Vad inkomstskillnadsdebatten borde handla mer om

I senaste numret av Journal of Economic Perspectives publiceras en vass och läsvärd brevväxling mellan Robert Solow och Greg Mankiw på temat ”Hur ska vi se på den kraftiga ökningen av inkomstkoncentration de senaste decennierna?”. Utöver underhållningsvärdet kan denna tjäna som en bra guide till vilka viktiga frågor som bör ställas i diskussionen om utvecklingen är problematisk eller inte, och vad vi bör, eller inte bör, göra åt den.

Upprinnelsen till breven är den artikel som Greg Mankiw skrev i ett tidigare nummer under rubriken ”Defending the One Percent” (se tidigare inlägg här). Detta försvar fick uppenbarligen Robert Solow att ilskna till (även andra har varit tveksamma till argumenten, t ex här och här). Hans ställer upp sin kritik i ett antal punkter som sätter fingret på vilka frågor vi bör adressera mer framöver. Med uppenbar risk för förenkling är argumenten på respektive sida dessa:

1) Förklaras toppens ökade inkomstandelar i huvudsak av framgångsrika entreprenörer som skapar stora värden för samhället i stort?

Solow: Nej, det handlar till stor del om icke samhällsekonomiskt produktiva aktiviteter där enskilda kan göra alltför stora privata vinster på sådant som inte är samhälleligt produktivt.

Mankiw: Ja, till stor del förklaras uppgången i toppen av större avkastning på att vara bäst inom sin bransch. Detta är en naturlig följd av globalisering och teknologisk utveckling.

2) Skapar koncentrationen i toppen (oavsett hur den genereras) ett problem genom att de får stort inflytande på politik och marknadens funktionssätt?

Solow: Ja, det finns gott om bevis för att detta sker, speciellt inom reglering av finanssektorn.

Mankiw: Nej, det är inget stort problem. Politiskt inflytande kommer ifrån både vänster och höger. USA har trots allt röstat fram Obama under en period av kraftigt ökade inkomstkoncentration.

3) Är inkomster verkligen bara kopplade till produktiva handlingar eller kan man tjäna pengar även på sådant som är samhälleligt icke-önskvärt?

Solow: Oerhört naivt att tro att alla inkomster kommer ifrån produktiva handlingar.

Mankiw: I huvudsak är inkomster resultatet av produktiva handlingar (och är det inte det så ska man ge sig på de icke-produktiva aktiviteterna och inte inkomstskillnader i sig).

4) Skapar inte alltför stora inkomstskillnader i förlängningen ett samhälle där barns väldigt olika utgångspunkter i livet urholkar meritokrati och allas lika chanser i livet?

Solow: Jo, absolut och det finns det gott om bevis på. Intergenerationell mobilitet är lägre där inkomstskillnader är större.

Mankiw: Det är vare sig konstigt att de med höga inkomster får barn som också har höga inkomster eller att små inkomstskillnader är relaterat till hög mobilitet. Produktiva egenskaper är åtminstone till del genetiska och en komprimerad inkomstfördelning gör det mekaniskt enklare att röra sig långt i fördelningen.

5) Oavsett anledning till inkomstskillnaderna bör vi inte göra mer för att utjämna disponibla inkomster?

Solow: Jo, det är inte en särskilt extrem hållning att inse att omfördelning från en mycket rik person till en fattig i princip är önskvärd.

Mankiw: Nej, mycket av ekonomiskt tänkande handlar om en avvägning mellan incitamentseffekter och avtagande marginalnytta. Att fokusera på utjämnande av marginalnytta utan hänsyn till incitamentseffekter går inte.

Även om diskussionen utgår ifrån en amerikansk kontext som skiljer sig från den svenska på viktiga punkter (vilket kanske speciellt påverkar punkterna 2 och 5 ovan) sammanfattar de på ett bra sätt vad vi borde prata om i diskussionen om inkomstskillnader.

