Nationalekonomins politiska kompromiss

Jag tror att en bidragande orsak till nationalekonomins genomslagskraft är att det är möjligt för människor med väldigt olika moralpolitiska uppfattningar att ställa sig bakom teorin. Nationalekonomi går hem hos både utilitarister och rättighetsetiker.

Detta manifesteras allra tydligast i det så kallade första välfärdsteoremet. Detta säger mycket förenklat att om äganderätter respekteras och människor får göra fria val på marknader med perfekt konkurrens kommer utfallet att bli effektivt.

Det första välfärdsteoremet tilltalar förstås utilitarister eftersom utfallet blir effektivt, även om de egentligen inte bryr sig om vare sig äganderätter eller fria val. Rättighetsetiker å andra sidan bryr sig egentligen inte om utfallet, men kan förstås tycka att det är en lycklig omständighet att deras omhuldade rättigheter leder till effektiva utfall.

Nationalekonomisk teori fungerar alltså som en sofistikerad kompromiss som både utilitarister och rättighetsetiker kan ställa sig bakom. Den viktigaste förutsättningen för denna kompromiss är att val likställs med preferenser, det vill säga att människor gör det som de vill. Det är detta som gör att man överhuvudtaget kan säga något om kopplingen mellan människors fria val och effektiva utfall.

Eftersom det är just en kompromiss innebär det dock att både utilitarister och rättighetsetiker fått ge efter på någon punkt.

Rättighetsetikerna kanske inte fick ge efter så mycket i början, men med tiden har allt mer obekväma slutsatser ackumuleras. Informationsproblem, imperfekt konkurrens och externaliteter gör det möjligt att argumentera för inskränkningar av individens rättigheter (såsom beskattning).

Utilitaristerna blev däremot blåsta redan för början. För det första innebär likställandet mellan val och preferenser ett avsteg från utilitaristiska principer – det är ju inte alltid man gör som man själv vill (till exempel när man åker taxi för 840 kronor i stället för 225). Den andra eftergiften utilitaristerna gjort är att ge upp nyttojämförelser mellan individer och därmed tvingas fokusera på effektivitet i stället för maximering av summan av alla individers nytta.

Med tanke på dessa eftergifter är det inte konstigt att utilitarister som jag själv välkomnar nationalekonomers nyvunna förståelse för att val och preferenser inte alltid är samma sak (se till exempel mitt inlägg om hjälten Sverker). Det är också därför som nyliberala rättighetsetiker fasar för samma utveckling (det verkar ju till exempel ha varit ett tema på Mont Pelerin-sällskapets senaste möte).

Det ska bli spännande att se vad detta kommer att leda till i framtiden. Det skulle kunna leda till att nationalekonomin splittras i olika läger, men fasthållandet vid att val och preferensener är samma sak skulle också kunna leva vidare. (Douglas Bernheim och Antonio Rangels artikel i februarinumret av Quarterly Journal of Economics är ett ”modernt” sådant förslag.)

Ovanstående resonemang är inte mitt eget utan huvuddragen är hämtade från en läsvärd masteruppsats som Mårten Lewander vid LSE precis skrivit. Se också mitt tidigare inlägg om nationalekonomi och ideologi.

Nog spelar kreditgivningen roll

Det verkar rimligt att en minskad tillgång på krediter påverkar investeringarna i samhället negativt. Hur viktig just kreditkanalen är i en konjunkturnedgång är dock en öppen fråga som är ytterst svår att besvara empiriskt. Svårigheten består i att tillgången på krediter i allmänhet minskar när tiderna är dåliga. Att företagen minskar sina investeringar kan därför bero både på att tillgången på krediter har minskat och på att konjunkturläget gör att företagen helt enkelt inte vill investera.

En ny studie av bland annat Heitor Almeida undersöker frågan på ett innovativt sätt. De jämför helt enkelt företag som var tvungna att förnya sina långfristiga lån just under finanskrisen med likartade företag vars lån förfaller först senare. Då skillnaden mellan företagen helt enkelt består i när de tidigare råkat låna upp pengar har forskarna en i princip perfekt kontrollgrupp för att undersöka hur kreditkrisen påverkat företagens investeringar.

