För knappt två år sedan satte handelsminister Ewa Björling upp målet att fördubbla den svenska exporten på fem år. Jag ifrågasatte exportmålet här på Ekonomistas (även här): Varför skulle vi vilja fördubbla exporten? Och hur ska det till synes orealistiskt “ambitiösa” målet kunna uppnås? En intervju i Dagens Nyheter häromdagen (16/10) visar att Björling överraskande håller fast vid målet. Hon verkar fortfarande anse både att målet är önskvärt och att det kommer att uppfyllas.
Finansministern verkar dock inte imponeras av handelsministerns ambitioner. Enligt finansdepartementets senaste prognos kommer ökningen av exporten inte ens att nå halvvägs till målet. (Figuren nedan visar varuexporten — de siffror handelsministern nämner i intervjun indikerar att hon av någon anledning inte inkluderar tjänsteexport i sin målformulering.)
Varuexportens ökning (%) sedan 2009, enligt exportmålet respektive Budgetpropositionen för 2012.
Ekonomistas 
Intressant minst sagt. Jag är inte direkt fackkunnig men reagerade direkt när jag läste om målet för knappt två år sedan. Uppskattar därför såväl att få ta del av ifrågasättandet då som uppföljningen nu.
Varför inte ha som mål att export och import skall tar ut varandra?
Det finns väl en idé om att ökad export betyder ökad förädling, dvs man tillför mervärde och klättrar uppåt i värdekedjan. Vet inte om det är en rimlig utgångspunkt eller inte men det skulle kunna förklara varför man anser att ökad export är önskvärt.
Om man är snäll mot resonemanget. En annan tolkning är att merkantilistiskt tänkande fortfarande står sig starkt, och att man upplever det som att Sverige “blir rikt” om vi bara säljer grejer och “får mycket pengar”.
Mängden export och längden på förädlingskedjan för en vara har åtminstone teoretiskt sett ingenting med varandra att göra. Längden på förädlingskedjan i produktionslandet bestäms snarare av Alfred Webers klassiska lokaliseringsteoretiska trio: transportkostnader, arbetskraftskostnader och agglomeration.
Såvitt jag kan minnas har Ewa Björling motiverat målsättningen för exporten med att det skulle “leda till fler jobb”, utan att närmare specificera varför en exporterad vara skulle “leda till fler jobb” än en inhemskt konsumerad vara. Kan det vara 1700-talets merkantilism som reinkarnerats i en moderat handelsminister?
Sverige och svensken har sen 70-talet hjärntvättats ideologiskt av exportindustrikapitalisterna, det tog fart då när man med bedräglig statistik förde svensken bakom ljuset om vår konkurrenskraft. Kraftigt överdrivna bytesbalansunderskott, utlandsskuld, dåliga sk driftsöverskott och sen exportandelar mm och så har det pågått hela tiden. Ett tuvhoppande, när det ena vederlagts har man hoppat till nästa tuva osv.
SAF, Industriförbundet och nu SN ägs av de nämnda intressenterna. Det är naturligtvis oerhört bra att vi har framgångsrik exportindustri men folkhushållet består av mer än det.
Mellan tummen och pekfingret har där varit ett ackumulerat exportöverskott (nettot mellan export–import i BNP) mellan 1994 – 2009 i fasta priser som ungefär motsvarade hela 2009 års BNP. Att i ett sådant läge gå ut och tala om att det skulle vara ett självändamål att öka exporten med 50% verkar befängt. Och detta för sysselsättningen? Exporten i fasta pengar har likt många andra länder ökat kraftigt från skiftet 80/90-tal fram till krisen 2008. Även Argentina med Memens dollarlåsning ökade på ett likartat sätt (men hade större importökning). Den moderna exportindustrin producerar allt mer med allt färre anställda. Något negativt bidrag från exportnettot i BNP har vi inte haft sen förra oljekrisen 1981 eller 1982.
Att förlita sig på export för sysselsättningen går inte. Om man ser sen 80-talet korrelerar storleken på exportöverskotten väl med storleken på arbetslösheten, alltså ju större exportöverskott desto mer arbetslöshet. Nu är det nog inte överskottet i sig som orsakar detta utan åtstramning av hemmamarknaden som ökar arbetslösheten och minskar importen. Om man håller hemmamarknaden på svältkur innebär det nog betydligt sämre möjligheter att utveckla den nya framtida exportindustrin. Men det gynnar förstås den befintliga gamla som inte tror sig behöver hemmamarknaden. Men nog hade det kunnat ha gynnat bilindustrin om det inte varit så bilfientlig politik med moms på personbilar för företagen mm, alltså momsen hamnar som en kostnad och inte i den parallella momsredovisningen.
Bortsett att en del kan ha behövts för andra minusposter i bytesbalansen har svensken producerat motsvarande hela 2009 års BNP mellan 1994-2009 och avstått att själva konsumera det. Ett helt års BNP är oerhört mycket. Detta är klart långt extremare än Tyskland. Tyskland skickade i princip sina överskott för spekulation hos Club Med. Man kan säga att ”vi” eller den lilla del av folkhushållet som kontrollerar detta hade spekulationsfest i Baltikum för det som folkhushållet avstått att konsumera, en del kommer väl tillbaks till vår bostadsbubbla som till en hel del finansieras med sk utländska pengar. Först avstår de 90-99 ett helt års BNP för att sen krävas att stå som garant när spekulationsfesten som detta överskott genererat riskerar att punkteras. Samtidigt belånar de 90 sina bostäder för att ”Sverige” dvs den offentliga balansräkningen ska kunna vara ”stark”.