Socialförsäkringstabun

Igår hade IIES och SNS besök av Magne Mogstad som har lyckats med konststycket att på bara några år meritera sig till professor på Chicago-universitetet. (Tittar man snabbt på hans CV förstår man direkt varför, men däremot är det svårare att begripa hur han lyckats på så kort tid.) På ett seminarium på SNS pratade Mogstad om sin forskning om det som jag här väljer att kalla förtidspension, men som benämns disability insurance på engelska och numera aktivitets- och sjukersättning på svenska. Mogstad har gjort flera studier med hjälp av norska registerdata och i sin presentation belyste han ett par kniviga avvägningar som jag alltför sällan tycker mig se diskuteras i den svenska politiska debatten.

Bakgrunden till Mogstads presentation är en lång, trendmässig uppgång sedan 1970-talet i antalet förtidspensionärer i både Norge och USA. Uppgången i Norge och USA beror i huvudsak inte på att fler beviljats förtidspension, utan att det är yngre personer som beviljats förtidspension och de därför är förtidspensionerade under längre tid. Den svenska utvecklingen skiljer sig lite från utvecklingen i Norge och USA. Det som framförallt utmärker utvecklingen i Sverige är ökningen i antal nybeviljade förtidspensioneringar fram till 2004. Därefter sjönk beviljandegraden snabbt och ett par år senare även det totala antalet förtidspensionärer.

nybeviljade-sa

Över tid har det blivit allt vanligare med förtidspension motiverade av diagnoser som är svåra att diagnostisera objektivt, till exempel psykisk sjukdom (som numera står för nästan 90 procent av de som beviljas aktivitetsersättning). Detta gör det svårt att bedöma vilka som har rätt till förtidspensionering och Mogstad visar att enskilda fall bedöms väldigt olika beroende på vilken domare som fattar beslutet (överklagade beslut om förtidspension avgörs av en särskild domstol). De gråa staplarna i nedanstående figur visar fördelningen av genomsnittlig beviljandegrad för olika domare. Det är enorm skillnad beroende på vilken domare som fattar beslut — vissa domare beviljar endast tre procent av fallen, andra runt trettio procent, trots att ärenden fördelas slumpmässigt mellan domarna.

mogstad1Denna godtycklighet är naturligtvis ett enormt rättssäkerhetsproblem. Lyckligtvis är godtyckligheten användbar ur forskningssynpunkt eftersom man kan utnyttja slumpmässigheten i beviljandegrad beroende på vem som fattar beslut för att studera effekterna av att förtidspensioneras. Mogstad visar till exempel att föräldrarnas (slumpmässiga) förtidspensionering även påverkar huruvida barnen senare förtidspensioneras. Den svarta linjen i diagrammet ovan visar sannolikheten att barnen förtidspensioneras beroende på vilken domare som bedömde deras föräldrars förtidspensionering. Med andra ord: Om någon av föräldrarna förtidspensionerades av en ”generös” domare, är risken större att barnen själva förtidspensioneras.

Detta är naturligtvis kontroversiellt och ansluter till argument bland konservativa i USA om risken för intergenerationella ”welfare cultures”. I liknande anda har svenska forskare visat att sjukfrånvaro sprider sig till kollegor och grannar. Sammantaget innebär dessa resultat att man i utformningen av socialförsäkringssystem inte bara bör ta hänsyn till effekten på den försäkrade, utan även på vad effekterna är på barn, kollegor och grannar. Mogstad visar också att även partnern påverkas. Om en gift person inte beviljas förtidspension, kompenserar partnern delvis inkomstbortfallet genom att jobba mer. Olika socialförsäkringar är kommunicerande kärl, men de hänger alltså även ihop med möjligheten att försäkra sig på egen hand, till exempel genom att partnern anpassar sitt arbetsutbud.

Mogstad talade också om en studie som fokuserar på möjligheten att genom incitament förmå förtidspensionärer att återgå i arbete. Han utnyttjar en norsk reform som tillät att förtidspensionärer i större utsträckning fick behålla sin förtidspension om de började jobba. Reformen ledde till en stor ökning av antalet personer som började jobba (men från en låg nivå). Effekten var såpass stark att den till och med gav ett litet statsfinansiellt plus.

