På gårdagens DN-debatt tog Magnus Wiberg upp en grundläggande fråga i fildelningsdebatten: Behövs verkligen upphovsrätten? Det var bra gjort. Det är helt riktigt – vilket också noterades av Per Krusell och John Hassler på Ekonomistas i höstas – att denna grundläggande fråga ofta lyser med sin frånvaro i debatten. I den mån ekonomer inte bidragit med detta perspektiv så beror det inte på att frågan inte skulle figurera i den ekonomiska forskningen. Tvärtom kan man säga att synen på intellektuella äganderätter utgör en vattendelare mellan de två grundansatserna inom modern så kallad endogen tillväxtteori.
Å ena sidan finns det de som tar fasta på att idéer, precis som Magnus skriver, har de fantastiska egenskaperna att när de väl har tagits fram kan användas av hur många personer som helst samtidigt och dessutom att duplicerandet av dem kostar väldigt lite. Dessa egenskaper är nyckeln till att en idébaserad ekonomi kan växa utan att stöta på avtagande skalavkastning (för den som inte minns resonemanget om avtagande skalavkastning i Solow-modellen se detta tidigare inlägg).
Å andra sidan finns det de som, trots att de naturligtvis inser att idéer har speciella egenskaper jämfört med materiella tillgångar, menar att teorierna som bara ser till detta helt enkelt är lite naiva i sin syn på hur dessa idéer produceras. De menar att eftersom det tar tid och resurser att skapa nya idéer så skulle inte någon vilja ta dessa kostnader om deras idé omedelbart kunde användas av andra (som inte haft några kostnader för att ta fram den). I en sådan värld blir intellektuella äganderätter nyckeln för att kunna skapa incitament för att ägna sig åt idéproduktion. De inser naturligtvis att det finns en samhällsekonomisk kostnad med det tidsbegränsade monopol man ger ”idéproducenten” men att denna måste tas för att skapa de nödvändiga incitamenten.
Frågan handlar således inte om att förstå eller inte förstå vad Magnus kallar ”Humes kriterium för produkter som inte kräver äganderätter”. Alla förstår nog nackdelarna med att begränsa nyttjandet av produkter som kan användas av hur många som helst samtidigt till en obefintlig marginalkostnad givet att produkten finns. Den springande punkten är vad som krävs för att produkterna ska produceras.
Här tar Magnus upp några exempel. Det finns fler. Det är också helt säkert så att det finns många som ägnar sig åt idéskapande utan att vara primärt drivna av vinstmotiv. Det är dessutom så att stora delar av statlig inblandning i att stödja kultur och forskning grundar sig i just att man inte tror att allt av värde nödvändigtvis kommer av kommersiellt motiverad aktivitet. Men att av detta dra slutsatsen att ”den intellektuella äganderätten inte är nödvändig för att öka mängden innovationer” är tveksamt. Att den inte skulle kunna ”motiveras ur ett samhällsekonomiskt perspektiv” är direkt felaktigt (om man inte menar att motivet ”intellektuella äganderätter skapar incitament för innovationsverksamhet” inte ska räknas). Diskussionen borde handla om hur viktiga de är och hur detta kan tänkas variera mellan branscher och för olika aktiviteter.
Har man ett sådant perspektiv kan man till exempel tänka sig att nedladdning av äldre musik ska vara ok för privatbruk medan nyproducerad musik skyddas under en tidsbegränsad period (sannolikt har Per Gessle redan fått bra betalt för sina äldre alster och jag kan inte tänka mig att prospektet “om du blir en kommersiell framgång så kommer du bara tjäna massa miljoner” skulle avskräcka yngre musiker från verksamheten). Vidare kan man tänka sig att äganderättsskyddet är viktigare på områden där kostanderna för innovation är stor (läkemedel, film?) medan den kanske är mindre viktig där produktions kostnaderna är lägre och/eller andra drivkrafter kan tänkas vara viktigare (musik). Sådana resonemang kan sedan vara vägledande för hur man konkret ska lösa problemet utan att gå på vare sig den rena förbudsvägen eller på “tekniken finns så tillåt allt” vägen.
Slutligen så är den retoriska frågan om inte ”all innovativ verksamhet [borde] kunna härledas till tidpunkten för lagstiftning på området…” lite problematisk. Frågan är som sagt inte om lagstiftningen är ett krav för att innovationer alls ska förekomma, utan hur viktig den är för att maximalt främja innovationer. Ser man till detta så är inte historien ett jämnt flöde av idéproduktion utan snarare en kraftig acceleration under de senaste århundradena, en tid under vilken också skyddet för intellektuella äganderätter förbättrades avsevärt.
