Att hålla i en kurs innebär ibland att man får nöjet att bjuda in gästföreläsare som kan ge intressanta perspektiv. Häromdagen besökte Finansinspektionens chefsekonom Lars Frisell (som för övrigt skrev en artikel om HQ i onsdagens SvD) min kurs. Han pratade bland annat om hur höga kostnaderna för bankernas ökade kapitaltäckningskrav kan förväntas bli.
Kapitaltäckningskraven är den reglering som anger hur mycket eget kapital banker och andra finansiella institutioner måste använda sig i förhållande till sina riskviktade tillgångar. Ju högre kapitaltäckningskraven är, desto mindre är sannolikheten att banken hamnar på obestånd om tillgångarna skulle förlora i värde. Eftersom bankernas aktieägare bara bär en del av kostnaden för en konkurs och då bankernas kreditgivare brukar räddas av skattebetalarna så tenderar oreglerade banker att hålla för lite eget kapital och i stället belåna sig högt. Högre kapitaltäckning minskar alltså risken för finansiella kriser men nackdelen är att de ökar bankernas kapitalkostnader vilket gör utlåningen dyrare.
Inom ramen för Baselkommittens nya regler för bankreglering, Basel III, talar man nu om att höja kapitaltäckningskraven med två procentenheter. Om man utgår från att aktieägarnas avkastningskrav ligger på 15 procent och bankens upplåningskostnader på tre procent så skulle detta öka bankernas kapitalkostnader med 0,24 procentenheter. För bankernas låntagare innebär det att kostnaderna kommer att stiga med ca 0,3 procentenheter.
“Aktieägarnas avkastningskrav”, förresten. I vanliga fall så tänker man sig att avkastningskraven beror på investeringarnas risk. Och risken sjunker när bankerna använder sig av mer aktiekapital. Enligt basal finansiell analys måste detta leda till att aktieägarnas avkastningskrav sänks. Som lyfts fram i en mycket intressant rapport av bland andra Martin Hellwig betyder detta att oron för höjda utlåningskostnader är kraftigt överdrivna. Det finns helt enkelt ingen anledning att tro att avkastningen på just bankers aktiekapital skulle vara oberoende av risknivån. Man undrar därför hur lobbyorganisationen IIF kommit fram till att Basel III skulle höja utlåningsräntorna med 1,34 procentenheter. Enligt analysen ovan är även 0,3 procentenheters högre ränta med största sannolikhet i överkant.
Efter att ha läst igenom den makroekonomiska analys där Baselkommitten väger de ökade utlåningskostnaderna mot minskade kostnader för finansiella kriser blir snarast frågan varför inte kapitaltäckningskraven sätts ännu högre. Men det är kanske följden av effektivt lobbyarbete.
Ekonomistas 
Lars Nyberg och Tom Andersson hade en intressant artikel i senaste numret av Riksbankens tidskrift Penning- och valutapolitik 2010:2:
Efter krisen – vägen mot ett stabilare finansiellt system
Click to access pov_2010_2_nyberg_andersson.pdf
De gör en åtskillnad mellan preventiva åtgärder ( kapital- och likviditetsregler) och krishanteringsåtgärder ( konkursregler). Speciellt intressant är vad de skriver om krishanteringsregler. Givet att finansiella kriser inte kan avskaffas gäller det att minimera de makroekonomiska konsekvenserna:
“Vad som behövs – men som saknas i många länder, inklusive i Sverige, – är ett väl genomtänkt och trovärdigt system för att hantera banker i kris. Till stor del – men inte uteslutande – handlar detta om att skapa en skräddarsydd konkurs- och rekonstruktionslagstiftning för
finansiella institut. Att det behövs beror främst på att bankerna spelar en central roll i betalningssystemet, vilket utgör själva hjärtat i det finansiella systemet.” s.16.
Ser att Lars Frisell är inne på samma linje.
Ja, det var överst på hans önskelista över framtida reformer. Det verkar dock ganska svårt att få till stånd en sådan “obeståndsordning” på EU-nivå.
Apropå föreläsning. Vore intressant om ekonomistas kunde komplettera bloggen med populärvetenskapliga föreläsningar då och då (några tillfällen per år kanske?).
Sedan är det en sak jag inte förstår med de där statliga räddningsaktionerna: kunde de inte begränsas till att rädda småspararnas sparkonton? Dvs, kommer bank på obestånd tas den över av staten som ser till att småspararna får tillbaka sina pengar (upp till ett visst tak, har man €100 000 på ett bankkonto är man knappast småsparare längre, en tiondel vore lagom) och sedan avvecklas den så effektivt som möjligt under en längre tidsperiod (à la Securum). Ev överskott (relativt småspararnas sparade medel) återbetalas till aktieägarna ungefär som vid en vanlig konkurs.
