Efter valet på söndag blir vänsterpartiet Syriza förmodligen största parti i det grekiska parlamentet. Syriza har sagt att man vill omförhandla villkoren i EU:s och IMF:s stödprogram, dvs. lätta på skuldbördan, sänka skatter och höja offentliga utgifter. Samtidigt har man deklarerat att Grekland ska behålla euron. Det är troligt att en ny grekisk regering kommer att gå på Syrizas linje.
Grekland har mycket mindre att förlora än tidigare på att stödet från EU och IMF stoppas. Både 2013 och 2014 uppvisade statsbudgeten ett s.k. primärt överskott (även om det finns välgrundade tvivel på bokföringen). Det innebär att man klarar att finansiera transfereringar och statlig konsumtion med skatteinkomster, och att det stöd landet får från EU och IMF används för att betala räntor på lån från EU och IMF. I samma ögonblick som ett land har ett primärt budgetöverskott kan det säga tack och adjö till sina långivare. Konsekvensen är ”bara” att det blir mycket dyrt eller omöjligt att få nya lån de närmaste åren. Sådana kan Grekland komma att behöva trots sitt primära överskott, eftersom dess banker har stora hål i sina balansräkningar.
Det är mer eller mindre nödvändigt för Grekland att lånebördan lättas. Statsskulden uppgår till drygt 170 procent av BNP. Man kan diskutera vad som är en uthållig skuldkvot i Greklands fall. Med dagens storlek på det primära budgetöverskottet tar det tre-fyra decennier innan skuldkvoten kommer ned till den nivå som EU-reglerna tillåter. Säkert är att grekerna kan se fram emot ytterligare många år med extremt hög arbetslöshet, drastiskt sänkt levnadsstandard för stora grupper och fortsatt politisk polarisering.
EU har också mycket mindre att förlora på att stödet till Grekland stoppas. Finanskrisen är över och de fordringar på drygt 50 och 30 miljarder euro som franska respektive tyska banker då hade på Grekland har övertagits av offentliga fordringsägare, främst ECB. I dag hotar ingen finansiell kollaps om Grekland ställer in betalningarna och gör grekiska statspapper värdelösa. Risken är också mindre för att det skulle sätta stor press på Irlands, Portugals eller Spaniens offentliga finanser och i förlängningen leda till en kollaps för euron, vilket man fruktade tidigare.
Nackdelen för eurosamarbetet av att lätta på Greklands lånebörda är naturligtvis incitamentseffekterna. Pressen på Grekland blir mindre, vilket innebär att välbehövliga reformer försvagas eller uteblir. Risken är uppenbar att övriga stödländer, Irland, Portugal och Spanien, också kommer att kräva lättnader i lånevillkoren. Därför måste lättnader för Grekland i mesta möjliga mån betalas av grekerna själva, och inte av övriga euroländer, däribland övriga stödländer.
En möjlighet är att ECB:s innehav av grekiska statsobligationer omvandlas till eviga lån i så stor omfattning som möjligt, och att räntor på lånen räknas av från ECB:s årliga utdelning till Grekland. I praktiken betyder det att Grekland avstår från framtida inkomster. IMF kommer dock inte att gå med på någon skuldnedskrivning. Bland dess medlemmar finns en stor mängd länder med mycket lägre levnadsstandard och större ekonomiska problem än vad Grekland har. IMF skulle i stället kunna sälja sin fordringar på Grekland till ECB, som kan omvandla dem till eviga lån. Allt förutsätter att ECB är med på noterna.
En ny grekisk regering kommer sannolikt inte att ensidigt ställa in betalningarna på gamla lån. Det skulle skada dess internationella kreditvärdighet alltför mycket. EU kan å sin sida inte bortse från ett kraftigt stöd för Syriza och dess krav i allmänna val. Grekland och EU kommer därför att förhandla om nya villkor för stödprogrammet och Grekland kommer att få en lättare lånebörda.
Ekonomistas 
En viktig detalj är att länder som genomför en “default” typiskt sett ser lånekostnaderna återvända till tidigare nivåer bara ett par år efteråt.
Sen kan man fråga sig, om Grekland inte har genomfört tillräckliga strukturella reformer efter fyra år av 20-30% arbetslöshet, hur mycket skulle krävas för att förmå dem att göra ’tillräckligt’?
> Sen kan man fråga sig, om Grekland inte har genomfört tillräckliga strukturella
> reformer efter fyra år av 20-30% arbetslöshet, hur mycket skulle krävas för att
> förmå dem att göra ’tillräckligt’?
