På internationella kvinnodagen skrev litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström på DN:s kultursida att “Frågan om kvinnors pensioner är akut”. Ack så rätt hon har! Pensionsstatistiken visar tydligt att dagens kvinnliga pensionärer har lägst pensioner. Huvudförklaringen ligger i att de tidigare var hemmafruar eller deltidsarbetande, något som bestraffas hårt i ett pensionssystem kopplat till intjänade pensionspoäng. Men även idag väljer mammor oftare än pappor att gå ner i arbetstid för att vara med sina barn, vilket antyder att pensionsolikheterna kommer att bestå om inget görs. Men vad ska göras? Hur ska vi få till stånd ett system som bevarar föräldrars rätt att själva bestämma över sin vardag samtidigt utan att göra pensionerna alltför ojämställda? Det finns flera svar, men ett av de mest sympatiska är att makar bör dela lika på pensionen.
Det är högst förståeligt att föräldrar vill gå ner i arbetstid under den tiden barnen är i dagis- och småskoleåldern. Men detta får konsekvenser som man kanske inte alltid inser. Det svenska pensionssystemet har under lång tid varit direkt kopplat till pensionspoäng som intjänas under den tid man arbetat. Utöver den allmänna inkomstpensionen har de flesta löntagare tjänstepensioner, även dessa kopplade till arbetsinkomstens storlek. Följaktligen får deltidsarbetande inte bara lägre lön idag och sämre karriärutveckling, utan även mindre pensioner. En rapport from AMF visar att tjänstepensionen för en halvtidsarbetande kvinna i offentlig sektor minskar med ca 7000 kr om året, och dessutom minskar även den allmänna inkomstpensionen.
Om de pensionerade makarna har gemensam ekonomi märks inte pensionsolikheterna särskilt mycket. Smällen kommer dock om den som arbetat mest (oftast mannen) dör eller om paret separerar. En rapport från SEB visar att just änkor och frånskilda kvinnor har klart sämre pension än andra kvinnor i samma ålder.
Vad ska då göras för att undvika denna kvinnofälla i form av ojämställda pensioner? Man kan tänka sig olika åtgärder, men alla är inte bra. En uppenbar lösning är att makarna försöker balansera den ojämna pensionen genom olika former av överföringar, exempelvis i form av direkta transaktioner. Men det är mycket svårt att beräkna hur mycket som ska överföras, om det ska göras löpande eller med ett engångsbelopp, vilket nog gör att de flesta drar sig för en sådan lösning. Banker och pensionsbolag brukar föra fram ett annat förslag på lösning: att öka det privata pensionssparandet för den part som arbetar mindre. Nackdelen här är dock att detta kostar en hel del (vilket dock inte ses som någon nackdel av bankerna och pensionsbolagen!)
En annan lösning, som hittills inte förts fram särskilt ofta i den svenska debatten, är att makarna delar lika på de pensionsrätter som tjänats in under den tid de varit gifta (eller rentav enbart samboende). En sådan lösning skulle radera den obalans i pension som uppstår när ena makan väljer att arbeta mindre, kanske för att lösa vardagspusslet som småbarnsförälder. Om makarna skiljs delar man helt enkelt lika på pensionen, och om ena maken dör får man rätt till sin del av den avlidnes pension så länge man själv lever. Men skulle det fungera i praktiken? Tja, systemet finns faktiskt sedan länge i andra länder, däribland USA och Kanada. Varför inte snart även i Sverige?
Ekonomistas 
Har länge tänkt samma sak. Med reservation för tekniska och juridiska detaljer borde det gå att fixa med ett (eller snarare två) knapptryck.
Reblogga detta på Business and Woman.
Det är väl bara att ni länkar hit..
Det är tanken:) gjorde en reblogg och texten i fälten genereras automatiskt
Högst relevant för jämställdheten. Jag skulle vilja gå ännu längre och även kompensera den make/maka som går ner i tid och därigenom fått lägre sämre löneutveckling. Dessa löneskillnader har en tendens att bestå även efter deltidsarbete (och skilsmässa). I andra länder t.ex UK och USA sker detta genom underhåll till den som utfört mer av obetald arbete i hemmet och gett upp sin karriär. Har länge förundrats över att detta inte lyfts i jämställdhetsdebatten, eller har jag missat det:-)
Det är ju naturligtvis bra om man utjämnar olikheter på ålderns höst. Men till syvende och sist framstår det bara som symtomlindring på ett mer grundläggande problem – kvinnors svagare ställning på arbetsmarknaden. Maria Croft på Dagens Nyheter har skrivit om detta:
http://blogg.dn.se/pension/2014/03/10/planera-for-skilsmassa/
Jo, men det är väl inget argument att inte lindra symtonen?