De finner starka belägg för att utbudet av krediter har en stor effekt, oberoende av konjunkturläget. Företag vars lån förföll under senare delen av 2007 minskade sina investeringar med ungefär 30 procent (jämfört med nivån innan krisen) mer än företag vars lån förföll efter 2008. Då konjunkturen företagen mötte var densamma måste skillnaden bero på problem med kreditförsörjningen.

Huruvida det är allmänt svag efterfrågan i ekonomin eller bristande utbud på krediter som ligger bakom de låga investeringarna har konsekvenser för vilken politik som bör bedrivas; ska efterfrågan stimuleras eller ska man fokusera på att undanröja hindren för kreditgivningen? Det är en inte helt ovanlig ståndpunkt bland vissa Keynesianska ekonomer att betona efterfrågesidan och avfärda kreditgivningens betydelse (en Economist-debatt mellan Brad DeLong och Luigi Zingales kretsade kring just dessa frågor).

Även om studien ger stöd för idén att man under finansiella kriser främst fokusera på finansiella problem, är den bredare frågan om efterfrågestimulans eller kreditförsörjning knappast avgjord. Studien handlar ju inte om vilken lågkonjunktur som helst, utan om en av de värsta finanskriserna någonsin. Debatten lär alltså leva vidare.

Spelteoretiska bryderier

Jag är för närvarande anonym bedömare (”referee”) av två uppsatser som handlar om ett hypotetiskt exempel som spelteoretikern Ariel Rubinstein uppmärksammade i en välciterad artikel i American Economic Review för tjugo år sedan. Hypotetiska exempel kan vara väldigt viktiga att för att lättare kunna tänka klart om något, men det finns också risk att alltför mycket tid ödslas på att fundera vad som skulle hända i hypotetiska världar (som ju aldrig kommer att uppenbara sig eftersom de är just hypotetiska). I det här fallet tänkte jag ta hjälp av eventuella spelteoretiskt intresserade läsare här på Ekonomistas för att fälla avgörandet.

En modern variant och något förenklad variant av Rubinsteins e-postspel som kan passa nu i samband med semestertider är följande.

Två rationella forskare som arbetar tillsammans är på semester. Låt oss kalla dem Ada och Beda. Ada och Beda är införstådda med att det finns ett konkurrerande forskarlag som jobbar med ett liknande forskningsprojekt som dem och att det finns en femtioprocentig chans att dessa når ett avgörande genombrott under sommaren. Om detta skulle inträffa är det bäst för både Ada och Beda att avbryta semestern och jobba vidare för att försöka hinna före konkurrenterna. Däremot finner de inte det lönt att åka in och jobba om inte också den andra forskaren gör det. Om det konkurrerande forskarlaget däremot inte når något genombrott under sommaren, ja då vill både Ada och Beda fortsätta semestern oavsett vad den andra gör. (Det krävs förstås lite mer precisa antaganden om konsekvenserna av de olika utfallen, men jag lämnar detta därhän.)

Nu finns det dock en hake. Ada och Beda har inte möjlighet att kommunicera direkt med varandra. De har ställt in sina datorer på att skicka automatiska frånvaromeddelanden och de kan bara läsa mottagna e-postmeddelanden. De vet dock båda att Ada med säkerhet kommer att få veta om konkurrenterna når ett genombrott under semestern. I sådana fall kommer Ada att ringa sin sekreterare (Kålle?) som kommer att skicka ett meddelande från Adas e-postkonto till Beda.

Detta innebär alltså att utifall konkurrenterna når ett genombrott kommer meddelanden att börja studsa mellan Ada och Bedas datorer. Både Ada och Beda kan se varje e-postmeddelande som skickats från deras konto, men det finns alltid en liten risk att meddelandet inte når den andre och de vet inte med säkerhet om det kommit fram förrän de fått ett frånvaromeddelande från den andre.

