Vad man kan köpa för pengar

Kapprummet utanför min sons klassrum är dimensionerat för färre elever än vad som idag kläms in i klasserna. Detta har fått till följd att sonen för att kunna hugga en krok lämnar hemmet i mycket god tid på morgnarna. Som nationalekonom funderade jag på om det inte vore effektivare att låta barnen köpa krokplatser av varandra. Därmed kunde de med högst betalningsvilja monetärt kompensera övriga elever och morgonstressen minska för alla. Innan jag hann föreslå detta på föräldramötet stoppade hustrun mig. ”Vissa saker handlar man inte med”, var hennes argument.

Jag påminns om detta när jag nu läser Michael Sandels What money can’t buy (denna artikel sammanfattar bokens budskap). I boken argumenterar Sandel för att allt fler varor och tjänster som tidigare inte handlats på marknaden nu är till försäljning vilket får stora konsekvenser för samhället i stort. Oron är att även om det kan vara effektivt i snäv bemärkelse att exempelvis låta dem med hög betalningsvilja köpa en plats i bussfilen, så finns det negativa konsekvenser av allt mer är till salu.

Sandels huvudsakliga oro består dels i att när allt mer går att köpa för pengar så ökar betydelsen av existerande inkomstklyftor, dels att den inre motivationen att agera moraliskt kan undermineras av att det finns en prislapp på det mesta. Den första punkten verkar närmast vara en truism: om ingenting kan köpas för pengar spelar det inte heller någon roll vad man har för inkomst. Den andra punkten kan det säkert ligga något i, inte minst då det visat sig att ägandet av sin egen bostad kan påverka människors inställning i centrala samhällsfrågor.

Även om frågan var marknaden bör upphöra och andra normer ta vid är intressant, får Sandels bok mig istället att fundera på hur avkastningen på disponibel inkomst i termer av nytta, eller välbefinnande, skiljer sig mellan samhällen. Rimligen borde nyttan av högre inkomst vara högre i ett samhälle denna kan användas till att köpa bättre utbildning till sina barn och bättre sjukvård åt sina föräldrar än där sådana tjänster inte säljs på marknaden. iPhones och semesterresor i all ära, men möjligheten att mer fundamentalt förbättra situationen för nära och kära borde göra en inkomstökning värdefullare.

Detta torde i sin tur ha betydelse för empiriska skattningar av hur inkomstskatter påverkar arbetsutbudet. Att marginalskatten sänks borde ha större effekt på arbetsutbudet i samhällen eller  regioner där mycket går att köpa än där utbudet är mer begränsat. Det finns därför ingen anledning att tro att responsen på en given skattereform ska se likadan ut i Sverige som i USA, eller för den delen i Stockholm som i Dorotea. Det är möjligt att det redan finns forskning kring konsumtionsmöjligheternas påverkan på arbetsutbudet och kunniga läsare får gärna upplysa mig om denna.

Med dessa funderingar önskar jag Ekonomistas läsare trevlig midsommar och skickar ut en fråga i rymden: är det ok att betala för att ge mina barn en bättre plats i kön vid midsommarfirandets fiskdamm?

Comments

  1. pontus says:

    Köp dem några vänner också, while you’re at it. Skämt åsido, en tankeväckande postning!

  2. Lars Werin says:

    Pontus har rätt, verkligen tankeväckande. Kanske alltför många tankar infinner sig. T.ex., är verkligen marknaden en ”norm”? Har marknaden en moralisk dimension? Marknadsmekanismen är ju en tit-for-tat-mekanism: kliar du mig på ryggen kliar jag dig. Det finns ju en hel del som tyder på att det finns en tendens för tit-for-tat-mekanismer att genereras spontant, och att de är samordnande vilket väl är positivt. Rättsekonomisk forskning pekar mot att det grundläggande rättssystemet genererats och vidareutvecklas spontant i varje fall i samhällen som redan fått en pluralistisk bias. Och det systemet är ju tydligt tit-fot-tat-baserat: gör någon någon annan illa så åker hen på att betala skadestånd, eller på att få ett ”motsvarande” straff. Detta befrämjar nog koordinationen i samhället. Antagligen är benägenheten för tit for tat i någon mån genetiskt grundat hos homo sapiens. Men är det moraliskt? I bibeln står att om man blir slagen på kinden ska man vända andra kinden till för att bli slagen även där, och många anser det vara moral. Men det är motsatsen till tit for tat.

    På det något mer konkreta planet kan man väl våga påstå att avtal (som ju marknaderna består av) leder till färre konflikter än allokering via köbildning i en eller annan form. I köer knuffas och skälls det. Allokering via köbildning är inte jämlik eftersom de som har gott om tid gynnas, men det är kanske mer moraliskt än att inkomsterna avgör.

