Att vi bryr oss om vår relativa konsumtionsnivå snarare än hur mycket vi konsumerar absolut sett hör till de viktigare bidragen från den beteendeveteskapliga skolan. Det finns dock en utbredd skepsis mot denna förklaringsmodells värde.
I den briljanta lilla boken Falling behind visar Robert Frank med pedagogiska resonemang och empiriska studier att fenomenet är att ta på allvar (budskapet sammanfattas här). I många fall är den subjektiva upplevelsen av viss konsumtion knuten till varans relativa kvalitet, eller dess status. Även om min Peugeot objektivt sett är en bättre bil, slog nog känslan av att 1962 kryssa runt i stans första Volvo P1800 vad jag upplever under en tur till ICA Maxi.
I andra fall är dilemmat än tydligare: alla kan inte bo nära den bästa skolan.
Jakten på det relativt bästa gör enligt Frank (och andra) att vi hamnar i en konsumtionskapplöpning som alla skulle må bra av att bryta. Vi skulle då kunna konsumera mer av sånt med lågt statusvärde men med stort absolut konsumtionsvärde. Som fritid.
Att vi bryr oss om vår position relativt andra är svårt att förneka och Frank drar intressanta politiska implikationer ur denna insikt. Min invändning är i stället att denna litteratur inte tar de beteendeveteskapliga insikterna på tillräckligt allvar. Den fokuserar alltför mycket på konsumtion som statusbärare och hamnar därför alltför lätt i slutsatsen att progressiv beskattning skulle hantera problemen.
Men är det verkligen den status konsumtion kan skänka som driver oss att arbeta hårt och välja bort fritid?
Är det inte snarare så att de allra flesta av oss vill vara duktiga på det vi arbetar med. För en del är det viktigt att vara allra bäst. En (förhoppningsvis) liten grupp arbetar enkom för brödfödan. Den stora gruppen i mitten tävlar inte men har heller ingen lust att maska. Man vill göra ett bra jobb som känns viktigt, lära sig något nytt ibland och dra sitt strå till stacken. Det ger mening åt tillvaron, en position i gruppen och respekt hos chefen. Som bland andra Tore Ellingsen diskuterat kommer lönescheman som bortser från denna typ av aspekter sannolikt att misslyckas.
Denna strävan efter att vara duktig och utvecklas ger avkastning i plånboken, främst då den kollektivt gör oss mer produktiva. Man köper då lite dyrare fredagsvin och kanske en julresa till Thailand. Men det var inte utsikten om dessa fröjder som fick oss att arbeta hårt, det var omsorgen om positionen i arbetsgemenskapen. Likaså är kanske inte den stora kostnaden av att jobba deltid den lön man försakar utan känslan av att inte längre riktigt räknas.
Men detta är bara spekulationer. Kanske är min lutherska själ ensam i sin längtan efter jobbrelaterad bekräftelse. Eller så är det ingen slump att Financial Times helgbilaga heter How to spend it. Om vi nu jobbade för att konsumera vore det ju inte en fråga som behövde besvaras.
Ekonomistas 
Mycket intressant Jonas! Men om du har rätt, skulle inte “svaret” kunna vara progressiv beskattning även här. Om det är arbetsinnehållet som är det viktiga och att vara duktig i gruppen så kommer ju inte progressiv beskattning att förändra ditt beteende särskilt mycket utan du fortsätter att vara duktig hur du än blir beskattad. Snedvridningen blir alltså liten vilket gör arbete till en lämplig skattebas att beskatta hårt. Men detta resonemang går å andra sidan emot moderna studier på arbetsbeskattningens betydelse för viljan att utbilda sig, anstränga sig, byta jobb etc, tex Holmlund och Söderström (2007), som visar att ett avskaffande av värnskatten mycket väl kan vara självfinansierande just för att vi reagerar kraftigt på ekonomiska incitament längs med flera viktiga beslutsmarginaler.
Skön bild! Var är den ifrån? Notera dock de relativt nya bilarna ute i favelan(?) nere till vänster, så det är inte riktigt riktigt dåligt på den sidan heller.
