Samhällsekonomiska argument för och emot intellektuella äganderätter

gårdagens DN-debatt tog Magnus Wiberg upp en grundläggande fråga i fildelningsdebatten: Behövs verkligen upphovsrätten? Det var bra gjort. Det är helt riktigt – vilket också noterades av Per Krusell och John Hassler på Ekonomistas i höstas – att denna grundläggande fråga ofta lyser med sin frånvaro i debatten. I den mån ekonomer inte bidragit med detta perspektiv så beror det inte på att frågan inte skulle figurera i den ekonomiska forskningen. Tvärtom kan man säga att synen på intellektuella äganderätter utgör en vattendelare mellan de två grundansatserna inom modern så kallad endogen tillväxtteori.

Å ena sidan finns det de som tar fasta på att idéer, precis som Magnus skriver, har de fantastiska egenskaperna att när de väl har tagits fram kan användas av hur många personer som helst samtidigt och dessutom att duplicerandet av dem kostar väldigt lite. Dessa egenskaper är nyckeln till att en idébaserad ekonomi kan växa utan att stöta på avtagande skalavkastning (för den som inte minns resonemanget om avtagande skalavkastning i Solow-modellen se detta tidigare inlägg).

Å andra sidan finns det de som, trots att de naturligtvis inser att idéer har speciella egenskaper jämfört med materiella tillgångar, menar att teorierna som bara ser till detta helt enkelt är lite naiva i sin syn på hur dessa idéer produceras. De menar att eftersom det tar tid och resurser att skapa nya idéer så skulle inte någon vilja ta dessa kostnader om deras idé omedelbart kunde användas av andra (som inte haft några kostnader för att ta fram den). I en sådan värld blir intellektuella äganderätter nyckeln för att kunna skapa incitament för att ägna sig åt idéproduktion. De inser naturligtvis att det finns en samhällsekonomisk kostnad med det tidsbegränsade monopol man ger ”idéproducenten” men att denna måste tas för att skapa de nödvändiga incitamenten.

Frågan handlar således inte om att förstå eller inte förstå vad Magnus kallar ”Humes kriterium för produkter som inte kräver äganderätter”. Alla förstår nog nackdelarna med att begränsa nyttjandet av produkter som kan användas av hur många som helst samtidigt till en obefintlig marginalkostnad givet att produkten finns. Den springande punkten är vad som krävs för att produkterna ska produceras.

Här tar Magnus upp några exempel. Det finns fler. Det är också helt säkert så att det finns många som ägnar sig åt idéskapande utan att vara primärt drivna av vinstmotiv. Det är dessutom så att stora delar av statlig inblandning i att stödja kultur och forskning grundar sig i just att man inte tror att allt av värde nödvändigtvis kommer av kommersiellt motiverad aktivitet. Men att av detta dra slutsatsen att ”den intellektuella äganderätten inte är nödvändig för att öka mängden innovationer” är tveksamt. Att den inte skulle kunna ”motiveras ur ett samhällsekonomiskt perspektiv” är direkt felaktigt (om man inte menar att motivet ”intellektuella äganderätter skapar incitament för innovationsverksamhet” inte ska räknas). Diskussionen borde handla om hur viktiga de är och hur detta kan tänkas variera mellan branscher och för olika aktiviteter. 

Har man ett sådant perspektiv kan man till exempel tänka sig att nedladdning av äldre musik ska vara ok för privatbruk medan nyproducerad musik skyddas under en tidsbegränsad period (sannolikt har Per Gessle redan fått bra betalt för sina äldre alster och jag kan inte tänka mig att prospektet ”om du blir en kommersiell framgång så kommer du bara tjäna massa miljoner” skulle avskräcka yngre musiker från verksamheten). Vidare kan man tänka sig att äganderättsskyddet är viktigare på områden där kostanderna för innovation är stor (läkemedel, film?) medan den kanske är mindre viktig där produktions kostnaderna är lägre och/eller andra drivkrafter kan tänkas vara viktigare (musik). Sådana resonemang kan sedan vara vägledande för hur man konkret ska lösa problemet utan att gå på vare sig den rena förbudsvägen eller på ”tekniken finns så tillåt allt” vägen.

