Klimatfrågan är central för vår framtid men svår att hantera då den är genuint global till sin natur. För att stimulera en konstruktiv diskussion kring hur en effektiv nationell och internationell klimatpolitik kan utformas har Ekonomistas bjudit in ett antal skribenter som forskar inom området. Först ut är docent Katarina Elofsson och professor Ing-Marie Gren, båda från Institutionen för ekonomi vid SLU i Uppsala. Diskutera gärna inlägget i kommentarstråden och forskare som vill bidra med egna inlägg är välkomna att kontakta oss.
I klimatpolitiken ryms en rad styrmedel som ska minska utsläppen av koldioxid, bland annat en marknad på EU nivå för utsläppsrätter för industri- och energiproduktion, och nationella åtaganden som rör transporter, bostäder och lokaler. Det är väl känt att styrmedel med enhetliga priser på koldioxid ger kostnadseffektiva reduktioner av utsläpp, och det finns en omfattande litteratur på utformning av dessa priser över tid och rum och om kostnaderna för faktiska (i många fall icke kostnadseffektiva) styrmedel. Både praktisk politik och forskning bortser dock till stor del från möjligheten att minska kostnaden för att uppnå klimatmålen genom att öka inlagringen av kol i skog och mark.
Ytterst handlar klimatpolitiken om att minska halterna av växthusgaser i atmosfären: det kan åstadkommas både genom minskade utsläpp och ökat upptag av kol i biomassa och skogs- och jordbruksmark. Det kan ske på många sätt, till exempel genom ökad omloppstid i skogsproduktionen och förändringar i val av trädslag, gallring och metoder för återplantering. Även inom jordbruket kan man åstadkomma ökad inlagring av kol genom ändrade brukningsmetoder och ändrat grödval, se t.ex DN Debatt 25 juni 2018.
Växthuseffekten kan dämpas genom att kol tas upp och binds i träd och mark, som utgör en s.k. kolsänka. Emellertid kan kolupptaget minska och till och med närma sig noll i riktigt gamla och orörda skogsbestånd. Det kan ske när skog är flera hundra år gammal. Det finns därför möjlighet att öka kolsänkan i skog under en lång tid. Globalt har vi idag istället förluster av kolsänka i skog och mark, till följd av bl.a. avskogning och ändrad markanvändning. Dessa förluster motsvarar 15–20 procent av de globala utsläppen av växthusgaser, vilket är mer än utsläppen från transportsektorn. Det är därför viktigt att beakta kolsänkor i strävan att uppnå klimatmålen. Flera internationella miljöekonomiska studier visar att införandet av kolsänkor i klimatpolitiken kan sänka kostnaderna med 30 procent för det globala målet om högst två graders uppvärmning. Anledningen är att ökad kolsänka ersätter dyrare minskningar av koldioxidutsläpp från industri och hushåll. För ett skogrikt land som Sverige kan besparingen uppgå till ca 20 miljarder kr per år.
Hur ska detta då kunna åstadkommas? Forskningen visade redan under mitten av 90-talet att en kombination av ekonomisk ersättning för ökad kolinlagring i mark och gröda, och skatt på kol som frigörs genom skörd eller annat, kan leda till en kostnadseffektiv skötsel av kolsänkor. I praktiken har styrmedel för mark som kolsänka införts som en klimatpolitisk åtgärd i flera länder såsom Australien, Nya Zeeland, USA, och som en frivillig åtgärd inom ramen för bl.a. REDD+ (FN-programmet ’Reducing Emissions from Deforestation and Forest Degradation’). Nya Zeeland var först ut när man 2008 införde kolsänkor i ett nationellt system med en marknad för utsläppsrätter. Några år senare, 2015, infördes en utsläppsmarknad i Kalifornien där det blev möjligt för företag att kvitta åtaganden om minskningar av utsläpp mot investeringar i skogsmark som ökar kolupptaget.
För närvarande förs en debatt inom EU om huruvida kolsänkor ska införlivas i den gemensamma klimatpolitiken. De främsta argumenten mot detta är osäkerheter dels i mätningar av kolförråden i skog och mark som är större än för andra sektorer och dels i verifiering av additionalitet. Kravet på additionalitet innebär att kolsänkan skapas endast genom ett styrmedel, t.ex. subvention, för denna. Om detta inte uppfylls betalar man för en kolsänka som skulle ha genomförts ändå. Kolförrådens utveckling bestäms nämligen inte bara av brukningsmetoderna, utan beror till stor del av faktorer som är svåra att mäta och förutsäga, såsom nederbörd, temperatur och markbördighet. Dessa osäkerheter gör det också svårt att verifiera additionalitet.
