Skattetrycket är högre än vi tror

Skattetrycket, eller skattekvoten, är vårt vanligaste mått på ett lands skattenivå. Det mäts genom att dela de totala skatteintäkterna med samtliga inkomster mätta enligt bruttonationalprodukten BNP. Måttets enkelhet är en styrka, men ett problem är att använda BNP som inkomstnämnare eftersom BNP räknar kapitalförslitning, alltså värdeminskning till följd av kapitalstockens åldrande, som en inkomst trots att den snarare mäter behovet av extra investeringar för att hålla kapitalet intakt. Ett alternativ till BNP när skattetrycket beräknas är nettonationalprodukten, NNP, som exkluderar kapitalförslitning, och som därmed ligger närmare de faktiska inkomster som ska betala skatten. Skattetrycket i NNP höjer Sveriges skattetryck från 43% till 52% och uppvisar en mindre minskning på senare tid än skattetrycket i BNP.

Att koppla ett lands skatteintäkter till nationalinkomsten mätt enligt BNP ger en tydlig men grovkornig bild av skattesystemets omfattning. Skattetrycket mätt på detta sätt är relativt enkelt att beräkna och detta görs för alla länder och över tid, vilket underlättar jämförelser.

Men problem uppstår när BNP används för att beräkna skattetrycket eftersom BNP innehåller kapitalförslitning. Kapitalförslitning mäter värdet av de avskrivningar av kapitalets värde som uppstår till följd av teknologiskt åldrande och annan nedslitning (tänk rostande maskiner). En bibehållen kapitalstock kräver att kapitalägarna investerar motsvarande del av sin inkomst som kapitalförslitningens värde på att rusta upp kapitalet. Man kan därför hävda att kapitalförslitningen i BNP inte är att betrakta som en inkomst i samma bemärkelse som övriga inkomster utan borde tas bort innan inkomstanalyser görs.

Kritik mot att betrakta kapitalförslitning som inkomst har funnits länge inom nationalräkenskapsdiskussioner. Ett exempel är denna rapport från amerikanska opolitiska tankesmedjan Tax Foundation från 1957 som argumenterar för att skattetrycket borde räknas i NNP istället för BNP. Ett mer känt exempel är ekonomen Thomas Piketty som i samtliga analyser använder nationalinkomst efter att kapitalförslitning görs eftersom han inte anser att detta kan räknas som riktiga kapitalinkomster. Den svenske TCO-ekonomen Roland Spånt argumenterade 2003 för att den ekonomiska tillväxten borde analyseras utifrån NNP istället för BNP. Även Ekonomistas har skrivit om problemen med att inkludera kapitalförslitning i inkomsterna för analyser av statsskulden, försvarets finansiering och statens budgetprocess.

Men det finns samtidigt svårigheter med att mäta kapitalförslitningens storlek. Många gånger beräknas kapitalförslitningen utifrån grova antaganden om en viss förslitningstakt som används för hela industrier trots att stora skillnader kan finnas mellan olika företag. Förslitningstakten observeras sällan direkt utan baseras på teoretiska resonemang eller ibland svag observationsgrund. Statistikmyndigheterna är väl medvetna om denna problematik, och metodutveckling sker inom detta område (se tex denna diskussion). En annan aspekt är att en del av kapitalförslitningen kan hänföras till offentlig sektor, i Sverige cirka en femtedel.

Hur stor är då kapitalförslitningen och har den förändrats över tid? I Sverige visar nationalräkenskaperna att kapitalförslitningens relativa storlek har ökat relativt kraftigt. Figur 1 visar dess andel av BNP och hur den har ökat från 11-13% på 1980-talet till 17-18% idag, en ökning med femtio procent. En huvudförklaring är att den teknologiska förändringstakten har ökat.

Ett alternativt inkomstmått som inte är känsligt för kapitalförslitningen är nettonationalprodukten, NNP.

Figur 2 visar att skattetrycket i BNP skiljer sig från skattetrycket i NNP. År 2021 är skattetrycket i BNP 42,8% medan skattetrycket i NNP är 51,8%. Skattetrycket i BNP har inte överstigit 50% någonsin, men skattetrycket i NNP har tvärtom inte legat under 50% under de senaste fyrtio åren (1981 låg det på 49,3%). Skattetrycket i NNP har inte varit på 42,8%-nivån (dagens skattetryck i BNP) på femtio år (1973 var det 42,0%).

Förändringstakten över tid påverkas också av vilket skattetrycksmått som används. Tabellen nedan visar att skattetrycket har ökat snabbare sedan 1960-talet när man använder NNP än BNP som inkomstnämnare: 79% jämfört med 68%. På senare tid har skattetrycket sjunkit, men fallet är mindre i NNP än i BNP: -10% jämfört med -12%.

Hur ser bilden ut i andra länder? Figur 3 visar skattetrycket i BNP och NNP i ett antal OECD-länder. Skattetrycket i NNP är betydligt högre i samtliga länder och kapitalförslitningen som andel av BNP ligger i denna grupp länder på drygt 20%, alltså rentav något över den svenska nivån.

Slutsaten att skattetrycket i NNP borde användas oftare i analyser av skatternas storlek. Det ger prespektiv när skatterna relateras till de inkomster som arbetstagare och kapitalägare faktiskt förfogar över. I vissa ekonomiska diskussioner är skattetrycket i NNP därför att föredra framför skattetrycket i BNP. Detta innebär dock inte att vi ska sluta beräkna skattetrycket i BNP, inte minst eftersom detta är dagens internationella standard. Det vore dock lovvärt om fler statistikproducenter och ekonomiska analytiker ägnade större eftertanke kring hur kapitalförslitningen påverkar vår förståelse för den ekonomiska tillväxten och omfattaningen av beskattningen i våra ekonomier.