande delas lika vid skilsmässa (om man inte genom äktenskapsförord bestämt något annat). Nuvarande system drabbar förstås kvinnor mer eftersom de i större utsträckning (löne)arbetar deltid. Det finns många, framförallt kvinnor, som sett fram emot att få en guldkantad tillvaro på ålderns höst, men som på grund av skilsmässa kan få leva ensamma med väldigt låg pension. Jag kan inte riktigt se vilka som skulle motsätta sig en sådan reform av äktenskapslagstiftningen — den borde kunna stödjas av partier från höger till vänster, men har så vitt jag vet finns inga planer på att genomföra en sådan reform. Någon av Ekonomistas läsare kanske vet bättre?

Vad är diskriminering?

På debattsidan i Dagens Nyheter redovisas idag en undersökning som visar att svenskarna upplever att diskriminering är väldigt vanligt och att de inte tycker att tillräckligt mycket görs för att komma till rätta med det. Men vilka åtgärder är egentligen mest effektiva för att komma till rätta med diskriminering? Svaret beror till stor del vad man tror att diskrimineringen beror på.

Låt oss uppehålla oss vid ett enkelt exempel. I New York sägs det att svarta har mycket svårare att vinka in en taxi på gatan än vita amerikaner, i synnerhet under kvällar och nätter. Vad är anledningen till att taxichaufförerna stannar i mindre utsträckning för svarta? Det finns åtminstone fyra tänkbara förklaringar.

  1. Den allra enklaste förklaringen som man kanske först kommer att tänka på lanserade Gary Becker redan 1957. En förklaring till taxiförarnas beteende är helt enkelt att de hellre vill ha vita än svarta människor i sin bil, och därför hellre plockar upp vita än svarta personer. Detta lämnar naturligtvis frågan varför man hellre vill ha vita än svarta personer i sin bil, men det kan man förstås ha lite olika teorier om. Lösningen på hur man kommer till rätta med problem beror därför helt på vad man har för teorier om vad som orsakar dessa ”vita preferenser”.
  2. En annan förklaring handlar om att taxiförarna har fördomar om att svarta är kriminella och att de inte kommer betala för sig. Denna förklaring handlar alltså om en informationsaspekt och det kan vara så att taxichaufförerna agerar utifrån felaktig information. Om detta är fallet kan korrekt information avhjälpa problemet, till exempel genom att informera taxiförarna om att svarta inte rånar dem i större utsträckning än vita.
  3. Problemet är förstås om det finns ett korn av sanning i de fördomar som taxiförarna hyser. Taxiförarna har begränsad information och om det de facto är så att svarta rånar taxiförare i något större utsträckning än vita så kan det vara optimalt för taxiföraren att inte stanna för svarta personer (i brist på bättre information om personen som står på gatan). Detta kallas statistisk diskriminering och har i olika varianter varit den dominerande teorin i den nationalekonomiska litteraturen om diskriminering (Edmund Phelps och Kenneth Arrow lanserade idén oberoende av varandra). För att komma åt den här typen av diskriminering räcker det inte med mer information om svarta och vitas brottslighet, det krävs att få mer information om just de individer som står där på gatan (olika typer av klassmarkörer fyller till exempel den funktionen).
  4. Glenn Loury, som bland annat är upphovsman till begreppet socialt kapital, har i en mycket läsvärd bok fört fram en mer sofistikerad variant av statistisk diskriminering. Om taxiförarna praktiserar statistisk diskriminering är det inte otroligt att taxikunderna kommer att reagera på detta. Om svarta vet att det är mindre sannolikt att en taxi stannar för dem, kanske de kommer att söka sig till andra transportmedel. Svarta taxirånare, däremot, kan man misstänka är något mer uthålliga än de som inte har för avsikt att råna en taxiförare, och om detta är fallet så kommer andelen rånare bland svarta taxikunder vara högre än bland vita. Taxiförarnas uppfattning att det är mer sannolikt att svarta är taxirånare blir en självuppfyllande profetia eftersom svarta kommer förändra sitt beteende på grund av taxiförarnas beteende så att profetian besannas. Även om taxiförarnas uppfattning var en fördom utan någon som helst substantiellt innehåll kan de få rätt eftersom deras förväntningar kan bli självuppfyllande. Glenn Loury argumenterar för att den sistnämnda typen av mekanism förekommer i en rad sammanhang när det gäller förhållandet mellan svarta och vita i USA. Problemet är förstås vad man kan göra åt det? Kan vi fördöma taxiförarna och kommer det att hjälpa? Nej, knappast om det är så att taxiförarna tar en stor risk om de väljer att stanna för en svart person. Den här typen av onda cirklar kan naturligtvis vara oerhört svåra att komma ur, men det är likväl viktigt att fundera på om något liknande kan förekomma eftersom varken informationskampanjer eller fördömande av ”rasistiska preferenser” kommer att komma runt problemet.

