Böcker till jul

Eftersom julen nu närmar sig och kanske någon då får tid över att läsa så är det läge att rekommendera några böcker för Ekonomistas läsekrets. Förslag på andra intressanta böcker uppskattas!

EU knakar i fogarna och även om Sverige inte är med i euro-samarbetet är det svårt att bortse från hur centralt detta är för EU:s framtid. I The Euro diskuterar Joseph Stiglitz euron som konstruktion, dess brister och vad som kan göras åt dessa. Stiglitz utgångspunkt är att euron helst borde skrotas men boken är läsvärd även för dem som inte delar denna uppfattning. Till skillnad från en del av Stiglitz tidigare böcker är The Euro mer analytisk än plakatartat ideologisk även om den naturligtvis är djupt politisk, vilket en bok om dessa frågor kan knappast undvika att vara.

För den som är införstådd med euro-problematiken innehåller The Euro knappast särskilt mycket nytt vad gäller krisens ursprung och krishanteringen. Kritiken mot de modeller som styr centralbankernas agerande i allmänhet och mot de åtstramningspaket som de krisdrabbade länderna ålagts är välkända. Styrkan i boken är därför Stiglitz förmåga att pedagogiskt förklara sambanden. Hans kritik mot de strukturanpassningsprogram som varit del av krispaketen i Grekland och andra krisande länder får närmast karaktären av ett lustmord. Även den som anser att den grekiska ekonomin bör reformeras rejält får sig en tankeställare; hur kunde egentligen definitionen av färsk mjölk bli en kritisk förhandlingspunkt vid hanteringen av en av de djupaste ekonomiska kriser världen skådat?

Givet att euron ska bevaras landar Stiglitz i att eurozonen måste reformeras och att det krävs ett större inslag av gemensam bank- och finanspolitik. Bankunionen är därför ett steg på vägen men Stiglitz anser att regelverket bättre måste anpassas efter lokala förhållanden. Utan exempelvis kapitaltäckningskrav som anpassas efter den lokala konjunkturen riskerar bankunionen annars att bli spä på konjunktursvängningar snarare än att minska dem. För att hantera landspecifika konjunkturer krävs dessutom ett större inslag av gemensam finanspolitik, till exempel genom en delvis gemensam arbetslöshetsförsäkring och gemensamma garantier av medlemsländernas skulder. Dessutom har Stiglitz långtgående förslag vad gäller beskattning på EU-nivå. Tvivlet inför att EU är politiskt redo inför denna typ av åtgärder får Stiglitz att tvivla på eurons existensberättigande och han diskuterar vägar till en ordnad monetär skilsmässa.

Financial Times-skribenten Martin Sandbu levererar i ”Europe’s Orphan” en relativt likartad analys av euron men landar trots detta i en helt annan slutsats. Eurons stora problem är enligt Sandbu inte den gemensamma valutan som sådan utan den makroekonomiska politik som förts inom eurozonen. Främst avses så oviljan att acceptera skuldnedskrivningar när sådana behövs, vilket också Stiglitz ser som fundamentalt missriktad moralism. Sandbu delar dock inte Stiglitz uppfattning av det behövs en finanspolitisk union utan det räcker enligt honom att ge enskilda länder större frihet att anpassa finanspolitiken efter den lokala konjunkturen. Den så kallade fiscal compact som beslutades om 2012 är därför helt fel väg att gå enligt Sandbu.

Även Sandbus analys är intressant och pedagogisk men det är svårt att helt köpa att valutaunionens centrala egenskap – att det inte går att anpassa växelkursen – inte varit ett fundamentalt problem för de krisande ekonomierna. Devalveringar och den ökade efterfrågan på ett lands produkter som dessa för med sig har trots allt varit den vanliga vägen ur finansiella kriser. Den svenska erfarenheten från 1990-talskrisen är bara ett av många exempel på detta.

Än mindre övertygande blir denna argumentation när Sandbu avfärdar behovet av en gemensam finanspolitik och gemensamt åtagande för ekonomiernas skulder. Om marknaderna förlorar förtroendet för staters eller bankers förmåga att betala tillbaka sina skulder så kommer kapital omedelbart att flöda ut och krisen att bli självuppfyllande. Det är svårt att se hur situationer som dessa ska kunna hanteras utan ett inslag av gemensamma lånegarantier.

Ytterligare en bok som bör finnas på den euro-intresserades julklappslista är The Euro and the battle of ideas, av Markus Brunnermeier, Harold James och Jean-Pierre Landau. Tyvärr har jag inte hunnit läsa den, men recensionerna tyder på att den torde vara ett mycket intressant komplement till Stiglitz och Sandbu (FT, NYRB). Den som inte orkar läsa hela boken kan lyssna på en presentation av den vid LSE i höstas.

När vi ändå är inne på penningpolitik är det svårt att undvika Sebastian Mallabys The man who knew, en biografi över Alan Greenspan. Av naturliga skäl är detta mer av ett personporträtt och skildring av en era än av nationalekonomiskt traktat, men det gör den inte mindre läsvärd. Greenspan ger intrycket av att vara en minst sagt intressant karaktär, begåvad med ett intellekt som omfamnar många idéer och breda ämnesområden.

Kanske mest intressant är hur Greenspans syn på frågan om centralbanker bör ta hänsyn till tillgångspriserna när de fattar sina penningpolitiska beslut har förändrats. I den allmänna debatten har Greenspan precis som sin efterträdare Ben Bernanke tydligt tagit ställning mot att dylika hänsyn ska tas. I sin doktorsavhandling, som Mallaby med viss möda lyckas gräva fram, ansåg emellertid Greenspan att centralbanker självfallet skulle beakta tillgångspriserna. Någon övertro på självkorrigerande marknader verkar den unge Greenspan inte ha haft.

Överlag är Mallabys Greenspan en flexibel pragmatiker och politisk maktspelare; knappast den renlärige Ayn Rand-libertarian som han ofta ansetts vara. Snarast verkar han varit bra på att klä sin pragmatism i en språkdräkt som passade den rådande ideologiska tidsandan. Kanske hade en Greenspan av idag gett sin penningpolitik en nationalistisk och protektionistisk skrud, utan att det för den sakens skull hade påverkat de faktiska besluten i någon högre grad.

Andra böcker som verkar läsvärda är Robert Gordons The rise and fall of American growth, Joel Mokyrs A culture of growth och Richard Baldwins The great convergence. Slutligen måste jag rekommendera Ray Fisman och Tim Sullivans The inner lives of markets, bland annat då den episod som skildras i detta inlägg figurerar i bokens åttonde kapitel.