Om vi tror att vi ska “förmå” Grekland att göra det ena eller det andra – ja, då är vi inne på en farlig väg. Grekland måste själv tillåtas bestämma huruvida man ska reformera arbetsmarknaden, eller skära ner de offentliga utgifterna, eller skriva ner statsskulden, eller lämna eurosamarbetet. Grekland är en suverän stat, och om andra länder försöker “förmå” Grekland att göra det ena eller andra skapas bara hat och konflikter.
Den enda attityd från andra euroländer som är rimlig gentemot Grekland är denna: Vi betalar inte era skulder. Sedan måste Grekland få bestämma själv. Vill man lämna eurosamarbetet eller gå i statsbankrutt – ja, då måste man naturligtvis få göra det. Grekland är en suverän stat, och allt elände med den grekiska skuldkrisen har sitt ursprung i att andra euroländer ville lägga sig i vad Grekland skulle göra. Grekland måste få bestämma själv – men: vi betalar inte era skulder.
Ändå är det vad Tyskland och Europeiska Kommissionen har sysslat med sedan eurokrisen satte igång. Att förmå de sydeuropeiska länderna att genomföra reformer.
Det du skriver om att betala “deras” skulder är missvisande. Målet med stödpaketen till Grekland har alltid varit dels att hindra tvivlen om grekernas möjligheter att betala från att sprida sig till andra euroländer, dels att stödja de Tyska och Franska banker som hade stora fordringar på grekisk statsskuld (detta är inte längre ett problem). Grekland själv skulle troligtvis ha klarat sig klart bättre om de hade gått i bankrutt i ett tidigt skede av krisen och inte fått någon “hjälp” från utlandet.
Förresten vill varken majoriteten av Greker eller Syriza lämna Euron så jag vet inte vad du får det ifrån.
EU bör hjälpa Grekland komma på fötter utanför EMU men kvar i Europa då vi bör ta hand om varandra på en grundläggande nivå. Prestigeförlust säkert, men om det inte blir bättre i Grekland innan nästa val… hugaligen. IMF får hitta ett annat land att stycka upp och sälja till högstbjudande.
Framöver kanske vi kan lära oss någon gång att banker själva bör ta ansvaret för sina kreditförluster när de lånar ut pengar till nationer som inte kan betala tillbaka skulderna. De här situationerna slutar inte upprepas innan dess.
“Pressen på Grekland blir mindre, vilket innebär att välbehövliga reformer försvagas eller uteblir.”
Vilka reformer är “välbehövliga”? Vad har du för skäl att hävda det? Grekland är redan under stor press. Är det inte dags för lite press på Tysklands roll inom EU istället?
> Grekland är redan under stor press.
> Är det inte dags för lite press på Tysklands roll inom EU istället?
Det där är precis vad jag menar när jag pekar på farorna i att försöka “förmå” Grekland att göra en massa saker. 2010 igångsattes den farliga politik som går ut på att euroländerna – i strid med Maastrichtavtalet – ska “rädda” varandra och “förmå” varandra till än det ena, än det andra. En sådan politik är farlig: den skapar bara konflikter mellan länderna (i detta fall mellan Grekland och Tyskland). Varför kan man inte hålla fast vid Maastrichtavtalet? Varför kan inte varje land få bestämma sin egen politik?
Grekiska staten kan förstås göra som den vill. Det är ingen som tvingar den att låna mer pengar. Det är bara att balansera statsbudgeten genast så är problemet löst.
Senast jag kollade hade inte Grekland tysk eller schweizisk ekonomi. Finns alltså en hel del kvar att göra. Eller?
Schweiz är rikt på skattfusk så det särfallet kan sättas åt sidan. Tyskland är en stark kraft bakom den austerity-politik som fortsätter att skada hela europas ekonomi. Tyskland har dessutom ett stort exportöverskott vilket, tillsammans med brister i EMU-systemets uppbyggnad, är en viktig orsak till krisen i Europa. Bedömare som tycker att fler länder i EU ska bli som Tyskland glömmer att det helt enkelt är omöjligt för alla länder att samtidigt ha ett stort exportöverskott.