Comments

  1. För det första är inkomstskillnader inte längre möjligt att motivera med någon allmän brist. Att det till exempel inte finns resurser så att alla kan få en god skolutbildning. Att några måste gynnas för att kunskapstillväxten – till och med kunskapsmassan – skall kunna bibehållas.
    För det andra är inkomstskillnader inte längre möjligt att motivera med att detta krävs för ackumulationen av kapital. Kapitalet har passerat det stadiet och idag handlar det icke om att ”bäst inom sin bransch” i fall man syftar på kvalitén och/eller priset hos de marknadsförda varor och tjänsterna, utan om monopolfördelar. Finanskapitalet har den avgörande rollen.
    För det tredje har det bevisats genom (väst-)världsomfattande praktiska försök under ett kvarts sekel att Kaleckis beskrivning – att det är fullt möjligt att reglera fram och bibehålla en krisfri ekonomi med full sysselsättning – stämmer. Men sedan ca 1980 har också hans uppfattning om risken för politiska konjunkturväxlingar kommit att bekräftas – globaliserat.
    För det fjärde avgörs frågan om inkomstskillnadernas utveckling inte av ekonomer, hur välgrundade deras åsikter än må vara. Det är ägarna som beslutar hur tillgångarna skall användas.
    Något som mainstream ekonomer knappast kan komma med synpunkter på idag. Detta sätter gränser för den av ekonomer hävdade moralen.
    ”‘Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral!”, som Bertholt Brecht uttryckte saken.

  2. Mankiw är ett skämt som vanligt.

  3. Alf Hornborg says:

    Tack, Jesper Roine, för att du fortsätter att uppmärksamma den amerikanska debatten om inkomstskillnader. För en antropolog är det intressant (och hårresande) att upptäcka att ledande nationalekonomer på allvar kan diskutera huruvida inkomstskillnader kan härledas ur genetik. Att tidskrifter som Journal of Economic Perspectives (Mankiw) och American Economic Review (Ashraf & Galor) upplåter spaltutrymme åt biologisk legitimering av klassklyftor är inte smickrande för nationalekonomin. Tack och lov för Solow resp. D’Alpoim Guedes et al. Men den unkna frågan huruvida de allt mer förmögna av de förmögnaste verkligen förtjänar sitt överflöd, och om det är samhällsekonomiskt försvarbart att de tillåts avnjuta det i fred, bör i globaliseringens tidevarv ställas i ett internationellt perspektiv. Vad kan nationalekonomer svara en genomsnittstanzanier som undrar varför hans tid (och därmed hans liv) på världsmarknaden värderas till 0,3% av en genomsnittsamerikans? (Se den färska artikeln av Alsamawi et al. i Journal of Industrial Ecology, http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/jiec.12104/abstract) För en icke-ekonom vore det intressant att veta om nationalekonomin kan erbjuda ett vetenskapligt svar på frågan om denna relativa prissättning på människotid (och –liv) är rimlig – i betydelsen begriplig på ett sakligt och moraliskt neutralt plan?

    • laban says:

      Ja det är ju så att tokhögern gör vad som helst för att ge legitimitet till att vissa ska vara rika och vissa ska vara fattiga (även om dom såklart inte trycker sig så är det vad dom menar). Att dom greppar efter genetiken är bara ett naturligt steg i den processen. Men jag håller med, det är hårresande!

    • Micke says:

      Kan du specificera exakt var resonemanget kring genetiken brister? Är det:
      1. Genetik är inte avgörande för vem som blir bäst i idrott.
      2. Genetik må vara avgörande för vem som blir bäst i idrott, men det är inte rimligt att denna skillnad ska synas i inkomsterna för toppindividerna.
      3. Genetik är avgörande inom idrott, men inte inom (några? alla?) andra områden.
      4. Genetik må vara avgörande även där, men det är inte rimligt att detta ska synas i inkomsterna för toppindividerna.
      5. Annat alternativ som jag helt har missat.

      Jag har läst din text flera gånger, men kan inte se vilket alternativ du pläderar för, så utveckla gärna, helst med källhänvisningar.

      • alfhornborg says:

        OK, det här blir ju mer och mer intressant. Jag blir alltså ombedd att motivera varför jag anser att de tilltagande inkomstskillnaderna inom och mellan länder inte kan förklaras med hänvisning till genetik? Innebär det att det är en utbredd uppfattning bland nationalekonomer att genetik erbjuder en bättre förklaring än samhällsvetenskaplig teori? Nåväl, här är ett litet urval av väldigt många möjliga invändningar: Genetiska faktorer är förmodligen viktiga för framgång inom ett begränsat antal verksamheter som idrott och musik, medan uppfostran och startkapital är mycket viktigare faktorer inom de flesta verksamheter som kan alstra förmögenheter, inte minst på Wall Street. Genetik kan varken förklara skillnaderna i klasstruktur mellan USA, Sydafrika, Sverige och Kuba eller de stora förändringar som inträffat bl.a. i Sverige de senaste fyrtio åren. Det finns heller ingen naturlag som säger att kreativitet eller motivation skall belönas med förmögenhet. Jag skulle kunna göra listan längre, men avslutar i stället med en motfråga: Om nu inkomstskillnader skulle kunna förklaras med hänvisning till gener, gäller det även den ovan nämnda klyftan mellan Tanzania och USA?