Frågan är då hur man i praktiken löst problemen med osäkerheter i kolinlagring och krav på additionalitet? Gemensamt för existerande styrmedel och frivilliga åtaganden är att varje enskilt projekt granskas av ett oberoende organ med avseende på kolinlagring över en viss tidsperiod och att kompensation och skyldigheter vid eventuella (avsiktliga eller oavsiktliga) avvikelser förhandlas med varje utövare. Osäkerheten minskas genom att en viss andel av ersättningen betalas ut först efter kontraktstiden, som kan variera mellan 10-100 år, har löpt ut. Transaktionskostnaderna kan dock vara höga för sådana system där varje enskilt projekt ska bedömas separat. Studier har pekat på att transaktionskostnaderna kan uppgå till 25% av kostnaderna för själva åtgärden. Dessa extrakostnader kan motverkas genom en satsning på metodutveckling, som leder till att mätningar av förändringar i kollagren blir mer tillförlitliga och dessutom jämförbara länder emellan.
Transaktionskostnaderna kan också reduceras genom en övergång från ett system med projektbaserad ersättning till ett mer generellt system för kolsänkor där samtliga markägare i ett land eller region får en viss ersättning per ha för en given åtgärd. Å andra sidan uppstår då effektivitetsförluster genom att ersättningen inte står i direkt proportion till den faktiska kolinlagringen på en enskild markareal, eftersom denna kolinlagring beror på lokala förhållanden, marktyp och skötsel av mark och grödor. Effektivitetsförlusterna leder till samhällsekonomiska kostnader. Storleken på ineffektivitetskostnaderna bestäms av skillnader i marginalkostnader för kolsänka mellan olika marker och markägare. Existerande (få) studier pekar på en relativt liten sådan kostnad för generella styrmedel riktade mot en viss skötselåtgärd.
Sammanfattningsvis kan sägas att införandet av kolinlagring i mark och gröda som en klimatpolitisk åtgärd skulle kunna sänka kostnaderna avsevärt för att uppnå klimatmål både nationellt och internationellt. I vilken grad dessa besparingar kan materialiseras beror på hur styrmedlen utformas, om de tar hänsyn till skillnader i kolinlagring mellan olika marker, osäkerhet p.g.a. väder och vind, mätsvårigheter och storleken på transaktionskostnaderna för att genomföra styrmedlen. Vi menar att dessa svårigheter kan ha överskattats i både Sverige och övriga EU, och att detta kan förhindra en effektiv klimatpolitik. Andra länder har gått före i klimatpolitiken och tillämpat en helhetssyn som beaktat både utsläpp och upptag av koldioxid till/från atmosfären och infört konkreta lösningar på de specifika utmaningar som styrmedel för ökad kolsänka kan medföra.
Ekonomistas 
Äntligen en sammanfattning av möjligheterna att använda detta styrmedel. Kan ni säga några ord om vad det skulle innebära för skogsägare, för skogsindustrin och inte minst för möjligheten att använda biobränsle. En sådan beskrivning är inte minst viktig för att hantera den politiska spelplanen, dvs. att ana sig till hur motståndet kommer att se ut.
Det är helt riktigt att det finns en trade-off mellan kolsänkor och ökad användning av biobränslen. Flera studier indikerar att ökade kolsänkor på många håll är ett billigare sätt att minska växthusgaserna, även när man tar hänsyn till att biobränslena kan ersätta fossila bränslen. De ekonomiska konsekvenserna för skogsägarna beror på hur styrmedlen för kolsänkor utformas. I länder med styrmedel för kolsänka förbättras snarast skogsägarens situation genom att de får ersättning för kolsänkan. Effekten för industrin beror på vilka åtgärder för ökad kolsänka man väljer att stödja. Till exempel så innebär ökad omloppstid minskar tillgång på timmer, medan ökad skogsproduktion på nedlagd jordbruksmark har motsatt effekt.
Mycket intressant! Givet vad vi idag betalar för minskade utsläpp finns rimligen stor potential. Här kommer ett litet “kuvertbaksidesexempel”. Den svenska koldioxidskatten är ca 1150 per ton CO2. Ett ton timmer har ca 500 kg kol, vilket motsvarar 0.5*3,7=1,85 ton CO2. Värdet av den koldioxid som lagras i ett ton virke är då alltså drygt 2000 kronor. Jag har inte SCA’s prislista framför mig men jag tror att det är flera gånger högre än värdet på själva virket.
