Den lettiska ekonomin är riktigt illa ute. Men fortfarande råder delade meningar om vad som ska göras för återställa landets internationella konkurrenskraft. Sedan i höstas har Lettland bedrivit interndevalvering, dvs successivt sänkt folkets löner, men ingen återhämtning är i sikte. Vad ska nu göras?
Här på Ekonomistas diskuterades precis denna fråga redan i januari (se Borde Lettland devalvera?). Meningarna var delade, men ekonomen Stefan de Vylder lade fram en rad historiska och ekonomiska argument för att Lettland borde släppa växelkursen fri:
Det enda land jag känner till som i modern tid har lyckats återställa sin konkurrenskraft genom löne- och kostnadssänkningar är Tyskland de senaste tio åren (där de nominella lönerna har ökat i dramatiskt lägre takt än i resten av EMU och övriga konkurrentländer)). Men jag betvivlar starkt att detta kan åstadkommas i Lettland, med svaga institutioner och ett misskrediterat politiskt ledarskap.
Ekonomistas 
Jag har skrivit om varför Lettland inte bör devalvera. Här är länken.
http://flavianopolis.blogspot.com/2009/06/bor-lettland-devalvera.html
Lettlands problem är bortom “interndevalvering återställer ekonomins konkurrenskraft”, nu är det en fråga om att lettiska kommuner rapporterar att de från augusti inte kommer klara av att betala löner över huvud taget till lärare, läkare och andra anställda.
Givetvis borde de devalvera, alternativt övergå till rörlig växelkurs. Ofta ses den nuvarande växelkursen som helig, men få funderar, eller ens vet, på vilka grundvalar den existerande växelkursen sattes i början av 1990-talet.
I praktiken borde Lettland kunna klara av en interndevalvering likt Sverige gjorde på 1920-talet (cirka 30-40 procent på ett par år). Men skillnaden var att länder som England hade fortsatt tillväxt, och drog med sig Sverige gansk snabbt.
Risken är att letterna sitter kvar med en skev växelkurs, ökad statsskuld, höga räntor och hög arbetslöshet – allt för att de ska kunna gå med i EMU… enligt någon from förhoppning om att Bryssel återigen ska åsidosätta sitt eget regelverk och släppa in dem.
Enligt bloggen stabiliseringspolitik har RIMI i Lettland nyligen sänkt lönerna med 30%.
Läs mer på följande adress.
http://stabiliseringspolitik.blogg.se/
Allt snack om att en deflation inte är möjlig är alltså just ingenting annat än snack. Tvingas man välja mellan arbetslöshet och sänkt lön får man ta skeden i vacker hand.
Martin K & Flavian
Jämförelsen med 1920 talet haltar då den internationella valutamarknaden fungerade annorlunda då. Det stora problemet med att inte släppa kursen fri är de enorma kostnader Lettland (antagligen förgäves) tar på sig för att försvara sin valutakurs. Den höga statsskulden som blir följden kommer att hämma Lettlands ekonomi under en mycket lång tid.
Appropå att endast Tyskland i modern tid lyckats med en interndevalvering, så skulle jag vilja påstå att i varje fall Hong Kong (och kanske några fler asiatiska länder) lyckades med detta efter Asienkrisen 1998.
Hong Kong led 1998 av ett högt kostnadsläge och spekulation mot sin till dollarn bundna valuta. Regeringen höll hårdnackat fast vid dollar-peggen och stödköpte både valuta och aktier (eller främst index-terminer) för att behålla peggen. BNP föll realt under 1998 med ca 6%.
Samtidigt började ett reningsbad vad gällde kostnadsläget och man uppvisade från 1999 och framåt hög deflation, samtidigt som BNP växte i god takt.
Givetvis var Hong Kongs situation mycket lättare, med tillväxt driven av banden till Kina, och för dem var det nog högst lämpligt med en mycket stram inhemsk valutapolitik med tanke på den enorma stimulans närmandet till ett snabbväxande Kina innebar.
År 2000 uppvisade Hong Kong en real BNP-tillväxt på ca 8% och en deflation på nästan 4%. Från 2001 drabbades man av lågkonjunkturen men behöll både tillväxt och deflation fram till och med 2004 (med 8.5% tillväxt och 0.4% deflation), för att sedan 2005 uppvisa en inflation på ca 1%.
Man skulle kunna argumentera för att några likheter finns mellan baltikum-krisen nu och asienkrisen 1998 (bakslag efter enorm tillväxt och kostnadsexplosion under bundna valutaregimer), med den viktiga skillnaden att övriga världen gick bra under asienkrisen.
Hade det inte varit för den globala krisen, utan vi istället hade befunnit oss i en situation med god global tillväxt, så hade säkert en interndevalvering varit att föredra i Lettland.
Eftersom de olika länder som tillhör eurozonen har olika hög inflationstakt förändras de reala växlingskurserna inom eurozonen hela tiden.
Panama som sedan länge är unilateralt anslutet till dollarzonen uppvisade under en lång tid lägre inflationstakt än USA. Således föll den reala växlingskursen utan att den nominella förändrades.