    Det finns helt praktiska aspekter också. Jonas, här får du en frivillig (jag upprepar: frivillig) hemuppgift över midsommarhelgen. Antag att din hustru Karin ger dig fritt fram att sätta upp en marknad för klädkrokar i skolan. Hur ska de egendomsrätter se ut som systemet ska grunda sig på, hur upprättas de och och hur upprätthålls de? Hur sker avtalen? Hur administreras det hela?

  3. Per S says:

    Jag skulle nog påstå att välbeställdas (ofta förståeliga) vilja att låta sina barn gå före andra – och därmed snedvrida konkurrensen – är en av de viktigaste effektivitetsförlusterna av ojämlikhet.

    Att positiva incitamentseffekter av inkomstskillnader för vuxna motverkas av motsvarande negativa incitamentseffekter för deras barn förefaller mig understuderat.

  4. Mycket intressant inlägg!

  5. Som det nu är betalar en förälder ungefär 50 000 kronor för att ett barn ska kunna säga:

    ”Jag har läst franska i sex år, men jag förstår ingenting.”

  6. Andreas SO says:

    50 000? Per år då menar du?

    • Det kostade 87 958 kr/år för högstadiet per elev 2010. 100 249 för en gymnasieplats.
      http://blog.svd.se/faktakollen/2010/08/06/gar-ditt-barn-i-grundskolan-det-kostar-83-000-kr-pa-ett-ar/

      Totalt blir det 564 621 kronor som föräldrarna betalar i skatt och som de senare får tillbaka i form av en sekunda utbildning.

      Om 1/10 av detta går till ett andra främmande språk blir det 56 000.

      Om någon sålde en begagnad bil till någon för 56 000 som inte fungerar, eller en Volvo XC90 för 560 000 som visar sig vara en Trabant skulle de dömas för bedrägeri.

      På bilarnas och mobiltelefonernas område är myndigheterna otroligt noga med att det ska gälla konkurrens. Men skolan ”är så viktig” att den måste styras av ”experter” under ”demokratisk” översyn…

      • Helena B says:

        I Chile är språkundervisningen vad jag vet mycket mycket konkurrensutsatt, och där betalar folk i alla fall stora summor på att i slutändan inte alls kunna kommunicera på engelska ;).

        En skillnad mellan skolan och biltillerkning är att en biltillverkare med stor sannolikhet byter underleverantörer om deras insatsvaror är defekta. Den principen är svår att tillämpa i skolan.

  7. Johan Alm says:

    Intressant Jonas. Men vad blir dom långsiktiga effekterna av att barn exponeras för ett kapitalistiskt system där de lär sig att pengar går först redan i grundskolans farstu?

    -Hej ja vi kan vara kompisar och leka men ta bort din jävla jacka från kroken min farsa köpte.

    Bra hustru 🙂

  8. Mycket intressanta funderingar, Jonas. Samtidigt är det lite oroväckande att vi nationalekonomer inte har något bra svar på frågan. Detta handlar ju egentligen om gränserna för nationalekonomins tillämpningsområde som vi rimligtvis borde ha en någorlunda klar uppfattning om och undervisa våra studenter om. Mycket av kritiken i Katrine Kielos bok om den ekonomiske mannen handlade just om hur det nationalekonomiska tänkandet inkräktat på allt fler områden och att detta kanske inte alltid är så hälsosamt.

    • Henrik says:

      Nu blir jag inte mindre orolig för nationalekominins varande eller icke varande. Rimligen borde väl nationalekonomin handla om hur vi använder våra resurser? Och resurser finns det flera olika typer av, varav monetära diton är en sådan. Krokutrymme i skolan är en annan och det är inte säkert att den sådan konflikt löses bäst genom att prissätta krokarna monetärt, utan kanske med något helt annat medel? Och som icke ekonom tycker jag det väl faller inom ramen för nationalekonomin. Men det är klart, det är inget som det går att göra en regression på och då blir kanske mindre sexigt?

      • Vad jag avsåg att säga vad att den nationalekonomiska teori vi för närvarande lär ut nu inte tycks så väl lämpad att svara på krokfrågan, men jag håller med dig om att vi borde utveckla teorin för detta i stället för att ge upp.

      • Henrik says:

        Då tror jag vi är av samma åsikt Robert!

  9. Emil Persson says:

    Intressant! Ett tänkbart problem är följande: Förmodligen är det i genomsnitt individer med högre inkomst som har högre betalningsvilja, och därför köper krokar av dem med lägre inkomst. En gissning är att de som ”tvingas” (i deras ögon) sälja barnens krok känner sig orättvist behandlade, och att även om denna känsla går att uppskatta i pengar så räknas den inte in i kompensationen (om denna bestäms som viljan att betala för en krok — man kan inte rimligtvis ha en vilja att betala för att undvika nyttoförlusten av den upplevda orättvisan av att inte ”kunna” köpa en krok). Jag tror att den här känslan skulle vara betydande för vissa individer, men det är inte uppenbart hur den ska representeras. Att allokera krokarna efter betalningsvilja kanske blir effektiv i snäv bemärkelse (med avseende på individers preferenser för en krok, oberoende av hur den tilldelas), men inte nödvändigtvis bra.