      • Det är ekonomer/individer längst ut på högerkanten som pläderar för genetik som viktig förklaringsvarabel till fattigdom/rikedom etc. (öppna en valfri historiebok för tidigare liknande resonemang). Att använda begreppet ”nationalekonomer” för att beskriva vad nationalekonomer står för håller inte och är nedvärderande.

      • Kalle says:

        @alfhornborg

        Vi ser att din lista med referenser är lång. Den är över allt och tar ändå ingen plats.

        Värdet av din produktion bestäms utifrån vad andra är beredda att betala för den, alternativt vad produktionen kostade. Många med startkapital misslyckas därför att det är få som är beredda att betala dem vad det kostar.

      • lg skriver says:

        Alf Hornborg

        Angående Tanzania och USA (eller Afrika och resten av världen) kan jag tänka mig i alla fall två (del)förklaringar:

        1. Det var de driftigaste individerna som migrerade från Afrika. Samma förklaring skulle sedan kunna förklara varför USA är framgångsrikare än Europa.

        2. Det var de oduglisaste individerna som kastades ut ur Afrika.

        I båda fallen hamnade sedan migranterna i ett sämre klimat där bara de dugligaste överlevde. Dessutom korsade de sig med neanderthalarna och ökade på den genetiska variationen, något som i allmänhet brukar öka livsdugligheten. Anta att kaukaser är 1% mer adaptiva än de som stannade kvar i Afrika. Låt det sedan gå 1 000 eller 10 000 generationer. Vad tror du händer? På tusen generationer blir det ungefär 21 000 gånger bättre. Korsa det sedan med att dessa något dugligare individer lyckas utveckla bättre institutioner, statsskick, juridik, filosofi osv så får du ett självspelande piano. Vi får kanske facit om 1000 år när vi ser hur det har gått för Europa resp USA.

  4. Olof Johansson-Stenman says:

    Man kan motivera en omfattande inkomstomfördelning även om man skulle köpa Mankiws resonemang enligt punkt 5 om att man bör väga incitamentseffekter mot skillnader i marginalnytta, och även om vi bortser från alla andra indirekta systemeffekter och moraliska invändningar mot den implicita utilitarismen.

    Antag att det finns 2 grupper av männsikor, folket och de superrika. Folket tjänar 100 000 pengaenheter per år och de supperrika 1000 gånger så mycket, d v s 100 miljoner pengaenheter per år. Antag vidare att vi genom omfördelning från en superrik person kan se till inkomsten från en person av folket ökar med en krona. Som Mankiw påpekar kan detta leda tillincitamentseffekter. Hur mycket skall man acceptera att det försvinner i processen innan pengarna når personen från folket för att omfördelningen skall genomföras?

    Om vi utgår från den mest använda nyttofunktionen som karaktäriseras av konstant relativ riskaversion (och konstant elasticitet av marginalnyttan med avseende på inkomst) så blir svaret: Ganska mycket.

    Många skule säga att en parameter på relativ-risk-aversion-parametern i intervallet 1-2 är ganska rimligt, och om något snarare konservativt. Låt oss först anta ett parametervärde på 1. Svaret är då att så länge inkomsten för den superrike inte minskar med mer än ungefär 1000 kronor så bör omfördelningen genomföras, d v s så länge som inte mer än 999 kr försvinner i processen. Ganska mycket pengar.

    Låt oss nu istället anta ett parametervärde på 2. Svaret är då att så länge inkomsten för den superrike inte minskar med mer än ungefär 1 miljon kr så bör omfördelningen genomföras, d v s så länge som inte mer än 999 999 kr försvinner i processen. Ännu mer pengar.

    Av detta kan man lära sig att omfattande omfördelningar från rika till fattiga kan motiveras även med konventionell ekonomisk teori, och även om negativa incitamentseffekter skulle vara ganska stora.

    F ö vet jag inte på rak arm någon bra forskningsöversikt som försöker kvantifiera i vilken grad inkomstskillnader mellan människor kan förklaras med genetiska orskaker, men det finns ju en del studier som t ex försöker förklara hur stor andel av inkomstskillnaderna senare i livet som kan förklaras med skillnader i uppmätt intelligens tidigare i livet (t ex vid mönstring).

