Det är många som i likhet med Jan Björklund oroar sig över att pojkarna halkar efter i skolan. Idag var det Expressens tur att upprepa detta påstående. Ekonomistas läsare vet emellertid att inget dramatiskt hänt på denna punkt (se detta inlägg). Visst, pojkar presterar sämre än flickor i skolan, men så har det alltid varit och inget tyder på att skillnaden mellan könen ökat i varje fall under de senaste 15 åren.
Även om Expressen beskriver saken med vett och sans (många män tycks klara sig ekonomiskt bra utan höga betyg och lång utbildning) är det värt att fråga sig varför myten omhuldas så ömt–det är ju trots allt rätt enkelt att kolla upp saken. Är det månne lättare att ta reformera skolan om pojkarna utmålas som de stora förlorarna i dagens system? Förutom den ohederlighet en sådan strategi innebär är problemet att en massa energi kan komma att läggas på att hantera fel fråga med fel åtgärder. Vilket knappast är vad den svenska skolan behöver.
Ekonomistas 
Jodå, den här myten “omhuldas så ömt”. Statistiken till trots så är det ju naturligtvis ett falsifikat alltihop. Vi vet ju att ALLA män ALLTID klarar sig bättre än kvinnor.
Titta bara på bolagstyrelser och ledningsgrupper och titta för all del INTE på andelen kriminella, drog- och alkoholmissbrukare! Vem bryr sig om de utslagna (om de är män)?
Sammanfattningsvis: Ännu ett inlägg som belägger Pär Ströms tes om att mäns problem skall bagatelliseras (“förminskas”), medan kvinnors skall lyftas fram
Lövet: Statistiken visar att pojkar presterar sämre i skolan än flickor men att skillnaden varit konstant över tiden. På vilket sätt detta bagatalliserar pojkars problem är för mig oklart. Om man däremot söker förklaringen till könsskillnaderna utifrån föreställningen att något dramatiskt hänt den senaste tiden lär man hamna fel.
Om det har varit så – hur kommer det då sig att debatten rasat de senaste åren om hur skolsystem och inte minst provutformningar har gynnat män?
Om tjejer alltid legat före så skulle väl den debatten ha varit onödig? För inte är det väl så att det var DEN debatten som var “ohederlig”?
Sedan tycker jag att det är tämligen “bekvämt” att bara gå bakåt 15 år, med det så missar man den stora omdaning av skolan som inleddes på 70-talet och som blev som allra mest dramatisk i och med Göran Perssons kommunalisering i slutet på 80-talet – början av 90-talet.
Eftersom jag är övertygad om att detta innebar en pedagogisk vurpa av episka mått, så är varje statistisk analys som inte innefattar den perioden i min värld gravt ofullständig.
Sedan är ändå min kärnpunkt – och som jag inte fick fram riktigt ovan – att det är mycket allvarligt när pojkars problem (nya eller gamla) bagatelliseras med att “många män tycks klara sig ekonomiskt bra utan höga betyg” (Svensson hade ett inlägg på samma tema under: http://www.zaramis.nu/blog/2008/06/13/underlig-satsning-pa-killar/)
Detta argument är i sak korrekt men det bortser helt ifrån att även många män (många fler än kvinnor) slås ut från arbetsmarknad och samhälle och hamnar i drogmissbruk eller kriminalitet.
Fokus på den övre änden av betygsfördelningen (eller t o m på medelbetygen) för tjejer och killar är en grav förenkling. Problemet är att pojkarnas sämre medelbetyg inrymmer ett stort antal “IG”.
Att strunta i dem för att “många män tycks klara sig bra ekonomiskt” är i mitt tycke hjärtlöst!
Lövet: En av mina poänger var att det knappast kan vara den senaste tidens utveckling som ligger bakom att debatten rasar just nu. Det måste finnas andra skäl, jag vet inte vilka. En möjlighet (se mer nedan) är att det nya betygssystemet synliggjort vissa problem som funnits redan tidigare.
Att pojkarna klarar sig sämre än flickor i skolan verkar vara ett universiellt fenomen, både mellan länder och över tiden. Bekvämt eller inte, så tog jag alla år av betyg och NP-resultat som finns på Skolverkets hemsida för att undersöka om klyftan ökat. Visst, det skulle varit än bättre med fler år men jag har inte mer data. Om det funnits effekter av kommunaliseringen (som skedde 1991) borde de dock synts under perioden 1993-2007.
En anledning till att pojkar klarar sig sämre i skolan kan vara att bra betyg är onödiga för många relativt välavlönade mansdominerade yrken. Så varför plugga hårt när det går bra ändå? Däremot har du ju alldeles rätt i att utslagningen är större bland män/pojkar än bland kvinnor/flickor. Det faktum att det finns en stor mängd “IG” bland pojkarna innebär emellertid inte att saker och ting försämrats för pojkarna. Tidigare fanns inte betyget “IG” och de pojkar som presterade riktigt dåligt slank igenom skolan med låga betyg och utan åtgärder. Nu syns de däremot i statistiken, vilket jag tycker är bra eftersom det kan tvinga fram åtgärder. Däremot är det inte självklart att (rätt) åtgärder verkligen vidtas.