Det blir lite skevt när banker använder ojämlikhet i pensioner mellan kvinnor och män i syfte att kränga. Det och alla som skriker “hälften kvar” och råkar glömma att det oftast finns tjänstepension. Skrämselpropaganda kallas det tror jag.
För övrigt kan den som är lite mer liberalt lagd och inte gillar regleringar redan ordna jämlikare pensioner genom att föra över premiepensionen till sin pensionsmässigt missgynnade hälft.
Jag vet inte varför sambeskattning eller “sampensioner” skulle vara så antiliberala förslag. Det finns ju redan gott om områden där vi betraktar familjen och inte individen som den ansvarsbärande enheten. Föräldrar har t.ex. försörjningsplikt för sina barn. Jag kan inte se att det som förälder kränker mina rättigheter att jag har skyldigheter gentemot mina barn. Om det på samma sätt var så att familjen, och inte individen, tjänade ihop pension ser jag inte vari mina rättigheter blir kränkta.
Däremot kan man ju som liberal tycka att staten borde låta bli att socialisera pensionen till att börja med, men det är ju en annan historia.
Jag vill minnas att förslaget diskuterades för länge sedan (ca 20 år sedan?), men då förkastades för att det var en kvinnofälla. Jag minns att jag redan då inte förstod varför det var en kvinnofälla, men det finns säkert minnesgoda läsare som kan påminna mig.
Om jag också minns rätt var det en del av ett förslag kring sambeskattning av makar, som också det ansågs vara en kvinnofälla. Även här får jag erkänna att jag inte helt klart ser vari denna fälla består. Kan argumentet helt enkelt ha varit att om man sambeskattar makar är det samma marginalförtjänst på den högre betalde som den lägre betaldes inkomstökningar, och i det läge skulle fler familjer välja att satsa på den högre betalde personens karriär, och det var oftare mannen?
Micke, som du misstänker har sambeskattning och “sampensioner” olika effekt på jämställdheten. Sambeskattningen av inkomster, som avskaffades i Sverige fr o m 1971, innebar mycket riktigt att kvinnor med lägre inkomst än sina makar tvangs betala en väldigt hög marginalskatt, dvs en lägre inkomst än de annars skulle fått om beskattningen hade varit individuell. En högst ojämställd ordning (som än i dag praktiseras i vissa västländer, däribland Tyskland).
Att dela lika på pensionen däremot innebär att kvinnor som jobbar mindre på marknaden får en högre (pensions-)inkomst eftersom deras hemarbete inte är pensionsgrundande. Detta ökar jämställdheten.
Instämmer i att det rimliga vore att intjänade pensionspoäng delas mellan makar. Att man inte har ändrat det till att vara så, tror jag beror på att feminister ofta föredrar en annan lösning: kvinnorna skall arbeta lika mycket som männen. Då blir det ju också lika pensioner. Och avsaknaden av intjänade pensionspoäng blir att argument till varför en kvinna borde arbeta; om en hemmafru istället får hälften av mannens intjänade pensionspoäng försvinner ett av argumenten mot att stanna hemma. Det verkar som att många feminister föredrar att behålla individuella pensionspoäng, för att de tycker att bra argument mot att stanna hemma är viktigare än rättvisa pensioner?
Sen återstår det att få till ett “rättvist ” beräkningssystem.
Folk skiljer sig.
Folk flyttar ihop och får bonusbarn.
Samkönade par.
Den ena parten får den dyra bostaden.
“Hög”avlönad kvinna / “låg”avlönad man.
Man kanske skulle låta folk få avtala sånt där, utan ett alltför låsande regelverk.
Känns överkomligt. Så länge bägge parter vill det delas intjänad pensionsrätt lika.
Behövs knappast fler regler än i dag.
Systemet finns i USA, men bara i privata pensionsplaner (privat pensionssparande och tjänstepensioner). I länken Daniel hänvisar till omnämns dessa rättigheter som “pension rights”. I det statliga pensionssystemet, Social Security, kan man inte dela pensionsrätterna fritt även om det finns efterlevandeskydd och en så kallad partnerförmån.
Jag håller med om att det svenska systemet brister på den här punkten. Ett första steg är att titta på efterlevandeskydd. Det finns ingen som helst anledning varför inkomstpensionen saknar efterlevandeskydd när premiepensionen inte gör det. Det bör också noteras att man inte får efterlevandeskydd i premiepensionen om man inte väljer det aktivt. Man skulle också kunna tänka sig ett system där man delar på de pensionsrättigheter man tjänat in under den tid man levt tillsammans i händelse av skilsmässa.