Vad det gäller resonemangen så tror jag att det ligger mycket sanning i att det är annat än reda pengar som får folk att jobba hårt och det är absolut nåt som beslutsfattare bör ta in…
Det Frankska perspektivet är intressant men kanske väl pessimistiskt. Gary Becker och Kevin Murphy påpekar att konkurrens om relativ position också kan förväntas medföra positiva externa effekter som måste beaktas. På s. 124 i Social Economics: Market Behavior in a Social Environment skriver de t.ex.: “Great scientists and outstanding entrepreneurs receive enormous prestige and status precisely in order to encourage scientific and startup activities.” Och Richard Harbaugh menar att rädsla för att hamna efter kan få folk att spara mer, vilket kan ge positiva tillväxteffekter.
En annan, förmodligen banal sak för någon som är insatt i litteraturen om relativ nytta: jag förstår inte varför litteraturen förordar progressiv beskattning. Progressiv beskattning borde leda till en jämnare inkomstfördelning. Det gör att de med låga inkomster får högre nytta, eftersom de relativt sett inte ligger så långt ifrån toppen, medan de med de högre inkomsterna får lägre nytta eftersom de förlorat mycket av sin relativa fördel. Huruvida samhällsnyttan ökat borde i mina ögon bero på hur man viktar individernas nyttor och borde inte trivialt leda till att progressiv beskattning är optimalt. Så var ligger haken, någon?
Teorin borde implicera att avskaffandet av ordensväsendet var lika illa som de höga marginalskatter vi hade under 70- och 80-talen. Rolig tanke.
@ Camilo: Man tror väl att inkomstfördelningen är rätt skev, så att toppen är smal och botten bred, varför den senare borde väga rätt tungt även med en jämn viktning av individers nyttor.
OK, tack Per, låter rimligt.
Nu är ju inte det direkt någon vetenskaplig avhandling, men Frycklund pekar ju i sin bok “Yppighetens nytta” att det finns ganska många andra fördelar med konsumtion, inkluderat även den statuskonsumtion som kritiseras av Frank. Kan slutsatserna av Franks resonemang påverkas av Frycklunds argument månntro?
Många kommentarer! Generellt kan man ju säga att flera av kommentarerna och mitt inlägg tillsammans visar att vad som driver och motiverar oss är ytterst komplext. Jag tror att status på arbetsplatsen är av särskild vikt då man tenderar att spendera väldigt mycket tid i detta sociala sammanhang. Däremot tror jag Frank inte minst har en viktig poäng med att alla vill bo i de relativt bra områdena. Sedan finns det en viktig aspekt i att förväntade skatter och inkomster kan påverka ursprungsvalen man gör, vilken utbildning, vilken bransch etc. Även om man sympatiserar med Frank i princip är det därför svårt att veta vilka hur effektiva olika policy-verktyg är för att uppnå olika mål.
Niklas har en poäng i att status och prestige kan ha positiva externa effekter, liksom negativa. Egentligen är det inget i Franks resonemang som motsäger detta, han tenderar dock att vara lite ensidig. Inte heller skulle det förslag om progressiv konsumtionsbeskattning han lägger fram påverka något i den dimensionen; i den mån folk drivs av prestige som inte mäts i pengar händer ju ingenting. Vilket naturligtvis ytterligare komplicerar frågan om vilka styrmedel som kan användas.
Franks resonemang verkar även bygga på att den negativa externa effekten av en konsumtionsökning i toppen är större än den positiva externa effekten av en sänkning i botten. Dvs vi jämför oss asymmetriskt uppåt och nedåt. Inte ett orimligt antagande.
Niclas S: Det är en bild från Sao Paulo. Jag tror lagstiftaren tar hänsyn till detta exempelvis genom semesterlagstiftning och arbetstidsregler. Dessutom finns det normer som försöker hantera problemet. Skulle tro att den omtalade “antipluggkulturen” bland pojkar i skolan är en sådan. Nu gäller det bara att dra in tjejerna i den.