Slutligen så är den retoriska frågan om inte ”all innovativ verksamhet [borde] kunna härledas till tidpunkten för lagstiftning på området…” lite problematisk. Frågan är som sagt inte om lagstiftningen är ett krav för att innovationer alls ska förekomma, utan hur viktig den är för att maximalt främja innovationer. Ser man till detta så är inte historien ett jämnt flöde av idéproduktion utan snarare en kraftig acceleration under de senaste århundradena, en tid under vilken också skyddet för intellektuella äganderätter förbättrades avsevärt.

Konsumentpolitik (igen)

En av mina personliga hjältar är Sverker Olofsson. Sverker har i mer än 20 år varit programledare för SVT:s konsumentmagasin Plus och har outtröttligt tagit upp aktuella konsumentfrågor och ställt näringsidkare till svars. Dramatiken i Plus förstärks avsevärt av den underliggande kampen mellan det onda och det goda, det Sverkervill säga mellan stackars värnlösa konsumenter och hänsynslösa företag.

Samma idé verkar ofta ligga bakom mycket konsumentpolitik. Det sägs handla om att värna konsumenternas intressen på bekostnad av företagen. Men politiska ingripanden som gynnar konsumenten och är kostsamma för företagen kommer naturligtvis avspeglas i högre priser för konsumenterna. Konsumentlagstiftning handlar därför ofta snarare om att gynna vissa konsumenter (som tenderar att begå misstag) på bekostnad av andra (som ser till att inte begå misstag).

Ett exempel är Distans- och hemförsäljningslagen som ger konsumenten en 14 dagars ångerrätt som inte kan avtalas bort (med vissa undantag). Detta leder naturligtvis till att sådana som jag, som gör nästintill maniskt överlagda inköp på nätet, får betala för slarviga impulsshoppares flitiga utnyttjande av ångerrätten.

Huruvida ett konsumentpolitiskt ingripande är motiverat handlar därför om en avvägning mellan möjligheten att skydda vissa konsumenter från konsekvenserna av felaktiga beslut och kostnaden som detta medför för andra (se dock Peter Santeson-Wilsons inlägg på inslag.se för en avvikande uppfattning). En nyckelfråga är förstås också i vilken utsträckningen marknaden på egen hand kan lösa de problem som finns. Pricerunner är ett utmärkt exempel på en marknadslösning på många bekymmer som uppstår vid näthandel.

Detta och mycket annat diskuterar jag i en rapport som jag skrivit på uppdrag av Integrations- och jämställdhetsdepartementet och som nu finns tillgänglig på Regeringskansliets hemsida. Det är inget mästerverk, men kan förhoppningsvis vara matnyttigt för den som är intresserad av nationalekonomi, beteendeekonomi och konsumentpolitik. För den som är intresserad av mer konkreta frågor har jag tidigare skrivit om bekymmer man kan ha som konsument vid köp av barnförsäkringar, bostad, taxiresor, pensionsfonder och cyklar. Men allra bäst är förstås Sverker. Klockan åtta på torsdagar i ettan.

Gynnar elitklasser eliten?

Skolminister Jan Björklund

Vill skolministern minska den sociala rörligheten?

En av de hetaste politiska frågorna i skoldebatten rör nivågruppering i grundskolan. Skolminister Jan Björklund föreslog nyligen att förbudet mot intagningsprov i teoretiska ämnen i grundskolan ska hävas. Skolforskningen är inte entydig om hur nivågruppering påverkar elevers prestationer, vilket Ekonomistas tidigare skrivit om (se t ex här och här).

En annan, mindre diskuterad effekt av nivågrupperingen är att den påverkar den sociala rörligheten i samhället. Å ena sidan kan man tänka sig att begåvade barn från fattiga områden ges större möjlighet att söka in till elitklasser, vilket i förlängningen ger dem bättre förutsättningar att bygga en karriär. Detta ökar den sociala rörligheten. Å andra sidan kan man tänka sig att svårigheter att hitta rätt utbildning och på andra sätt hävda sig i en alltmer komplex grundskola missgynnar elever från socio-ekonomiskt utsatta hem. I detta fall minskar den sociala rörligheten.