Mogstad var mycket noggrann med att påpeka att inget av hans resultat ger några tydliga policyrekommendationer. Däremot belyser hans forskning avvägningar som man bör ta hänsyn till när man utformar socialförsäkringar, men som jag sällan upplever diskuteras offentligt i svensk kontext. Andra relaterade och närmast tabubelagda avvägningar togs upp av Riksrevisionen häromdagen där de i en rapport också utgår från godtycke i bedömningar av sjukskrivningsärenden och visar att längre sjukledighet inte förbättrar hälsan (se t ex denna forskare som reagerade genom att nästan falla av stolen). Ett annat exempel är Pathric Hägglund och Per Johanssons ESO-rapport som bland annat pekar på stora förändringar i sjukfrånvaro över tid som knappast är kopplade till förändringar i vare sig hälsa eller arbetsmiljö.

Comments

  1. Orsaken till variationerna i antalet nybeviljade sjuk-/aktivitetsersättningar kan finnas i Regeringens regleringsbrev till försäkringskassan. Den aktuella skrivningen lyder ”… antalet nybeviljade sjukersättningar (ska) inte överstiga 18 000 i genomsnitt per år under 2016-2020.” https://www.esv.se:4443/statsliggaren/regleringsbrev/?RBID=17015
    Med denna begränsning känd, går det ganska lätt att se hur mycket av sjukfrånvaron som de närmaste kommer att uppträda i statistiken som sjukfrånvarodagar. Och hur denna kommit att variera tidigare.
    Rapportförfattarna verkar vara medvetna om att Regeringens beslut avgör kostnaderna för sjukförsäkringen. De skriver att ”Regeringen förutser att utgifterna för sjukpenningen kommer att uppgå till cirka 50 miljarder 2018, vilket skulle motsvara en ökning med 150 procent jämfört med 2010.”
    Däremot nämner de inte regleringsbrevets styrning av hur dessa skall fördelas mellan sådana som inför allmänheten redovisas som sjukfrånvarande och sådana som kallas sjukersättningar.
    Denna systematiska förvirring har dessutom kompletterats med en debatt om den statistiskt sett helt oregistrerade korttidsfrånvaron, sådana sjukfall som avslutas inom arbetsgivarperioden, vilka före sjuklönereformen 1993, då de fortfarande registrerades utgjorde ungefär hälften av antalet sjukfall och sjukpenningdagar.

    • Du har helt rätt i att de olika delarna hänger ihop, och även med a-kassan. Toppen 2004 beror ju t ex enligt den gängse historiebeskrivningen på att arbetslösa förtidspensionerades. Sedan 2010 ser vi dock en ökning av både sjukpenning och aktivitets/sjukersättnlmg. Menar du att det också beror på direktiv i regleringsbrev (och i så fall varför villl regeringen detta)?

      • Det som pågår, vilket det givetvis vore helt oacceptabelt att påstå att någon vill att det skall ske, är avveckling av rätten till ersättning av förlorad arbetsinkomst på grund av sjukdom. Avveckling meddelst administration som det heter. Under hotet om konkurs för försäkringssystemet. En omvändning av den radikala kärnan i Hjalmar Brantings gamla Gävletal.
        Jag varnade för nya företaganden i denna riktning 2012, men jag borde naturligtvis uppdatera. http://www.fredtorssander.se/fredpress/2012/08/03/kriget-mot-sjukforsakringen/
        Jag ska gå igenom den aktuella ESO-pamfletten grundligt under dagen.