Ett par sådana exempel och såväl ägare som anställda på andra banken kommer ha lärt sig en läxa.
lg: Trevligt att du skulle vilja se oss föreläsa men jag tror knappast det kommer att gå att ordna på ett vettigt sätt. Vi föreläser dock allihop i olika sammanhang titt som tätt.
Jag delar din förundran över att man så ofta känner sig tvingad att “rädda” alla bankernas kreditgivare. En anledning är att man vill undvika ytterligare panik och osäkerhet i en situation när panik redan råder. Ett särskilt konkursförfarande för finansiella institutioner som gör att deras verksamhet kan drivas vidare under organiserade former medan tillgångarna fördelas ut till olika parter skulle eventuellt kunna förhindra detta. Det skulle då kunna minska den moral hazard-problematik som orsakas av att bankerna kan låna billigt eftersom deras kreditgivare i praktiken inte bär någon risk.
I jämförelse med de juridiska problemen att åstadkomma en sådan ordning är det dock väldigt enkelt att öka kapitaltäckningskraven. Men det ena utesluter naturligtvis inte det andra.
Jag har fått lära mig i en kursbok att “most research studies find little connection between capital ratios and the incidence of failure.” De hänvisar till:
Santomero, Anthony M., and Joseph D. Vinso. “Estimating the Probability of Failure for Commercial Banks and the Banking System.” samt
Peek, Joe, and Eric Rosengren. “Have Borrower Concentration Limits Encouraged Bank Consolidation?”
Så det är kanske inte så säkert att högre kapitaltäckningskrav minskar risken för konkurs? Eller har jag misförstått någonting?
Kuriöst nog när banker bygger sina interna kredit och kontrepartieriskmodeller (IRBF eller IRBA) sà struntar man ofta i kapitaliseringsgraden när sektormodulen för banksektorn byggs upp. Det förvànade mig ochsà i början. Förklaringen ligger i att centralbankens likviditetsgaranti gör det överflödigt : “ingen kommer ändà làta en bank gà i konkurs” …
Nu är det däremot annorlung, men det är snarare en analys av likviditetshanteringen som kommer att väga tyngst.
Mycket intressant Andreas. Jag har bara kunnat hitta den senare artikeln och har svårt att se vad i den som leder till denna slutsats. Hur som, en möjlighet är att bankerna helt enkelt ökar sitt risktagande när kapitaltäckningskraven ökar. Även om man försöker riskvikta tillgångarna så är det relaitivt lätt för bankerna att kringgå detta. På en välfungerande marknad hade sådant ökat risktagande lett till höjda låneräntor för bankerna men pga moral hazard-problematiken förknippad med att långivare nästan alltid räddas av skattebetalarna så är det inte säkert att detta sker. Alltså finns det en reell risk att höjda kapitaltäckningskrav leder till ökar risktagande.
Ett sätt att åtgärda detta är att via ett konkursförfarande för banker eller via “förlustabsorberade” lån se till att ökat risktagande leder till ökade riskpremer på bankernas lån. Alltså är det möjligt att ökade kapitaltäckningskrav och ett bättre konkursförfarande är komplemetära åtgärder snarare än substitut.
Okej.
Den första artikeln är från Journal of Banking and Finance. Den kan hittas via google scholar också. Den är iofs från 1977 så jag vet inte hur aktuell den är heller.
Bara som lite kuriosa kan sägas att strax innan Lehman Brothers konkurs hade de 11% i Tier 1 capital ratio, nästan tre gånger så mycket som minimumkravet.
Jag hittar ingen jätteseriös källa för detta men en väldig massa olika källor så det lär väl stämma.
har dock inte orginal källan men bör vell räcka
http://www.economist.com/node/15328883
Vad jag vet så var alla banker välkapitaliserade innan krisen. Det belyser väl det faktum att inte heller höjda kapitaltäckningskrav är en mirakelkur. Dessutom visar det på problemen med att räkna ut storleken på de riskviktigade tlllgångarna. Slutligen så hjälper inte mycket eget kapital nämntvärt mot akuta likvidietsproblem som uppstår när de korta lånemarknaderna försvinner. I Lehmans fall finns det många som hävdar att banken egenligen var solvent och att det “bara” var likviditetsproblem som låg bakom kollapsen. Samma sak har sagts om den isländska banksektorn. Exakt hur det låg till lär vi aldrig få veta.
Postmortem av Lehman har visat att dom inte var sà väldigt väl kapitaliserade innan krisen utan presenterade sig som likvida genom bokföringsmanövrar. Bear Sterns var däremot ganska väl kapitaliserat, likasà Northern Rock.