    Dock, om det vore så att genetiska orsaker kan förklara en stor del av inkomstskillnaderna så innebär ju detta inget rimligt argument mot omfördelning. Ingen av oss har ju genom ansträngning och hårt arbete valt våra egna gener, så om något borde ju genetiken i så fall ses som ytterligare ett skäl för att omfördela med hänvisning till naturens orättvisa genlotteri.

    • Det grundläggande argumentet för omfördelning av ekonomiska resurser från rik till fattig – även med diskussionen begränsad till inom det kapitalistiska ekonomiska systemet och inom den akademiska nationalekonomin, borde vara rentiärskapets skadlighet.
      Det som möjligen kan förklara att det skadliga hos tillväxt av kapitalet och därmed avkastningskraven enbart genom ränta på ränta – utan produktion av varor eller tjänster – inte kritiseras, är kanske oviljan att medge att krisen 2008 var förutsägbar. Att den så kallade virtuella ekonomins tillväxt egentligen bara var taskspeleri – pyramidspel i olika former – som vetenskapligt bildade nationslekonomer borde ha kunnat genomskåda och avslöja för allmänheten.
      Denna förnekelse av den nationalekonomiska vetenskapens möjlighet att avslöja ”kreativ bokföring” kommer troligen åter att leda till ett av de för nationalekonomin typiska paradigmskiftena. Det som Kalecki kallade för politiska konjunkturväxlingar. Milton Friedman och neoliberalismen förpassas för en tid till bokmagasinet där redan förut nyliberalismen (20-talets) och Manchesterliberalismen ligger. Redo att ta i bruk igen när den politiska konjunkturen åter vänder, när minnet av bedrägerierna och deras konsekvenser åter sjunkit undan i allmänhetens medvetande. Nationalekonomer som envisas med att minnas tiden före paradigmskiftet förpassas till ekonomisk historia.

    • lg skriver says:

      Det är inte alls ett lotteri, i själva verket är genutfallet för en individ väldigt förutsägbart. Märkligt att en högutbildad nationalekonom jämför detta med ett lotteri.

      • Olof Johansson-Stenman says:

        Har man tillräcklig information är allt förutsägbart. Poängen här är att genuppsättningen inte påverkas av individens egen ansträngning. I denna mening har en del haft tur som fått bra gener (till stor del som följd av föräldrarnas gener men i alla fall) medan andra haft mindre tur.

  5. e.lind says:

    Sen kan man som Oded Galorargumentera för att genetisk mångfald kan vara en viktig förklaring
    till uthållig tillväxt i BNP per capita.

    Det är inte enskilda gener eller IQ som är intressant utan det är spridningen av olika gener som är avgörande enligt honom. Han ser genetisk spridning som en proxy för olika etniska identiteter och kulturella identiteter. Etnisk mångfald ger i detta perspektiv ett ökat antal innovationer och tillväxt. Orsaken att Europa och inte Kina först tog steget till uthållig tillväxt beror på denna mångfald och inte på att européerna var mer intelligenta än kineserna.

    Han gör också en avvägning mellan genetisk (etnisk) mångfald och genetisk (etnisk) homogenitet och talar om en optimal kombination av mångfald och gemensam identitet.
    Gör också prognosen att denna optimala punkt förskjuts över tiden mot ökad mångfald.

