Den översta procenten i (delvis) nytt ljus

Den ökade inkomstojämlikheten i västvärlden har fått mycket uppmärksamhet under senare tid. Bland de mest diskuterade måtten på denna ökade ojämlikhet är den ökade andelen av alla inkomster som den översta procenten i inkomstfördelningen tjänar. Nu har några nya studier kommit som vill nyansera bilden av topprocentens andel.

imageBakgrunden är den litteratur om toppens inkomstandel som vuxit sig stor under senare år, framför allt på grund av fransmannen Thomas Pikettys banbrytande arbeten (med bland andra Tony Atkinson och Emmanuel Saez). Inte enbart andra forskare, utan även politiker och till och med den breda folkopinionen – kanske inte minst tydligt i Occupy Wall Street-rörelsen – har tagit till sig huvudresultaten från denna litteratur.

I två studier granskar nu den amerikanske fördelningsforskaren Richard Burkhauser och hans kolleger hur känsliga resultaten för topprocentens andel är för olika definitioner av inkomst och inkomsttagare. Dessa känslighetsanalyser har visserligen redan delvis utförts av de ekonomer (mig själv inräknad) som beräknat toppandelar, men ändå finns intressanta bidrag i Burkhausers analyser. I ena studien granskas situationen i USA och i den andra situationen i Australien.

Framför allt utpekas betydelsen av att inkludera kapitalvinster i inkomstbegreppet, och att dessa kapitalvinster bör beräknas utifrån förändringar i förmögenhet snarare än enbart den realiserade delen som uppstår vid försäljning och då också syns i deklarationen.

Bilden till höger visar hur utvecklingen i Australien förändras när olika beräkningsmetoder och datamaterial används. Som synes finns notabla skillnader i både nivå och variabilitet. Däremot rådet ingen tvekan om att den övergripande trenden; inkomstojämlikheten – mätt som topprocentens inkomstandel – har stigit i Australien oavsett vilket mått man använder.

Harvards Greg Mankiw har också skrivit en uppsats, kallad “Defending the One Percent”, i vilken topprocentens ökade inkomstandel sätts i ett nytt ljus. Mankiw går här hårt åt den vänsterorienterade kritiken av utvecklingen och han presenterar en överlag intressant diskussion av olika argument för och emot höga inkomstskillnader.

Mankiws huvudpoäng är att kritiken mot de ökade inkomstojämlikheterna i stort sett är missriktad. Det handlar dock inte så mycket åt själva mätningen av toppens andel, utan snarare det klassiska argumentet att toppens andel måste få vara vad den är eftersom den i stort sett återger att duktiga människor får en hög avkastning på sina produktiva insatser i samhället. Även om han medger att vissa i toppen säkert roffat åt sig för mycket har detta rofferi knappast ökat, utan det är istället den teknologiska utvecklingen (och avstannade utbildningsexpansionen) som förklarar varför de högutbildade och högpresterande fått så mycket större del av kakan på senare tid (vilket också avhandlats på denna blogg).

Inte heller påverkas Mankiws analys av det faktum att familjebakgrunden har betydelse för vem som når inkomsttoppen. Mankiw hänvisar till forskning som visar att inkomstvariation till största delen kan hänföras till gener och omständigheter utanför familjen medan familjens direkta betydelse är liten. Mankiw drar slutsatsen att USA ”inte är långt från jämlikhet i förutsättningar”. Men här är nog Mankiw mer än lovligt ytlig. För enligt vissa handlar jämlikhet i förutsättningar om att man ska utjämna alla faktorer som man själv inte kan vara ansvarig för, och till dem hör ju även den genetiska. Vidare innebär Mankiws ståndpunkt att alla yttre omständigheter utanför familjen, såsom exempelvis skola och uppväxtmiljö, inte är faktorer som bör beaktas när vi pratar om jämlikhet i förutsättningar. Detta tror jag få skulle hålla med Mankiw om. Till sist nämner han inte forskning som visar att den intergenerationella korrelationen mellan barns och föräldrars inkomster är dubbelt så hög i USA som i de nordiska välfärdsstaterna, vilket också borde ha påverkat hans slutsats. Mankiw landar slutligen ett rättviseresonemang där han utifrån ett rättighetsperspektiv argumenterar för att den översta procenten har rätt till sin frukterna av sin egen ansträngning (han gör här en ganska oväntad analogi med människans rätt till sina egna inre organ).

Sammantaget kan man utifrån dessa skrifter framför allt dra slutatsen att medan det händer mycket när det gäller mätandet av inkomstskillnader och dess utveckling över tid händer inte lika mycket när det gäller argumenten för och emot inkomstskillnader.

Comments

  1. Vad är det för gener som samvarierar med inkomster? Samma som för färgblindhet? Eller är det hela bara kod som betyder ”släkt”?

