För tio månader sedan presenterade jag siffror över andelen studenter som gått ut gymnasiet med betyget 20.0 i snitt. Nu har jag uppdaterat dessa beräkningar och kan meddela att ökningen fortsätter. Sedan 1997 har andelen elever som går ut med absoluta toppbetyg nu tjugoåttafaldigats. Och notera, detta är avgångsbetyg som inte inkluderar de eventuella betygskompletteringar som Jan Björklund nu vill begränsa.

Förutom avskaffandet av kompletteringsmöjligheterna finns det tyvärr inte mycket i det nya skollagsförslaget som kan råda bot på betygsinflationen i gymnasieskolan. Eftersom man ska hålla fast vid kursvisa betyg frånhänder man sig möjligheten att ha ett fungerande system av nationella prov. De nationella prov som trots allt ges ska även fortsättningsvis rättas lokalt och resultaten ska inte heller i framtiden samlas in på ett systematiskt sätt.

I grunden beror problemet på att betygen är viktiga vid antagningen till högre studier. Detta ger elever och föräldrar incitament att söka upp skolor som är generösa i betygssättningen. Samtidigt är gymnasieskolan konkurrensutsatt och då brukar kunderna få vad de efterfrågar. För att kunna motverka betygsinflationen krävs en gedigen kontroll av skolornas betygsättning, vilket är omöjligt inom dagens system.

Bättre än ökad kontroll vore dock att ändra kundernas incitament. Det kan göras genom att införa en gammeldags studentexamen som får ligga till grund för högskoleantagningen. Alternativt kan man låta högskolorna ta in studenter efter eget huvud. Då vet inte längre gymnasisterna exakt vad som kommer att gälla och den säkra vägen blir då att efterfråga en gedigen utbildning. Frågan är varför regeringen förefaller blind för gymnasieskolans problem?

På gårdagens DN-debatt tog Magnus Wiberg upp en grundläggande fråga i fildelningsdebatten: Behövs verkligen upphovsrätten? Det var bra gjort. Det är helt riktigt – vilket också noterades av Per Krusell och John Hassler på Ekonomistas i höstas – att denna grundläggande fråga ofta lyser med sin frånvaro i debatten. I den mån ekonomer inte bidragit med detta perspektiv så beror det inte på att frågan inte skulle figurera i den ekonomiska forskningen. Tvärtom kan man säga att synen på intellektuella äganderätter utgör en vattendelare mellan de två grundansatserna inom modern så kallad endogen tillväxtteori.

Å ena sidan finns det de som tar fasta på att idéer, precis som Magnus skriver, har de fantastiska egenskaperna att när de väl har tagits fram kan användas av hur många personer som helst samtidigt och dessutom att duplicerandet av dem kostar väldigt lite. Dessa egenskaper är nyckeln till att en idébaserad ekonomi kan växa utan att stöta på avtagande skalavkastning (för den som inte minns resonemanget om avtagande skalavkastning i Solow-modellen se detta tidigare inlägg).

Å andra sidan finns det de som, trots att de naturligtvis inser att idéer har speciella egenskaper jämfört med materiella tillgångar, menar att teorierna som bara ser till detta helt enkelt är lite naiva i sin syn på hur dessa idéer produceras. De menar att eftersom det tar tid och resurser att skapa nya idéer så skulle inte någon vilja ta dessa kostnader om deras idé omedelbart kunde användas av andra (som inte haft några kostnader för att ta fram den). I en sådan värld blir intellektuella äganderätter nyckeln för att kunna skapa incitament för att ägna sig åt idéproduktion. De inser naturligtvis att det finns en samhällsekonomisk kostnad med det tidsbegränsade monopol man ger ”idéproducenten” men att denna måste tas för att skapa de nödvändiga incitamenten.

Frågan handlar således inte om att förstå eller inte förstå vad Magnus kallar ”Humes kriterium för produkter som inte kräver äganderätter”. Alla förstår nog nackdelarna med att begränsa nyttjandet av produkter som kan användas av hur många som helst samtidigt till en obefintlig marginalkostnad givet att produkten finns. Den springande punkten är vad som krävs för att produkterna ska produceras.

Här tar Magnus upp några exempel. Det finns fler. Det är också helt säkert så att det finns många som ägnar sig åt idéskapande utan att vara primärt drivna av vinstmotiv. Det är dessutom så att stora delar av statlig inblandning i att stödja kultur och forskning grundar sig i just att man inte tror att allt av värde nödvändigtvis kommer av kommersiellt motiverad aktivitet. Men att av detta dra slutsatsen att ”den intellektuella äganderätten inte är nödvändig för att öka mängden innovationer” är tveksamt. Att den inte skulle kunna ”motiveras ur ett samhällsekonomiskt perspektiv” är direkt felaktigt (om man inte menar att motivet ”intellektuella äganderätter skapar incitament för innovationsverksamhet” inte ska räknas). Diskussionen borde handla om hur viktiga de är och hur detta kan tänkas variera mellan branscher och för olika aktiviteter. 

Har man ett sådant perspektiv kan man till exempel tänka sig att nedladdning av äldre musik ska vara ok för privatbruk medan nyproducerad musik skyddas under en tidsbegränsad period (sannolikt har Per Gessle redan fått bra betalt för sina äldre alster och jag kan inte tänka mig att prospektet ”om du blir en kommersiell framgång så kommer du bara tjäna massa miljoner” skulle avskräcka yngre musiker från verksamheten). Vidare kan man tänka sig att äganderättsskyddet är viktigare på områden där kostanderna för innovation är stor (läkemedel, film?) medan den kanske är mindre viktig där produktions kostnaderna är lägre och/eller andra drivkrafter kan tänkas vara viktigare (musik). Sådana resonemang kan sedan vara vägledande för hur man konkret ska lösa problemet utan att gå på vare sig den rena förbudsvägen eller på ”tekniken finns så tillåt allt” vägen.

Slutligen så är den retoriska frågan om inte ”all innovativ verksamhet [borde] kunna härledas till tidpunkten för lagstiftning på området…” lite problematisk. Frågan är som sagt inte om lagstiftningen är ett krav för att innovationer alls ska förekomma, utan hur viktig den är för att maximalt främja innovationer. Ser man till detta så är inte historien ett jämnt flöde av idéproduktion utan snarare en kraftig acceleration under de senaste århundradena, en tid under vilken också skyddet för intellektuella äganderätter förbättrades avsevärt.