Ekonomistas 
Finns det ett kausalt samband mellan förbättrat skydd för intellektuella äganderätter och den kraftiga accelerationen av idéproduktion?
Det är (som så ofta) svårt att belägga att sambandet är kausalt. Men de som är experter på området tror definitivt att det haft betydelse. Joel Mokyr, som är en auktoritet i ekonomisk historia och speciellt på teknologiska framstegs betydelse för utveckling, skriver i sitt kapitel i Handbook of Economic Growth (notera punkt tre):
“Above all, three kind of institutions were important in facilitating the sustained technological progress central to economic growth: (1) those that provided for connections between the people concerned mostly with propositional knowledge and those on the production side; (2) those that set the agenda of research to generate new propositional knowledge that could be mapped into new techniques; and (3) those institutions that created and
safeguarded incentives for innovative people to actually spend efforts and resources in order to map this knowledge into techniques and specifically that weakened the effective social and political resistance against new techniques”.
Värt att notera är dock att han ofta understryker att lagstiftning inte sällan har använts för att skydda befintlig teknologi från nya konkurrenter. På 1600-talet var detta ett problem i England då det förvisso fanns patenträtt men patenten kunde i praktiken köpas för att skapa ett monopol på en marknad snarare än att det var ett skydd mot kopiering. Han är också mycket tydlig med att en nyckelfaktor i England var att staten där inte skyddade dem etablerade företagen från konkurrens osv.
Det handlar helt enkelt inte bara om att ett äganderättsskydd ska finnas utan också hur det används.
Läs hela kapitlet:
Click to access AGHION1017new.pdf
Han har massa andra intressanta artiklar på sin hemsida på området:
Click to access AGHION1017new.pdf
En väldigt bra bok på temat är hans: “The Gifts of Athena: Historical Origins of the Knowledge Economy”. Princeton University Press, Princeton.
Tackar!
Jag håller med Jesper här. DN Debatt-artikeln är märkligt generell. Ekonomens fåfänga strävan efter att finna naturlagar är oftast intressant men ibland också på gränsen till underhållande att följa. Varför behandla immateriella rättigheter som ett fenomen som antingen ska avfärdas eller hyllas?
Det måste väl rimligen vara en avvägning från fall till fall som Jesper skriver.
En annan på gränsen till underhållande ekonomtendens finns hos Krusell och Hassler som jag följde länken till: Tanken om att ekonomens argument hämtas från en moralneutreal värld och att de måste bekämpa tröttsamma moraliska argument som per definition är mindre värda. Krusell och Hassler skriver:
“Moralargumenten hjälper oss föga och är ett stickspår. Frågan om fildelning är istället samhällsekonomisk: hur vi ska få till regler som ger en bra avvägning mellan incitament att skapa och en effektiv användning av det som skapats?”
En tredje ekonomtendens som jag själv får göra mig skyldig till är hybris. Rekommenderar därför mitt eget tidigare blogginlägg om denna fråga. http://martenlewander.blogspot.com/2009/02/fildelning-som-vagskal.html
Patrik:
Josh Lerner har tittat på det där lite mer systematiskt i en ny artikel publicerad i AER P&P. Det här är saxat från hans slutsats:
“This paper examined the impact of changes in patent policy on innovation. Rather than analyzing a single case, I studied 177 of the most significant shifts in patent policy across 60 countries and 150 years. Adjusting for the change in overall patenting, the impact of patent protection–enhancing shifts on applications by residents has actually negative, whether filings in Great Britain or domestically were considered.”
Han tar sedan upp ett par möjliga felkällor varefter han skriver:
“Despite these caveats, the failure of domestic patenting to respond to enhancements of patent protection, and the particularly weak effects seen in developing nations (in the unreported regressions), were quite striking. The impact of strengthened patent protection may simply be far less on innovative activities than much of the economics and policy literature assumes.”
Lerner, J (2009): “The Empirical Impact of Intellectual Property Rights on Innovation: Puzzles and Clues”, http://www.atypon-link.com/AEAP/doi/abs/10.1257/aer.99.2.343
För att ytterligare komplicera det hela kan man fråga sig inte bara i vilka fall det är nödvändigt med upphovsrätt för att få en produktion av saker, utan också om det finns vissa saker man kan strunta i om man får eller inte. Det är ingen tvekan om att mastodontfilmer från Hollywood kräver upphovsrätt för att gå ihop ekonomiskt. Men OM vi skulle avskaffa upphovsrätten för filmer, och inte längre fick de här mastodontfilmerna, skulle det göra så mycket?