I en nyligen publicerad forskningsartikel har en grupp finska nationalekonomer studerat en aspekt av denna fråga. I Finland genomfördes på 1970-talet en reform där en form av nivågruppering avskaffades, nämligen att en grundskola uppdelad i akademisk och yrkesmässig inriktning ersattes av en enhetlig grundskola. Forskarna studerar hur reformen påverkade rörligheten i inkomstfördelningen mellan generationer, dvs hur mycket av föräldrarnas inkomststatus som går i arv till barnen.

Resultatet visar att rörligheten ökade markant när nivågrupperingen avskaffades. Den sociala trögheten, mätt som en intergenerationell elasiticitet, minskade med 23 procent (från 0.30 till 0.23).

Är den finska reformen ett undantag? Nej, troligtvis inte. Liknande socio-ekonomiskt utjämnande resultat har observerats (av bl a Mårten Palme) i en studie av en svensk skolreform på 1950-talet där kunskapsbaserad intagning avskaffades. Även i Tyskland och Italien har forskare funnit samband mellan nivågruppering i grundskolan och minskad socio-ekonomisk rörlighet.

Parallellen mellan den finska skolreformen och skolminister Björklunds förslag om teoretiska elitklasser är förvisso inte perfekt. Det finns uppenbarligen fler aspekter än rörlighet som bör beaktas när sådana klasser diskuteras. Men för dem som sätter stor vikt vid social rörlighet och ett samhälles jämlikhet i förutsättningar visar forskningen att tidig nivågruppering i skolan kan få långsiktigt problematiska effekter. En enhetlig grundskola är alltså troligtvis en av de viktigaste förutsättningarna för ett långsiktigt jämlikt samhälle.

Hur ska Lettland devalvera?

Under den senaste veckan har diskussionen om en lettisk devalvering tagit fart i svensk media igen. Rapporteringen om Lettlands problem och de möjliga utvägarna har länge varit märklig. Möjligen beror detta på att man sällan kunnat reda ut vad som handlat om ofrånkomliga makroekonomiska förutsättningar, vad som handlat om det ”politiskt möjliga” och vad som handlat om uttalanden bestämda av parternas egna inblandning i situationen.

Till att börja med så är läget sådant att Lettland måste korrigera sina relativpriser mot omvärlden. Detta är inte något man kan välja att inte göra. Man kan dock välja att göra detta genom en så kallad intern devalvering, det vill säga genom att dra ned på kostnader och utgifter i landet. I praktiken betyder detta dramatiska nedskärningar i offentliga utgifter och kraftiga lönesänkningar. Alternativet är en ”extern” devalvering, vilket i Lettlands fall handlar om att släppa sin fasta växelkurs fri. Frågan man bör ställa sig är förstås vilka för- och nackdelar som finns med respektive alternativ. Dessa borde vid det här laget vara ganska välkända då olika alternativ diskuterats sen i höstas (den som vill ha en bra översikt kan med fördel läsa Torbjörn Beckers redogörelse för argumenten här och även hans tidigare redogörelse för Lettlands alternativ från i januari i år här. Läs också Torbjörns DI-debatt artikel här och Daniels inlägg från tidigare i våras här och hans kommentar om intern devalvering här om dagen här).

Effekterna av dessa alternativ är på många sätt lika i att det man vill uppnå är en korrigering av relativpriserna mot omvärlden. Skillnaderna ligger främst i timing och i fördelningsaspekter av respektive alternativ. En vanlig extern devalvering skulle, på gott och ont, verka direkt. Korrigeringen av priser skulle ske direkt och i alla delar av ekonomin och mycket av den osäkerhet som nu föreligger skulle försvinna (givet att devalveringen är tillräcklig). Alternativet tycks innebära att neddragningarna av löner och kostnader sker gradvis och i praktiken i huvudsak i offentlig sektor och där det ”går” snarare än där det behövs och skulle göra mest nytta. Vidare ligger växelkursosäkerheten som en våt filt över möjliga investeringar i landet (en effekt som sannolikt är mycket viktigare än att växelkursen drabbar exportindustrin vilket ibland framförs som argument mot en devalvering då Lettland inte är så exportberoende). Dessutom skulle en devalvering direkt drabba bankers balansräkningar. I ett läge med fast växelkurs kan tillgångar och fordringar tas upp till de bokförda värden de har givet rådande växelkurs. Vid en devalvering skulle man vara tvungen att skriva ner dessa dessa värden direkt. Det faktum att många av dessa lån och tillgångar i nuvarande situation i förlängningen inte skulle generera några intäkter om inte ekonomin kommer igång påverkar inte dessa värden direkt varför man på detta sätt kan köpa sig tid.