  2. Det är alltid lika lite givande att läsa de utredningar som ligger till grund för förslagen om ytterligare omfattande omstöpning av sjukförsäkringen.
    De aktuella författarna Patric Hägglund och Per Johansson bryr sig inte ens om att redogöra för vilken definition de använder för begreppet sjukfrånvaro.
    Det enda som framstår som säkert utgående från deras Figur 3.1 och den text som anknyter till detta, är att deras ”Sjukfrånvaronivå” inte har något enkelt samband med de tämligen noggranna redovisningar som finns dels i SCB:s Arbetskraftsundersökning, dels hos Försäkringskassan. För en jämförelse se https://www.forsakringskassan.se/wps/wcm/connect/contentse/press/debattartiklar_press/debattartiklar_2015/hog_tid_att_diskutera_den_okande_sjukfranvaron
    Men som sagt. Den officiella statistiken i Sverige när det gäller sjukfrånvarons omfattning finns i SCB:s AKU. Samt i deras rätt besvärliga försök att även redovisa sjuklöneperiodens frånvaro. http://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/arbetsmarknad/sjukloner/konjunkturstatistik-over-sjukloner-ksju/
    Här gömmer sig ett uppslag till nationalekonomisk forskning. Att undersöka om det finns något samband mellan denna statistik och de redovisningar som levereras till ESSPROS om arbetsgivarnas sjuklöneutbetalningar. Den senare kan hittas på http://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/nationalrakenskaper/nationalrakenskaper/utgifter-for-det-sociala-skyddet-i-sverige-och-europa-samt-utgifternas-finansiering-esspros/pong/tabell-och-diagram/esspros-tabeller-for-19932014/ i Tabell 4 Redovisningsområde/schemes 13
    När det gäller de resonemang som författarna bedriver angående medicinska och psykologiska fenomen kan bara sägas att de skulle kallas kvacksalvare i fall de försökte försörja sig inom något sådant. Men även som nationalekonomer borde de kunna tänka sig att den rimligaste jämförelsen av arbetskraftens förhållande till sjukförsäkringen är åren i slutet av 1980-talet, då det inte ens förekom någon karensdag?

    • Jag är ingen expert på frågan, men det är Patric och Per. Jag vill inte lägga några ord i deras mun, men jag gissar att inget av ovanstående är några nyheter för dem.

  3. Joakim says:

    Jag tror att anledningen till att många reagerar så starkt är för att de tar liknande studier som argument för att socialförsäkringar bör avskaffas helt, vilket inte behöver vara sant. Det kan kanske därför, som Mogstad verkar ha gjort, vara viktigt att poängtera att det inte rör sig om någon direkt policyutvärdering.

    När det gäller själva forskningen så framstår det för mig som att identifikationen i huvudsak kommer förlita sig på gränsfall och därmed skatta en lokal treatment effekt. Att effekten möjligtvis inte är densamma för fall där sjukskrivning uppenbart behövs verkar sällan komma upp i diskussionen. Känner du, eller någon annan, till om försök gjorts till att skatta en genomsnittlig treatment effekt, eller möjligtvis treatment on the treated?

    • Bra poänger! Jag minns själv min första mikrokurs för snart 20 år sedan och att jag spontant reagerade på budskapet om skatters snedvridande effekter med att tro att föreläsarna förespråkade lägre skatter. Det är nog vanligt att reagera psykologiskt på detta vis, så därför är det nog klokt att som Mogstad gjorde tydligt påpeka att socialförsäkringar fyller viktiga (och självklara!) uppgifter genom att tillhandahålla försäkring och omfördela.

      Det är också viktigt precis som du säger att det är lokala behandlingseffekter som skattas, vilket är lätt att glömma bort. I en del fall kanske dessa är mest policyrelevanta eftersom det är folk som är på marginalen som kan påverkas, men det kan kanske också förklara en del reaktioner på denna typ av resultat — det är ju många som är rejält sjuka som sunt förnuft säger inte skulle påverkas på samma sätt. Mogstad är väl medveten om frågan och faktum är att hans forskningsseminarium på IIES i torsdags eftermiddag handlade om hans pågående forskning om hur man kan extrapolera till genomsnittliga behandlingseffekter utifrån lokala.

