Hur fördelas BNP-tillväxten bland hushållen?

Ett av de största problemen med de senaste decenniernas inkomstfördelningsanalyser är att de inte täckt in alla inkomster i ekonomin. Exempelvis tillfaller en stor del av arbetsgivaravgiften faktiskt löntagaren i form av försäkringsinkomster vid sjukdom, arbetslöshet eller ålderdom. Merparten av företagens vinster återinvesteras och syns aldrig i ägarnas inkomstdeklarationer. I en ny, banbrytande studie visar fransmännen Thomas Piketty, Emmanuel Saez och Gabriel Zucman att endast 60 procent av nationalinkomsten i USA syns i hushållens taxerade inkomster. Genom att fördela de resterande 40 procenten skapar forskarna en databas för USA där hela den makroekonomiska tillväxten under 1900-talet fördelas på de amerikanska hushållen.

Det nya projektet kallas Distributional National Accounts, förkortat DINA, som betyder ungefär fördelningsbara nationalräkenskaper. Det leds av Piketty, Saez och Zucman och täcker in ett flertal länder, däribland Sverige (resultat väntas under våren). Detta är inte första gången som forskare eller statistiker har försökt fördela nationalräkenskaperna bland hushåll, men inget av de tidigare projekten kan sägas ha rönt någon större framgång.

Varför vill man då skapa denna brygga mellan data på aggregerad nationell nivå (“makro”) och disaggregerad hushållsnivå (“mikro”)? Anledningarna är flera. För det första vill vi självklart inkludera alla inkomster i ett land när vi ska studera hur de fördelas mellan olika individer, hushåll eller grupper. Om vissa typer av inkomster, exempelvis återinvesterade företagsvinster, systematiskt missas i den officiella fördelningsstatistiken får vi en missvisande bild av skevheten i fördelningen (se även Jespers inlägg om inkomster). Ett annat skäl är att den fullständiga bilden behövs när skatte- och transfereringspolitiken ska utformas. Både teoretiska modeller och empiriska analyser för hur skattesatser ska bestämmas bygger på hur inkomstfördelningen faktiskt ser ut. Dessutom är en stor del av omfördelningen kopplad till offentliga utgifter i välfärdssektorn (t ex subventionerad barn- och äldreomsorg, skola) som inte alls syns i några inkomstdeklarationer men icke desto mindre påverkar omfördelningens välfärdseffekter.

Ytterligare ett skäl till att koppla samman makro och mikro är politiskt: hur ska väljarna veta om de gynnas av en politik för ökad ekonomisk tillväxt om inga analyser kan ge dem information om det? Naturligtvis är orsakskedjan mellan politik, tillväxt och fördelningsutfall komplicerad, men utan en statistik som ens försöker sammanfoga dessa delar är på förhand dömd att misslyckas.

Hur ser då de fördelade nationalräkenskapernas utveckling ut i USA? I den nya studien kartläggs utvecklingen under perioden 1913-2014. Grunden utgörs av inkomsttaxeringen, alltså de deklarerade löne- och kapitalinkomsterna. Första bilden nedan visar hur forskarna har lagt till olika slags icke-deklarerade inkomster. För löneinkomster handlar detta dels om inkomster till alla de som inte tjänat tillräckligt för att behöva lämna in en deklaration (vilket var vanligt ffa före 1950-talet), dels för socialförsäkringsutgifter som kopplas till lönens storlek och som förr eller senare tillfaller löntagarna, dels för helt undandragna inkomster som dock fångas upp i nationalinkomsten. För kapitalinkomster gäller det företagsvinster som återinvesterats, företagsskattebetalningar, avsättningar till pensionsfonder och så vidare.

En av de tydligaste effekterna av dessa beräkningar är att kapitalinkomsterna i toppen ökar markant. Analysen visar att medan de deklarerade kapitalinkomsterna tidigare utgjorde ca 15 procent av nationalinkomsten, utgör de nu ca 30 procent, alltså den totala vinstandelen. Detta visas i bilden nedan. Kapitalinkomsternas betydelse för toppinkomsterna ökar också markant; topprocentens inkomster utgörs nu till 60-70 procent av kapitalinkomster, vilket är en fördubbling jämfört med Piketty och Saez:s tidigare toppinkomstanalys för USA. Det tidigare resultatet om att det är framför allt höga löneinkomster i toppen som drivit ökningen i toppens inkomstandel i USA är därmed delvis ifrågasatt. Dock kan den fortfarande delvis ha förklaringsvärde utifrån fallet i kapitalinkomstandel från dryg 70 procent i slutet av 1970-talet och närmare 60 procent (och under det kring år 2000) på 90- och 00-talen. Noteras bör dock att denna analys är väldigt känslig för antaganden om att vinsternas fördelning kan kopplas till deklarerade utdelningar, vilket inte nödvändigtvis behöver vara fallet (denna nya studie på norska data antyder att en utdelningsbaserad ansats kan slå rejält fel).

Hur påverkas då fördelningen av att använda DINA-serier? Forskarna presenterar flera olika mått på detta, och bilden är sammansatt och kommer att analyseras djupare under kommande år. Bilden nedan visar topptiondelens inkomstandel för dels nationalinkomsten (DINA, röda cirklar) och taxerade inkomster (fiscal income, vita fyrkanter), allt före skatter och transfereringar. Vi ser att andelarna är lika, nästan slående lika. Den omtalade U-formen i utvecklingen under 1900-talet finns med i båda serierna, detta trots alla de dramatiska förändringarna i  skattesystem, utbildningsväsende, teknologi med mera som USA och övriga världen sett under perioden.

De kraftigt ökade kapitalinkomsterna i toppen (bilden ovan) har inte gett stort avtryck. Vi ser att toppandelen ligger högre under de första efterkrigsdecennierna, då tillväxten var hög och företagen tjänade pengar, men på grund av höga kapitalinkomstskatter inte betalade ut mycket utdelningar. Samtidigt är inte skillnaden större eftersom DINA-serien även återspeglar en kraftig ökning av arbetsinkomsterna i deras vidare definition. Dessa arbetsinkomster tillfaller framför allt tillfaller mitten av fördelningen, dvs alla de med kontrakterat heltidsarbete.

En av de grafer som Piketty, Saez och Zucman lyfter fram som sitt huvudresultat är följande. Den visar realinkomstens tillväxt i topprocenten (röda cirklar) och inkomstfördelningens under halva (vita cirklar). Bilden visar ett markant “X” under perioden efter 1980, där den undra halvans andel av nationalinkomsten fallit från 20 procent till 12 procent, dvs en femtedel till en åttondel. Under samma period har topprocentens andel ökat från 12 procent till 20 procent. I rena inkomsttermer har alltså den under halvan avstått från inkomster som istället tillfallit de rikaste procenten.

Detta är bara början på en ny våg av uppsatser och analyser av inkomstfördelningen där hänsyn tas till hela ekonomins inkomster och inte enbart de fördelade. Nationalekonomins uppdelning mellan mikro och makro skaver rejält, och allt fler försöker överbrygga den på olika sätt. DINA-projektets fördelningsanalyser är sannolikt ett viktigt steg i det arbetet, men helt säkert inte det sista.