Fördelningsmässigt är effekterna också olika. Av allt att döma är det inte den övre delen av inkomstfördelningen som bär den relativt sett största bördan av den interndevalvering som Lettland nu försöker genomföra. Besparingar verkar som sagt i huvudsak ske där de möter minst motstånd och där den lettiska regeringen direkt kan besluta om nedskärningar, det vill säga inom offentlig sektor. Vidare så tycks de som har lån i Euro, och som därmed skulle drabbas hårdast av en devalvering, inte vara fler än cirka tjugo procent av befolkningen och inte de som har det sämst ställt.

Möjligen ska man se uttalanden om vad som är ”politiskt möjligt” och vilket alternativ som är ”bäst” i ljuset av hur den som uttalar sig förhåller sig i relation till dessa timing och fördelningseffekter.

Inträdet på arbetsmarknaden

I tidigare inlägg har jag uppmärksammat frågor som tas upp i Finanspolitiska rådets nyligen publicerade rapport. Detta har gällt konjunkturpolitiken, ungdomsarbetslösheten, de automatiska stabilisatorerna och utgiftstaken. Turen har nu kommit till de mer långsiktiga frågor som också behandlas i rapporten. En övergripande problematik för finanspolitiken är hur den åldrande befolkningen ska hanteras. I rapporten påpekar vi — och detta är förstås inte någon ny tanke — att ökande livslängd i princip bör mötas av att vi spenderar fler år på arbetsmarknaden.

Andel av livstiden i arbete efter födelseår, procent

Andel av livstiden i arbete efter födelseår, procent

Enligt våra kalkyler arbetar vi en allt mindre del av vår livstid. Figuren till höger visar att en person född 1970 vid nuvarande beteendemönster kan räkna med att arbeta ungefär 8 procent av sin livstid jämfört med 9 procent för en person född 1930. Att andelen av livstiden i arbete sjunker beror förstås på att vi har fått allt fler år som pensionärer. En naturlig reaktion är kanske att vi bör gå i pension senare när vi lever längre, en fråga som jag planerar att återkomma till i ett senare inlägg.

Men i vår rapport konstaterar vi också att det är önskvärt att tidigarelägga svenskarnas inträde på arbetsmarknaden. Jämfört med andra länder börjar svenska ungdomar att studera vid höga åldrar, och de studerar dessutom under en lång tid. Vad kan då göras för att bryta detta mönster? Vårt förslag är att påverka incitamenten genom att ändra studiemedelssystemet på ett flertal punkter:

  • Studiemedel bör ges under en kortare period.
  • Andelen av studiemedlen som är bidrag snarare än lån kan vara högre för unga studenter än för äldre studenter.
  • Nivån på studiemedlen bör höjas.
  • Fribeloppet bör inte höjas.

Att studiemedlen ska ges under en kortare tidsperiod motiveras förstås av att studenterna ska ges rätt incitament att klara av sin utbildning på utsatt tid. Även om vi inte tar direkt ställning till detta i rapporten menar jag att det är rimligt att man kan få studiemedel under högst tre år för studier på kandidatnivå och högst två år på den avancerade nivån. Att bidragsandelen ska trappas av i takt med studentens ålder motiveras förstås av att vi vill öka incitamenten att börja studera vid unga år.