Marcus: Du får nog utveckla Frycklunds resonemang lite…
Jonas V: Ok, som jag uppfattat det så är ett av hans argument att gårdagens konsumtionskritik mot vad man då tyckte vara “statuskonsumtion”, exempelvis ovanliga och dyra mikrovågsugnar, faktiskt bidrog till att producenter med tiden kunde utveckla billigare mikrovågsugnar till folkflertalet. Gårdagens lyx är alltså i flera fall standard idag. Poängen han vill göra tror jag är att betona konsumentens och konsumtionens viktiga roll för utvecklingen; att det inte enbart är producenterna vi bör tacka.
(reservation för missförstånd som vanligt, det är alltid lite vanskligt att återge andras argument)
För att spinna vidare lite på Frycklund/Marcus: En enkel fråga om hur lycklig man känner sig kanske inte ger alla de väsentliga svaren. Vår höga konsumtionsnivå och vårt hårda arbete (i stället för fritid) leder till tekniska landvinningar som gör att vi lever längre och tryggare liv. Du kanske skulle varit gladare i en P1800 -62 ´än i din Peugot idag, men om du krockade skulle lyckan inte vara så länge.
Medicinsk teknik är det mest uppenbara exemplet, men det finns många fler:
Förmodligen är det de tekniska landvinningarna som ligger bakom den närmast totala avsaknaden av krig mellan stater nuförtiden – den som har störst kompis vinner alla reguljära krig på nolltid, eftersom modern vapenteknik är så dödligt effektiv.
Matpriserna har under många år sjunkit vilket hjälpt till att minska svält och undernäring i världen. (Det som händer just nu är förmodligen bara en tillfällig topp på kurvan).
Även om mycket av det vi konsumerar inte direkt ger mat åt de hungriga och fred på jorden så hänger det ihop: allt porrsurfande har lett fram till en väldig utveckling av internet så att vi alla kan få tag på massor av relevant information för våra samhällsnyttiga insatser. Datorspel driver fram snabbare processorer, som används till allt möjligt nyttigt.
Så fram för skatter som gynnar företagsamhet, nytänkande och hårt arbete!
Intressant.
Om vi kombinerar det här antagandet:
“Men det var inte utsikten om dessa fröjder som fick oss att arbeta hårt, det var omsorgen om positionen i arbetsgemenskapen. Likaså är kanske inte den stora kostnaden av att jobba deltid den lön man försakar utan känslan av att inte längre riktigt räknas.”
Och det här:
“Jakten på det relativt bästa gör enligt Frank (och andra) att vi hamnar i en konsumtionskapplöpning som alla skulle må bra av att bryta. Vi skulle då kunna konsumera mer av sånt med lågt statusvärde men med stort absolut konsumtionsvärde. Som fritid.”
Blir väl summan att en förkortning av normalarbetstiden skulle leda till större lycka?
Mårten: Så skulle det absolut kunna vara och det är nog många som skulle dra den slutsatsen. Arbetstids- och semesterlagstiftning skulle definitivt kunna ses som delar av en sådan politik. Problemet är väl bara att människor blir lyckliga av så olika saker och det är definitivt möjligt att man annars började mäta sig på andra områden i stället. Överdriven trädgårdsskötsel tex. Fördelen med att koncentrera konkurrensen till arbetslivet är ju att folk tenderar att göra något produktivt där vilket både kan ha kort- och långsiktiga positiva effekter vilket flera av kommentarerna belyser. Dessutom är det i många branscher (som min) i praktiken omöjligt att reglera hur mycket folk jobbar. Folk kan alltid sitta hemma och förkovra sig och smygjobba på diverse projekt.
Lyckoforskningen visar också att arbetslöshet är en riktigt downer, långt mycket värre än enbart inkomstförlusten som arbetslöshet för med sig . Den politiska implikationen av detta, vad är det? Skulle kunna användas för många reformer som nog står i stark kontrast till jämlikhetstankarna. Sänkta ersättningsnivåer som kan tänkas sänka arbetslösheten lite, är positivt (även om det ökar inkomstspridningen), utifrån ett lyckoperspektiv?
Dessutom, som någon redan nämnt…de som försöker använda lyckoforskningen för att dra politiska implikatiner (mer än bara på skoj i en bloggkommentar), verkar inte bry sig om hur länge vi lever, vilket jag finner mycket märkligt.