      • Den svenska ”expertisen” på området – om nu Patric och Per skall räknas som sådana – verkar kunna komma med synnerligen omfattande förslag på omstöpning av sjukförsäkringen, särskilt när det gäller arbetsgivarperioden, utan att kunna redovisa några kvantitativa uppgifter om denna. Vilket – när det tas på allvar trots att den tidigare kritiken mot försäkringen huvudsakligen gällde just ”måndagssjukan” och korttidsfrånvaron – tyder på att kritiken mot sjukförsäkringen bygger på generella uppfattningar. Inte på de speciella delfrågor som utnyttjas till denna.
        Det vore intressant att få höra vad förra generationens reformatörer som till exempel Dan Andersson och Magnus Henrekson har att säga idag om sjuklönereformens resultat. På den tiden det begav sig ansågs det handla om en ”genomgripande förändring (systemskifte!” och Henrekson menade att denna ”den första större privatisering av en del av det offentliga socialförsäkringssystemet som någonsin genomförts.” ”ökar drivkrafterna att genomföra en rad organisatoriska förändringar som ökar den anställdes känsla av delaktighet och därmed medvetenhet om att hans/hennes frånvaro drabbar det egna företaget och därmed inte minst dess lönebetalningsförmåga.” (http://www.dn.se/arkiv/debatt/foretag-med-hog-franvaro-gynnas-karensdagarna-motverkar-arbetsgivarnas-intresse-att/ ) Jag tog upp en lite annan uppfattning om bland annat (över-)finansieringen och effekterna i övrigt i Clarté 2005, (http://www.clarte.nu/index2.php?option=com_content&task=emailform&id=5011&itemid=1 ) och jag kan inte se någon strävan från de reform-ivrande nationalekonomernas sida att vare sig kontrollera eller värdera de tidigare reformernas resultat innan man kommer med nya. Snarare tvärt om.

  4. Hasse says:

    Statistiken har den tagit hänsyn till att läkare förut förtidspensionerade folk med politikernas goda minne för att minska på arbetslösheten?

    Sjukdom är ingen konstant, sjukdomar kan öka eller minska över tiden.

    Hur mycket av den psykiska ohälsan har ökat p.g.a. vissa nationalekonomernas vilja att avskaffa sjukvårdsförsäkringen?
    Dom psykiska sjukdomarna har ökat samtidigt som nyliberalismen infördes, slump?
    Sjuka kan inte teckna en försäkring, försäkringsbolag kommer ALDRIG ge riskgrupper en försäkring.
    Folk förstår att blir dom sjuka så svälter dom ihjäl.
    Det går inte att teckna försäkringar för försäkringsbolagen vägrar att ge försäkring till dom som kan bli sjuka.

    Ska cancersjuka nekas sjukpenning och deras sambo ska gå upp i arbetstid och sen ta hand om den sjuke så skapas stressjukdom.
    Livet är förstört.

  5. Per Johansson says:

    Torsander misstänkliggör en ESO rapport (eller pamflett som han benämner den) med mig som en av författarna. Skälet till detta vet jag inte, men gissar att han ogillar våra slutsatser kring olika aktörers incitament, eller också är det något personligt. Jag förstår inte kritiken mot våra mått på sjukfrånvaro men eftersom han anklagar oss för att inte definiera vårt mått måste jag påpeka att denna kritik är felaktig. På sida 38 så ges definitioner på alla hälsovariabler

    ”Måtten som studeras är huruvida personen gjort minst ett besök inom öppen- respektive slutenvården under året (2001–2009), fått läkemedel förskrivet under året (2006–2009), samt mortalitet (1994–2007).17 Mortalitet definieras här som att individen avlidit inom tre år efter det aktuella mätåret. Sjukfrånvaro (1994–2009) definieras som att någon gång under året ha mottagit sjukpenning, vilket innebär att sjukskrivningen måste ha pågått i minst två veckor om personen är anställd”

    Dessa mått på hälsa används i den beskrivande delen av vår ESO rapport. Det kan förtjänas att påpeka att de slutsatser och rekommendationer vi lämnar inte bygger på dessa beskrivande analyser utan på teoretiska argument och empirisk evidens, dvs en sammavägd bedömning av effekter av aktörers beteende från en mängd studier av socialförsäkringssystem i hela västvärden.

    När man skriver en ESO-rapport tillsätts en referensgrupp med syfte att granska kvalitet men också för att ge synpunkter på relevans. Referensgruppen för vår studie var osedvanligt stor. Den bestod av docenter och professorer inom medicin, statsvetenskap, nationalekonomi. Utöver detta ingick personer med mycket god kunskap om socialförsäkring och dess förvaltning. En liten del av rapporten bestod i att diskutera och definiera hälsa och arbetsförmåga. Ingen del berörde psykologi. Det är sant att varken jag eller Pathric är medicinskt kunniga men att anklaga oss för kvacksalveri är en förolämpning, kanske inte bara mot oss dock. De skrivningar som finns i rapporten är delvis en följd av synpunkter från den professor i medicin som var med i referensgruppen.