    • Det kan nog ligga något i detta. Frågan är hur mycket känslan av att ha blivit orättvist behandlad som har att göra med ojämlikhet. Tänk dig att vi inför en särskilt ”skolpeng”, en valuta som bara gäller inom skolan. Alla barn får lika mycket av valutan och alla transaktioner registreras av skolan (för att undvika att barnen börjar byta den mot vanliga pengar). Dessa slantar skulle kunna användas för att betala för diverse nyttigheter i skolan: en krok att hänga av sig på, toalettbesök i städad toalett, hela böcker, en plats längre bak i klassrummet, ett skåp som inte är sönderklottrat etc. Detta system skulle vara jämlikt — alla barn får lika mycket av det goda — men jag tror ändå vi skulle uppleva det som ett ganska orättfärdigt… (Jag skrev f.ö. ett inlägg om en särskild ”kövaluta” på samma tema för ett tag sedan: https://ekonomistas.se/2009/05/27/alla-dessa-koer/.)

      • Emil Persson says:

        Ja, det tar ju onekligen bort ojämlikhetseffekten jag var ute efter!

  10. ”Money can´t by me love” och ”The best things in life are free”.

  11. Marcus Zackrisson says:

    Problemet kan ju lösas med att man gör kapprummet större, alternativt designar om rummet/fördelning av krokar så att det finns plats till alla elever. Nationalekonomien är ibland lite för fokuserad på att hitta metoder (som ofta innebär en prislapp) för att fördela befintliga resurser effektivt. Ofta kan det vara förnuftigare att försöka skapa mer/nya resurser. Det kan annars vara en bra uppgift för eleverna att finns en lösning på sitt kapprumsproblem; det är ju inte säkert att de ens uppfattar det som ett problem. Nåväl, det vore en nyttig och meningsfull övning. Det är så vi får våra barn att bli innovativa och entreprenöriella individer!
    Men det teoretiska problemet som skisseras i artikeln är intressant i sig…
    (Beklagar en lite sen kommentar, men det har ju varit semester!)

  12. 4Love says:

    Vad tycker du jag borde köpa för ngt i julklapp till folk?

  13. cvjweb says:

    Intressant inlägg. Efter allt jag läst om hjärnforskning så är min åsikt att vad som pengar kan köpa bestäms av kulturella normer, vad som bedöms som bra resp. dåligt bestäms också med normer. All vetenskap är beroende av sociologiska normer så även analyser om positiva och negativa effekter kring dessa normer är också normer och kultur. Svaren är mer ideologiska än empiriska. Eller rättare sagt om det finns empirisk data så är den betingad av kulturella normer.

    Om nationalekonomi inte har möjlighet att göra integrerade analyser med sociologiska dimensioner så tycker jag det är synd! T.ex. kan man anta att de sociologiska normer som finns i en kultur påverkar både incitamentens utformning och värde och vad som anses kunna köpas av pengar. Egentligen borde nationalekonomi innefatta mycket sociologisk analys om hur värdet av saker definieras av kulturen. Man kan skapa stort värde för något utan att de har något som helst monetärt värde. Genom kulturella revolutioner kan makroekonomin påverkas, t.o.m. en stor väckelserörelse kan påverka makroekonomin. 🙂

Trackbacks

  1. […] Raghuram Rajan om fördelen med pengar som transaktionsmedel (men ska barn köpslå om klädhängare?). […]

  2. […] teoretiska och empiriska insikter hjälpt till att utforma system för njurtransplantation. (Jonas skrev i somras om ett annat exempel, nämligen fördelningen av kapphängare i skolan, men där har oss veterligen […]

  3. […] att den är ”oändligt värdefull” (ett tema som diskuterats i ett inlägg av Jonas här). Daily’s pragmatiska hållning är att dessa invändningar bara resulterar i att […]

  4. […] och moraliska drivkrafter (se denna litteraturöversikt och tidigare Ekonomistas-inlägg av Jonas och mig på […]

  5. […] Ray Fisman och Tim Sullivans The inner lives of markets, bland annat då den episod som skildras i detta inlägg figurerar i bokens åttonde […]

  6. […] sedan uppstod akut brist på klädhängare utanför min sons underdimensionerade klassrum. Som jag skrivit om ledde detta till en kamp bland eleverna att komma först till skolan, vilket jag tyckte var ett […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s