Behöver vi banker?

Allt fler efterlyser striktare kapitalkrav på bankerna, dvs att bankernas utlåning i högre utsträckning ska täckas av eget kapital snarare än insättningar och annan upplåning. Sådana rekommendationer ingick t ex i SNS Konjunkturrådsrapport och i OECDs Sverigerapport. Men hur mycket högre bör kapitalkraven vara? Bör de vara 100 procent?

Ett krav på fullständig kapitaltäckning skulle innebära slutet för banker så som vi känner dem i dag. Den centrala frågan är dock om de funktioner dagens banker fyller skulle kunna uppnås i ett finansiellt system med fullständig kapitaltäckning och därmed obefintligt behov av offentliga räddningsaktioner. Bankernas viktigaste funktioner är löptidsomvandling, riskspridning, övervakning och informationsinsamlande. Löptidsomvandlingen sker genom att bankerna lånar kort (hushållens har omedelbar tillgång till sina insättningar) men lånar ut långt (banken kan inte omedelbart kräva tillbaka det som lånats ut till företag och hushåll). Riskspridningen sker när hushållens insättningar sprids till olika lån och investeringsprojekt. Och banken, snarare än varje enskilt hushåll, gör kreditprövningar och övervakar att företagen uppfyller de lånevillkor som sätts upp.

Anta att dagens banker ersattes av två nya typer av finansinstitut. Likviditetsbanker skulle precis som nu ta emot insättningar från hushåll och hantera lönekonton och betalkort. Dessa banker skulle på sin tillgångssida endast tillåtas hålla sedlar och mynt samt insättningar på likviditetskonton i Riksbanken. De andra finansinstituten skulle vara fullständigt finansierade med eget kapital, t ex genom att konstrueras som fonder. Fonderna kan liksom dagens banker sprida kapital från många små sparare till företagsutlåning (eller förvärv). Därmed uppnås såväl riskspridning, övervakning och informationsinsamlande på ungefär samma sätt som i dag. Även löptidsomvandlingen skulle fungera ungefär som i dag, eftersom informationsteknologin tillåter nästan omedelbar handel i fondandelarna. Den bankfunktion som förmodligen skulle gå förlorad är att hushållen kan spara riskfritt med omedelbar tillgång till likviditet samtidigt som dessa medel kanaliseras ut som utlåning till företagen. Den funktionen är dock inte skapad av bankerna utan ett resultat av de explicita eller implicita statliga garantier som finns bakom finanssektorn.

Laurence Kotlikoff

Laurence Kotlikoff

SNS Konjunkturråd diskuterar i sin rapport (s 71-73) förslag på en omfattande reform av finanssektorn utifrån dessa utgångspunkter, men avfärdar snabbt förslagen med argumentet att fonderna skulle klara övervakningen och informationsinsamlandet sämre än bankerna. Jag har lite svårt att förstå detta argument, särskilt efter att ha lyssnat på Laurence Kotlikoff under ett seminarium på Riksbanken förra veckan. Kotlikoff, professor i makroekonomi vid Boston University, är en av de ivrigaste förespråkarna för en radikal förändring av banksystemet.

Kotlikoff förespråkar en övergång till ett system med limited purpose banking ungefär utifrån de principer jag beskrev ovan.* Enligt Kotlikoff skulle ett sådant system lösa en lång lista med problem på finansmarknaderna. Jag är kanske inte lika övertygad som han, men jag tror ändå att tanken är god. Den amerikanska hanteringen av finanskrisen, med omfattande offentliga stödinsatser, ger inte marknaden incitament att prissätta risk på rätt sätt i framtiden. En tänkbar lösning för att hantera dessa moral hazard-problem är ökad övervakning och ytterligare regleringar. Men finanskrisen har även visat att övervakning är svårt och att regleringar sällan blir effektivt utformade. En annan lösning är att eliminera behovet av framtida offentliga stödinsatser, och det är just detta som förslaget om begränsade banker syftar till.