Genomsnittligt antal arbetade timmar och studietimmar per vecka för sysselsatta som studerar

Genomsnittligt antal arbetade timmar och studietimmar per vecka för sysselsatta som studerar

Våra rekommendationer om nivån på studiemedlen och det s k fribeloppet motiveras av att studenterna måste kunna fokusera på studierna utan att tvingas arbeta alltför mycket vid sidan av. Figuren till höger visar att sysselsatta studenter under senare år har lagt mer tid på arbete och mindre på studier. Detta kan bero på att studiemedlen (2000 kr per vecka under terminstid, varav en tredjedel är bidrag) trendmässigt har halkat efter den allmänna löneutvecklingen. Den Studiesociala utredningen föreslog nyligen att fribeloppet ska höjas så att studenterna kan arbeta mer utan att studiemedlen trappas av. Vi menar alltså att detta är fel väg att gå. Fribeloppet bör snarare sänkas.

Trogna ekonomistasläsare minns kanske att jag tidigare har argumenterat för att terminsavgifter bör införas (här, här och här), och att jag främst har motiverat detta med att skynda på ungdomarnas studier. Jag tror fortfarande att det skulle få avsedd effekt, men det finns förstås ett antal fördelningspolitiska problem med den lösningen. Förmodligen kan liknande effekter uppnås i ett system med fria studier och generösa nivåer men strikta tidsramar för studiemedlen.

”Bara Tyskland har lyckats med interndevalvering”

Den lettiska ekonomin är riktigt illa ute. Men fortfarande råder delade meningar om vad som ska göras för återställa landets internationella konkurrenskraft. Sedan i höstas har Lettland bedrivit interndevalvering, dvs successivt sänkt folkets löner, men ingen återhämtning är i sikte. Vad ska nu göras?

Här på Ekonomistas diskuterades precis denna fråga redan i januari (se Borde Lettland devalvera?). Meningarna var delade, men ekonomen Stefan de Vylder lade fram en rad historiska och ekonomiska argument för att Lettland borde släppa växelkursen fri:

Det enda land jag känner till som i modern tid har lyckats återställa sin konkurrenskraft genom löne- och kostnadssänkningar är Tyskland de senaste tio åren (där de nominella lönerna har ökat i dramatiskt lägre takt än i resten av EMU och övriga konkurrentländer)). Men jag betvivlar starkt att detta kan åstadkommas i Lettland, med svaga institutioner och ett misskrediterat politiskt ledarskap.

Länktips: Flavianopolis, DN123456 SvD12 Afv12345 SydSv12 AB VA12

Är vi flitigare under lampans sken?

hawthorneNästan alla samhällsvetare har förmodligen någon gång hört talas om Hawthorne-effekten. Hawthorne-effekten bygger på experiment som gjordes på 1920-talet i en amerikansk fabrik (vars namn givit upphov till effekten). Belysningen i fabriken manipulerades på experimentell väg. Det har hävdats att produktiviteten inte bara ökade vid bättre belysning, utan varje gång experimentledarna förändrade belysningen. Detta brukar användas som stöd för att uppskattning och uppmärksamhet kan vara viktigare faktorer för att motivera människor än materiella produktionsvillkor.

Hawthorne-effekten har ibland också setts som samhällsvetenskapernas motsvarighet till Heisenbergs osäkerhetsprincip, det vill säga att studieobjektet påverkas av att det observeras. (Den fantastiska norsk-svenska filmen Psalmer från köket bygger för övrigt på samma metodologiska lärdom.)

Enligt Chicagoekonomerna Steven Levitt och John List är dock Hawthorne-effekten till stora delar en myt. Någon rigorös analys av resultaten från experimentet gjordes aldrig och data från experimentet troddes länge ha varit försvunnen. Nu har dock herrarna Levitt & List (eller kanske snarare någon av deras forskningsassistenter som tackas för ”incredible research assistance”?) hittat delar av data på microfiche i ett litet bibliotek i Wisconsin samt i ett arkiv i Boston. 

Det visar sig att det inte finns något särskilt starkt stöd för Hawthorne-effekten. Det finns vissa tecken på att produktiviteten är högre under experimentperioden, men inte ens denna slutsats kan dras med säkerhet. Helt klart står dock att produktiviteten inte förändrades varje gång belysningen förändrades på det sätt som Hawthorne-effekten brukar beskrivas. 

