Jo, ekonomin spelar visst roll (stupid!)

I veckan efter det amerikanska presidentvalet har det blivit populärt att revidera gamla sanningar. Det finns det förstås all anledning till, men det finns också anledning att hejda sig lite och nyansera korrigeringarna en aning.

En första anledning till det är att den underliggande förändringen i hur människor röstat i USA inte är så stor som dess konsekvenser i termer av politisk makt. Nate Silver poängterade i en läsvärd kommentar att mångas nu mycket pessimistiska slutsatser om den amerikanska demokratin skulle ha varit de rakt motsatta om en på hundra amerikaner röstat annorlunda. Det är, som han uttrycker det, nästan samma USA som för fyra år sedan röstade fram sin första svarta president som nu röstat fram Trump. I ett majoritetsvalsystem kan den lilla förändringen få mycket stora konsekvenser.

En andra anledning att hejda sig lite är att flera analyser med emfas hävdat att utfallet inte har med ekonomins utveckling att göra (och verkligen inte med ”inequality”). I stället är det attityder till invandring och mera allmänt ett värderande av ”ordning” och auktoritet, som är den kritiska skiljelinjen. Flera empiriska pusselbitar presenteras under rubriken ”Trump and Brexit: why it’s again NOT the economy, stupid” i ett inlägg som också innehåller många bra länkar. Det finns mycket i denna forskning som är intressant och den visar definitivt att andra dimensioner än privatekonomi spelar roll för utfallet (om någon nu trodde något annat). Men den visar absolut inte att den ekonomiska utvecklingen och dess fördelning inte har med saken att göra.

Flera av resonemangen i inlägget av Kaufmann och i den här debatten i allmänhet vill göra gällande att det faktum att man inte hittar ett monotont samband mellan inkomster och stöd för populister som Trump skulle visa att fördelning inte spelar någon roll. Eftersom Trumps stöd i snitt kommer från personer med högre inkomster så kan det inte vara ekonomins förlorare som stödjer Trump, är tanken.

Det är förstås ett märkligt resonemang av massa skäl. Till att börja med så är de traditionella skiljelinjerna sådana att de med lägre inkomster förväntas rösta mer ”vänster” vilket skulle betyda att det är förändringen i detta mönster som är avgörande (inte det faktum att personer med högre inkomster i snitt röstar republikanskt). Alldeles speciellt borde man fokusera på motiven hos de som traditionellt röstat på demokraterna och se vilken roll ekonomiska faktorer haft för deras ändrade röstningsbeteende (alltså de som bytt sida i stater som Michigan, Pennsylvania, Wisconsin, etc. där ekonomin definitivt varit en viktig faktor). Se också denna analys i the Economist och denna i WSJ (och för den som undrar över kopplingen mellan de hälsoutfall som the Economist hänvisar till och hur de hänger ihop med handelsglobalisering, se denna artikel).

Men det är också så att många fördelningseffekter i spåren av teknologisk utveckling och globalisering inte tydligt drabbat botten av fördelningen hårdast. I termer av jobbtillväxt och löneökningar är det i många dimensioner mitten av fördelningen som upplevt de relativt sett största negativa förändringarna. Vidare är det som bekant så att en enormt stor del av löneökningarna i den amerikanska ekonomin har gått till en liten grupp i toppen.

För att bara ta några exempel på vad som vid det här laget är välbekant men fortsatt slående i termer av fördelningen av amerikansk tillväxt de senaste decennierna kan man titta på förändringen av årliga reallöner mellan topp 1% och botten 90%. De senaste 20 åren har lönerna för 90 procent av löntagarna stått still. I en sådan verklighet kan det finnas det många som tjänar mer än snittet som ändå undrar vad som är poängen med ekonomisk tillväxt. Bilden förändras inte nämnvärt om man tittar på inkomster istället för löner (se uppdatering med de senaste siffrorna av Emmanuel Saez här).

Tittar man på olika delar av fördelningen är det också slående hur lite som hänt för de flesta löntagare (låg medel respektive mycket hög lön är benämningar på lönen vid percentil 10, 50 respektive 95). Kontrasten mot Sverige är i detta avseende stor. Här har reallönerna sedan mitten av 1990-talet ökat med runt 50 procent (något mindre för arbetare något mer för tjänstemän men relativt sett har ökningarna varit mycket jämt fördelade).

Om man delar upp den amerikanska löneutveckling i utbildningskategorier syns ytterligare ett välkänt mönster. Ju lägre utbildning desto mindre löneökningar. För gruppen män som inte gått på college (röd och mörkblå linje i diagrammet till vänster nedan) har utvecklingen varit negativ de senaste decennierna. Dessa utgjorde en dryg tredjedel av de som röstade i Wisconsin.

Sammantaget finns alltså en lång period av en utveckling som inte gynnat stora grupper ekonomiskt och där kontrasten mot en liten grupp ofta benämns “eliten” blivit allt större. Detta är självklart en viktig del i förklaringen av det som hänt i amerikansk politik.

En väldigt intressant och lite subtilare mekanism för hur detta missnöje påverkar politiska attityder diskuteras i en ny studie av David Autor och hans medförfattare. Deras grundresonemang (som bygger på en modell av Jörgen Weibull och Avinash Dixit här) är att om människor har olika syn på hur världen (eller ekonomin) fungerar så kan en och samma händelse få dessa grupper att stärkas i sin syn på hur världen fungerar. Resultatet blir inte ett skift till höger eller till vänster utan mer polarisering.

Autor och hans medförfattare finner stöd för precis detta. De utnyttjar variation i hur utsatta olika regioner i USA varit för export-konkurrens från Kina och finner att mer utsatthet för konkurrens från Kina resulterar i ökat stöd för mer extrema kandidater i båda riktningarna (om än tydligast mot mer extrema republikaner).

Lite förenklat skulle man kunna säga att detta är resultat som förklarar både Donald Trump och Bernie Sanders. En underliggande förändring i samhället resulterar i krav på förändring som beroende på världsbild ser annorlunda ut; mer av stängda gränser, eller mer omfördelning. Båda uppfattningarna växer i styrka som resultat av samma utveckling. Att världsuppfattningarna sedan kan hänga ihop med attityder kring ordning och auktoritet och invandring kan mycket väl stämma. Men det gör inte att ekonomin och fördelningsfrågorna är oviktiga för vad som händer.

Vad händer i framtiden? Är vi enligt resonemanget ovan dömda till en allt kraftigare polarisering. Nej, som Dixit och Weibull poängterar i sin artikel så kan konvergens i uppfattningar om hur världen faktiskt fungerar ske och givet att vi inte har alltför avvikande åsikter om grundläggande mänskliga värderingar kan polariseringen minska. Detta förutsätter dock att vi får tillräckligt korrekta signaler om den underliggande verkligheten. Konkret betyder det att alla måste få en så korrekt och faktabaserad bild av verkligheten som möjligt. Motsatsen till detta är förstås att alla ensidigt får information som stödjer deras tidigare uppfattningar. I ljuset av detta är kanske sociala mediers “skräddarsydda” flöden, tillsammans med ett förakt för fakta, de största hoten mot att hitta tillbaka till ett politiskt samtal som leder framåt.