En övergång till dessa begränsade banker skulle medföra stora utmaningar på kort sikt och en helt reformerad finansmarknad på lång sikt. Föga överraskande väckte det därför stor uppmärksamhet och en hel del kritik när stöd för sådana tankar fördes fram i ett tal av den brittiske centralbankschefen Mervyn King i höstas. Men Kings tal är välformulerat och argumentationen övertygande, så läs och begrunda!

—————
*) Hans tankar om limited purpose banking utvecklas i boken Jimmy Stewart is Dead. Boktiteln syftar till skådespelaren James Stewarts roll som välvillig bankir i filmen It’s a Wonderful Life.

Comments

  1. Otto M says:

    Stort tack! Det här har jag funderat över då och då i 25 år.

  2. Apropå andra stycket: En av bankernas funktioner är rimligtvis att de hjälper att koordinera efterfrågan och utbud på utlåningar och inlåningar. De agerar alltså som någon slags substitut för en marknadsplats genom att vara en mellanhand (ungefär som dagligvaruhandeln är det för en annan slags varor). Kanske kan man tänka att den koordineringsfunktionen täcks av begreppet ‘löptidsomvandling’, men om det begreppet inte pga historien fått en oväntat bred betydelse så låter det lite smalt för att fånga nämnda koordineringsfunktion. Koordinering innefattar ju inte bara omvandlingar av löptider, utan även sök och matchning av geografiskt, affärsmässigt och kulturellt spridda aktörer.

    • Koordinering skulle jag räkna in under ”informationsinsamlande”, men det är förstås mest en definitionsfråga. Hursomhelst tror jag att koordineringen lika gärna kan ske genom andra finansinstitut.

  3. Ursprungligen fungerade väl banken som sedelutgivare? Om de återfick den funktionen, dvs att Riksbanken avskaffades/förlorade sitt monopol, skulle inte det lösa en hel del moral hazard-problem?

    • Jag är skeptisk, men också dåligt insatt i de historiska erfarenheterna av privata pengar. Riksbanken fick ju sitt monopol först 1904, men mitt intryck är att de privata pengarna ändå (främst pga guldkopplingen) inte var särskilt viktiga. Men uppstod inte en hel del problem med privata pengar i USA under 1800-talet?

      Visserligen kanske man blir av med moral hazard-problemen i ett sådant system, men beror inte det just på att det inte finns en centralbank som kan ingripa med räddningsaktioner när det blir likviditetsbrist i banksystemet. Tvingas man då inte att acceptera bank- och likviditetskriser i stället för moral hazard?

      Menar du förresten att privata pengar skulle kunna fungera i ett systemet med ”papperspengar”, eller argumenterar du också för ett återinförande av guldstandarden?

      • Martin K. says:

        Martin: Jag lyssnade faktiskt på ett seminarium idag i Uppsala med Anders Ögren, som studerat just erfarenheten från bl a 1800-talet. Intressant nog trädde även då Riksbanken in om LOLR när det krisade, trots att det stod uttryckligen klart i oktrojerna att så inte skulle ske vid en likviditetskris/insolvens. Lite som EU-reglerna och verkligheten idag, med alla stödprogram.

        Men en intressant del i ditt inlägg är att du inte nämner så mycket om det finansiella systemets betydelse för ekonomisk tillväxt och utveckling. Något som många inom finansiell ekonomi och finanshistoria numera är ganska överens om, är att finansiella system inte bara följer den ”reala” ekonomin. De är i själva verket meddrivande, för att möjliggöra någon tillväxt ö.h.t. Diskussionen om repressed financial systems, handlar ju just mycket om detta.