Aktuella virkespriser hos Sveaskog varierar mellan ca 200 och 950 kr/m3 beroende på kvalitet. 1 m3 motsvarar ca 0.9 ton CO2e, vilket ger en intäkt på ca 1910 om kolpriset motsvara den svenska skatten. I det lite mer osannolika fallet att kolsänkan skulle ingår i EU ETS blir intäkten betydligt lägre, ca 400 kr /m3. Det är också möjligt att priset blir högre än den svenska skatten om kolsänkan istället införlivas i det nationella åtagandet om nollutsläpp. Marginalkostnaden för minskade utsläpp från fossilt bränsle kan då bli hög vilket påverkar priset för kolsänkan
“Emellertid kan kolupptaget minska och till och med närma sig noll i riktigt gamla och orörda skogsbestånd.” betyder det att vi borde skövla gammal skog och ersätta den med ny? Vad är optimala processen för lagring av kol i skog? Och hur förhåller sig det till CCS-tekniker i termer av pris och effektivitet?
Riktigt gammal skog har ofta höga biologisk mångfald, så där finns en målkonflikt. Det är mer rimligt att tänka sig att man ändrar brukningsmetoder i produktionsskogen. Det finns studier som förespråkar en innovativ kombination av ökad bioenergiproduktion och carbon sequestration and storage, s.k. BECCS, som en kostnadseffektiv klimatåtgärd. Man kombinerar då kolsänkor i skog med inlagring av koldioxidutsläpp vid förbränning.
Är det uppenbart att additionalitetskravet är rimligt? Om man kan få subventioner för att bygga kolsänkor borde antalet kolsänkor öka, oavsett om man verifierar att en enskild kolsänka inte skulle byggas ändå. Speciellt om det ingår i ett system med utsläppsrätter tycker jag inte ett sådant krav borde behövas. Om jag gör en investering i nya maskiner i min fabrik som minskar utsläppen slippar jag köpa lika många utsläppsrätter som annars, även om investeringen hade genomförts oavsett klimatpolitik. Om en kolsänka har samma effekt som minskade utsläpp borde man kunna tillgodoräkna sig dem utan att kräva additionalitet.
Additionalitet är mer ett problem om man ger stöd till enskilda projekt som man gör inom REDD+. Då kan bevarande av skog på ett ställe komma att medföra ökad avverkning på ett annat ställe. Med generella stöd till åtgärder för ökad kolsänka, eller om det ingår i ett system med utsläppsrätter, blir problemet mindre, det håller vi med om. Då handlar det mer om risken för ”läckage” till länder utanför som ju också finns för styrmedel mot utsläpp för fossilbränslen.
I Sverige har vi små mängder arealer med orörd skogsmark där träd är mycket äldre än 100 år. Många organismer som är beroende av orörda miljöer är rödlistade och jag undrar därför hur mycket vi kan utnyttja detta alternativ i Sverige, utan att sätta ekosystem ur spel? Blir ju väldigt svåra avvägningar när en lösning till ett miljöproblem riskerar att förvärra ett annat.
Vissa åtgärder kan tänkas gynna både kolsänka och biologisk mångfald, som längre omloppstider i skogen och plöjningsfritt jordbruk. Det finns också studier som kommer fram till att olika marker bör användas för de två olika syftena.
Metoden att växla fossila utsläpp mot skogsplantering motverkar minskningen av fossila utsläpp genom att skogen i nästa steg kan avverkas och användas i ett cirkulerande system. Det innebär att den totala mängden CO2 ökar i detta system enär skogsplantering normalt inte är en permanent sänka. Urskog, som når steady state mellan kol och CO2, vore ett alternativ i skogsplanteringen, men den skulle utnyttja mark, som är nödvändig för människans tillväxt. Skall vi således dra ner på antalet människor och deras konsumtion? Det innebär mycket och inte bara att pensionssystemet måste göras om.
Kan man lagra kol under jord dels på jordbruksmark och dels på skogsmark utan att kolet bryts ner till CO2 och återgår till luften? Är det bra att använda skogsrester och rötter dels ur CO2-synpunkt och dels ur växtsynpunkt med att nödvändiga metaller cirkulerar?
Är det inte bättre med CCS för att ta bort gamla CO2-utsläpp och tvärnita fossila framtida? (Jag inser problemet med läckage från fossila lager.)https://www.sgu.se/samhallsplanering/energi/koldioxidlagring/
Flera naturvetenskapliga studier har pekat på kolsänkans stora möjligheter att minska halten av koldioxid i atmosfären genom ändrade brukningsmetoder på skogs- och jordbruksmark. När kostnaderna för dessa åtgärder är lägre än för reduktioner av utsläpp från fossilt bränsle (inklusive CCS) kan vi uppnå klimatmål till lägre kostnad om kolsänkan införlivas i klimatpolitiken. Det är också möjligt att kolsänkan kan ge snabbare effekt på halten av koldioxid i atmosfären än styrmedel som syftar till att minska utsläppen från fossilt bränsle.