De som arbetar med filmproduktionen skulle ägna sig åt annat, som kan vara bättre eller sämre för samhället. Sannolikt sämre – uppenbarligen tycker folk väldigt mycket om mastodontfilmer eftersom vi är beredda att betala för dem. Men de skulle väl hitta på nåt annat nästan lika roligt. Samtidigt skulle vi slippa en del integritetskränkningar och “att jaga en hel ungdomsgeneration” och det är ju rätt mycket värt.
Om vi följer den retorik som är vanlig i bloggosfären och säger att upprätthållandet av upphovsrätten leder till stora integritetsproblem så tror jag att man kan landa i att bara gå på dem som försöker tjäna pengar på piratprodukter. De måste ändå ägna sig åt marknadsföring, så det krävs inte så mycket integritetskränkningar för att jaga dem.
Men vissa saker kan kopieras enkelt, kostar mycket att ta fram och är viktiga för samhället – kanske framförallt faktaböcker och datorprogram. Där kan man fundera på STIM-liknande lösningar, alltså någon form av skatt eller avgift som slussas vidare till populära upphovsrättsinnehavare. Även om det inte känns som att det är fler och mer skatter som behövs i landet med näst högst skatter i världen.
Tror grundproblemet inte är att avskaffa skyddet för intellektuella äganderätter utan hur det kan reformeras.
En tanke är att göra en distinktion mellan fysiska och digitala produkter. Fysiska produkter fodrar knappa resurser för att skapa kopior medan kostnaden för kopiering av digitala produkter är negligerbar.
I Humes skottska 1700-tals värld gällde det att etablera intellektuella äganderätter vid produktion av fysiska varor.
Idag är utmaningen att etablera skydd för intellektuella äganderätter vid produktion av digitala varor.
En idé är att göra en åtskillnad mellan det första exemplaret av en digitalprodukt och de efterföljande kopiorna.
Det första exemplaret är kostsamt att producera och kräver att producenten får ersättning annars kommer produkten aldrig att produceras. För de efterföljande kopiorna är produktionskostnaden negligerbar.
Vilka ska då erhålla distributionsrätten för att maximera spridningen av kopiorna samtidigt som producenten får ersättning för sin insats?
Förefaller vara de företag som står för den digitala trafiken,dvs. Internetleverantörerna.
Hur en sådan lösning skulle kunna se ut är det som man borde fundera på.
Piraterna pekar på att trots den storskaliga fildelning som nu pågått en längre tid tycks inte biograferna förlora intäkter, snarare tvärtom. “Dåliga filmer” floppar dock betydligt mer än vad som varit fallet tidigare. Är det inte så att de upplevelser som inte går att kopiera inte heller skadas av fildelning som fenomen? En annan sak är väl att det finns filmer som inte är lämpade för biografer och lika gärna kan ses på datorn.
Det synes vara en hel del produktplaceringar i filmer. Hur stor del av produktionskostnaden bärs av dessa egentligen? För ett företag som gör reklam på detta sätt kan det rimligen inte spela någon roll ifall filmen samtidigt ses utanför biografen. För dem borde det vara av intresse att så många som möjligt ser filmen oavsett hur.
Det verkar inte som att patentens positiva inverkan på idéproduktion är entydigt. Men PPs inställning i den frågan är extrem och sannolikt något naiv. Nåväl, debatten är mycket intressant och jag följer den med stor behållning. Tackar för alla svar!
Skyddet för intellektuella verk är ett incitament att skapa dem. Men samtidigt är tidigare intellektuella verk produktionsfaktorer för nya innovationer. Det saknas i inlägget ovan, tycker jag.
Vi behöver alltså inte bara skapa en balans mellan kreatörens incitament och den samhällsnytta som spridning av deras verk ger. Vi måste också balansera äganderätten med avseende på kreatörernas tillgång på intellektuella verk som kan användas för att skapa nya.
Ser man enbart till den första avvägningen har kreatören en ökande, men avtagande nytta av incitamenten. Tar man hänsyn till att kreatören behöver fri tillgång till tidigare verk ser man att nyttan rent av kan vända och bli negativ med ett starkare skydd.
Marcus: Mycket intressant referens. Josh Lerner är onekligen en auktoritet på området. Synd att inte Magnus refererade till den (personligen tycker jag att den är viktigare än alla hans exempel tillsammans). Dock tycker jag inte att man ens av Josh Lerners studie kan dra slutsatsen att intellektuella äganderätter inte kan motiveras ur ett samhällsekonomiskt perspektiv”.