So what? Hawthorne-effekten kommer förmodligen att fortsätta leva sitt eget liv oavsett vad som egentligen hände vid Hawthorne-fabriken på 1920-talet, i synnerhet i managementlitteraturen. En postmodern diskursteoretiker kanske till och med skulle hävda att det är irrelevant vad som faktiskt hände i experimentet för snart 100 år sedan. En inte riktig lika postmodern nationalekonom skulle dock hävda att det faktiskt spelar roll. De som använder Hawthorne-effekten som argument för sin sak måste framgent hänvisa till andra studier och experiment vars resultat förmodligen inte är lika slående som (myten om) Hawthorne-effekten.

Tester i skolan – inte hela lösningen

skolbussGenom att anordna en internationell konferens om skolfrågor lär man sig hur svårt det är att prata om skolsystem över nationsgränserna. För en amerikan är det självklart att elever genomför standardiserade prov regelbundet under hela sin skoltid. Provresultaten ligger till grund för både statliga interventioner och — på sina håll — för lärarnas lönesättning. I Sverige diskuterar vi i stället hur själva testandet påverkar barnen och i framgångslandet Finland ställer man sig frågande till hela diskussionen; det går ju så bra utan några prov.

Sanningen är väl den att testandet inte i sig spelar någon större roll. Visst, några elever kanske skärper sig medan andra tappar sugen, men att fokusera på dessa effekter leder tanken fel. Provens värde ligger i stället i att de ger en grund för extern och intern kontroll av skolornas verksamhet.

Utan jämförbara tester är det omöjligt för politiker, byråkrater, föräldrar, elever och rektorer att utvärdera vad de håller på med. Funkar det bra att ha eleverna i åldersblandade klasser? Ska vi ha halvklass eller två lärare i ett och samma klassrum? Ska man börja med engelska i ettan eller i trean? Utan tester är det svårt ens för de ansvariga lärarna att få ett hum om svaret på dessa frågor. Än svårare är det att lära av varandra och hjulet måste uppfinnas gång på gång.

Problemet med att testa ligger i att man riskerar ett överdrivet fokus på just det som går att testa medan mer svårmätbara kvalitetsmål kan trängas undan. Det är per definition svårt att ha en empiriskt grundad åsikt om hur allvarliga dessa problem är, men jag skulle vilja påstå att Skol-Sverige är i stort behov av ökad extern kontroll.

Anledningen är att den svenska skolan är väldigt decentraliserad. Dels ligger huvudansvaret för skolan på kommunal nivå, dels har vi ett nästan världsunikt skolpengssystem som ger mycket makt till enskilda föräldrar, elever och skolor. Decentraliseringen kan vara en styrka eftersom olika skolor och kommuner både kan konkurrera med och lära av varandra men makten kan också missbrukas. Standardiserade prov vore en dellösning på problemet, inte minst då dessa ger föräldrar och elever en reell möjlighet att jämföra skolor. Ändrad högskoleantagning är en annan möjlig väg, som dock inte skulle påverka skolans lägre årskurser.

De amerikanska konferensdeltagarna häpnade inför beskrivningen av den svenska skolan. ”What about checks and balances?”, frågade de med konfunderade miner. Min gissning är att de har en viktigare poäng i detta sammanhang än när de analyserar fotboll.

Se även ”26-faldig ökning av andelen toppstudenter”, ”Osunt elev och betygsfokus” och ”Den sämsta av världar”.

Utgiftstaket bör ha en undantagsklausul!

För några veckor sedan presenterades Finanspolitiska rådets årliga rapport, med mig som en av författarna. En av våra mer kontroversiella ståndpunkter gäller utgiftstaken. Vi menar att dessa inte ska följas till varje pris, utan att det bör finnas en undantagsklausul så att taken inte behöver upprätthållas i en djup lågkonjunktur, ett resonemang som jag utvecklar tillsammans med Lars Calmfors på DI Debatt idag.

Grattis Eva!

Häromdagen kom det till vår kännedom att vår skribent Eva Mörk blivit utnämnd till professor. Eftersom hon inte själv annonserat detta till omvärlden passar vi andra på att göra det. Samtidigt gratulerar vi Eva å det varmaste!