      • Martin K: Jag tror, precis som du skriver, att ett välfungerande finanssystem är helt centralt för en god realekonomisk utveckling. En förutsättning för att en reform i linje med det jag beskrev ska vara intressant är alltså att det nya systemet kan fortsätta att allokera kapital till rätt investeringsprojekt etc. Eller kanske att ett reformerat finanssystem till och med kan göra detta bättre än det system vi nu har.

        Rubriken på inlägget är kanske lite missvisande. För att förtydliga så tror jag att de funktioner som dagens banker utför är mycket viktiga för realekonomin. Frågan är dock om dessa funktioner bäst utförs av banker så som de är konstruerade i dag. Förmodligen var bankkonstruktionen en effektiv lösning när andra delar av finansmarknaderna var mindre utvecklade. Jag tänker då särskilt på den värdepappershandel som i dag sker på likvida elektroniska marknader. Kanske har utvecklingen på finansmarknaderna öppnat upp för en effektivare utformning av bankernas traditionella funktioner.

      • Läs Fribankskolan! Finns att ladda ner gratis http://www.timbro.se/bokhandel/pdf/7566514X.pdf

        Med reservation för att det var några år sedan jag läste den men en kort sammanfattning: Sverige, Skottland och Kanada hade privat, omfattande, pengautgivning medan USA och England hade centralbanker med mer eller mindre monopol. De senare hade återkommanden bankrusningar, de förstnmämnda någon enstaka (ingen alls?) under 50 (?) år. Sverige hade inte en enda bankkonkurs under denna period.

        Empirin är, om den redovisas korrekt i boken, rätt övertygande.

      • Tack för länken. Efter att ha skummat igenom (den intressanta) texten är jag dock fortsatt skeptisk till tanken på privat sedelutgivning (och även till en del av din minnesbild av de historiska episoderna). Att jag är fortsatt skeptisk beror på flera skäl, bl a tror jag att det är viktigt att ha en centralbank som kan bedriva penningpolitik och anpassa kreditvolymen med hänsyn till den ekonomiska utvecklingen.

        En reflektion dock: I texten nämns fyra varianter av ”fribanksskolan”. I den variant som kallas Den nya monetära ekonomin är tanken att t ex aktiefonder ska användas som ekonomins betalningsmedel. Jag misstänker att något liknande skulle uppstå som ett naturligt komplement till vanliga betalningar i ett system med begränsade banker. Finansinstituten skulle ju inte få låna av varandra. Om det finns ett behov av en interbankmarknad måste den förmodligen ske genom handel i institutens fondandelar. Kanske skulle betalningar klareras genom handel i standardiserade fonder vid dagens slut.

  4. Intressant inlägg.

    Britterna har en Independent Commission on Banking som tittar på framtidens finansiella system i Storbritannien.

    De har uppdraget; ”…to examine possible structural and related non-structural measures to promote stability and competition in UK banking ”, och kommer med sin slutrapport i september i år.

    John Vickers, som är ordförande i kommissionen, höll ett tal vid London Business School den 22 januari 2011 där han bl.a. sa om begränsade banker ( narrow banking):

    ”Some versions of ’narrow banking’ would eliminate most risk by requiring deposits to be fully backed by government bonds. But that would shift lending – including to personal and SME customers – elsewhere, and it is very doubtful that the implicit government guarantee would be confined to narrow banking. What sort of institutions would have loans on their books under narrow banking? Maybe mutual funds [ Kotlikoffs förslag ]– a kind of mass securitisation. But to ban the funding of ordinary credit by deposits could have considerable economic cost.” s.8

    Vickers menar att ett fullt genomfört förslag av begränsade banker förutsätter ett förbud av fractional banking som han antar kan vara mycket kostsamt.
    Ytterligare ett problem är att detta förbud måste övervakas och att problemet med skuggbanker lätt kan återuppstå.