    Eftersom Roberts inlägg länkar till en RIR-rapport som jag och Pathric också skrivit och en intervju i Arbetsvärden med Ruth Mannelqvist som är mycket kritisk och också starkt nedsättande så tar jag också upp denna kritik i detta inlägg.

    Vad man ska ha klart för sig är att rapporten utgör ingen evidens. Det är den första studien i sitt slag att undersöka effekten av kontroll i sjukförsäkringssystemet på både hälsa och arbetsmarknadsutfall. För arbetsmarknadsutfall finns några andra studier som alla visar att kontroll minskar sjukpenninguttag (se ESO-rapport för en genomgång eller RIR-rapport). Eftersom vi har ett väldigt rent experiment finns det skäl att säga att de empiriska resultaten har hög trovärdighet.

    Antingen låter vi alla som vill använda sjukförsäkringen efter eget skön eller så måste vi ha kontroll av rättighet. Riksdag har beslutat att Försäkringskassan har denna funktion. Riksdag bestämmer lag och FK tolkar dessa allmänna skrivningar till praxis. Denna praxis kan ändras till följd av tolkningar i förvaltningsrätt och kammarätt.

    Eftersom kriterier för att ha rätt till sjukpenning är svåra att programmera i en dator är det handläggare (inte läkare vilket vissa läkare och allmänhet verkar tro) som gör dessa bedömningar. Eftersom det är individer och inte en dator som är handläggare kommer olika bedömningar att göras. I vår analys används just denna skillnad i bedömningsutrymme. Slutsatsen är att när bedömningarna om rättighet är svåra att göra är det bättre att bli nekad än att bli fortsatt sjukskriven eftersom inkomsten i förväntan ökar och hälsan i förväntan inte försämras.

    Denna slutsats tycker Mannelqvist är befängd. Hon säger att analysen inte kan göras på gruppnivå utan måste göras på individnivå. På detta sättet förkastar hon all metodologi om kausal inferens vilken t.ex. är grunden för evidensbaserad medicin. Inte nog med detta, hon förkastar även evidens kring betydelsen av ekonomiska incitament (se referenser i ESO-rapport).

    En vetenskaplig hållning som utgår från att fördomar eller teori ska prövas saknas helt hos Mannelqvist. Hon, liksom många andra, föredrar tro framför vetenskap.

  6. Min skepsis gentemot Per och Patric beror på att dessa påstods vara experter på området och samtidigt inte kunde (eller ville?) redovisa några mera välunderbyggda siffror på arbetsgivarnas bidrag till sjukersättningen i fotnoten 27 på sidan 53 i sin rapport, än den gamla gissningen i SNS 2005. (http://www.sns.se/wp-content/uploads/2005/11/rapport-vr-2005.pdf ).
    ”Eftersom arbetsgivarnas utbetalningar under 2005 totalt kan väntas uppgå till 22miljarder kronor, och Försäkringskassans utbetalningar till 42miljarder kronor, kan man säga att drygt 34 procent (22/(22 + 42)) av sjukpenningförsäkringen nu är privatiserad.” I fotnoten medges dessutom att ”Siffrorna är hämtade från Svenskt Näringsliv respektive Försäkringskassan.”
    Det bidrag från arbetsgivarna som gick att räkna fram med metoder som inte på samma sätt skyddas av företagshemligheten och rapporterades in till EU-statistiken var 11 700 miljoner. (se länken i mitt tidigare inlägg)

    Sedan får jag tacka för citatet med ”definitionen” av sjukfrånvaron. Den nya sjukfrånvaro som Per och Patric i tysthet låter ersätter de tidigare etablerade definitionerna är alltså odefinierad när det gäller varaktigheten utom så tillvida att man begränsat sig till sådana sjukskrivningar som har varat mer än 14 dagar och därmed registrerats av Försäkringskassan. Som bekant för den som sysslat med statistiken lite mera seriöst utgör de sjukfall som blir mer än 14 dagar bara ungefär hälften. Eller gjorde det i alla fall när dessa registrerades, dvs. fram till sjuklönereformen.