  2. Vi får verkligen vara tacksamma mot Daniel Waldenström för att han refererat och länkat till Defending the One Percent av N. Gregory Mankiw.
    Mankiws uppsats är ett enastående stycke ekonomism, där även den genetiska forskningen får ge sitt bidrag till att bevisa att det rådande ekonomiska tillståndet är det enda med naturen överensstämmande.
    I inledningen tar han dock oss först med till vad han kallar ett jämlikhetens utopia, där den rena marknadsekonomin råkar skapa en jämvikt vid vilken alla förtjänar exakt samma inkomst. Identiskt lika inkomst för alla är visserligen inte i enlighet med någon modern definition av jämlikhet, men låt oss inte vara småaktiga, utan i stället ifrågasätta den mera grundläggande förutsättningen: Kan en marknadsekonomi spontant hamna i ett läge där inkomsterna fördelas lika till alla? Dvs. rent teoretiskt?
    Historiskt verkar det snarare som inkomsterna i de reellt existerande marknadsekonomierna – åtminstone sådana som inte störs av progressiv beskattning och/eller transfereringar – fördelar sig enligt en Pareto-funktion.
    Jag känner inte till i fall någon ekonomisk forskning har kunnat avgöra i fall detta är en konsekvens av att utbytet av varor och tjänster sker via en marknad, enbart gäller för marknadsekonomier som samtidigt är klassamhällen eller inte alls har något med det marknadsekonomiska systemet att göra. Det vore intressant i fall någon kunde tipsa om detta i så fall.

    Jag ska återkomma med några synpunkter på det som Mankiw betecknar som genoeconomics när jag läst på i detta synnerligen intressanta ämne.
    En första reflexion är att detta skulle kunna förklara arvsrättens uppkomst. Denna behöver då inte alls bero på att urtidens hövdingar och därefter bördsaristokratin hade makt och råd att välja vem de ville till arvtagare, utan kan ha varit resultatet av en allmänmänsklig erfarenhet av det genetiska arvets kompetensfördelning. Fast samtidigt är det då tveksamt om inte den sentida eftergiften att ge kvinnorna lika arvsrätt måste ifrågasättas? Det grundar sig ju inte på det förhistoriska genetiska arvet – det naturligt mänskliga(?) – utan på medvetna mänskliga beslut byggda på ideal som jämlikhet (jämställdhet) och rättvisa.

  3. Martin Kolk says:

    Låter komplicerat att räkna med förändringar i förmögenhet som inkomst, betyder det att man har negativ inkomst om man göra dåliga investeringar, eller har pengar i byrålådan?

    Annars är väll det mest slående att vi aldrig kommer att kunna replikera studien i Sverige dock, eftersom förmögenhet inte längre registreras på något sätt.

    Själv har jag alltid tyckt att det mest vetenskapliga sättet att mäta arv och miljö är att lämföra två monozygotiska tvillingar som växer upp på slumpmässiga platser på jorden, till exempel Japan och Ghana. Då tror jag inte arv skulle utgöra 50% längre… Arv/mijö studier som mäter andelen av förklarad varians mellan gener/miljö, verkar ofta mest vara en tävlan att hitta förhållanden med minst total varians, så att arv/miljö kvoten blir så stor som möjligt.

  4. David Westlund says:

    ”Sammantaget kan man utifrån dessa skrifter framför allt dra slutatsen att medan det händer mycket när det gäller mätandet av inkomstskillnader och dess utveckling över tid händer inte lika mycket när det gäller argumenten för och emot inkomstskillnader.”

    Huvudet på spiken. När man slutat prata om de ekonomiska konsekvenserna och i stället om vad olika grupper i samhället förtjänar har man lämnat ekonomin och börjat ägna sig åt moralfilosofi. Inget fel i det, men filosofiska frågor kallas eviga av en anledning.

    Jag tycker det mest intressanta är att Mankiws överhuvudtaget känner sig tvingad att hänvisa till moralen för att försvara låg marginalskatt i stället för att bara hänvisa till incitament och effektivitet (även om han går igenom även det i sin text). Tidigare har jag nästan uteslutande hört argument från ekonomer om att hög marginalskatt är skadligt för ekonomin. Nu ser jag också argument från andra hållet:
    http://www.epi.org/publication/raising-income-taxes/

    Har det skett en förändring i vad den ekonomiska forskningen säger om marginalskatter, som kan förklara Mankiws behov av att moralisera?

    • Såvitt jag förstår saken skulle ett konsekvent – klasslöst – ekonomiskt tänkande, där uppgiften för den ekonomiska verksamheten är att fungera så att envar bidrar efter sin förmåga till ekonomin (mänsklighetens ämnesomsättning med naturen) och envar får utdelning efter sina behov, idag avfärdas som moraliserande.
      Medan däremot guldmakeriet, att bevara metoder och teorier som gång på gång visar sig totalt felaktiga, därför att de ”förbättrar företagsklimatet”, sådant behandlas som god vetenskap.