Det finns säkerligen fler sätt att se på diskriminering, men troligtvis är den underliggande förklaringen olika i olika sammanhang. Det är därför inte helt lätt att leverera generella politiska lösningar för att minska diskrimineringen. 

Bör pensionärerna vara upprörda?

Landets pensionärer är upprörda då pensionsinkomster inte omfattas av jobbskatteavdraget (även om pensionärer som arbetar får dubbelt jobbavdrag, vilket Nonicoclolasos skriver om). Orsaken till upprördheten är att principen att beskatta pensioner och lön på samma sätt har frångåtts.

Principen har troligen frångåtts då regeringen velat få maximal utdelning i termer av ökat arbetsutbud av jobbavdraget. Sannolikt hade ett jobbavdrag för pensionsinkomster fått pensionärerna att jobba än mindre än idag, så ur denna synvinkel är det naturligtvis rätt att inte låta avdraget gälla pensionerna.

Men ändå. Med samma typ av argumentation skulle vilka skattehöjningar som helst på just pensionsinkomster kunna motiveras. Varför inte höja skatten till 80 procent? Det skulle ju öka både pensionärernas arbetsutbud och skatteintäkterna. En sådan åtgärd hade nog fått fler än PRO att tala om konfiskation. Den mekanism som motverkar denna typ av konfiskation är just principen om lika beskattning av löne- och pensionsinkomster.

Daniel har rätt i att inget talar för att dagens pensionärer som grupp är särskilt missgynnad; tvärtom tyder det mesta på motsatsen. Trots detta finns det alltså skäl att vara emot jobbavdragets utformning. För även om konfiskation kan vara en effektiv form av beskattning är det knappast en sund princip, vilket även Martin skriver om i Ekonomisk Debatt.

Filmstöd till publikfriare

Det offentliga stödet till kulturen motiveras med att marknaden inte själv kan garantera ett levande och intressant kulturliv. Utifrån detta perspektiv är det svenska filmstödet en märklig skapelse. I grova drag ger systemet ett förhandsstöd baserat på Filminstitutets bedömning av filmens förväntade kvaliteter och ett efterhandsstöd baserat på publiksiffrorna. De filmer som lyckas dra till sig störst publik får alltså inte bara störst publikintäkter på marknaden, utan även mest stödpengar.

Det svenska filmstödet är med andra ord utformat på ett sätt som ger en mer kommersiell filmproduktion än vad marknaden själv hade kunnat tillhandahålla. Staten lovar att toppa upp varje privat intäktskrona med 5-10 öre. Om inte filmen går riktigt bra, det vill säga: För varje intäktskrona över 5,5 miljoner kronor ger Filminstitutet 50-75 öre, beroende på vilka andra stöd filmen har fått. Plötsligt står det klart varför svensk film mest verkar bestå av filmer som alla på något sätt ändå har sett, men som få kommer ihåg.

Det finns säkert skäl till att ha ett efterhandsstöd i filmproduktionen, men detta är knappast ett system som gynnar smalare kvalitetsfilm. Hur skulle ett system som gör det kunna se ut? Tja, den främsta kvalitetsstämpeln på filmer brukar vara deltagande och utmärkelser vid internationella filmfestivaler. Så varför inte knyta stödet till detta? Beroende på deras status delas festivalerna in i A-, B-, och C-lag. Sedan premieras filmerna beroende på graden av framgång.

Ett sådant system skulle självfallet alltid bli en aning godtyckligt. Hur värdera ett Guldlejon i Venedig mot Juryns stora pris i Cannes? Är det mer värt att vara officiellt uttagen till Sundance än till Toronto eller Sarajevo? Andra än jag är betydligt bättre lämpade att göra en sådan bedömning, men principen skulle vara klar. Och den skulle vara betydligt bättre än dagens hyperkommersialiserande ordning.

Kommer självreglering i näringslivet bli vanligare?