Gamla träd är större kolsänkor än unga träd: https://phys.org/news/2014-01-oldest-trees-faster-carbon-age.html
Förr trodde man gamla träd skulle växa långsammare än unga träd. Det har visat sig inte stämma efter att man har gjort en 79 år lång vetenskaplig studie av träd. Äldre träd är mera effektiva i att omvandla CO2 till O2.
Som det står i artikeln så dör en del gamla träd ut och skapar mera tomrum mellan träden. Detta tomrum behöver då fyllas på med nya träd. Men från skogsindustrin föredrar man ett system där man kan skapa kalhyggen för det är mest effektivt vid avverkningstillfället.
Skall skogen användas som kolsänka så behöver man skapa ett system där träd omvandlas till virke, som kan tas ut från ett kretsloppet och användas till något beständing.
Alla träd som lever binder koldioxid. Ur kolbalanssynpunkt är det nettoupptaget per areal över tid som är intressant. Det finns mängder med studier som visar att ett brukat skogslandskap med relativt unga träd i genomsnitt binder mycket mer koldioxid än en obrukad skog. Även om stora gamla träd som enskilda individer kan lagra in mycket kol under ett år. Utmaningen ligger i att skapa skogar som tar upp mycket koldioxid som redan hamnat i atmosfären. Det är det viktigaste. Sedan kan man diskutera hur upptaget ska förvaltas. Vissa förordar att man använder skogen för att minska nya utsläpp av fossilt kol, andra tycker man ska använda skogen som en sänka (även om det förstås finns en fysisk gräns för hur mycket träd som ryms i en skog). Men det som primärt styr potentialen för klimatnytta är skogens tillväxt.
Tack Tomas för dina klarlägganden. Som ekonomer utan större kunskap om skogens upptag av koldioxid har vi också uppfattat att det är tillväxten som är viktig. Precis som du påpekar kan det innebära en viss trade-off mellan kolsänka och bioenergi (se Katarinas svar på Jan-Eriks inlägg ovan), men även mellan kolsänka och bevarande av biodiversitet. Det optimala nyttjandet av skogen (inklusive timmer) bestäms då bl.a. av skogens ‘produktionsfunktion’ för samtliga ekosystemtjänster. För närvarande finns det mycket lite forskning på detta, vilket gör det svårt att bedöma och beräkna bästa användningen av skogen och dess olika produkter.
Bra inlägg! Vill bara belysa att ytterligare en konkurrent om markanvändning är köttproduktionen. I Sverige används 41% av spannmålsproduktionen till djurfoder (Cederberg m.fl., 2009). Betesmarker är dessutom utomordentligt dåliga kolsänkor (https://www.naturvardsverket.se/Sa-mar-miljon/Statistik-A-O/Vaxthusgaser-utslapp-och-upptag-fran-markanvandning/) och bidrar till övergödning (och därmed exempelvis algblomning) genom gödselläckage. Vi hör ofta att köttproduktionen bidrar till öppna landskap. Då ser jag hellre att en större andel av den mark som idag används för djurfoder delvis kan övergå i kolsänkor med högre biologisk mångfald. Klimatfrågans akuta skede är nu och de kommande decennierna, därför bör dessa kolsänkor också vara avverkningsfria.
KSLA:s debattartikel i DN 25/6-18 visar på betydligt större systemfel än vad som direkt framgår. Att våra regeringar, LRF och alla operativa miljötillsynsmyndigheter, samt även utredande organ såsom HAV m.fl. fortsättningsvis har ett fokus som är helt och hållet felinställt är ett faktum. Ansenliga resurser läggs in bl.a. i en tillsynsapparat till mycket liten nytta och de allvarligaste miljöhoten i form av bl.a klimatpåverkan och fosforutarmning nämns liturgiskt och utan någon som helst uppföljning av resultat av insatser, vare sig kvantitativt eller kvalitativt. Fortfarande är allt fokus samlat på ovidkommande principer såsom miljöbalkens ”försiktighetsmått” och PPP (Polluter Pays). Istället för att leda var och en till schavotten (inklusive mig själv som arbetat med operativ tillsyn i 15 år), är det nu dags att ändra om kursen helt och att börja se främst jord- och skogsbruket som den ledande aktör som det är i den omställning som krävs och som står inför dörren. Ingen annan sektor torde ha större kapacitet i nuläget när det gäller att samla in kol och även förlorad fosfor. Därför bör alla insatser nu fokusera på denna möjlighet snarare än att fastna i orerande om försiktighetsmått.