    Vickers menar ändå att det är en poäng med förslagen om begränsade banker. De fokuserar uppmärksamheten på grundproblemet med ett finansiellt system som skapar ständiga illusioner om riskfria krediter:

    ”While the ICB is unlikely to favour radical forms of narrow or limited purpose banking, their aims deserve recognition. In particular, they seek by structural reform and much higher capital and/or liquidity requirements to limit (or make redundant) the government guarantee of risky activities, so that they can be left to the market. Second, they note the useful risk-bearing role that non-banks can play. As we have seen, however, depending on their linkages with banks both directly and through pro-cyclical market effects non- (or shadow) banks can amplify, as well as absorb, risks to the core banking system.”

    Det blir intressant att se vad kommissionen kommer att föreslå. Förefaller dock som de inte kommer föreslå begränsade banker.

    • Tack för länken — jag kände inte till ICB. Det skulle förstås vara en smärre sensation om de förespråkade begränsade banker. Och det skulle knappast vara en bra lösning för Storbritannien att bli ensam föregångare i en sådan reform. Om jag minns rätt var en del av Financial Times kritik mot Mervyn Kings anförande i höstas att redan sådana tankar hotar Londons position som globalt finanscenter.

      Bättre förutsättningar för att experimentera med radikala finansreformer finns nog på Island och ev Irland, dvs små länder där banksektorn ändå har havererat.

  5. Jesper says:

    Mycket intressant inlägg. Borde kunna fungera, men det penningpolitiska styrsystemet skulle bli helt annorlunda och möjligen mindre kraftfullt. Inget avgörande problem, men intressant att fundera på.
    Riksbanken skulle bara styra inlåningsräntorna (nästan) direkt. Utlåningsräntorna skulle givetvis påverkas ändå eftersom alternativet till placering i utlåningsfonderna är placering i likviditetsbankerna.
    En annan fråga är om Riksbanken ska placera insättningarna från likviditetsbankerna i statspapper, andra tillgångar eller inte alls. Det senare skull dock kosta skattebetalarna en del pengar. Har Kotlikoff skrivit om detta också?

    • Jag har inte läst Kotlikoffs bok, men av hans presentation verkade han mena att likviditetsbankerna (han kallade dem likviditetsfonder) endast skulle få hålla sedlar och mynt. Jag tror att man får ett bättre system om alla finansinstitut tillåts sätta in likvida medel på konton i centralbanken. Räntan på dessa konton blir då ett penningpolitiskt instrument.

      Som du skriver skulle penningpolitiken fungera helt annorlunda i ett sådant här system, och exakt hur/om det skulle fungera måste man fundera noga på. Till att börja med skulle penningmultiplikatorn försvinna. Centralbanken skulle alltså ha direkt kontroll över den effektiva penningmängden, till skillnad från dagens system där drygt 90 procent av de breda penningmåtten skapas i det privata banksystemet. Denna direkta kontroll över penningmängden skulle eventuellt underlätta inflationsstyrningen, men frågan är om centralbanken även skulle kunna se till att det finns tillräckligt med likviditet i ekonomin.

      Mina funderingar kring detta är mycket preliminära, men ungefär så här tänker jag: Centralbanken kan knappast tillföra likviditet genom repor i det här systemet, eftersom det inte finns några motparter som tillåts låna. I stället måste banken se till att det alltid finns tillräckligt mycket överflödig likviditet som sugs upp via insättningarna på likviditetskontona på bankens skuldsida. Om ytterligare likviditet behöver tillföras till ekonomin bör detta ske genom direkta eller indirekta köp av statspapper (centralbanker bör såväl i detta system som i det nuvarande undvika att köpa privata tillgångar). Om centralbanken gör direkta köp av statspapper blir det upp till finanspolitiken att avgöra hur likviditetstillskottet ska fördelas i ekonomin.

      • Martin says:

        En kort fråga bara: var får du siffran 90 procent ifrån?