Att marknaden behöver regleras ifrågasätter ingen, men vem som egentligen är bäst lämpad att besluta om dessa reglerer – staten eller marknaden själv – är desto mer omdiskuterat. I Sverige har staten traditionellt stått för marknadsreglerandet och de fall där näringslivet tillåtits reglera sig själv torde vara lätt räknade. Men nu kanske detta håller på att ändras.

För en tid sedan föreslog en statlig utredning en ny lag mot sexistisk reklam. Men trots att jämställdhetsminister Nyamko Sabuni ogillar sexistisk reklam gav hon utredaren nobben med hänvisning att reklambranschen mycket väl kunde sköta detta på egen hand. Nu har branschen i tjugo år haft sitt Näringslivets Etiska Råd mot Könsdiskriminerande reklam. Men för att visa att detta är en viktig fråga för reklamköparna, har deras organisation Sveriges Annonsörer nu instiftat en särskild reklampolis: Reklamombudsmannen.

Det finns flera exempel på att näringslivet är fullt kapabelt att reglera sig själv, helt eller delvis. Här är några stycken:

  1. Fondbörser. Det mesta av handel, listning och rapportering regleras av börserna själva. New York Stock Exchange var helt oomämnd i lag från starten 1791 fram till det turbulenta 1930-talet (mer om detta av UCLA-professorn Stuart Banner här).
  2. Den globala kemiindustrin. Genom samarbetsorganisationen Responisble Care har kemiindustrin på eget bevåg arbetat tillsammans med regeringar och andra för att ta ansvar för hälso- och miljöaspekter av sitt eget agerande.
  3. Datorskärmar. För ett tiotal år sedan började svenska fackföreningen TCO testa strålningen från datorskärmar för att förbättra arbetsmiljön. Den globala datorindustrin insåg snabbt värdet i strålningsgodkända skärmar och numera testas alla världens datorskärmar av svenska TCO Development.
  4. Nix. Som en direkt effekt av svenska konsumenters växande irritation över telefonförsäljarning beslöt ett flertal branschorganisationer att inrätta Nix som ger möjlighet att låta spärra sitt telefonnummer från försäljning.

Kan vi förvänta oss fler fall av självreglering i Sverige efter att Nyamko Sabuni explicit använt det som ett argument att undvika statlig intervention? Det är inte otänkbart, men det kräver både att marknadsaktörerna själva tar initiativet och att statsmakterna samtidigt låter dem göra det.

Länktips: Maria Abrahamsson på SvD och Nonicoclolasos x2.

Inkomstskatt – för kärlekens skull

Att vi ekonomer är mer förtjusta i skatter än folk i allmänhet skulle förmodligen min man skriva under på. Det är inte utan att våra ögon ibland tåras när vi funderar över hur en Pigou-skatt kan rätta till en externalitet eller hur små snedvridningarna skulle vara om vi hade poll-taxes.

Nu visar Kai Konrad och Kjell Erik Lommerud i ett nytt Working Paper från CEPR att inkomstskatter också förbättrar matchningen på äktenskapsmarknaden, vilket gör det mer troligt att vi gifter oss med en person som vi är emotionellt matchade mot, snarare än med en person med samma inkomst som vi själva. Kort sagt – inkomstskatter kan nu även förespråkas av romantiker.

Vad bygger då detta på? Jo, antagandena är att vi alla vill gifta oss med någon som vi älskar och som dessutom är rik, och att det kommer att äga rum en viss omfördelning av inkomst inom ett äktenskap. Alltså, en rik som träffar någon som är fattig kanske avstår från äktenskap fast personerna är perfekta för varandra rent emotionellt, eftersom hon eller han har mycket att förlora ekonomiskt.

Konrad och Lommerud visar också att behovet av inkomstskatter är mindre i länder där folk oftare möter individer i sin egen inkomstklass, t ex i samhällen med inkomstsegregad skola och bostadsområden. (Jag skulle dock tro att det i denna typ av samhällen finns behov av omfördelande skatter av andra orsaker). Om det däremot är så att par oftare möts när de t ex utövar sina intressen, så ökar behovet av inkomstskatter för att känslorna ska få styra matchningen på äktenskapsmarknaden.

Vart leder då allt detta? Jo, förmodlingen så kommer Christer Sjögrens bidrag till nästa års melodifestival att vara en lovsång till inkomstskatterna, eller vad tror ni?