Martin: En av de bärande ideerna bakom t ex patenträtten är just den du tar upp. Istället för att hamna i en situation där företag hemlighåller sina nya uppfinningar så skyddas de mot kopiering lagstiftningsvägen och på så sätt kan de fungera just som inputs i vidareutveckling. Teoretiskt sett kan man alltså tänka sig att idéerna och allt som kan vidareutvecklas kan spridas samtidigt som incitamenten bibehålls. (I praktiken funkar detta förstås inte riktigt så friktionsfritt. Det är t ex vanligt att företag – speciellt stora, resursstarka företag – istället patenterar inte bara själva huvudprodukten utan en rad närliggande produkter ( s k patentmattor) för att hålla konkurrenter borta från området).
Har inte tänkt att addera någon åsikt kring ämnet utan mer upplysa om vidare läsning.
Antar att de flesta intresserade av ämnet redan lyssnat på detta avsnitt av econtalk och för er som inte har, lyssna: http://www.econtalk.org/archives/2009/05/boldrin_on_inte.html
Vidare finns Boldrins bok “Against Intellectual Monopoly” att läsa på http://www.micheleboldrin.com/research/aim.html.
Tack Jesper för bra genomgång av ett aktuellt och angeläget ämne. Jag håller med om din ansats. Värderingen av intellektuella äganderätter måste utgå ifrån en analys av dess effekter på innovation. Det är ju därför och bara därför vi har skapat dem från början (åtminstone utifrån ett nationalekonomiskt perspektiv). Även din tanke att differentiera IPR beroende på område och investeringskostnader verkar sund. Detta förutsatt att en differentiering är praktiskt möjlig.
Jag håller också med om att Marcus referens till Lerner ger upphov till det starkaste tvivlet på IPR som jag har läst. Mer övertygande än DN debatt-artikeln. Är det någon som känner till fler empiriska undersökningar? Det måste finnas massor med naturliga experiment på området så jag gissar att litteraturen är betydligt mer omfattande än vi har grävt fram hittills.
Flikar in ett boktips, “Against Intellectual Monopoly” av Michele Boldrin & David K. Levine från 2008. De argumenterar på rent empiriska grunder mot patent och copyright på ett rätt övertygande sätt.
Dagens debatt om immaterialrätt har till stor del triggats av att immaterialrättigheterna har utvidgats nåt så oerhört, vilket har skapat en känslomässig bas för piratanspråken. Copyright, som från början gällde i, tror jag, 13 år gäller numera i 90. Patent som från början krävde avsevärd verkshöjd kan idag tas på trivialiteter. Osv.
Mer om detta på http://www.alternativstad.nu/Dokument/privatkunskap.html
Immaterialrätten har alltså under någon generation tiltats över till ägarnas fördel. Det är dags att återställa nån sorts balans. Som för femti år sen kanske, men med hänsyn till att mångfaldigande av en redan existerande produkt idag i många fall är gratis.
Det var hög tid för ett inlägg från en ekonom, det har verkligen saknats. Många av de ekonomiska resonemang och antaganden som görs av jurister, musiker med flera är mycket märkliga. Men såsom några kommentarer ovan påpekat, så var artikeln mycket generell.
Några helt centrala frågor som jag tycker saknats i debatten är:
– Hur stora inkomster och incitament genererar upphovsrätten egentligen, jämfört med alternativa incitament? Jag har försökt undersöka detta empiriskt: http://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:131856/FULLTEXT01
Jag bedömer incitamenten som svaga i de allra flesta fall, men man borde undersöka frågan mycket djupare.
– Varför måste upphovsrätten vara lika stark för alla kreativa verk, oavsett investeringskostnad? Som någon skriver ovan, för Hollywood-filmer krävs upphovsrätt, men för blogginlägg spelar den nog ingen roll.
– Varför lägger staten upphovsrätt på verk som redan finansierats med skattemedel? Med tanke på de rimligtvis stora positiva externaliteterna, vore det ekonomiskt överlägset att låta sådana verk få kopieras fritt.
Det är intressant att se en mer nyanserad diskussion om upphovsrätten.
Något jag reagerar över lite är användandet av ordet “innovation”, t ex när man skriver att upphovsrätten skyddar upphovsmannens innovation, eller att den ger ett incitament till innovation.
Den svenska upphovsrätten skyddar rena sammanställningar, som t ex telefonkataloger. I det fallet är det bara sammanställarens arbetsinsats som skyddas, eftersom någon innovation inte föreligger.
Överhuvudtaget verkar de verk som är mest beroende av upphovsrätten, som stora Hollywoodproduktioner och storsäljande populärmusik, höra till de minst innovativa. Deras kvalitéer ligger snarare i påkostad produktion, hanverksmässig skicklighet och ett lyhört lyssnande efter vad människor efterfrågar.
Det kanske skulle vara mer korrekt att säga att (den ekonomiska) upphovsrätten skyddar upphovsmannens investering och arbetsinsats, eftersom de alltid föreligger, medan någon innovation inte alltid föreligger.