Låt oss nu anta att det konkurrerande forskarlaget nådde ett genombrott och att ett meddelande därför skickades till Beda, men att detta meddelande inte nådde Beda. Beda kan då inte veta huruvida något genombrott gjorts eller om meddelandet försvunnit på vägen. Sannolikheten att ett genombrott nåtts och meddelandet försvunnit är dock väldigt liten jämfört med sannolikheten att ett genombrott inte nåtts, och Beda kommer ta det säkra före det osäkra och fortsätta semestern.

Låt oss nu i stället anta att meddelandet nådde Beda, men Bedas frånvaromeddelande inte nådde Ada. I detta fall vet både Ada och Beda att ett genombrott nåtts, men Ada kan inte vet huruvida Beda vet detta. Denna osäkerhet är tillräckligt stor för att få Ada att inte vilja avbryta semestern.

Det märkliga med detta exempel är att oavsett hur många meddelanden som skickats fram och tillbaka mellan datorerna kommer någon liten osäkerhet av typen ”Ada vet inte om Beda vet att Ada vet att Beda vet…” att kvarstå. Denna osäkerhet är tillräckligt stor för att få dem båda att inte avbryta semestern (trots att det vore bättre för båda att åka in).

Om det däremot är ”common knowledge” (Ada vet att Beda vet att Ada vet oändligt antal gånger) att ett genombrott nåtts skulle de mycket väl kunna avbryta semestern. Det är detta som är sprickan i det spelteoretiska palatset. Det borde inte vara så stor skillnad mellan fallet då 1 miljon meddelanden skickats fram och det teoretiska fallet då oändligt många meddelanden skickats.

Frågan jag ställer mig är om detta har någon som helst betydelse för att förstå interaktion mellan människor av kött och blod eller om det bara är meningslös hjärngympa för privilegierade akademiker?

Borta bra, men hemma bäst – eller?

Jag har tidigare på Ekonomistas (t.ex. här  och här) efterlyst fler studier som undersöker effekterna av kommunal barnomsorg på barns välfärd och framtida utveckling. Bristen på trovärdiga studier beror förmodligen på en metodologisk knivighet; det är inte slumpen som avgör vilka barn som går i förskolan utan det är sannolikt så att dessa barn skiljer sig från barn som i stället vistas hemma hos sina föräldrar. Dessa skillnader kommer dessutom förmodligen också att ha en direkt effekt på barnens välfärd. Det är helt enkelt klurigt att skilja på korrelation och orsakssamband.

I en ny studie som kom ut på IFAU förra veckan angriper Qian Liu och Oskar Nordström Skans detta metodologiska problem ur en annan vinkel.  I slutet av 1980-talet förlängdes föräldrars betalda ledighet från 360 till 450 dagar. Detta innebar att tidpunkten för när barnet skrevs in i den kommunala barnomsorgen försköts för barn födda efter ett visst datum då reformen började gälla. Génom att utnyttja denna variation kan forskarna fastställa effekten på barnens framtida skolresultat av den förlängda tiden hemma med föräldern och alltså i förlängningen effekten av tidig barnomsorg. Med tanke på att många forskare, däribland Jim Heckman, pekar på betydelsen av tidig utbildning kan denna senareläggning av förskoleinträdet tänkas ha stor betydelse, framför allt för barn från sämre miljöer.barn

Liu och Skans finner i sin studie att den förlängda föräldraledigheten inte verkar ha påverkat hur barnen i genomsnitt klarar skolan i årskurs nio. Däremot finner de en ** viss föbättring för barn till högutbildade mödrar av den förlängda föräldraledigheten och en tendens till en försämring till barn till lågutbildade mödrar** . Det verkar alltså som om den kommunala barnomsorgen tenderar att jämna ut skillnader mellan barn med olika förutsättningar.

Vad ska man då dra för lärdom av detta? Min tolkning av resultaten är att det är viktigt att se till att förskolepersonalen är välutbildad och att barn från utsatta miljöer (med detta inte sagt att ett barn till en lågutbildad moder per automatik är utsatt) får ta del av den allmänna förskolan. Naturligtvis ska man aldrig bygga policy på en enstaka studie, men riktningen på studiens resultat påminner t.ex. om de resultat som de två forskarna Nabanita Datta Gupta och Marianne Simonsen finner i en studie av effekter av barnomsorg på danska barn, som även de inte finner några effekter på genomsnittet, men negativa effekter på pojkar till lågutbildade mödrar av att vara på familjedaghem (där personalen i stor utsträckning saknar pedagogisk utbildning) än i den kommunala förskolan.