Bra klargörande, Johannes. Mitt förslag gäller framför allt den offentliga inkomstpensionen, alltså att pensionsrätterna makarna tjänat in delas lika.
Som du säger finns möjlighet att teckna efterlevandeskydd och återbetalningsskydd i såväl tjänstepensionen och statliga PPM. Här kanske dessa skydd bör vara default, men det är en svårare fråga.
Men var inte inte syftet med att ta bort rättigheten att dela pensionspoäng just det faktum att det var en sk “kvinnofälla” och att delad pension gör kvinnan beroende av mannen. Med ett system som medger delad pension så försvinner ett av flera incitament att vilja jobba mer.
Inte för att jag analyserat saken i någon detalj, men rent instinktivt känns det som om en delning mellan makar av intjänade pensionsrätter skapar fler problem än det löser, om man inte samtidigt återinför sambeskattning av makars inkomster. Det torde knappast vara någon tillfällighet att både USA och Kanada ger makar möjlighet att låta sambeskatta sina inkomster.
Jag tycker att den lägsta pensionen – oavsett intjänade pensionspoäng – SKALL var på nivån att det ger en dräglig överlevnad på ålderns höst.
Allt annat är ej människovärdigt.
Idén i detta inlägg är alltså att de kvinnor som är gifta med en man som tjänar mer än de själva ska få högre pension genom att de får ta del av de pensionsrätter mannens arbete inbringar. På detta sätt skulle man bli kvitt en “kvinnofälla”. Detsamma skulle förstås också gälla när mannen tjänar mindre, men inlägget fokuserar tydligt på kvinnors möjlighet att därigenom få högre pension.
Enligt mig tycks inlägget vara fött ur ett heteronormativt och patriarkalt tankesätt som objektifierar kvinnor. Det riskerar att förstärka existerande könsroller och bromsa den utveckling vi idag ser där kvinnor får en allt större och mer självklar roll på arbetsmarknaden.
Inlägget är heteronormativt därför att det inte alls förhåller sig till det faktum att förslaget inte har någon effekt alls för de homosexuella kvinnor (eller för den delen heterosexuella singelkvinnor) som också får sämre pension än män.
Det är patriarkalt därför att nyckeln till kvinnors ekonomiska trygghet på ålderns höst inte ska vara att frigöra oss alla från könsstereotyper och låta kvinnor göra sig till subjekt i kampen för sin egen ekonomiska frihet och trygghet, utan istället ska vi göra kvinnor till objekt som tilldelas någon annans pensionsrätter – om de har den goda smaken att gifta sig med någon som tjänar bra med pengar. Maken ska bli garanten för att kvinnan får bra pension.
Ett sätt att beskriva Inläggets förslag på är att det öppnar en annan väg än förvärvsarbete för kvinnor som vill skaffa sig en hygglig pension – nämligen att gifta sig med en man som tjänar bra.
Se där, kvinnofällan är borta! Det är ju bara att gifta sig men någon högavlönad man så får man en god pension även om man jobbar halvtid eller blir hemmafru! Vilken kraftfull emancipation!
I det USA som du lyfter fram som ett gott exempel, där makars rätt till varandras inkomst är starkare i flera avseenden (och därmed gör äktenskap med en rik person mer fördelaktigt), lever det delvis kvar gamla idéer om att en man som vill leva med en kvinna har en patriarkal plikt att gifta sig med henne, för att ta över det försörjningsansvar som tidigare låg hos fadern. En av kvinnans viktigaste uppgifter är att attrahera ett kap till man, som kan trygga hennes försörjning. Mannes uppgift och plikt är att försörja familjen.
I Sverige dominerar istället idén att tryggheten skapas genom att kvinnor ges möjlighet att förlita sig på en egen inkomst. Jag tror att detta är enda sättet att på riktigt göra oss av med kvinnofällan.
Problemet är att hela ditt resonemang tänker bort det faktum att de personer som har haft och i framtiden får förmågan att samarbeta och komplettera varandra i parbildning alltid kommer att “vinna” över dem som saknar den förmågan. Helt oavsett kön.
Inga strukturer och normer i världen kan dekonstruera detta enkla faktum.
Hur vi än vänder oss så har vi ändan bak. Alltid finns det vinnare och förlorare.
