Vad vet vi om oss själva?

Moderaterna kom nyligen med ett utspel om att barn ska spela mindre datorspel. Detta föranledde en forskare i nationalekonomi att kvittra på Twitter att förslaget var konstigt, bland annat på grund av att forskaren själv i sin barndom spelat datorspel mer än tre timmar dagligen. Att dra allmänna slutsatser enbart utifrån sin egen erfarenhet tycks vara ganska vanligt.  Hur många gånger har vi inte hört Nisse i Hökarängen intervjuas i TV och yttrat saker i stil med: ”Det är självklart att det inte är farligt att röka, jag har rökt sen barnsben och mår prima”. Problemet med denna typ av slutsats är att man själv bara utgör en observation och att det naturligtvis behövs fler observationer än så för att dra tillförlitliga slutsatser.

Men det finns också en annan relaterad aspekt av forskarens reaktion.  Hur kan han veta att han inte har påverkats negativt av datorspelandet i unga år? Visserligen har han lyckats mycket väl på de flesta av livets områden, men kanske hade det gått ännu bättre om han spelat mindre datorspel som ung? Eftersom han valde att spela mycket datorspel som ung får han aldrig reda på vad som skulle ha hänt om han spelat mindre datorspel. Kanske hade han i så fall blivit professor vid Harvard vid 25 års ålder och redan vara aktuell för ekonomipriset? De erfarenheter vi samlar på oss under livets gång beror ju på de stimuli vi utsätts för och de val vi gör, medan vi ofta inte vet vad som skulle hänt om vi utsatts för andra stimuli eller gjort andra val.

Vi människor är fantastiskt duktiga på att skapa en sammanhängande självbild utifrån våra erfarenheter. Vår självbild innehåller även en massa föreställningar hur vi skulle agera i situationer som vi aldrig utsatts för — och som vi därför inte kan veta hur vi skulle reagera på. Kanske är du övertygad om att du inte skulle vara otrogen mot din partner, men kan du verkligen veta detta om du aldrig frestats av en verklig homme eller femme fatale? Kan du vara säker på att du aldrig skulle döda en annan människa utan att ha befunnit dig i den typ av extrema situationer då folk tenderar att döda varandra? Kommer du att ändra uppfattning om RUT-avdraget efter att du har börjat utnyttja det? Hur mycket skulle du skänka till välgörande ändamål om du vann en miljon? Jag skulle vilja hävda att vi egentligen vet ganska lite om oss själva, trots att de flesta av oss säkerligen tycker att vi har ganska god självkännedom.

Hur ska vi då gå till väga för att lära oss mer om oss själva? Den kvittrande forskaren sitter naturligtvis själv inne med svaret — han kan använda samma metoder som i sin empiriska forskning! Det ena sättet är att experimentera mer, det vill säga utsätta sig för fler olika sorts stimuli och kanske även fatta beslut slumpmässigt — en slags evidensbaserad livsföring. Vi kan likt Luke Rhinehardt i Tärningsspelaren ta tärningen till hjälp för att slumpmässigt fatta beslut som vi inte annars skulle göra. För egen del har denna strategi än så länge bara resulterat i att jag köpte en ful t-shirt på Kapp-Ahl — vilket jag annars inte skulle gjort. Ett tag efter att jag köpt t-shirten kom jag på mig själv med att använda den då och då. Det visade sig att min självkännedom var felaktig — jag är helt enkelt en person som kan gå runt i en ful t-shirt från Kapp-Ahl.  Även om vi inte tar tärningen till hjälp, kan man lära sig mer om sig själv genom att försöka fatta oväntade beslut och inte bara hålla fast vid gamla rutiner.

En annan källa till kunskap är att studera hur andra människor reagerar i olika situationer.  Man kan till exempel ta forskningsresultat till hjälp. När det gäller effekten av datorspelande kan man läsa Jonas sammanfattning av några kvasi-experimentella studier om effekten av att skaffa hemdator — resultat som tyder på att det kanske skulle gått ännu bättre för den kvittrande forskaren om han spelat mindre datorspel. För egen del har en viktig drivkraft för att jag vill fortsätta forska varit just att jag vill lära mig mer om mig själv. När jag för 11 år sedan sökte till doktorandprogrammet i nationalekonomi skrev jag i en ansökan (som Handelshögskolan köpte men Stockholms universitet avslog) att jag ”alltid sett mig själv som en sanningssökare, och att det är denna grundläggande drivkraft som nu leder mig vidare till doktorandutbildningen”. Att förstå samhället och att påverka det till det bättre är viktiga drivkrafter för mig, men sökandet efter sanningen om mig själv är kanske en lika stark drivkraft.

 

Comments

  1. Förmåga att se
    Vad en har med sig från början till slut, om det finnas någon början och slut? Är livets lust att leva. Livet i sig är perfekt på så vis, det bara lever. Vad som kan överges rubbas eller skadas i livet är tankar, tankar som lever utan att för det vara livet självt.

    Det är oerhört intressant att se på ens tänkande, att se hur en tänker, gamla erfarenheters reaktion i relation till gamla minnen, det vi kallar kunskap. Ganska omgående leds en in på medvetandefrågor, universum och dess natur. Frågor som ingen vetenskapligt eller spirituellt haft förmåga att besvara, sanningar en bara kan finna ut själv, antaganden om livet.