** reviderat 12.40

Är vi flitigare under lampans sken?

hawthorneNästan alla samhällsvetare har förmodligen någon gång hört talas om Hawthorne-effekten. Hawthorne-effekten bygger på experiment som gjordes på 1920-talet i en amerikansk fabrik (vars namn givit upphov till effekten). Belysningen i fabriken manipulerades på experimentell väg. Det har hävdats att produktiviteten inte bara ökade vid bättre belysning, utan varje gång experimentledarna förändrade belysningen. Detta brukar användas som stöd för att uppskattning och uppmärksamhet kan vara viktigare faktorer för att motivera människor än materiella produktionsvillkor.

Hawthorne-effekten har ibland också setts som samhällsvetenskapernas motsvarighet till Heisenbergs osäkerhetsprincip, det vill säga att studieobjektet påverkas av att det observeras. (Den fantastiska norsk-svenska filmen Psalmer från köket bygger för övrigt på samma metodologiska lärdom.)

Enligt Chicagoekonomerna Steven Levitt och John List är dock Hawthorne-effekten till stora delar en myt. Någon rigorös analys av resultaten från experimentet gjordes aldrig och data från experimentet troddes länge ha varit försvunnen. Nu har dock herrarna Levitt & List (eller kanske snarare någon av deras forskningsassistenter som tackas för ”incredible research assistance”?) hittat delar av data på microfiche i ett litet bibliotek i Wisconsin samt i ett arkiv i Boston. 

Det visar sig att det inte finns något särskilt starkt stöd för Hawthorne-effekten. Det finns vissa tecken på att produktiviteten är högre under experimentperioden, men inte ens denna slutsats kan dras med säkerhet. Helt klart står dock att produktiviteten inte förändrades varje gång belysningen förändrades på det sätt som Hawthorne-effekten brukar beskrivas. 

So what? Hawthorne-effekten kommer förmodligen att fortsätta leva sitt eget liv oavsett vad som egentligen hände vid Hawthorne-fabriken på 1920-talet, i synnerhet i managementlitteraturen. En postmodern diskursteoretiker kanske till och med skulle hävda att det är irrelevant vad som faktiskt hände i experimentet för snart 100 år sedan. En inte riktig lika postmodern nationalekonom skulle dock hävda att det faktiskt spelar roll. De som använder Hawthorne-effekten som argument för sin sak måste framgent hänvisa till andra studier och experiment vars resultat förmodligen inte är lika slående som (myten om) Hawthorne-effekten.

Vetenskapliga dygder VI: Metodologisk individualism

Inom nationalekonomi råder viss förvirring kring huruvida vi är ute efter goda förklaringar eller precisa prediktioner/förutsägelser.  Å ena sidan skulle nog de flesta nationalekonomer skriva under på att de är metodologiska individualister, det vill säga att samhälleliga fenomen skall förklaras utifrån inviduellt beteende. Å andra sidan är en vanlig uppfattning bland nationalekonomer att teoriers förmåga att göra korrekta förutsägelser är det viktiga (detta kallas ibland för ”as if”-approach). 

En förklaring handlar om att på något sätt visa den kausala mekanismen bakom ett visst fenomen. Metodologiska individualister skall därför kunna visa hur ett fenomen kan härledas från individers faktiska beteende. Detta kan dock vara direkt motstridigt mot förutsägelseidealet. En teori kan ha god prediktionsförmåga, men dåligt förklaringsvärde och vice versa. 

Dessa två motstridiga vetenskapliga ideal har ställts på sin spets i och med genombrottet för beteendeekonomi. Beteendeekonomer pekar på vikten av realistiska antaganden medan en del kritiker på att det bara är korrekta prediktioner vi är ute efter. Riktigt galet blir det då när beteendeekonomer gör avsteg från metodologisk individualism. Detta är dock precis vad Matthew Rabin, en av de främsta beteendeekonomerna, gör i en artikel i Econometrica från 2005. 