Jag håller fullständigt med dig om att det vore hjärtlöst att strunta i dessa pojkar. Dessutom anser jag att det vore både hjärtlöst och hjärndött att basera åtgärderna på en undermålig analys. Vi har alla våra käpphästar vad gäller skolan varför det är särskilt viktigt (och svårt) att hålla isär tro och vetande i dessa frågor.
Eftersom du uppenbarligen är ute efter att karakterisera mig som “pojkhatare” kan jag hänvisa till denna artikel som publicerades i Ekonomisk Debatt i våras. Där argumenterar jag för könsdifferentierad tilldelning av skolresurser. Mer pengar till pojkar, då de klarar sig sämre än flickor i skolan.
Jag har aldrig nånsin drömt om att göra dig till “pojkhatare” – däremot är min tes att all de varianter av argumentation som på ett eller annat sätt rättfärdigar eller motiverar den nuvarande situationen är av ondo. Därmed INTE sagt att argumenten i sig baseras på illvilja.
Den här frågan belyses idag i debatten med följande mer eller mindre vedertagna begrepp:
Dina (och Svenssons) “Det har alltid varit så här och männen klarar sig ändå”
Björklunds (m fl) “Det finns en Anti-plugg-kultur bland pojkarna”
Lärarkårens “Pojkar tar mer plats i klassrummet, flickorna får stå tillbaka”
Ingenstans överhuvudtaget ser man någon tendens att ta situationen på allvar och jag tror att det beror på den debatt som så tydligt fokuserar på gubbarna i näringslivstoppen och helt bortser från gubbarna på samhällsbotten.
I ditt senaste inlägg så antyder du att det skulle vara brist på ekonomiska incitament som ligger bakom att killarna tycker “bra betyg är onödiga”.
Jag tror för övrigt att få 13-15-åringar faktiskt tänker i termerna livslön och karriär (och i så fall återfinns de nog i betygstoppen oberoende av kön).
Vad som jag däremot är starkt känslomässigt övertygad om är att om man hela tiden matar pojkarna med att de är “stökiga”, “skrikiga”, “tar stor plats”, “mognar sent” och alltid har presterat och alltid presterar sämre än tjejer så blir det så.
TV-serien “Klass 9A” är det perfekta exemplet på värdet av yttre förväntningar. Man skall heller inte glömma anakdoten om de två klasserna vars lärare fick veta att de fått hand om de bästa, mest välpresterande eleverna resp de mest obildbara och hur detta direkt visade sig i betygen, trots att båda klasserna var helt normalfördelade.
För mig är det A och O att man tror på eleverna tjejer som killar. När man gör skillnad så skapar man och befäster skillnaden.
…Därmed menar jag att ditt förslag om könsbaserade resurser är fel, Det är inte killarna som behöver MER stöd, de behöver bara RÄTT stöd.
Lövet: Jag håller verkligen med om att det är rätt stöd som behövs. För att ta reda på vad “rätt” innebär är det lämpligt att börja med en korrekt analys. Det kan då vara av värde att känna till att mönstret inte ändrats radikalt under de senaste 15 åren. Självfallet kan inte männens högre genomsnittslön ligga till grund för att man struntar i pojkarna på botten, men det gäller att veta vad skillnaderna beror på.
I likhet med dig tror jag förväntningar är viktiga och det finns forskning som visar att elever lär sig mer när de har mer krävande lärare. Till skillnad från dig tror jag däremot att livslöneöverväganden spelar roll, även för hur man preseterar i grundskolan. Om det i allmänhet går bra för pojkar även utan höga betyg så tror jag föräldrar och omgivning signallerar detta.
Slutligen är jag inte lika övertygad som du om att rätt stöd inte kostar pengar. Men eftersom vi inte vet vad rätt stöd är famlar vi i mörkret här (och undrar vad den pedagogiska forskningen sysslat med de senaste 20 åren).
När du pysslar med det här, hur fårhåller du dig till den lite speciella mätskalan?
0-10-15-20?
Jag kan köpa den som styrmedel, men jag vet inte om jag köper det som mått på uppnådd förmåga. Men det kanske är skolframgång snarare än förmåga man vill diskutera?
Men är det förmåga känns det lite knasigt att jämföra grupper med olika varians med varandra utan att kompensera. Men det kanske inte gäller för pojkar och flickor?
I detta sammanhang har jag helt enkelt jämfört medelvärden och då är ju inte skillnad i varians något problem. Däremot kan ju något hänt med variansen inom de olika grupperna och då kan det vara mer problematiskt eftersom betygssystemet i sig kan påverka variansen.