Den låga inflationens konsekvenser

Riksbankens räntebeslut har som bekant kännetecknats av stora åsiktsskillnader inom direktionen under de senaste åren. Karolina Ekholm och Lars E O Svensson har förespråkat en mer expansiv penningpolitik, främst utifrån argumentet att inflationstakten då skulle komma närmare målet på två procent samtidigt som konjunkturutvecklingen skulle bli mer balanserad. Majoriteten i bankens direktion har dock avvisat dessa resonemang, ofta med argument relaterade till kredittillväxt och bostadspriser men utan tydlig koppling till Riksbankens uttalade uppdrag.

Under det senaste året har dessutom Lars E O Svensson påpekat att Riksbanken historiskt har misslyckats med att uppfylla inflationsmålet. Sedan 1997 har inflationen i genomsnitt varit ungefär 1,4 procent. Alla som har läst en grundkurs i nationalekonomi de senaste 30 åren ”vet” att den långsiktiga Phillipskurvan är vertikal, dvs att den genomsnittliga inflationstakten inte påverkar den genomsnittliga arbetslöshetsnivån. Detta gäller dock endast om inflationsförväntningarna är rationella, dvs om de är korrekta i genomsnitt.

Men Svensson påpekar att inflationsförväntningarna — mätta av Prospera på uppdrag av Riksbanken — har varit stabila nära inflationsmålets 2 procent under den senaste  15-årsperioden. Om inflationen systematiskt är lägre än förväntat blir den långsiktiga Phillipskurvan inte vertikal. Svenssons skattning av kortsiktiga Phillipskurvor indikerar att varje procentenhets lägre genomsnittlig inflation än förväntat medför 1,3 procentenheters ökning av den genomsnittliga arbetslösheten. Med förväntningar på 2 procents inflation och utfall på 1,4 procent har alltså arbetslösheten blivit ungefär 0,8 procent högre än om inflationsmålet hade uppfyllts.

Det bör dock påpekas att andra än Prospera undersöker inflationsförväntningarna. Prosperas undersökning baseras på telefonintervjuer med ca 250 personer (runt 50 från parter på arbetsmarknaden, 50 aktörer på penningmarknaden, samt 150 inköpschefer). I Konjunkturinstitutets barometerundersökningar tillfrågas varje kvartal 5000 högt uppsatta chefer i privata företag och 1500 slumpmässigt utvalda hushåll om sina inflationsförväntningar.

En granskning som jag gjort (se denna not) visar att förväntningarna varierar ganska påtagligt mellan dessa undersökningar. Mest noterbart är att förväntningarna i KIs företagsundersökningar är betydligt mer träffsäkra än de andra. Det som bör vara avgörande för Svenssons argument är dock inte vilka förväntningar som är mest träffsäkra utan vilka som har störst relevans för lönebildningen. Även här verkar förväntningarna i KIs företagsundersökningar mest relevanta — de innehåller mest användbar information för att förutspå den nominella löneökningstakten.

Hur skulle då Svenssons beräkningar falla ut om de istället baserades på förväntningarna från KI? Under 1997:I-2012:II var den genomsnittliga inflationen 1,44 procent medan den förväntade inflationen var 1,48 procent. Med den skattade Phillipskurvan blir den ”onödiga” arbetslösheten 0,05 procentenheter.

Det bör också påpekas att den alltför låga inflationen främst härstammar från de tidiga åren i tidsperioden. Under Stefan Ingves tid som chef för Riksbanken (sedan januari 2006) har inflationen i genomsnitt uppgått till 1,76 procent medan den förväntade inflationen har varit 1,58 procent, vilket skulle kunna tyda på att arbetslösheten har blivit lägre än normalt trots att inflationen har blivit allt för låg.

Avslutningsvis: Det är ett misslyckande att inflationen har blivit betydligt lägre än målet. Varför målet inte har uppfyllts förtjänar en närmare granskning. Även frågan om de realekonomiska konsekvenserna av det missade målet bör granskas närmare. Min — högst preliminära — not indikerar att de slutsatser Svensson har presenterat inte är självklara sanningar.

Relaterat material på Ekonomistas: 1, 2

Rapport från Nobelsymposiet I

Under förra veckans Nobelsymposium medverkade ledande tillväxt- och utvecklingsekonomer. Det sades kanske inte mycket nytt, men flera presentationer gav nyttiga sammanfattningar av forskningsfält eller åtminstone intressanta reflektioner från äldre studier, såsom Chad Jones jämförelse av ”välfärden” i USA och Sverige.

I en uppmärksammad studie har Jones och Klenow uppskattat välfärden i olika länder med hjälp av de nyttofunktioner som ofta används av makroekonomer (se Roberts kritiska inlägg om detta papper och Per Krusells replik). De faktorer som påverkar välfärden är då förutom landets inkomstnivå (BNP per capita) även förväntad livslängd, arbetsinsats samt hur konsumtion och arbete fördelas mellan individerna.