      • Den uppgiften tog jag från ”minnet”, vilket inte alltid är pålitligt. Men när jag kollar den senaste statistiken ser jag att uppgiften verkar vara korrekt. Utestående sedlar och mynt var 102 mdr kr i november 2010, medan de bredare aggregaten var M1 = 1544 mdr kr, M2 = 1948 mdr kr och M3 = 2187 mdr kr. Den monetära basen (vilken i Sverige för närvarande främst utgörs av sedlar och mynt) uppgår alltså till mindre än 10 procent av den ”effektiva penningmängden”, mätt som M1, M2 eller M3.

      • Martin says:

        Så närmare 95% då räknat på M3. Frågan jag då har är om penningmultiplikatorn ens är något som existerar som det brukas läras ut i makrokurser. 100 kr deponerat blir+ 90 kr i nya pengar som blir +81 kronor osv osv…

        Som jag förstått det så baserar inte en bank sin utlåning på hur många sedlar och mynt man har i kassafacket utan justerar sina reservkrav i efterhand på t ex interbankmarknaden.

        Skulle detta inte räcka så kan man låna till riksbankens takränta(?). Dock använder riksbanken finjusterande operationer och ser till så att bankerna kan täcka kraven oavsett, utan att den korta räntan ska fluktuera för mycket. Effektivt blir ”straffräntan” för att inte ha reserver inte mycket mer än tio punkter.

        Det känns som att multiplikator-terminologin egentligen är förlegad sedan länge. Rätta mig gärna om jag har fel för jag har knappast nått full förståelse för detaljerna.

      • Jag kan hålla med om att den typiska lärobokspresentationen av penningmultiplikatorn är lite förlegad, eller åtminstone inte helt representativ för hur den svenska penningmarknaden fungerar. I Sverige har vi ju inte ens något reservkrav (resonemanget är mer relevant för USA).

        Penningmultiplikatorn är dock fortfarande ett viktigt koncept, och det råder ju inget tvivel om att den existerar. Visserligen kan vi härleda en multiplikator baserad på hushållens och bankernas vilja att hålla kontanter även om det inte finns några formella reservkrav. Men även sådana beräkningar missar förmodligen viktiga aspekter av hur multiplikatorn bestäms. Främst tänker jag på kapitaltäckningskraven, vilka förmodligen bör ingå i analysen.

      • Martin says:

        Vad är det för multiplikator vi pratar om i sådana fall?

        Om vi övergav fysiska betalningsmedel, så att sedlar och mynt försvann, vad ska vi då dividera med? Hur ser det tänkta kausala sambandet ut?

      • Det var kanske fel att säga att penningmultiplikatorn är ett viktigt koncept. Vad jag menade är att förhållandet mellan penningpolitiken och den resulterande effektiva penningmängden är viktig.

        Om betalningsmedlen är fysiska eller elektroniska spelar nog ingen större roll för resonemanget. Men om vi hade elektroniska betalningsmedel och dessutom extremt snabba och effektiva betalningssystem skulle behovet av likviditet kunna bli obefintligt. Penningmultiplikatorn skulle då bli extremt stor. Centralbanken skulle trots detta kunna bedriva penningpolitik genom att bestämma över korta räntor ungefär som i nuläget. Se Michael Woodfords papper Monetary policy in a world without money för ytterligare diskussion och analys av detta (publicerad i International Finance, 2000).

  6. Micke says:

    Skulle man inte komma till rätta med en stor del av problematiken kring moral hazard om politiken var glasklar och enkel: alla banker räddas alltid, men först efter att alla aktieägare och alla obligationsinnehavare är fullständigt utraderade.

    Då blir det inte så poppis att springa till farbror staten i tid och otid, skulle jag gissa. Det svåra blir förstås att skapa trovärdighet i en sådan politik. Det är lätt att ha goda föresatser i goda tider, men uppenbarligen svårt för politikerna att låta bli att ta våra pengar och ge till rika fattiga stackare när det kniper…

    • Man skulle nog åtminstone komma en bit på vägen om man gör som du skriver. Och det är väl ungefär så som den planerade reformprocessen ser ut. Förslagen går ju ofta ut på att kräva mer eget kapital i bankerna och dessutom att obligationer ska kunna omvandlas till eget kapital i vissa lägen.