    Men jag förstår av Pers inlägg att det som står med i rapporten som en slags beskrivning av läget inte utgör något underlag för förslagen. Det nya som kommer, en fortsatt privatisering som omfattar resten av sjukförsäkringen är ett program som skall förankras genom utarbetandet av förslag.
    Sjuklönereformens effekter skall inte utvärderas. Den skall fullföljas. Sådant arbete är god nationalekonomi, som ämnet uppfattas idag.

  7. Oj, många högt bildade kommentatorer.
    Här kommer en rapport från ”verkstagolvet”.
    Det förekommer fortfarande uppfattningen att ma kan ”ta ut sina sjukdagar”.
    Långtidssjukskrivna psykiska vrak står främst att finna bland ledarna och högre tjänstemän. Trots flerårig sjukfrånvaro verkar dessa vara immuna mot att skiljas från sina tjänster. Inte heller verkar deras arbetsuppgifter vara av den arten att de behöver utföras av nån annan under frånvaron.

    Lika bra att skrota hela systemet. Med de generösa semesterlagar vi har kan man utnyttja semesterdagarna för sjukfrånvaro. Jämför USA.

  8. Per Johansson says:

    Att incitamenten på arbetsmarknaden kunde vara bättre är det nog ingen som ifrågasätter men att det skulle innebära att vi skulle skrota våra socialförsäkringar håller jag inte med om. Det är dock viktigt att studera incitamentens betydelse för alla aktörer på den svenska arbetsmarknaden för att förbättra både effektivitet och träffsäkerhet (i princip rättvisa). Läs gärna vår ESO rapport kring fördelar med socialförsäkringssystemet men även kring incitamentens betydelse. En utgångspunkt i denna rapport är att även arbetsgivare värderar att individer har en sjukförsäkring. Detta är ganska uppenbart när man ser på USA. I USA saknas en obligatorisk sjukförsäkring men här erbjuds de anställda att teckna en sjukförsäkring. 89 och 61 procent av de offentligt respektive privat anställda har en sjukförsäkring Det är primärt arbetstagare med låga inkomster som saknar försäkring. Detta bekräftar två teoretiska prediktioner. Den första berör problem med en marknadslösning och moturval i en försäkring, vilket innebär att de med störst behov kommer att stå utan försäkring. Den andra är att arbetsgivare är villig att försäkra sin personal förutsatt att de inte är relativt lätta att ersätta i en produktionsprocess.

    • Johan Richter says:

      Sjukförsäkring via arbetsgivare i USA är skattesubventionerade i jämförelse med att köpa själv. Vad får er att tro att det inte räcker som förklaring till att försäkringen erbjuds via arbetsgivare?

      • Per Johansson says:

        Hej Johan,

        jag är ledsen att jag inte svarat tidigare, men missade helt enkelt din fråga och sedan julledighet.
        Det är inte rimligt att tro att en arbetsgivare skulle tillhandahålla en sjukförsäkring om kostnaden för denna skulle motsvara individens kostnad för en sådan. Detta, eftersom det finns en moralisk risk, dvs individen kan utnyttja försärkringen även när den har en produktivitet som motsvarar lönen.
        Om kostanden för arbetsgivaren är lägre än lönekostnaden och så att den är uppväger arbetsgivarens kostnader för den moraliska risken tycker arbetsgivare att det finns ett värde. Av just denna anledning kommer det att vara svårt för vissa grupper av individer med hög sjukfrånvarorisk (höga kostnader att teckna privat försäkring) och med störst behov att få ta del av en sjukförsäkring via sin arbetsgivare.