Artikeln presenterar ett jämviktsbegrepp, kallat fördömd jämvikt (”cursed equilibrium”) som ger mer realistiska prediktioner i spel med inkomplett information än mer tradtionella jämviktsbegrepp. Artikeln bygger på observationen att människor ofta inte tar hänsyn till hur andras handlande beror på vilken information de har tillgång till. Det här kan låta abstrakt, men blir betydligt lättare att förstå om man tänker på kalkonrullen Reine och Mimmi i fjällen (se mitt tidigare inlägg om detta). 

Att beskriva en jämvikt är dock inte detsamma som att förklara något. Det krävs också en teori för varför vi kan förvänta oss att människor spelar en jämvikt. Den vanligaste teorin är inlärning, att vi hamnar i jämvikt genom upprepade försök och misstag. Fördömda jämvikter har kritiserats just på denna punkt — det finns ingen rimlig inlärningsmodell som kan leda till dem. Rabin och hans medförfattare är dock medvetna om kritiken och går till försvar:

All said, however, our primary motivation for defining cursed equilibrium is not based on learning or any other foundational justification, but rather on its pragmatic advantages as a powerful empirical tool to parsimoniously explain data in a variety of contexts. (s. 1633, min kursivering)

Rabin använder ordet ”explain”, trots ”predict” hade varit mer på sin plats. Men kan man inte hävda att mer realistiska antaganden krävs för att ge bättre prediktioner? Detta är förstås förhoppningen med beteendeekonomi, men minst lika viktigt är att ge mer övertygande och bättre underbyggda förklaringar. Rabin själv verkar också hålla med om detta. I en essä som bygger på ett bejublat (?) framträdande vid mötet för europeiska nationalekonomer år 2001 skriver han att det är ”plainly and patently bad social science to say we do not care how realistic our assumptions are (s. 672).” 

Till Rabins försvar skall bör också sägas att många andra jämviktsbegrepp i nationalekonomi lider av liknande brist på inlärningsgrund som fördömda jämvikter (till exempel delspelsperfekta jämvikter). Spelteoretiker är väl medvetna om detta, men däremot finns det många nationalekonomer som ännu inte tagit detta på allvar (ett undantag är den framstående makroekonomen Thomas Sargent). 

Nationalekonomer är vanligtvis väldigt dåliga metodologer. Jag tror detta till stor del beror på att vetenskapsteori och metodologi inte brukar ingå i nationalekonomiska utbildningar. Jag är inget undantag utan betraktar mig som en glad amatörmetodolog — se mina tidigare inlägg om andra vetenskapliga dygder (jämvikt, formalisering, kvantitativ empiri, falsifierbarhetopolitisk forskning). Se även Niclas Berggrens inlägg om Milton Friedmans metodologiska position, och framförallt den efterföljande diskussionen mellan Peter Santesson-Wilson och Niclas Berggren.

Ekonomi – vetenskap eller gissningslek?

Tore Ellingsen bemöter…

Inomvetenskaplig debatterande om metod- och teorianvändning är centralt för ett ämnes långsiktiga utveckling. Här på Ekonomistas har vi i ett flertal inlägg belyst ämnet nationalekonomi ur olika synvinklar  (se här för en samling).

Ibland uppmärksammas även ämnet av personer utanför disciplinen. Detta är mycket välkommet eftersom det bidrar till att minska ekonomernas hemmablindhet och okunnighet om andra discipliners framsteg. Mot bakgrund av nationalekonomins snabba utveckling på senare tid har dessa instick haft stor effekt, oftast positiv sådan.

Men vissa gånger är kritiken inte lika meningsfull. En kritiker som blandat och gett är ekonomhistorikern Lars Pålsson Syll. Hans kritk har bemötts ett flertal gånger, särskilt läsvärt av Henrik Jordahl, Andreas Bergh och Johan Norberg.