  6. Deltagarna i denna debatt för fram genetiska förutsättningar som orsak till var i samhället man hamnar. Det verkar som om de inte har förstått hur det genetiska systemet fungerar. Vi har helt enkelt inga gener för specifika egenskaper. Det vi har är ett genialt belöningssystem som kan få oss att anamma i stort sett vilka beteenden som helst, och det börjar med ansiktsmimiken som vi alla har med oss från födelsen. (Även våra närmaste kusiner bland aporna har samma!).
    Det är enklast att börja med språket, där finns inga gener för svenska eller kinesiska, bara barnets ljudövningar som plötsligt frambringar ett ljud som omgivningen finner att det liknar ett ord i det språk de själva använder, t. ex. ”mamma”. Det ger upphov till glada miner hos dem som hör det och dessa miner känner barnet igen och svarar då med samma minspel som omgivningen också känner igen. Detta minspel är via reptilhjärnan kopplat till belöningsfunktionen i hjärnan, och alla känner sig belönade. Det lilla barnet lägger ljudet på minnet och fortsätter med sina övningar och observerar vilka ljud som ger den njutning som är så eftersträvansvärd. Så lagras det ena ljudet efter det andra och till sist har barnet även lärt sig förstå betydelsen av ljuden på samma sätt genom att belöningen kommer när barnet enligt omgivningens visade reaktion gör rätt.
    Detta belöningssystem fungerar även vid all annan inlärning och är naturligtvis ursprungligen ett överlevnadsverktyg. Gör barnet som de som överlevt lär dem, har de stor chans att själva i sin tur överleva. Detta är stabilt konservativt, men det visar att exempelvis uppfattningen att vi människor genetiskt skulle vara predestinerade till ett liv i konkurrens med varandra är felaktig. Växer vi upp i ett samhälle baserat på jämlikhet och samarbete blir den livsstilen normerande och det tycker jag är hoppfullt.
    Som en avslutande fundering, det är ögon och mun som formar denna speciella mimik och det är svårt för barnet att känna igen minspelet i ett skäggigt ansikte. Av det skälet har utvecklingen ordnat så att kvinnorna är skägglösa och bättre förmår visa den glada min som ger barnet den eftersträvansvärda lustförnimmelsen.
    Vad säger feministerna om den tanken?
    Jan-Olov Bernhard

  7. Jag blev glad av denna sammanfattning, den visar tydligt att det finns ett gemensamt fundament att utgå från för att minska klyftorna. De möttes ju faktiskt på ett mycket bra sätt!

    Mankiw: I huvudsak är inkomster resultatet av produktiva handlingar (och är det inte det så ska man ge sig på de icke-produktiva aktiviteterna och inte inkomstskillnader i sig).
    http://www.fria.nu/artikel/113275

    Vi har en fallande löneandel, vinstandelen växer. Det finns signaler att ”unearned income” är högre än någonsin i historien. Så vi kan konstatera att vi egentligen skulle behöva studera vinstandelens sammansättning, faktiskt ta reda på hur stor andel som är övervinster (economic rent), och vad som är avkastning från produktiv verksamhet. Produktiv verksamhet skulle sedan kunna graderas i nivåer av olika nyttig produktion på samma sätt som New Economics Foundation graderar olika sorters arbete i relation till nyttan för ekonomin. Både löneandel och vinstandel skulle kunna delas upp i olika nyttighetsnivåer. Min gissning är att nyttigt arbete/produktion/investeringar är en bråkdel av vår ekonomi. Och jag skulle gissa att skatteväxling till monopolräntor och andra sorters övervinster/superprofit skulle utgöra ett bra första steg för att omforma både löneandelens och vinstandelens sammansättning till något mer produktivt. Jag efterlyser de krafttag som Mankiw tydligen ställer sig bakom, tror faktiskt det är ett mycket bra läge att ge sig på de icke-produktiva aktiviteterna. Man ska satsa på de projekt som båda sidor kan enas kring. Och här ser jag potential!

    De som utför nyttigt arbete skulle exempelvis gynnas något otroligt av differentierad skatt som gynnar de nyttigaste verksamheterna allra mest. Även skatteväxling från skatt på arbete till skatt på ”unearned income” skulle vara nyttigt för den produktiva sektorn (både arbetare och investerare i produktiv sektor skulle gynnas). (förskolepersonal, sjukhusstädare och de som arbetar med återvinning är exempel på de som skulle gynnas allra mest).
    Forskningen har trots allt redan visat att ekonomin mår bättre av att beskatta övervinster, så det är bara att köra på!
    http://www.theguardian.com/business/economics-blog/2012/feb/02/ifs-backs-land-value-tax
    http://taxfoundation.org/article/what-evidence-taxes-and-growth

  8. alfhornborg says:

    Vik gärna tre minuter åt att begrunda denna lilla film:

    Tipsa mig sedan om någon offentligt anställd svensk nationalekonom som är uppriktigt indignerad över klyftorna i världen och använder sin utbildning för att försöka ändra på vårt sätt att prata om världsekonomins logik. Sådana nationalekonomer behövs.

  9. Olof Johansson-Stenman says:

    Tror det finns många som liksom jag är upprörda över klyftorna i världen, även om nog betydligt fler fokuserar på fattigdomen i sig, vad den beror på, och hur den skall kunna minskas. Min bild är f ö att det bland allmänheten finns väldigt olika syn på hur man tror att ”världsekonomins logik” hänger ihop.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s