  9. Låt oss då ta upp den halva av sjukfrånvaron (enligt tidigare etablerad definition) som Per och Patric använder i vad de kallar ett ”rent” experiment. Under de år som används i experimentet (1994–2009) avgjordes variationerna i sjukfrånvaron främst av det olika antalet nybeviljade förtidspensioner, senare benämnda sjuk- och aktivitetsersättningar. Något som avgörs av Regeringen genom de så kallade regleringsbreven till myndigheterna. Detta visar sig tämligen omedelbart vid en så kallad laggad regression då R2 värdet för åren från 1991 och.
    framåt blir ca 87 procent. (http://www.fredtorssander.se/fredpress/2012/08/03/kriget-mot-sjukforsakringen/ ).
    Regeringen ingår icke bland dem vilkas preferenser Per och Patric anser avgör de icke sjukrelaterade variationerna. Det finns anledning att tro att det som kommer att ge rapporten vidare spridning är dock att Per och Patrics definition av sjukfrånvaron landar ungefär 1 procent lägre än den som registrerats av Försäkringskassan och AKU. Inte att detta uppnåtts genom att utelämna ungefär hälften av sjukfallen och att samtidigt inte ta hänsyn till att det är Regeringens styrning som utgör den största variationen inom det återstående.
    Det motsvarande gällde för föregångarna Henreksson Persson och deras måndagssjukan. En laboration med fördomar och kalendereffekter som vann de båda författarna både berömmelse och extrainkomster.

  10. Per Johansson says:

    Än en gång är det svårt att förstå Torsanders inlägg och vad vi anklagas för. För en intresserad läsekrets låt mig förtydliga Torsanders inlägg.

    För det första, när jag i mitt första inlägg (daterad 2016-12-18 kl. 17:37) skrev ”ett väldigt rent experiment” syftade detta på den Riksrevisonsrapport som Robert citerade och inte den ESO-rapport som nu Torsander verkar kritisera. I ESO-rapporten används inte något experiment. Den analys som Torsander hänvisar till är en ren deskription. Syftet med rapporten var att öka förståelsen kring varför sjukfrånvaron kan variera över tid och mellan olika grupper. För att åstadkomma detta måste man förstå vilka drivkrafter aktörerna i sjukskrivningsprocessen har för att agera i enlighet med försäkringens syfte.

    Torsander skriver ”Regeringen ingår icke bland dem vilkas preferenser Per och Patric anser avgör de icke sjukrelaterade variationerna”. Torsander har rätt i att vi inte diskuterar Regeringens preferenser (vad nu detta är) men om Torsander hade läst rapporten (eller kanske bara sammafattningen) hade han sett att vi ser regeringens inflytande som central för en stabil nivå på sjukpenninguttaget. I punkt 5 i sammafattningen skriver vi

    ”Incitamenten för restriktivitet i en offentligt tillhandahållen försäkring är lägre än i en privat administrerad försäkring. Detta eftersom staten, åtminstone kortsiktigt, har mjuka budgetrestriktioner. Det politiska priset för ett preventivt och långsiktigt agerande bedöms ofta vara för högt i förhållande till kortsiktig passivitet. Mycket talar därför för att åtskillnad mellan politisk styrning och styrning av sjukförsäkringen skulle gynna målet om en låg och långsiktigt stabil sjukfrånvaro.”

    För en intresserad läsare diskuteras detta mer utförligt på sidor 88-92 i ESO-rapporten.
    Se också gärna kommentarer i Läkartidningen (läs längst i ner i länken) från läkare med angående den publicerade Riksrevisnssrapporten
    http://www.lakartidningen.se/Aktuellt/Nyheter/2016/12/Riksrevisionen-Nekad-sjukpenning-har-inga-effekter-pa-halsan/

    Kommenataren från läkarna stödjer beskrivning om läkares incitament i vår ESO-rapport.