JAg tror att du är fel ute i din ironi. ‘Karriärvägen’ att gifta sig rikt finns förstås alltid – liksom möjligheten att redan i dag försöka replikera överföringen av pensionsrätter. Med ett system som föreslås minskar risken för låg pension för den (lägre betalda) som varit gift med en medelinkomsttagare. Dessutom ökar den högre betalda partens incitament att se till att den lägre betalda parten tjänar pengar.
Annars håller jag med om det sista stycket. Men i en värld av könsstyrda arbetslivsval, icke-individuell föräldraförsäkring, aktörer utan full framtidsöverblick och kanske lönediskriminering kan inte second-best-lösningar vara uteslutna.
Man kan ibland få intrycket att icke-heterosexuella par aldrig hamnar i en situation där arbete, hushåll, barnomsorg etc. inte går ihop…
Istället för att reproducera de gamla argument om stöd till kvinnor som stannar hemma vs. kvinnor ska jobba lika mycket som män för jämställdhetens skull så borde diskussionen kanske föras på ett abstraktare sätt, utan könsroller.
En idé är att införa en automatisk delning av makarnas/ sambornas pensionspoäng för de åren där den ena partner går ner i tid p.g.a. föräldraledighet eller vård av släkting.
Det borde dock finnas valfrihet och möjligheten för makar/ sambos att dela pensionspoäng för hur många år de vill på ett enkelt sätt. Om folk väljer att specialisera sig antingen på marknads- eller på hushållsarbete, oberoende kön eller sexuell läggning, borde de få göra så. Med en inskränkning: för att göra den traditionella rollfördelningen en nypa mindre attraktiv borde det införas mycket kraftigare incitament än som finns idag för att höja uttaget av pappaledighet i alla delar av befolkningen. Till exempel genom att göra föräldrapenning beroende på ett visst minimalt antal månader pappaledighet. Men det är ett annat tema!
Lika pension för alla är en lösning. Inom vilka andra delar av socialförsäkringen baseras ersättning och bidrag på hur mycket pengar en tjänat under sitt liv? Det är ovidkommande! Och nuvarande pensionssystem fungerar knappast heller som en morot, varje människa vill tjäna tillräckligt mycket för att skaffa sej en dräglig tillvaro, under sitt liv som arbetsför såväl som efter pensionen, oavsett om detta genererar en hög pension eller ej.
Typ alla. Sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring och föräldraförsäkring baseras alla på tidigare inkomst.
Att göra det ‘mer’ lönsamt att arbeta deltid för kvinnor kan knappast vara ett bra system att uppnå likvärdiga löner mellan könen. Sådana förslag skulle riskera att upprätthålla snarare än utjämna löneskillnader över längre tid.
Ett vårdnadsbidrag som uppgick till 100% av högsta lönen i paret, skulle ju visa hur tydligt ett (mycket mer extremt) liknande system skulle upprätthålla, snarare än att utjämna, nuvarande skillnader mellan könen.
Individuella lösningar brukar anses som mer “jämlika” än familjebaserade på goda grunder.
Den stora skillnaden mot ditt vårdnadsbidrag är att det i detta förslag är mannen som betalar det.
Dagens pensionärer är väl i huvudsak födda på 30 och 40-talen. Det betyder att de till stor utsträckning bör ha haft sina småbarnsförälderår före sambeskattningens upphörande 1971. De har alltså haft direkta plånboksmässiga incitament att överlåta arbetet till den som tjänar mest (oftast mannen) samtidigt som de nu i efterhand får lägre pension.
Misstaget som DW och de skribenter som håller med honom såväl som Karl Avedal gör är att inte betrakta kvinnor som vuxna människor som både kan och måste ta ansvar för sina egna val i livet.
Jag väntar fortfarande på första artikeln här på Ekonomistas på temat jämställdhet som utgår från att kvinnor är kapabla vuxna. Å andra sidan, om presumtionen att kvinnor inte är det stämmer så skulle det ju förklara en hel del av skillnader i karriär och liknande. Välj själva.
Jag förstår inte hur ett förslag att kunna skriva över offentliga pensionsrätter mellan makar kan ses som ett ifrågasättande av någons kapacitet.
Kanske är det just att vara vuxen att inte se ekonomi som det mest centrala i tillvaron. Kanske är vuxen istället att fokusera på avkomman och inte något annat.
Som biprodukt kanske man får lägre pension. Vem dör lyckligast? Den med flest pensionspoäng eller den med den lyckligaste och tryggaste avkomman.
Mycket av dagens politiska debatt verkar behandla just detta ämne – även om det inte formuleras med denna vinkel.
Dom som har en dräglig överlevnad på sin pension och har lyckliga och trygga avkommor vill jag nog beteckna som vinnarna.