Jonas har rätt i att egenkapitalet inte hjälper nämvärt när likviditetsproblem uppstàr … dessa övergàr snabbt till solvensproblem om inget görs, speciellt om rykten uppstàr om en institutions solvens. Làgg till förlust av marknadslikviditet pà tillgàngssidan för de aktiva som används som kollateral och likviditetsreserv. Bear Sterns hamnade just i den kniptàngen (blockerad pà interbankmarknaden, ökande behöv av att täcka öppna positioner, minskad reserv … ). Det tog 24 timmar f¨ro dom att äta upp all cash.
Banker gar inte i konkurs för att dom äter upp egenkapitalet, men för att dom inte kan finansera sina aktiva. Ingen likvid helt enkelt.
Det är ochsà precis därför som likviditetsrisk är de fundamentala dimensionen i Basel III, och den som oroar banker mest. Höjningen av kapitalnivàn är en baggis … jag har precis deltagit i emissionsprojekt där tvà franska banker har nyemmitterat (Tier 2) för att ta den risken i beräkningen. Enkelt. Att däremot implementera LCR och NSFR och likviditetsstresstest är en helt annan kopp te. Rakt in i maturitetstransformationen …
Mycket intressant med dessa insider-perspektiv (även om jag lite svårt att hänga med i terminologin ibland). Jag skulle gärna vilja veta lite mer om hur man tänker sig att likviidietsproblematiken ska hanteras för det är inte så lätt att förstå.
Kapitaltäckningskravens roll är väl i sammanhanget snarast att minska risken för att en likviditetspanik inträffar till att börja med. Om alla är säkra på att alla andra alltid är solventa så finns det ingen anledning att inte låna ut till varandra.
“På en välfungerande marknad hade sådant ökat risktagande lett till höjda låneräntor för bankerna men pga moral hazard-problematiken förknippad med att långivare nästan alltid räddas av skattebetalarna så är det inte säkert att detta sker. Alltså finns det en reell risk att höjda kapitaltäckningskrav leder till ökar risktagande.”
Det borde kanske finnas anledning här till att på olika sätt försöka stärka kundernas incitament att faktiskt bry sig om bankernas riskexponering. Kommer själv ihåg de isländska bankernas annonser i Stockholm med insättningsgarantin som prominent säljargument.
Att ha en insättningsgaranti leder till att kunden har incitament att i viss utsträckning strunta i riskerna.Att avskaffa insättningsgarantin är dock knappast en vettig väg att gå. Dels ökar det risken för bankpaniker, dels är det knappast troligt att enskilda småsparare har kapacitet att övervaka bankernas investeringar. I stället hanteras problemet troligen bäst genom att försöka riskjustera bankernas avgifter till insättningsgarantin. I möjligaste mån bör naturligtvis marknadsmässiga försäkringsvillkor gälla för denna försäkring.
Det grundläggande problemet är bristen på transparens. Idag är det i princip omöjligt att få ta del av de risker banker tar. Det går inte att ta reda på vilka banker och finansiell institutioner som spelar Roulette med mina tillgångar. Om de spelar Roulette vill jag var med och dela vinsten eftersom jag tar risken. Idag i synnerhet under bankrisen spelade alla banker Roulette och dubblade på rött väl medveten om att de skulle lösas ut av staten.
Det vore mycket bättre om FI publicerade vilka banker och institutioner de har under special bevakning.
Det är ett utmärkt förslag att låta premien för insättningsgarantin styras av marknadsmässiga villkor. Jag förstår dock inte hur det löser problemet med “moral hazard”. Idag vet ju bankerna mer än någonsin att staten kommer till deras hjälp.
Goldman Sachs är ett perfekt exempel. De tjänade grova pengar 2009 genom att ta extremt stora risker, de ökade sin risknivå radikalt. Jag tror att den tom var större än innan kraschen.
“Det vore mycket bättre om FI publicerade vilka banker och institutioner de har under special bevakning.”
Då måste man först visa att det finns en god korrelation mellan banker och institutioner som FI övervakar och risker för konkurs. Låt mig tveka på att så är fallet. Men kanske finns några siffror här som jag inte känner till?
Rent i allmänhet: om övervakarna är så framgångsrika att vi ska lägga mer makt i deras händer är de antagligen så bra att de skulle kunna driva all verksamhet inom området till att börja med, och den fria marknaden skulle kunna avskaffas.
Nu är de inte så bra, och de kommer aldrig att bli det. Lösningen torde därför inte vara mer makt till dem, utan ett system där konkurser (som är oundvikliga och på vissa sätt även bra) får mindre allvarliga konsekvenser. Ändrad konkurslagstiftning låter därför klart rimligt.