  11. Jag ska förklara vad jag anklagar de båda författarna till ESO-rapporten ”Sjukskrivningarnas anatomi” för.
    1. Definitionsförbistring
    Jag utgår från fig 3.1 på sidan 39, med rubriken ”Sjukfrånvaronivån 1994–2009 samt årliga samband mellan sjukfrånvaro och, i) mortalitet, ii) besök inom öppenvården, iii)besök inom slutenvården, och iv) antal förskrivningar av läkemedel, 1994–2009”
    Jag anklagar författarna för att använda ordet sjukfrånvaro på ett vilseledande sätt, då detta tidigare finns etablerat som statistiskt begrepp av en annan institution inom den svenska staten, Statistiska centralbyråns Arbetskraftsundersökningar (AKU)
    Den definition av sjukfrånvaron som AKU använder omfattar förutom den del som ersätts med sjukpenning även den inledande sjuklöneperioden.
    Författarna påpekar visserligen i brödtexten att enligt deras definition räknas bara sådan sjukfrånvaro som berättigat till sjukpenning från försäkringskassan, men inte att detta är en avvikelse från den etablerade definitionen och inte heller att denna avvikelse innebär att omkring hälften av sjukfallen och även omkring hälften av det totala antalet ersättningsberättigade sjukdagar saknas i materialet.
    Detta leder dels till att de slutsatser som presenteras har ett betydligt sämre underlag än vad läsaren ges intryck av. Dels till att den linje som ska ange sjukfrånvaronivån 1994-2009 i figuren hamnar orimligt lågt, på ungefär hälften av vad som anges av SCB och Försäkringskassan.

    2. Att förtiga systematiska fel i underlaget
    Det skulle kunna vara rimligt att kritisera den gällande definitionen av sjukfrånvaro och att föreslå en ny, på grund av det systematiska fel som ingår i både SCB:s och Försäkringskassans redovisningar, nämligen att denna varierar kraftigt på grund av administrativa åtgärder som helt saknar samband med dem som har del i sjukskrivningsprocessen, författarna till ESO-rapporten nämner den försäkrade, läkaren och Försäkringskassans handläggare, men utelämnar arbetsgivaren. Att arbetsgivarpartens incitament undantagits är egendomligt, men detta kan framstå som oviktigt då man koncentrerar sig på de längre sjukskrivningarna. Det är dock känt att omfattningen av kort och lång sjukfrånvaro påverkar varann.
    En ny definition av ”sjukfrånvaron” som ska kunna leda till slutsatser om effekterna av vad författarna kallar huvudaktörernas incitament skulle få lov att rensa data från effekterna av Regeringens beslut om antalet nybeviljanden av förtidspension eller som det nu heter sjuk- och aktivitetsersättning. Vid en jämförelse har det visat sig att upp till 87 procent av variationerna i den officiella statistiken över sjukfrånvaron under de aktuella åren kan förklaras genom att de mycket långvariga sjukfallen vissa perioder behålls kvar inom sjukpenningsystemet och räknas som sjukfrånvarande och under andra perioder förs över till förtidspension och då kallas ej i arbetskraften i SCB:s statistik.

    Ovanstående fel i rapporten när det gäller definitionen av sjukfrånvaron, alltså dels författarnas inskränkning till omkring hälften av fallen, dels att de inte observerar och kompenserar för det systematiska felet i registreringen av sjukfrånvaron enligt den etablerade metoden leder till att författarnas nivåer för sambanden mellan sjukfrånvaro och besök hos sjukvården förskrivning av läkemedel respektive mortalitet hamnar på en felaktig och dessutom felaktigt varierande nivå.
    Samt att vissa institutioner och individer, de i rapporten så kallade ”huvudaktörerna” utpekas som ansvariga trots att bristerna i rapportens verklighetsbeskrivning gör detta synnerligen osäkert.

  12. Per Johansson says:

    En av aktörerna är arbetsgivaren

    Vad gäller definitioner kan jag bara upprepa att de slutsatser och rekommendationer vi lämnar bygger inte på dessa beskrivande analyser (som du helt utan tanke kritiserar) utan på teoretiska argument och empirisk evidens, dvs en sammavägd bedömning av effekter av aktörers beteende från en mängd studier av socialförsäkringssystem i hela västvärden.

    • Det borde kanske påpekas att rent logiskt sett bevisar de påvisade bristerna i ”dessa beskrivande analyser” icke att de slutsatser och rekommendationer som författarna lämnar i samma rapport är vetenskapligt välunderbyggda. Eller trovärdiga.
      Det som framgår av deras brasklapp är snarare att slutsatserna och rekommendationerna, även om de bygger på en ”bedömning av effekter av aktörers beteende från en mängd studier av socialförsäkringssystem i hela västvärden”, inte har förankrats i svenska förhållanden genom deras beskrivande analys.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s