Utan ekonomisk tillväxt hade många av de folkhälsoinvesteringar och medicinska investeringar som gjorts de senaste 150 åren varit omöjliga (och vice versa), så en politik som syftar till att vi ska jobba mindre leder till minskade sannolikheter för nya genombrott i folkhälsa och medicin.
Lycka 3,5 i 70 år eller lycka 3,4 i 80 år? Intressanta avvägningar här…
@ Mikael:
Slutsatsen är snarare den omvända – är det inte precis så anhängarna av 100-procentig a-kassa resonerar? ‘Det är så jävligt att vara arbetslös att ingen ändå vill vara det, så det behövs inga monetära incitament…’
För att sänkta ersättningsnivåer ska höja lyckan med ditt antagande krävs någon form av paternalism där människor inte vet sitt (långsiktiga) bästa. Inte otroligt, men inte heller neoklassisk liberalism.
Per: Sänkta ersättningsnivåer tenderar att leda till lägre jämviktslöner. Lägre löner=lägre arbetslöshet, alldeles utan paternalism.
Är det verkligen så enkelt som Jonas antyder? Om människor är lyckligare på jobbet än som arbetslösa borde det redan få effekt i form av lägre löner vid en given a-kassa-nivå än vad de skulle vara om människor inte ville jobba.
Att säga åt dem att sänka sina lönekrav ännu mer (genom att sänka a-kassan) känns paternalistiskt.
Jag är nog benägen att hålla med den senaste skribenten, även om jag är skeptisk mot att stå i opposition till dig i teoretiska (och för den delen empiriska) frågor, Jonas.
Om människor tycker att det är riktigt jävligt att vara arbetslösa finns inga utbudseffekter av lägre ersättningsnivåer (medan försäkringsargumentet för mycket höga ersättningar är väldigt starkt.
Det resonemang Jonas redovisar bygger väl just på det ganska rimliga antagandet att inte alla (i alla fall kortsiktigt) mår så dåligt av att slippa arbeta (i den beskattade sektorn). Eller missar jag något?
Det enda hyfsat robusta resultat som forskningen kunnat finna mellan olika arbetsmarknadsregleringar och arbetslöshet är att lägre a-kassa sänker arbetslösheten. Detta är tydligt på individnivå och i makrodata. Det är inte så konstigt eftersom a-kassenivån definierar outside option för den som förhandlar om lönenivån. Dessutom påverkas sökintensiteten för dem som är arbetslösa. Även om det är miserabelt att vara arbetslös med 100% ersättning så är det än värre att vara det med 80%. Frågan handlar helt om hur jämviktslönerna på arbetsmarknaden etableras. Kan någon seriös tro att outside option inte spelar någon roll? När väl lönerna är etablerade är det dessutom rätt klart att lägre löner innebär att fler människor efterfrågas.
Det du säger låter helt plausibelt.
Men jag menar nog att juryn i bästa fall fortfarande är ute i frågan om huruvida arbetslösas (långsiktigt) miserabla situation i sig är ett argument för att sänka a-kassan även i en modell med standardpreferenser.
Per: Det kan jag hålla med om. Däremot måste jag säga att många lyckoforskare verkar väldigt politiskt drivna i vilka policy-rekommendationer de ger baserat på lyckoforskningen. Jag anser Mikaels kommentar vara helt logisk men jag har inte hört Layard etc dra denna slutsats. Är arbetslöshet så illa som forskningen tyder på (vilket väl även är vad arbetarrörelsen hävdat i evinnerliga tider) så kanske man bör beakta hela spektrat av möjliga åtgärder — även sådana som verkar via jämviktslönen.
En sänkt a-kassa lär fortfarande leda till fler jobb men jag ser inte hur man kan påstå att det ligger i de arbetslösas eget intresse. Om man tycker arbetslöshet är så hemskt kan man ju erbjuda sig att sänka sin lön under den rådande jämviktslönen för att få jobb. (Åtminstone så länge inte fackföreningarna är allt för starka.)
Johan: Det är ju just det som är saken: det finns begränsningar för hur mycket man kan sänka sin lön.