Vart tar doktoranderna vägen?

Häromdagen läste jag i tidningen att socialsekreterare “försvinner” i en del kommuner. Likaså har det under senare tid skrivits en hel del artiklar om massavhopp från polisen. Det senaste mystiska försvinnandet dök upp på DN Debatt igår där det påstods att allt färre personer börjar doktorera i Sverige. Lyckligtvis är det ganska få människor i Sverige som bokstavligen försvinner, så frågan är vart alla dessa människor tar vägen? Gissningsvis är svaret på den frågan att de tar andra jobb och andra jobb är det relativt gott om nu när vi är på väg in i en högkonjunktur. I goda tider har helt enkelt socialsekreterare, poliser och doktorander lättare att få jobb på annat håll. Det är inte den enda förklaringen förstås, men jag tror det kan vara en bidragande orsak som tenderar att glömmas bort i debatten.

Vad har jag då för stöd för denna tes? Mycket mindre än brukligt för Ekonomistas-inlägg, ska jag villigt erkänna. När det gäller antal doktorander tycks det dock finnas ett konjunkturellt mönster. Nedanstående figur visar antalet doktorandnybörjare enligt SCB:s statistik under åren 1990-2014 tillsammans med BNP-gapet under samma tidsperiod. Ett negativt BNP-gap innebär att faktisk BNP understiger potentiell BNP, det vill säga lågkonjunktur, medan BNP-gapet är positivt i goda tider. Tendensen är att fler börjar doktorera i lågkonjunktur än i högkonjunktur.

Vad det konjunkturella mönstret beror på vet jag inte. Antalet nya doktorander beror naturligtvis inte bara på hur många som vill doktorera i stället för att ta andra jobb, utan även på efterfrågan från högskolorna. Däremot är det tydligt att bilden ovan ger en annorlunda bild än den som utmålades i debattartikeln — antalet doktorandnybörjare har visserligen minskat de senaste åren, men på längre sikt har antalet fluktuerat kring drygt 3 000. För att ytterligare komplettera bilden från DN Debatt redovisas nedan antalet doktorander vid de 10 största universiteten under åren 2011-2014. Data från 2015 är tyvärr inte tillgängliga förrän om en vecka. För den som ytterligare vill sätta in sig i statistiken finns en mängd ytterligare data på SCB:s respektive UKÄ:s hemsida.

När det gäller själva sakfrågan om ett förbud mot stipendiefinansiering av doktorander kan man å ena sidan konstatera att det berör relativt få doktorander — 7% finansieras med stipendier — men man kan också misstänka att dessa 7% är väldigt skevt fördelade mellan discipliner, lärosäten och kanske även mellan könen. Detta kan enkelt kollas upp i UKÄ:s data, men en sak som är säker är att det doktorandprogram i nationalekonomi som finns här i Stockholm är helt beroende av stipendiefinansiering från bland annat Handelsbankens forskningsstiftelser. Handelsbankens stipendier är dessutom öronmärka för forskning och kan därför inte användas för att finansiera den första doktorandtiden såsom utredningen föreslår.