    Skönheten med sanningen är att ingen känner den, ändå lever den med oss, oavbrutet. Likaså finns det ingen färdig väg till sanning, alla ”måste” gå sin egen väg, och den insikten, att ingen vet, att så här är det … Är kanske den enda sanningen?

    Sanningen om det separerade jaget, den du och jag är, den som ställer frågor och ger svar, vet ingen vem det är, eller vad. Mycket pekar mot en helhet i ett tilltrasslat ”mind”, ett innefattande och medvetet fält utspritt i hela universum, ett gemensamt medvetande – men ingen vet.

    Det finns de som på några sekunder fått revolutionerande ”svar”, vilket förändrade hela deras världsbild, undrar vad de såg som fick så drastiska konsekvenser? Uppenbarligen går det att beskriva med ord, men inte förklaras, känslan måste upplevas säger den som har förmåga att se … Det andra inte ser – det vi kallar visdom.
    Länk med fördjupning – http://bit.ly/JXTy8s

  2. Att använda sig själv och sina egna prestationer på olika områden som ett verktyg för vetenskaplig analys förekommer ofta i den klassiska litteraturen. Exempelvis i Jonathan Swifths Gullivers resor, vid Grand Academy of Lagado där speciellt en av professorerna var framstående inom vad vi idag kanske skulle kalla mikroekonomi med inriktning på dietik och marknadsundersökningar:
    Another professor showed me a large paper of instructions for discovering plots and conspiracies against the government. He advised great statesmen to examine into the diet of all suspected persons; their times of eating; upon which side they lay in bed; with which hand they wipe their posteriors; take a strict view of their excrements, and, from the colour, the odour, the taste, the consistence, the crudeness or maturity of digestion, form a judgment of their thoughts and designs; because men are never so serious, thoughtful, and intent, as when they are at stool, which he found by frequent experiment; for, in such conjunctures, when he used, merely as a trial, to consider which was the best way of murdering the king, his ordure would have a tincture of green; but quite different, when he thought only of raising an insurrection, or burning the metropolis.

  3. Kalle says:

    Är det rationellt att bara kasta bort ett oanvänt nyköpt plagg även om vi tycker den är ful?

    Det beror nog på hur vår egna beslutsprocess ser ut. Vill vi inför oss själva på något sätt verka rationella, miljömedvetna samt gärna lite privatekonomiskt motiverande (det är t.ex. trots allt luncher som den där T-shirten kostade och inte hade jag gått till en restaurang och vaskat två luncher.

    Så även om beslutet att köpa den fula T-shirten var rationellt, så krävs det en konsekvensanalys av varför den används, vilket är ett helt annat beslutsträd än att köpa den. Fråga är om detta egentligen inte är två helt oberoende stokastiska variabler, medan ens naturliga känsla är att sätta korrelationen till 1 mellan dem. För egen del är jag mycket skeptiskt till att det är en stark positiv korrelation mellan att köpa en ful T-shirt, och sedan använda det, men det låter rationellt.

    Åter igen så känns det som att det statistiska underlaget med 1 T-shirt återfaller på inledningen av texten. Det är 1 och endast 1 observation.

    • Jag tar bara upp t-shirten som ett (förhoppningsvis underhållande) exempel och drar inga allmänna slutsatser av den episoden. När det gäller t-shirten tror jag att det finns en ganska mondän förklaring: Jag hade helt enkelt fel om hur fula kläder som finns på Kapp-Ahl och den t-shirt jag köpte visade sig vara mindre ful än en del andra t-shirtar i min garderob. Det handlar kanske därför i detta fall mest om att jag lärde mig mer om mina förutfattade meningar om Kapp-Ahls sortiment.

      • Kalle says:

        Det är inte mitt syfte att använda T-shirt som något annat än ett exempel på att många gärna låter ett första beslut följa av en lång rad ”förutbestämda beslut” utan att reflektera över att det finns ingen naturlig lag som säger att bara för att man fattat ett beslut så är inte konsekvenserna av detta beslut förutbestämda.

        Av ditt svar att döma så missade jag i mina formuleringar samt mitt sätt att uttrycka mig att lyfta problemet om att många personliga beslut är förutbestämda utifrån tidigare beslut. Som att inget nytt beslut behöver fattas.

        Jag personligen brukar kalla det aktiva och passiva beslut. Ett typiskt sammanhang är bilkörning där många kör per automatik, växlar per automatik vad de brukar göra. Inte nödvändigtvis vad som är bäst utifrån den aktuella situationen. Jag har en känsla av att många passiva beslut fattas utan att människor vet varför. T.ex. fördomar är ett typiskt exempel på ett passivt beslut.

      • Nu är jag inte utbildad ekonom, men går det inte att se det som ett specialexempel på sunk cost fallacy? ”Jag hatar den här tröjan men använder den ändå eftersom jag betalat för den”.

  4. Arvid Malm says:

    Bra text som fångar självanalysens begränsningar. Du täcker upp den troligaste invändningen mot akademiska studier som grund för livsföring, genom att samtidigt förorda lite randomisering i vardagslivet. Frågan är bara hur man bäst utvärderar sina egna resultat?

  5. Vi befinner oss på ett sluttande plan.
    Det enda som vi kan vara säkra på är att det garanterat kommer att ”gå åt skogen”.
    Jag körde MC mellan åldern 16-20. Jag lever. Andra dog. En av mina kompisar fick en styrstång rakt genom magen. Av detta har jag dragit slutsatsen. Det är farligt att köra MC.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s