BNP per capita visar sig bli nära förknippat med Jones och Klenows välfärdsmått, men de europeiska länderna och särskilt Sverige utgör undantag. Trots att Sveriges BNP per capita år 2000 var lägre än 70 procent av USAs, skattas den svenska välfärden till ungefär samma nivå som USAs. Den drygt 30 procent lägre inkomsten motverkas av högre livslängd (motsvarande 16 procents ökning av årlig konsumtion), mer fritid (9 procent) och mindre ojämlikhet (12 procent) men förstärks något av att den svenska konsumtionen är lägre i förhållande till BNP än i USA.

Figur 3b i Jones & Klenow: Sverige har högst skattad välfärd i förhållande till BNP per capita.

Eva slutar som skribent

Eva Mörk kommer tyvärr att sluta som skribent på Ekonomistas. Anledningen är tidsbrist, främst som en följd av hennes uppdrag som ledamot i ekonomipriskommittén och ställföreträdande prefekt vid nationalekonomiska institutionen i Uppsala. Evas inlägg på Ekonomistas finns samlade här. Vi andra på Ekonomistas tackar för den tid som varit!

Hur försvann den svenska statsskulden?

För en tid sedan blev jag ombedd att skriva om erfarenheterna av den svenska 1990-talskrisen och den efterföljande budgetkonsolideringen för en internationell konferens om den europeiska skuldkrisen. Beskrivningen av den svenska krishanteringen och de efterföljande reformerna är sedan tidigare välkänd för en svensk publik. Kortfattat kan man säga att det mesta gjordes rätt, men att den kraftiga kronförsvagningen i kombination med en stark tillväxt i omvärlden la en god grund för krishanteringen. Dagens krisländer måste i hög grad hantera krisen utan hjälp från fallande växelkurser eller stark efterfrågan i omvärlden. Det svenska receptet kan därför inte enkelt överföras till dagens krisländer.

Mer intressant för en svensk publik är kanske den dekomponering jag gör av skuldutvecklingen i den offentliga sektorn från 1996, när den svenska skulden kulminerade i förhållande till BNP, till 2011. Dekomponeringen visar nämligen att varken den strama finanspolitiken eller den höga svenska tillväxten kan förklara den stora skuldminskning som skett under denna tidsperiod.

Offentlig netto- och bruttoskuld samt den nettoskuld som impliceras av finansiellt sparande och ekonomisk tillväxt från 1996. Procent av BNP. Källa: OECD Economic Outlook och egna beräkningar.

Under perioden minskade den offentliga nettoskulden med drygt 50 procentenheter (se figur). Förändringen av skuldkvoten kan skrivas som summan av tre termer: den offentliga sektorns finansiella sparande, en tillväxtterm (pga att BNP i kvotens nämnare växer) samt en restpost som bl a fångar värdeförändringar och ändrade redovisningsprinciper. Den offentliga sektorns finansiella sparande bidrog till skuldminskningen med drygt 10 procentenheter, medan tillväxttermen var försumbar. Nästan hela skuldminskningen, drygt 40 procentenheter, förklaras alltså av restposten. I rapporten visar jag dessutom att restposten i hög utsträckning härstammar från värdeförändringar i statens och pensionssystemets tillgångsportföljer. (Den här insikten är egentligen inte ny. Finanspolitiska rådet, s 73 gjorde en liknande dekomponering av skuldutvecklingen, men drog andra slutsatser av analysen. Jonas Frycklund förde resonemanget längre i Ekonomisk Debatt, men fokuserade främst på implikationer för den framtida nettoförmögenheten.)

Vad är då slutsatsen av att merparten av skuldminskningen de senaste 15 åren förklaras av en snabb värdetillväxt i den offentliga tillgångsportföljen? En möjlig tolkning är att den strikta finanspolitiken inte har varit viktig för att stärka de offentliga finanserna. En annan möjlig tolkning är att det finanspolitiska ramverket har sett till att de gynnsamma (och tursamma?) värdeökningarna inte har omvandlats till onödig finanspolitisk expansion, vilket skulle ha motverkat skuldminskningen.

Nytt nummer: Ekonomisk Debatt nr 5 2012

Idag kommer ett nytt nummer av Ekonomisk Debatt ut.  I en ledare föreslår Sven Tengstam att det svenska biståndet ska riktas tydligare till de fattigaste länderna. Lars E O Svensson ger sin syn på hur penningpolitiken bör bedrivas, Magnus Henrekson och Tino Sanandaji diskuterar beskattning av innovativt entreprenörskap, Andreas Hatzigeorgiou och Magnus Lodefalk presenterar en undersökning om hur andelen utlandsfödda i ett företag påverkar dess utrikeshandel, medan Högskoleverkets bedömargrupp beskriver den nyligen genomförda utvärdering av högskoleutbildningarna i nationalekonomi. Problemen att utvärdera effekterna av jobbskatteavdraget diskuteras av Robert i ett separat inlägg.