      Men flera problem återstår även efter sådana reformer, även om vi bortser från det trovärdighetsproblem du nämner. För det första skulle hushållens instättningar fortfarande vara garanterade, vilket kan ge upphov till moral hazard. För det andra skulle bankernas övriga upplåning alltså inte vara garanterad. Därmed finns risk för bank runs (i SNS-rapporten lärde jag mig att detta ska översättas som uttagsanstormningar) från bankens övriga kreditgivare.

      Slutligen är frågan vad som menas med att bankerna ska räddas men inte obligationsinnehavarna. Ska bankens övriga åtaganden tas över av staten? Förmodligen är det vad man vill, men då återstår ytterligare en del av moral hazard-problematiken.

    • Martin says:

      Det är väl knappast mycket till räddning om alla ändå förlorar sina pengar? Vad är poängen?

  7. Det vore ju utan trevligt för folket om bankerna inte fick ägna sig åt bedrägeri längre. Vi skulle slippa inflation via FRB och framföralt slippa den enorma inkomstöverföring som detta innebär från låg och medelinkomsttagare till höginkomsttagare och finanssektorn. Banker behövs utan tvekan de visar inte minst historien då de funnits under en lång tid, men precis som med alla andra företag bör de inte få ägna sig åt bedrägeri utan ha krav på 100% tekning alternativt låna ut spararnas pengar under X tid och under den X tiden kan inte spararen få tag i sina pengar.

  8. Tanken påminner om vad ekonomer inom den österrikiska skolan sagt i cirka 100 år.

    • Tanken är definitivt inte ny. Men jag tror att den är mer lik Irving Fishers förslag från 1930-talet (”100% Money”) än den österrikiska skolan. Som jag antydde tidigare tror jag dock att argumenten för ett sådant förslag är starkare idag än för 70 år sedan. Dels för att de senaste årens räddningsaktioner och planer på nya komplicerade regleringar indikerar att risken för framtida moral hazard och/eller regulatory capture har ökat snarare än minskat (ursäkta att jag inte orkar tänka ut lämpliga svenska termer). Dels för att modern teknologi nu tillåter oss att lösa vissa av bankernas traditionella uppgifter på marknaden snarare än inom banken. Kanske var den traditionella banken förut den minst dåliga lösningen på ett problem som nu kan lösas något mer effektivt genom handel med ”fondandelar”.

      Jag är egentligen inte tillräckligt insatt i den österrikiska skolan, men de brukade väl förutom att argumentera mot fractional reserve banking också mena att centralbanker ska avskaffas och att en guldstandard ska införas. Detta ingår inte i Kotlikoffs förslag, och är definitivt inget som jag förespråkar.

      • Moraliskt moras 🙂

        Vill läsa mer om den österrikiska skolan, även kritik! Läs på, snälla ni!

      • Andreas says:

        Ska man tro på wikipedia, vilket man givetvis ska i alla lägen! 🙂 , så kan man översätta moral hazard till ”moralisk risk”.

      • Att planekonomi och regleringar är problematiskt och skapar problem var väll inte direkt ett okänt koncept för 70 år sen. Argumenten har möjligtvis blivit starkare i den mån att varje gång systemet kraschar är det ytterligare ett praktiskt exempel av vad som teorierna säger ska hända. Vilka bankuppgifter mer konkret är det du tänker på?

        En annan intressant fråga är vad centralbankens uppgift skulle bli med 100% krav. De skulle inte fungera som lender of last resort, och bankerna lär inte låna av varandra längre åtminstone i betydligt mindre utsträckning. Hur mycket finns det kvar för centralbanken att göra utom när det gäller pengar. Som i vilket fall som helst blir väldigt annorlunda att hantera med 100% tecknings krav.

