Marita Ulvskog talar om bortslösade skattemedel när regeringen aviserar sänkt skatt på arbetsinkomster. Kristina Axén Olin beklagar att lagstiftningen hindrar skatteåterbäring när Stockholms stad fått oväntat goda finanser. Det är begripligt att Svenska Dagbladet skrattar åt Ulvskogs uttalande. De skulle även kunna skratta åt Axén Olins önskemål, men i stället skrattar de åt dem som eventuellt skulle se återbäringen som just bortslösade skattemedel.

Beskattning medför samhällsekonomiska kostnader eftersom den snedvrider våra val av till exempel arbetsinsats och utbildning. Det är därför dumt att först samla in skatt och sedan ge den tillbaka. Om skatteintäkterna råkar bli onödigt stora är det bättre att sänka nästa års skatter. På så sätt får vi möjlighet att reagera på skattesänkningen, och snedvridningarna minskar. SvD verkar förutse denna kritik men inte finna ord att bemöta den.

De senaste veckorna har många fått information från Collectum om sina tjänstepensioner. En vanlig diskussion som dyker upp i detta sammanhang är att många inte begriper den information de får om sin framtida pension. Eftersom den framtida pensionen är genuint osäker tycker jag inte att det är konstigt att vi inte blir speciellt upplysta. Själv brukar jag ställa två andra frågor: Varför har jag en tjänstepension? Och vad är marknadsvärdet på de tillgångar min arbetsgivare har köpt för min räkning?

Det finns flera goda skäl till att ha ett tvingande pensionssystem. Ett argument som ofta lyfts fram är att vissa individer annars avsiktligt skulle undvika att pensionsspara i förhoppning om att bli försörjda av andra välfärdssystem efter pensioneringen. Ett annat argument är att många av oss har svårt att planera långsiktigt och att vi skulle spara mindre än vi egentligen vill om vi inte tvingades att spara.

I Sverige har vi därför ett omfattande allmänt pensionssystem. Men arbetsgivare och fackföreningar har dessutom förhandlat fram tjänstepensioner utöver det allmänna pensionssystemet. Möjligen ger det allmänna pensionssystemet en bristfällig pensionsnivå för många löntagare. Givet begränsingar i hushållens planeringsförmåga kan det då vara motiverat med tjänstepensioner utöver den allmänna pensionen.

Men för dem som av någon anledning antingen inte vill pensionsspara så mycket eller vill spara i andra tillgångar än de avtalade bör sådana möjligheter ges. Under senare år har visserligen individens valmöjligheter angående tjänstepensionens placeringar ökat något, men vi kan fortfarande inte välja att få pengarna i handen för att t ex amortera på lån i stället för att pensionsspara på finansiella marknader. Inte heller kan vi – om jag förstår rätt – undvika att en del av kapitalet placeras i traditionella pensionsförsäkringar om vi anser att det är oklart hur avkastningen i sådana försäkringar fördelas mellan olika individer och generationer.

Här finns en synbar konflikt mellan viljan att styra individerna till de ”rätta” framåtblickande besluten och att tillåta dem att fatta egna beslut. Chicagoforskaren Richard Thaler har i sin forskning visat att det går att kombinera det paternalistiska synsättet med fria beslut (se t ex den här översiktsartikeln). Tjänstepensionerna skulle vara ett bra exempel på hans tankegångar om de utformades som en standardlösning för dem som inte aktivt väljer något annat.

Nyligen började Jonas Vlachos lista skatter han saknar (jag väntar med spänning på en utökad lista – arvsskatten var en god start men jag kommer nog inte att hålla med om hela fortsättningen). Låt mig som motvikt fundera på skatter som är mindre effektiva och som lämpligen bör avskaffas.

Att flytta är ett tidskrävande och dyrt projekt, speciellt om man köper ett hus. Utöver mäklararvode på några procent får man då betala 1,5 procent (3 procent om köparen är juridisk person) av köpeskillingen i lagfartsavgift. Som en följd av de stigande fastighetspriserna under senare år är skatteinkomsterna från stämpelskatterna betydande, ca 9 miljarder kronor förra året (lagfartsvgifterna står för ungefär hälften av dessa inkomster och pantavgifter för andra halvan).

Lagfartsavgiften är en flyttskatt som kan medföra att den som till exempel får ändrade familjeförhållanden eller börjar arbeta i andra delen av staden bor kvar i en för stor bostad eller med långa pendlingsavstånd. Liksom många andra skatter medför lagfartsavgiften alltså tydliga snedvridningar och ineffektiviteter. Men stämpelskatten är dessutom ovanligt godtycklig. Den tas inte ut på inkomst, förmögenhet eller konsumtion, utan är direkt kopplad till ett beteende – att man flyttar. Hur kan vi motivera att den som flyttar ofta bör betala mer skatt än den som flyttar sällan?

Ett avslutande förtydligande kan vara på sin plats. Jag pläderar inte för högre eller lägre skattetryck. Utgångspunkten är att en viss mängd offentliga utgifter behöver finansieras med skatteintäkter. Frågan är vilka skatter som bäst genererar skatteintäkter med små effektivitets- och rättviseförluster. Lagfartsavgiften skulle förslagsvis kunna ersättas av en höjd fastighetsskatt (eller ”fastighetsavgift” som det nu kallas). Om fastighetsskatten höjs med ett belopp motsvarande lagfartsavgifterna vid ett genomsnittligt flyttbeteende kommer fastighetsägarnas skattebörda att vara oförändrad samtidigt som beskattningen blir mindre snedvridande och mindre godtycklig.