    • demolam says:

      Daniel har tidigare skrivit att det kan vara så att det inte är marginalskatten utan snarast den genomsnittliga som spelar roll för hur vi beter oss här:
      https://ekonomistas.se/2012/10/30/hur-beter-du-dig-egentligen-skattebetalare/

      Tror även att Robert Östling har något liknande inlägg någonstans som jag inte hittar nu. I övrigt så har väl finanskrisen lett till ett ökat ifrågasättande av den ekonomiska ordningen både inom och utom akademien.

  5. ”Sammantaget kan man utifrån dessa skrifter framför allt dra slutatsen att medan det händer mycket när det gäller mätandet av inkomstskillnader och dess utveckling över tid händer inte lika mycket när det gäller argumenten för och emot inkomstskillnader.”

    Nej, slutsatsen är att Mankiw isolerar sig från de senaste 30 årens forskning inom politisk filosofi. Dessutom är början av hans text gränsfall till plagiat (Nozicks Wilt Chamberlain-exempel!).

    Ingrid Robeyns kommentar är på pricken:
    ”So what should political philosophers do who read this paper, and who notice (a) the lack of engagement with an entire literature in political philosophy and (b) have good grounds to find the ‘political philosophy part’ of this paper very badly argued for? (actually – it’s at least two philosophical literatures – one substantive on theories of distributive justice, and one methodological or meta-theoretical on justification/ legitimate thought experiments).
    Ignoring a bad paper by an unknown person is easy, and generally signals it a paper not worth bothering with. Ignoring a bad paper by a famous person may too easily be taken as saying that he was right (since we have no objections). Reacting to a bad paper by a famous person may give it attention it doesn’t deserve. I think this poses a dilemma for those who are very critical of this piece.”
    http://crookedtimber.org/2013/06/16/annals-of-anti-egalitarian-hyperbole/#comment-470660

  6. Krille S says:

    ”För enligt vissa handlar jämlikhet i förutsättningar om att man ska utjämna alla faktorer som man själv inte kan vara ansvarig för, och till dem hör ju även den genetiska.”

    Tycker någon detta på allvar? Hur är det tänkt att man ska åstadkomma detta? Ska alla kunna ha rätt att bli tyngdlyftare eller basketspelare på elitnivå oavsett de genetiska förutsättningarna?

    • Det finns de (exempelvis John Roemer) som tycker att även dessa skillnader bör utjämnas, åtminstone principiellt sett. Sedan kan det i praktiken vara svårt. Vi ger ju extra stöd till personer med genetiskt betingade sjukdomar eller utvecklingsstörningar. Vissa politiska partier har föreslagit gratis glasögon för barn. Att kompensera människor som fötts av föräldrar med relativt låg IQ är nog svårare.

      Notera att det alltså inte handlar om att alla har rätt till samma utfall (t ex att bli basketspelare) utan att de ska ha samma förutsättningar till att kunna uppnå ett givet utfall, vilket är en annan sak (vilket också Fred påpekar ser jag nu).

      • Whoops. Nu var du nog lite fel ute. IQ är inte ärftligt. (förutom att en Uppsalaforskare på området en gång slog fast att definitionen av IQ är det som den genomsnittlige psykologen anser sig ha undersökt med ett IQ-test, vare sig mer eller mindre).
        Metoden ”Att kompensera människor som fötts av föräldrar med relativt låg IQ” utvecklades inom socialvetenskapen under 1900-talet i Sverige. Den kallas generell välfärd och inriktades speciellt på att försäkra sig om att alla barn fick tillgång till lika skolutbildning (enhetsskolan). Detta ledde till mycket ilska bland de mera välutbildade, då de blev tvungna att engagera sig i skolans kvalitét även för de mindre ekonomiskt och blidningsmässigt bemedlades barn.

      • Sätt ett pris på oförmågor som ligger under snittet och så får föräldrarna kompensera sina barn ekonomiskt för det. Enkelt och rättvist.

      • För att ekonomisk kompensation från föräldrarna skall innebära något slags rättvisa för den som föds med ”oförmågor som ligger under snittet” krävs att de med allvarligare oförmågor föds in i ekonomiskt välbeställda familjer. Kanske en öppning för något slags proaktiv variant på genoeconomics?
        Å andra sidan verkar det i så fall sannolikare att familjer som är välbeställda ekonomiskt köper sig genmanipulationer som garanterar deras barn förmågor över snittet.
        I så fall en mera privatkapitalistisk variant av Brave new World.