        Österrikarna förespråkar dock inte guldmyntfot eller kanske någon gör det men har aldrig läst något av någon som gjort det. Generellt förespråkar de helt enkelt att alla ska få använda vilka pengar de vill utan att staten ska bry sig om det. Det brukar dock ibland enkelt kallas för guldmyntfot eftersom det ses som det mest troliga scenariot dvs att guld och eventuellt silver skulle bli det vanligaste betalningsmedlet och inte kapsyler eller snäckor etc etc.

  9. Per Hortlund says:

    Problemet med ”100% Money” är att dessa system historiskt har prövats men visat sig vara instabila. Systemen har gett en inelastisk penningmängd som inte klarat att ackommodera en skiftande efterfrågan på pengar, vilket har lett till rusningar. Detta gällde inte minst i USA där banker under the National Banking System där banker för sin sedelutgivning var tvungna att hålla 110% reserver av Treasury bonds. Jämförelsen med Kanadas elastiska fribanksystem är intressant: i Fribankskolan finns en illustration på sidan 52.

    System med fondandelar har hittills bara förekommit som teoretiska konstruktioner och aldrig uppstått i praktiken. Är det en slump att konsumenter/aktörer historiskt alltid verkar ha föredragit penningmedel till fasta nominella belopp?

    • Per: Bl a utifrån din skrift om fribanker tolkar jag problemen med kreditbrist i USA under 1800-talet som orsakade av att det inte fanns en centralbank som aktivt kunde och ville anpassa den monetära basen efter kreditbehovet. Det är därför som jag menar att det behövs en centralbank och att det är bra med papperspengar (snarare än guldstandard) så att centralbanken kan styra den monetära basen. Håller du med om den tolkningen?

      I ett sådant system borde, åtminstone i teorin, kapitaltäckningskravet (100%?) inte vara avgörande för att kreditgivningen ska fungera. Om det går att fungera i praktiken är kanske en annan fråga.

  10. Per Hortlund says:

    Martin,
    Som jag ser det var det primära problemet inte avsaknaden av en centralbank, utan de rättsliga restriktionerna som förhindrade amerikanska banker att möta efterfrågan på sedlar (speciellt i oktober). Givet dessa restriktioner, blev det nödvändigt att inrätta the Fed att agera som sista långivare och med diskretionär makt över den monetära basen. I ett fritt sedelbanksystem går det utmärkt att kombinera en elastisk penningmängd med en rigid monetär bas (guld), vilket exemplet Kanada visar. Givet att elasticitetsproblemet kan lösas, är det snarare en fördel med en rigid monetär bas, då denna blir en hämsko på inflation och kreditexpansion.

    Huruvida ett centralbanksystem är bättre än ett fribanksystem är naturligtvis till sist en empirisk fråga. När man jämför Skottland med England och Kanada med USA, tror jag att fribanksystemet faller ut väl. Även vår svenska erfarenhet tror jag står sig väl i den monetära historien.

    I min avhandling studerade jag likviditetshanteringen i det svenska sedelbanksystemet:

    http://swopec.hhs.se/hastef/abs/hastef0613.htm

Trackbacks

  1. […] This post was mentioned on Twitter by Erik DW, Ekonomistas. Ekonomistas said: Behöver vi banker?: http://wp.me/pcbq2-2ak […]

  2. […] konkursförfarande är ingen universallösning för alla problem i den finansiella sektorn (Martin diskuterade betydligt radikalare förslag häromveckan) men det skulle hantera några av de […]

  3. […] debatten, t ex ett av Anat Admati som nyligen diskuterades i EconTalk. I princip skulle krav på 100 procents kapitaltäckning i bankerna vara allra […]

  4. […] på Ekominstas: 1, 2 TwitterFacebookE-postSkriv […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s