Nu har turen att bemöta Pålsson Syll kommit till Tore Ellingsen, professor vid Handelshögskolan. Idag (12/5-09), kl 12.10, sänder nämligen Sveriges Radios vetenskapsredaktion i P1 programmet Ekonomi – vetenskap eller gissningslek?. I programmet kritiserar Lars Pålsson Syll än en gång ämnet nationalekonomi, och Ellingsen bemöter kritiken. För alla som är intresserade av inomvetenskaplig debatt torde detta vara en självklar begivenhet.

Som en liten ”bonus” innehåller programmet även en fallstudie i ekonomisk vetenskap, nämligen vad vi egentligen vet om rörliga ersättningars effekt på prestationer i näringslivet. Syftet är att få konkreta exempel på hur ekonomer försökt mäta detta och vilka utmaningar detta innebär. Intervjuad i det inslaget är yours truly. God lyssning!

UPPDATERAT (12/5-09): Programmet kan avlyssnas här.

Vatten på den konspirationsteoretiska kvarnen

Kopplingarna mellan den politiska och den ekonomiska eliten har alltid väckt starka känslor och gett upphov till mängder av mer eller mindre fantasifulla historier om de verkliga anledningarna till varför krig utkämpas, regeringar störtas och politiker mördas. De senaste åren har också ett antal nationalekonomer studerat frågor med bäring på dessa kopplingar.

Huvudidén inom vad som kallas ”forensic economics” är att utnyttja aktieprisinformation för att till exempel undersöka inofficiella kopplingar mellan politiker och företag. I en redan klassisk studie av Ray Fisman visas hur information om Indonesiens förre president och diktator Suhartos hälsa påverkade aktiekurser i företag med kopplingar till honom. Den enkla men geniala idén var att om sannolikheten för att Suharto skulle dö ökade, så minskade värdet av banden till presidenten. Mycket riktigt visar det sig också att direkt efter negativa nyheter om Suhartos hälsa så föll också värdet på aktier i företag med Suhartokopplingar mer än andra aktier (naturligtvis noga kontrollerat för andra faktorer). På liknande sätt har Eliana La Ferrara och Stefano DellaVigna genom att studera hur aktiepriser på företag i som handlar med vapen varierat i samband med beslut om vapenembargon kvantifierat hur insyltade dessa företag är i illegala vapenaffärer. Tillsammans med Massimo Guidolin har La Ferrara också studerat vilka företag i diamantbranschen som tjänat på krig och konflikter i Angola. 

Härom veckan presenterade Ethan Kaplan från IIES en studie där han tillsammans med Arindrajit Dube och Suresh Naidu kvantifierat effekten av topphemliga beslut om USAs inblandning i militärkupper i till exempel Guatemala 1952 och Chile 1973. Dagarna efter dessa topphemliga beslut var överavkastningen på aktier i företag som skulle tjäna på kuppen 1.7 procent och över en två veckors period efter besluten 3.4 procent. Det speciellt fascinerande är att detta verkligen handlar om effekten av de hemliga besluten som togs långt innan kuppen påbörjades och som endast en handfull personer skulle känna till.  Som Ray Fisman konstaterar på slate.com så är det onekligen svårt att se annat än att de som fattade dessa beslut på något sätt använde topphemlig information för att själva tjäna en hacka.

Behöver vi en ny nationalekonomi?

I krisens spår har kapitalismens framtid diskuterats flitigt. En del av denna diskussion har handlat om i vilken mån studiet av ekonomin, ämnet Nationalekonomi alltså, behöver förändras. I ett av de senaste numren av tidskriften Axess argumenterar Bo Rothstein för att detta krävs. Han menar att nationalekonomisk forskning och undervisning inte tar hänsyn till att ”marknader har en inneboende logik som tenderar att göra dem självförstörande” och anser därför att det krävs ”ett grundläggande paradigmskifte i såväl forskning som undervisning” för att råda bot på detta (samtidigt som han, något paradoxalt kan man tycka, hänvisar till en lång rad Nobelpristagare i ekonomi som alla understryker vikten av att förstå regleringar och institutioners roll i ekonomin). 