Sen var det jag reagerade mest på i Harry Flams text den vaga användningen av termen “reformer”, som om det var ett neutralt teknokratiskt begrepp. Det som ofta döljer sig bakom ordet är dock högerpolitik. Om vi däremot pratar om reformer i bred mening så verkar Syriza i Grekland mycket positivt inställda till reformer. De vill ha reformer som stärkt sjukvård, skuldavskrivningar, förbättrade minimilöner och matsäkerhet. Men jag anar att det inte var de reformerna som Flam syftade på…
Med reformer menar jag strukturreformer. I Grekland försöker man t.ex. reformera systemet för skatteuppbörd, skapa ett pålitligt fastighetsregister och avreglera skråliknande bestämmelser för ca 130 yrken (t.ex. licenser för advokater som ger lokala monopol). Jag anser inte att man kan sätta en höger- eller vänsterstämpel på den typen av reformer. Det gäller kanske däremot privatiseringar och reformer på arbetsmarknaden, t.ex. att det har varit närmast omöjligt att säga upp statsanställda.
De reformexempel du nu nämner låter intressanta. Men om de nu är relativt okontroversiella sett utifrån höger-vänster-dimensionen i politiken varför tror du i så fall inte att de reformerna kan genomföras av Syriza nu?
Egentligen är skuldkvoten inte så intressant i sammanhanget. Mycket betydelsefullare är den egentliga skuldbördan. Om nominella räntan sätts lågt och nominella BNP växer med mer än den nominella räntan kan landet med lätthet bära en hög skuldkvot (se Japan).
Men skulle Grekland lyckas få skuldavskrivningar igen, återinföra Drachman, få en snabb återhämtning, etc, så vill genast Irland, Portugal, Italien, och Spanien göra samma sak. Därför är det förmodligen överoptimistiskt att tro att Grekland kan gå ur Euron utan att det skulle få allvarliga konsekvenser. Många (samma personer i hög utsträckning?) trodde att Lehman skulle kunna sättas i konkurs för att statuera exempel och att detta inte skulle få några allvarliga spridningseffekter…
Greklands statskuld kan egentligen hanteras ganska enkelt genom att rulla över den till riktigt långa lån och där räntan sätts lågt och med kvittning mot seignorage från ECB. Men finns viljan att göra detta hos Merkel etc?
>Flam
Dessa “reformer” som grekerna skall genomföra, finns de förtecknade någonstans på ett sätt som är överblickbart eller måste jag plöja tusentals sidor med brysseldokument för att förstå helheten?
Vore mycket intressant att mer exakt ta del av “kraven” och se hur ohemula de är givet omständigheterna.
Ett exempel, man märker att IMF är inblandat:
TAIPED is the vehicle for a massive land dispossession and land-grabbing process in Greece that sells-off state-owned property (real estate, infrastructures and companies) of vital importance for both the present and future of the whole Greek society, with the sole purpose to contribute to the repayment of a commonly acknowledged non-sustainable debt.
Skulle inte förvåna om klassikern “enbart utländska parter får lägga bud” finns med i bilden.
Finns det inget intresse för att lösa problem istället för att förvärra situationen? Vilken signal skickar vi till Irland, Portugal, Italien och Spanien (och alla andra länder, kanske främst Frankrike) om ECB erbjuder sig trolla bort skulder? Hollande skulle hoppa högt av glädje och aldrig mer tänka en tanke på balanserade budgetar och andra obehagliga saker finansministern då och då kommer dragandes med.
Finns det dessutom inget intresse för att dessa länder någonsin skall kunna finansiera sig på en legitim marknad? Se på Japan. Deras statspapper är idag interna IOU som ingen annan än BoJ befattar sig med. Handeln dör ut.
Mats Persson,
Maastrichtavtalet är väl tämligen restriktivt? Vilka frihetsgrader skulle det ge?
> Mats Persson, Maastrichtavtalet är väl tämligen restriktivt?
> Vilka frihetsgrader skulle det ge?
Maastrichtavtalet förbjuder andra euroländer att låna ut pengar till ett euroland som missköter sin ekonomi. Det kan man kanske tycka är restriktivt, men om man tänker efter inser man att det finns goda skäl för ett sådant förbud. Tyvärr visade det sig 2010 att man lätt kan kringgå detta förbud, om bara den politiska viljan finns.
I boken “Den europeiska skuldkrisen” (SNS Förlag, Stockholm 2012) handlar sista kapitlet om hur EMU skulle kunna fungera om medlemsländerna höll sig till Maastrichtavtalet. Såvitt jag förstår är det den enda möjligheten för EMU att fungera – och detta illustreras med all önskvärd tydlighet av den senaste tidens händelser i Grekland.
I boken skisseras också hur Maastrichtavtalet skulle kunna ändras, så att det inte lika lätt kan kringgås i framtiden.