Minimalistisk social ingenjörskonst

Tack vare den bristfälliga tågförbindelelsen mellan den svenska och norska huvudstaden har jag haft tid att läsa klart en intressant och underhållande nyutgiven bok av Richard Thaler och Cass Sunstein. Boken utgår från forskning inom beteendeekonomi — ett fält som Richard Thaler är en av de ledande forskarna inom — och visar hur beteendeekonomi kan hjälpa oss att utforma bättre politik. Trots att boken är skriven utifrån ett amerikanskt perspektiv är det en läsvärd bok för alla som är involverade i politiskt beslutsfattande (till och med beteendeekonomiskeptikern Stephen Levitt älskar boken). Det är en viktig bok och därför är det här inlägget lite längre än vanligt.

[Read more…]

Det är manna vi ska beskatta

Sverige är ett underligt land. Medan jämlikhetspatoset är stort och den förda politiken ofta är rationell är det märkligt hur bekymmerslöst stora omfördelningar av förmögenheter behandlas.

Ta fastighetsskatten. Först utsåg en folklig opinion den som blivit (mång)miljonär utan att lyfta ett finger till offer. Sedan kom en sänkning av taxeringsvärdet på marken som husen står på. Redan på 1800-talet argumenterade emellertid Henry George för att just marken var det som borde beskattas. Hans idé om en markvärdesskatt utgår från att det människor själv skapat bör tillfalla dem själva, medan det naturen tillhandahåller tillhör alla. Alltså bör värdet på den oförbättrade marken beskattas men inte byggnader och andra av människohand skapade värden.

Henry Georges syn stämmer väl överens med vad de flesta ekonomer idag anser om effektiv beskattning. Visst, att beräkna markvärden kan vara svårt och välfärdsstaten kräver bredare skattebaser. Men ändå, en vettig princip.

De politiska avstegen från denna princip är inte begränsade till fastighetsskatten: ingen auktion ordnades när 3G-licenserna delades ut, utsläppsrätter för koldioxid ges gratis till dem som släpper ut mest och – praktexemplet – svensk jordbruksmark är helt obeskattad.

I samma anda har värdet av att bo i en attraktiv hyresrätt inte beskattas, medan husägare fram tills nyligen fick betala högre skatt när villaområdet blev populärt. Guldet som fallit över hyresgäster när ombildningarna till bostadsrätter duggat tätt har behandlats som vilka vinster som helst – trots att dessa varit helt riskfria för köparna. När nu en ändring av hyrespolitiken kanske (äntligen) står för dörren är det symptomatiskt att regeringens utredare inte ens berör den förmögenhetsöverföring från hyresgäst till hyresvärd en avreglering innebär.

Det verkar som om allt förnuft försvinner ur politiken när någon grupp får en skur manna från himlen över sig. Kan det bero på att den konflikt mellan effektivitet och fördelning som politiken vanligtvis brottas med tillfälligt upphört? Plötsligt står man där inför en ren fördelningsfråga… tydliga vinnare och förlorare… alla lösningar är effektiva… allt gungar och det svartnar för ögonen… och just då måste beslutet fattas…

Skatteplanering på liv och död

Att skatter kan få oss att ändra beteende med syfte att betala mindre skatt är det nog få som betvivlar i dessa deklarationstider. Men att människan skulle vara i stånd att påverka tidpunkten för sin egen död för att minimera skatten är nog mindre känt.

Nu är detta dock bevisat (i alla fall nästan). I en mycket uppmärksammad artikel för några år sedan visade skatteforskarna Wojciech Kopczuk och Joel Slemrod att amerikaner även på dödsbädden var i stånd att finjustera tidpunkten för sitt dödsfall på ett sådant sätt att de minimerade sin inbetalade arvsskatt. Artikeln hette rätt och slätt ”Dying to save taxes”.

Men fenoment har observerats även i Sverige! I en ny studie av ekonomerna Henry Ohlsson och Marcus Eliason närstuderas dödsfallstidpunkter i samband med tre olika förändringar i den svenska arvsskattelagen (som Ekonomistas-kollegan Jonas f ö vill återinföra). De finner bl a att dödsfallen sjönk 16% i förhållande till förväntan dagen före nya regler med lägre arvsskatt började gälla. Uppsatsen heter följaktligen ”Living to save taxes”.

Vilka är då policyimplikationerna? Tja, de uppmätta effekterna är för små för att vara av finanspolitiskt intresse. Men i ett större sammanhang visar resultaten vilka långtgående beteendeeffekter skatter kan ha och att vi därför aldrig helt bör bortse från den ekonomiska politikens dynamiska effekter.