Jag håller med Bo Rothstein till viss del. Det är sant att undervisningen på grundnivå ofta lägger för stor vikt vid den neoklassiska modellen (med perfekt konkurrens och full information) ofta på bekostnad av att förstå strategisk interaktion, regleringar och institutioner. Detta är inte ett problem för att denna modell skulle vara ”fel”, tvärtom är den fortsatt en överraskande bra och enkel modell för att förstå grundmekanismer på en marknad. Däremot är den tveklöst en förenkling och på så sätt är det viktigt att inte bara förstå hur den funkar utan i lika hög grad vilka dess begränsningar är. Att den nationalekonomiska forskningen skulle sakna insikter om potentiella problem med korruption, lobbyism, kartellbildning och andra försök att påverka marknadsutfallet kan jag däremot inte hålla med om. Alla dessa problem är och har länge varit aktiva forskningsområden (Robert skrev till exempel häromveckan om hur man kan se på lobbyism med referenser som går långt tillbaka i tiden). Och som sagt, Bo Rothsteins egna referenser till en lång rad Nobelpristagare borde vittna om att den dominerande synen inom forskningen knappast är att marknader är perfekta. 

På frågan om krisen lett till att vi behöver en ny nationalekonomi svarar Nobelpristagaren Amartya Sen med ett tydligt ”nej”. Det diskussionerna däremot skulle må bra av enligt Sen är att alla, forskare och andra intresserade, skulle läsa klassiker som Adam Smith ordentligt. I stället för att bara hänvisa till ”one-liners” om den osynliga handen så kan man redan hos vad man skulle kunna kalla för den förste nationalekonomen hitta många viktiga insikter om mänskliga drivkrafter bortom egenintresset och om vikten av regleringar för att marknader ska fungera. Vi behöver således inte någon ny nationalekonomi men möjligen behöver vi återupptäcka den som finns.

Bonusar och empirins gränser

applen_paronEtt argument mot incitamentslöner som ibland framförs är att forskningen inte kunnat påvisa att de påverkar företagens avkastning positivt. De metodologiska svårigheterna med att undersöka detta samband är därför värda att begrunda. Det grundläggande problemet är att lönestrukturen inte är en restriktion som företaget möter utan något det väljer, ungefär på samma sätt som det väljer antalet anställda. Eller som en konsument väljer mellan äpplen och päron.

Eftersom företag skiljer sig åt ser även de optimala lönenivåerna och bonusprogrammen olika ut i olika företag. Den förväntade avkastningen kommer däremot att vara densamma i företag med olika lönestruktur. Empiriskt kommer det därför att vara omöjligt att hitta ett samband mellan det ena eller andra lönesystemet och företagens avkastning. Slutsatsen av detta är dock inte att lönesystemet är ointressant. Det betyder bara att det inte går att göra systematiskt större vinster med hjälp av en lönestruktur än med en annan.

Parallellen till antalet anställda gör det hela än tydligare. Om små företag systematiskt vore lönsammare än stora skulle de anställa mer personal tills skillnaderna var utjämnade. Empiriskt skulle det därför inte gå att finna något samband mellan antalet anställda och företagens avkastning. Det innebär emellertid inte att alla företag lika gärna kan säga upp alla sina anställda. I bonusdebatten drar man gärna så absurda slutsatser.

Att komma runt dessa metodproblem är inte trivialt. En ansats där man jämför vad som händer i en grupp företag där resultatlöner införs med en grupp där inget händer är tveksam. Valet av lönesystem inte är slumpmässigt och kan mycket väl tänkas bero på förväntade framtida vinster. En regelförändring som tvingar vissa företag att införa eller avskaffa resultatlöner skulle kunna funka som experiment. Men sådana förändringar är ytterst ovanliga (känner någon till en?) och om de skulle finnas är det troligt att en massa andra regler ändrats samtidigt. Dessutom vore resultaten svåra att generalisera eftersom det som är bra för vissa företag kan vara dåligt andra.

Kanske är det bara jag som brister i kreativitet och kanske finns det redan utmärkta studier som undersöker sambandet. I väntan på att finna dessa begrundar jag frågan om äpplen eller päron gör människor lyckligast. Mina regressioner visar att äppel- och päronälskare är lika nöjda med livet. Så vi kan lika gärna sluta sälja äpplen. Eller?