      • Krille S says:

        ”Notera att det alltså inte handlar om att alla har rätt till samma utfall (t ex att bli basketspelare) utan att de ska ha samma förutsättningar till att kunna uppnå ett givet utfall, vilket är en annan sak (vilket också Fred påpekar ser jag nu).”

        Okej, kan någon operationalisera begreppet ”ha samma förutsättningar till att kunna [bli elitbasketspelare]”? Vad exakt innebär detta? Vad innebär det att ”ha samma förutsättningar”?

      • Eller att föräldrarna tvingas ha en ansvarsförsäkring. Premien skulle naturligtvis avspegla föräldrarnas grad av ”oförmåga”. Har man inte en sådan försäkring träder Trafikförsäkringsföreningen (motsvarand) in och betalar kompensationen samtidigt som föräldrarna straffas. En lösning som borde tilltala såväl vänster som liberaler.

  7. Till Krille S.
    Total utjämning i förutsättningar är inte någon modern eller relevant definition på jämlikhet. Annat än möjligen inom nationalekonomi? Annars brukar resonemangen gälla att alla barn (det är vanligtvis dem som sådana resonemang gäller) skall ges de bästa möjliga förutsättningar att utveckla sin fulla kapacitet. Antingen denna kapacitet är inom tyngdlyfteri, konsertviolinism eller varför inte nationalekonomi. Det enda undantaget från sådana idealistiska resonemang brukar vara att man inte ändå inte får ingripa i den ”naturliga” fördelningen så att de som råkar födas in i förmögna familjer berövas de fördelar som detta ger. Ett ytterligare steg i den riktningen här i Sverige är att man avskaffat arvs- och gåvoskatten.
    Till k:
    Visst är Mankiw synnerligen lättviktig. Men den nya disciplinen genoeconomics verkar väl värd att granska. Kanske den kan komma att bli ett stöd för den nya kolonialismen av liknande typ som rasbioligin var för den förra vågen. The ”Out of Africa” hypothesis, human genetic
    diversity, and comparative economic development av Ashraf och Galor http://www.econstor.eu/bitstream/10419/58432/1/715372939.pdf visar på möjligheterna. Även om det liksom när det gällde rasbiologin finns belackare som hävdar att andra än ärftliga faktorer faktiskt kan tänkas ha påverkat mänsklighetens utveckling. Ett helt gäng (icke nationalekonomer visserligen) skriver ett kritiskt svar som finns att hämta på http://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract_id=2155060

  8. Sankan says:
  9. Sankan says:

    Kan inte Daniel reda ut frågan huruvida inkomstojämlikheten ökat eller inte i Sverige de senaste åren? Det råder närmast total förvirring med olika budskap från OECD och Finanspolitiska rådet.

  10. Jared Bernstein är mindre imponerad av Burkhauser.(men det är förmodligen den andra artikeln han refererar till).
    http://jaredbernsteinblog.com/when-the-results-look-weird-check-the-methods-carefully/

    Angående Mankiw, så verkar väl de flesta (även på högerkanten) vara rörande överens om att artikeln var under all kritik?

  11. Varför försvinner kommentarer? Nedanstående dök upp i mitt RSS-flöde men saknas på sidan:

    ——–
    av erik
    Eric skrev: ”Sen att du/vi som nationalekonomer har tagit oss friheten att bedöma vad som är bra respektive dåliga val ”objektivt” tycker jag är lite magstarkt. ”

    Visst får du vara försiktig, men motsatsen, att helt enkelt anta att konsumenterna alltid lyckas välja det som gör dem lyckligast, är inte så lite magstarkt. En förälder har alla incitament i världen att utföra hjärtopperationen på sitt barn på rätt sätt (eller att välja rätt typ av åtgärd) – men jag skulle ändå överlåta det till en läkare.I just detta fall så skulle nog de flesta inse att de inte hade kompetensen, men ibland är det inte lätt att veta att man står inför något som man inte vet (unknown unknowns och allt det där). Som ett exempel, ta aktivt förvaltade fonder. Är det verkligen en filosofisk fråga huruvida åtminstonne 95 % av dem som investerar i sådana helt enkelt gör det p.g.a. okunskap eller felaktig kunskap (d.v.s. att de, efter lite utbildning och självständigt studerande av datan, skulle ha ändrat sitt beslut)? Du behöver ytterst svaga antaganden om en persons preferenser för att kunna säga att sådana investeringar är korkade, Om du håller med om det så är det inga små resurser vi pratar om, även om vi begränsar problemet till finans.
    ——–

Trackbacks

  1. […] skrev i ett tidigare nummer under rubriken ”Defending the One Percent” (se tidigare inlägg här). Detta försvar fick uppenbarligen Robert Solow att ilskna till (även andra har varit tveksamma […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s