Jobbskatteavdraget omöjligt att utvärdera

I senaste numret av Ekonomisk Debatt försöker Karin Edmark, Che-Yuan Liang, Eva Mörk och Håkan Selin att förutsättningslöst utvärdera sysselsättningseffekten av de två första jobbskatteavdragen. Författarna drar dock slutsatsen att jobbskatteavdraget inte går att utvärdera eftersom det infördes samtidigt överallt och för alla. (De tidigare utvärderingar som gjorts av jobbskatteavdraget är baserade på teoretiska modeller och det krävs stor tilltro till dessa modeller för de ska anses tillförlitliga.)

Med tanke på att jobbskatteavdraget varit huvudnumret i regeringens arbetsmarknadspolitik är detta ett ganska alarmerande budskap. Vi kan helt enkelt inte veta huruvida denna kostsamma reform hade avsedd effekt. Tyvärr tycks detta vara regel snarare än undantag i det politiska livet. För politiker som främst är fokuserade på att vinna nästa val innebär ordentliga utvärderingar ett extra politiskt risktagande som man helst är utan. På lång sikt ligger det dock i allas vårt intresse att noga utvärdera tidigare reformer och utforma politiken efter dessa lärdomar. Detta utgör alltså en slags politisk tidsinkonsistensproblematik som vi borde försöka skapa institutioner för att komma till rätta med (vilket jag skrivit om förut).

Nationella konferensen

Det slutliga programmet för den nationella konferensen i nationalekonomi 27-28 september på Stockholms universitet börjar nu ta form. Det går att anmäla deltagande på konferensen till på fredag 7 september (vi har dock stängt anmälan till mottagning och middag).

Likviditet, solvens och förtroendets roll i ekonomin

Jonas inlägg häromdagen om skillnaderna och kopplingarna mellan likviditet och solvens fick mig att tänka på ett relaterat förhållande, det mellan förväntningar och värde. Enkelt uttryckt handlar ju likviditet om vad man kan casha upp här och nu, solvens om vad man kan betala om man får lite tid på sig. Men beroende på hur man ser på ”får lite tid på sig” så kan det hela utsträckas till en vanlig definition av alla ekonomiska värderingar. Värdet på ett företag definieras vanligen som ”nuvärdet av alla framtida vinster som företaget förväntas göra”. Detta har typiskt sett mycket lite att göra med företagets likviditet och mycket mer med bedömningen om dess förmåga att generera vinster framöver. Innovationen att kunna investera i ett projekt, som här och nu bara har skulder, mot löftet om att få del av framtida vinster är en fantastisk uppfinning som bidragit enormt till ekonomisk utveckling. Samtidigt är det förstås också grunden till spekulation som kan gå helt överstyr (vilket emellanåt leder till bisarra ”avslöjanden” av att marknadsekonomin i själva verket är baserad på ”pengar som inte finns”. Det är bara ”hittepå allting!”…).

I bred bemärkelse står och faller mycket av möjligheterna till en väl fungerande ekonomi med i vilken mån människor tycker sig kunna lita på att systemet funkar. När tillräckligt många är tveksamma till möjligheterna att investera i framtiden eller på att det finansiella systemet av olika skäl inte går att lita på, ja då stannar allt…

I ljuset av detta är data från financial trust index oroande för den som hoppas på en återhämtning  och enligt Paola Sapienza och Luigi Zingales består krisen just av detta förlorade förtroende. (Tack för länktipsen Jonas!)

Stjärnkavalkad i Stockholm och på webben

Nästa vecka gästas Stockholm av en lång rad högt ansedda nationalekonomer. Måndag till onsdag pågår ett Nobelsymposium där bland andra Paul Romer, Robert Barro, Robert Lucas Jr, Nancy Stokey och Daron Acemoglu medverkar. Nobelsymposierna brukar vanligtvis vara slutna sammankomster för ett fåtal exklusivt inbjudna, men den här gången kommer det finnas möjlighet att följa symposiet direkt på nätet och även att ställa frågor via en chat. Nobelsymposierna anordnas av ekonomipriskommittén för att orientera sig om forskningsområden som kan vara aktuella för framtida ekonomipris. För den som är intresserad av tänkbara framtida ekonomipristagare kan det därför vara klokt att följa symposiet på webben.

Symposiet avslutas på onsdag med en offentlig paneldiskussion i Aula Magna på Stockholms universitet där bland andra Esther Duflo, William Easterly, Dani Rodrik och Jeffrey Sachs diskuterar biståndspolitik. Därefter följer ytterligare en paneldiskussion där Nicholas Stern och Hans-Werner Sinn m.fl. diskuterar klimatfrågans lösning. Den senare paneldiskussionen är inledningen på en klimat och ekonomi-konferens där ytterligare en lång rad framstående nationalekonomer medverkar.

Anledningen till att denna stjärnspäckade vecka äger rum i Stockholm just nu är att Institutet för internationell ekonomi (där jag f.ö. jobbar) fyller 50 år. Läs mer om programmet för samtliga evenemang här.